Kategorier
Vardagstrams

Vägra machoklubb för ditt barn

Jag såg till min förtret häromdagen att Segersäng ska få nån slags bollplan av en lokal idrottsförening och jag gissar att jag faktiskt är den enda som inte jublar. Jag har stört mig väldigt länge på den här jävla övertron vi i Sverige har gentemot idrottsföreningar och då alltid alltid alltid sk ”pojksporter” där pojkarna ska uppfostras och stärkas i enlighet med gamla unkna normer. (Pojkar fostrar pojkar) Och folk tycker alltså att detta är BRA?!
 
Jag tycker idrotten är vidrig. Jag hör varenda eviga dag om skit som pågår i omklädningsrummen och om tränare som inte bara utsätter ungarna för övergrepp utan även lär ut de mest floskiga stereotyperna i mannaminne. Jag minns min egen uppväxt och mina killkompisars berättelser och jag undrar VAD som är så jävla bra egentligen? 
 
Nej, jag vägrar tamejfan dessa machofabriker för mina barn. Mitt förtroende för idrotten blir inte större av sådana här händelser heller. Vardagsmat för sportande pojkar såklart. 
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vägra machoklubb för ditt barn”

och om något av dina barn vill "idrotta" då? nej? låter som den lates väg ut, istället för att vara "med", och väga upp…

…så resonerar jag själv iaf. orka idiotiska fritidsaktiviteter…

Det där speglar inte den generella bilden inom idrotten. Jag var aktiv på elitnivå inom en bollsport och det var källan till gemenskap både mellan tjejer och killar och det stärkte självförtroendet. Tror du tar i lite väl när du generaliserar utifrån enstaka rötägg inom idrotten.

Hej! Jag kan absolut förstå vad du menar, men jag har själv spelat handboll i yngre år och jag tror att det har gjort mig till en jävligt stark kvinna. Nu talar jag givetvis utifån mina egna erfarenheter men jag upplevde ett fantastiskt systerskap i mitt lag och mitt självförtorende stärktes. Jag insåg att min kropp var stark, stabil och att den var jävligt bra! 🙂

En killkompis till mig berättade att efter fotbollsträningen brukade en del killar roa sig med att köra in schampoflaskor i röven på sina lagkamrater. Regelrätta övergrepp, helt enkelt.

Åh, kom genast att tänka på en lektion jag hade med mina sexor för några veckor sedan (och som jag skrev om här: http://minasannaord.wordpress.com/2013/02/20/vada-tjejer-ar-ju-samre-nar-man-inte-riktigt-lyckas-na-fram/ ) där vi just pratade om sport, och de otroligt starka normerna som finns att killar är starka och tuffa och tjejer är svaga och mesiga. Sporten måste vara den arena där könsnormerna är som allra allra starkast… eller? Jag tycker att jag överlag brukar nå mina elever när vi pratar genus och normer – men i det här fallet… näe, det gick inte. Killarna manlige hockeytränare är förstås deras guru och sanningssägare i vått och torrt.

Min fru höll på med fotboll och massa sport under hela sin uppväxt och hon vill såklart att vår son blir intresserad av någon sport – men skräcken är ju just dessa machosammanhang… Jag önskar istället att han vill spela teater eller sjunga, som jag 🙂

Fast det är ju inte svart eller vitt. Forskning visar att de som idrottar i större utsträckning har bättre hälsa både fysiskt och psykiskt, samt att de har lättare för att arbeta i grupp. Jag vet många lag som har en väldigt bra tränare och ett bra upplägg, men det är klart att jag också vet om flera fall där tränaren är en idiot – så blir det med föräldrar som tränare.

Det är svårt det där med att fixa till det hela, eftersom idrotten ofta lever på att just föräldrar ställer upp, då får fler råd att hålla på med idrott. Jag tror att sporten skulle tjäna på att ha fler ungdomsledare, för ofta är det de mer pedagogiska och schysta spelarna som blir det.

Men varför inte bli glad över en bollplan? Det är väl inte själva sporten i sig man ska vara arg på, eller att barn spelar fotboll, utan på dåliga tränare som förmedlar en vidrig syn på saker. Media rapporterar ju inte om alla bra och fantastiska tränare som finns där ute.

Tjejer kan ju också spela fotboll. Min dotter spelar i en fotbollslag och det är bara positiva erfarenheter jag har haft.

Verkar lite trångsynt att inte låta sina barn o delta i någon form av idrott bara för att vissa tränare är idioter. Det är ju inte så att dagens ungdom rör på sig för mycket.

Det förekommer ju kränkningar o mobbning på förskolan och skolan med, men det betyder ju inte att vi ska vägra o skicka våra barn dit. Vad ska barnen göra då ? Sitta framför dator hela dagarna ? För där förekommer ju inte alls kränkningar o mobbning ? Eller ?

Att vägra låta sina barn o delta i idrott är inte precis att ge sina barn många möjligheter som du annars förespråkar.

Svar:
Det finns nåt som heter skolplikt i sverige. Skolan måste man gå i. Idrott måste man ej delta i. Och det finns väl massvis med aktiviteter barn kan sysselsätta sig med än fotboll?

Att ge barn många möjligheter är inte synonymt med att låta dem göra vad som helst heller.

LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det kan helt enkelt inte röra sig om "enstaka idioter" när i princip alla har någon sån här historia att berätta från idrottens värld. Rensa, rensa, rensa bort folk och ta upp vad man får och inte får göra med både tränare och barn.

Patrik Sjöberg berättade om övergrepp och fick hur många brev från fler som varit med om samma?

Så: Enstaka idioter eller en maktstruktur och förnedringsstruktur?

Som tur är finns det ju gott om sporter där machokulturen inte är lika påtaglig. Hockey är, enligt min uppfattning, en av de absolut värsta sporterna i det avseendet och även en av de mest könsseparatistiska från rätt tidig ålder (med en del undantag, vet att det finns en del föreningar som kör med mixade lag ganska långt upp i ålder). Jag kan liksom inte komma ifrån vad epitetet "Hockeykille" betyder för mig, hur gärna jag än skulle vilja, särskilt inte som nästan inget jag sett inom hockey motbevisat mig. Jag vill att mina barn ska idrotta eftersom det finns massor av fördelar med det, men hockeyn kommer jag göra allt (ALLT!) för att hålla dem borta från, och det beror inte bara på kulturen utan även att det är dyrt, kallt och förbannat tråkigt.

Håller absolut med. Men jag tror också att alla "bra" omklädningsrum och tränare får lida pga alla dåliga. Jag har själv idottat hela min uppväxt och jag tror att jag har idrotten att tacka för min goda självkänsla och att jag aldrig har sett mig själv som tjock eller liknande. Nu har jag aldrig varit det heller men av att spela fotboll och åka konståkning får man rejäla lår men det har aldrig varit ngt jag har reflekterat över. Vi fick väldigt mycket information om kost och mina tränare dubbbelkollade alltid att vi hade ätit. Jag tror att idrott är bra för barn men speciellt ungdomar eftersom det håller dom aktiverade och dom har alltid något att göra. Det gäller väl främst i små städer där det inte finns så mycket att göra.

Så bara för det är skolplikt så ska man aceptera allt som pågår där? Nej, det gör man ju inte. Man försöker o påverka, vara med mm. Lika med idrott. Om det är något som är snett så försöker man som förälder o förbättra det. En förbud är inte rätt tycker jag. Och vist ska man inte låta barnen göra vad som helst.Och då menar jag dråger, alkohol mm. inte idrott. I så fall är det farligare för barn o använda internett

Hur gör du när dina barn vill idrotta då ?

Svar:
Nej jag sa väl inget om att man ska acceptera allt i skolan? Hur drog du den slutsatsen?
Jag kommer introducera samt UPPMUNTRA mina barn för olika aktiviteter som jag tycker är bra. Får de ett annat intresse så tar vi det DÅ.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Spelade fotboll i 10 år, tävlade i truppgymnastik i 10 år och lattjade innebandy i ett år. Sådana ljuvliga minnen.

Innebandyn spelade jag med killar, det fanns inte tillräckligt intresse för ett 100% tjejlag, men det gjorde ingen skillnad, jag märkte inget negativt (var runt 12år då) och kände mig inte utanför.

Truppgymnastik i min hemkommun var väldigt stort och även killar tävlade. (min bror bl.a, och han sa aldrig något om att de blev retade eller liknande från andra killar som inte tävlade).

Jag tror det beror på klubb och tränare, och att bara överge alla sporter pga skit som händer är ju helt sanslöst. Bättre att jobba för att tränare och ordföranden ska bättra sig, sparka de som håller på och ändra hur det ser ut i många klubbar och sporter.

Att helt ta bort sport för barnen är ödesdigert, något av det värsta jag kan tänka mig! Sport är enligt mig livsviktigt, både för hälsa och för att lära sig andra viktiga delar (tex teamplay).

Att ge barn möjlighet att testa alla sporter och hobbys de vill, men att hålla ögonen på vilka människor som leder aktiviteterna, är viktigt.

hm, jag har nog bara sett det positiva. Gemenskapen kring en hobby som tex fotboll. Fast jag spelade innebandy och det handlade mest om mobbning… jag antar att det var undantagsfall? kan ju hoppas.

Jag utgår från mina egna erfarenheter när jag tänker att fotboll är bra/kul och att jag kommer uppmuntra mina barn att spela fotboll. Men det är ju helt åt h-vete om tränarna och grabbarna i laget beter sig på det här viset – och jag börjar förstå din förfäran.

Jag måste också säga att jag tror att idrott tillför otroligt mycket också. Jag har själv idrottat hela min uppväxt och jag har idrotten att tacka för min goda självkänsla och det faktum att jag aldrig har reflekterat över min kropp.. Jag har spelat fotboll och åkt konståkning vilket båda är två riktiga lår-sporter så ett par rejälan lår har jag alltid haft och jag har aldrig skämts eller reflekterat över att dom har varit stora. Vi fick även otroligt mycket kost-information genom idrotten, att man alltid ska äta innan träning för att orka och alltid efter för att få muskler. Mina tränare har alltid haft ett öga på oss och kontrollerat att vi har ätit ordentligt. Sedan tror jag också att det är bra för ungdomar så att dom har något att göra, det kanske gäller framförallt om man bor i en liten stad där det inte finns så mycket att göra. Eftersom jag själv har sådana goda erfarenheter vad gäller idrott har jag alltid tänkt att jag vill uppmuntra mina barn till idrotta.

Jag försökte kolla upp lite runt den där artikeln, och efter vad jag kunde se så var det ett Division 2-lag som "utsattes". Alltså troligtvis personer som inte längre räknar sig som barn. Jag vet inte om det gör saken värre eller bättre egentligen.

Jag håller med dig helt när det gäller sport. Hela grejen handlar oftast om tävlan, rivalitet och våld. Jag undrar också om det kan bero på kulturen vi har med att dela upp det så extremt mellan män och kvinnor.. Är det bättre inom sporter med blandade lag?

Jag spelade fotboll i 8 år och lärde mig jättemycket, främst om samarbete och sammanhållning. Du brer ju på som att ALLA idrottsklubbar har fuffens för sig och är skit. Har du några egna erfarenheter av lagsporter eller generaliserar du bara utefter vad du hört av andra?

Jag har läst om några pedofiler som arbetat inom skolväsendet, men tror jag att alla manliga lärare är ute efter barnen? Nej.

Gäller det här all idrott? Eller bara lagsporter/traditionellt manliga idrotter?

Det här är faktiskt en av de få gångerna jag inte håller med dig. Jag har själv fått så otroligt mycket rent genusmässigt av sport. Det var sporten som fick mig att ifrågasätta varför jag som flicka i ett killag aldrig fick några passningar och alltid fick spela back (som ingen ville va i den åldern) eftersom jag inte tog för mig tillräckligt mycket. Detta har gjort mig starkare, och der är ju ingen hemlighet att motion stärker både den psykiska och fysiska hälsan.

Övergrepp och mobbing förekommer överallt där det finns barn, det är inget som är specifikt för idrotten. Men borde kontrollera mer och motarbeta sådant här, men att avråda folk från att göra något som är nyttigt (som sagt, fysisk och psykisk hälsa) istället för att lägga in ett genusperspektiv, utbilda tränare och spelare, lära dem att vara trygga i sig själva låter inte riktigt som den Lady Dahmer jag läst den senaste tiden. Med samma logik skulle man hålla sina barn hemma från förskolan och skolan bara för att det förekommer många som uppmuntrar könsroller, mobbing o.s.v.?

snubblade över den här bilden på dig, och undrar om den är retuscherad?? Eller är det bara ljussättningen som är konstig?

Utöver det vill jag bara säga:Heja! och tack för att du tar upp dessa viktiga ämnen som du gör dagligen!!

Svar:
vilken bild?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Carro: Lite kul att du just reflekterade över dina lår, du som aldrig reflekterat över din kropp. Fast låren kanske inte hör till kroppen, vad vet jag.

Jag skulle aldrig tvinga in mina barn (den dag jag har några) på någon fotbollsklubb eller annan förening om det inte har kommit från dem själva. Jag kommer säkerligen försöka introducera såna saker som jag tycker om/tycker är bra, men aldrig under tvång. Vill de göra helt annat så är det okej. Värsta som finns är föräldrar som lever ut idrotten genom sina barn bara för att de inte hade möjligheten/lyckades.

Hej. Jag tycker verkligen du har uppfattat de här fel. Idrotten för mig är i alla fall hälsa. Jag vill att mitt barn skall få en hälsosam uppväxt och må bra, inte sitta inne och knappra på ipad:s och liknande. Jag har varit aktiv i idrott hela mitt liv och har aldrig, och jag säger aldrig mött något som kan anses som "inte jämställt" Tycker att du drar alla över en kant, och att bara för att det kanske finns (i liten omfattning) betyder det inte att det är så överallt?!

Jättebra

mera kvinnohat i media vill jag se. Också gärna från någon journalist som på allvar tycker sådär.

Nämen vad elakt kanske någon korkad feminist tänker nu. Faktum är att män får bemöta scum dagligen i media. Men detta är ju något JÄTTTTTTTTTTEEEE MYCKET värre eller hur.

Tummen upp åt kvinnohatet! så kanske dahmer också lär sig om sisådär 230år 😀

Jag själv har så otroligt mycket positiva minnen från min tid som aktiv inom en bollsport. Bra tränare, goda förebilder bland de äldre, fantastisk gruppgemenskap etc. För mig och många av mina vänner blev träningen och det gemensamma arbetet inom klubben (vara matchvärdar, stå i kiosken när andra lag spelade match, ta hand om hallen) ett första steg mot att ta eget ansvar.

Själv fortsatte jag som ungdomstränare för ett flicklag och fick erfarenheter och skills som jag har nytta av än idag.

Idag är jag mamma till en fotbollstokig kille som spelar i klubb sedan två år. Det är föräldrar som har tränaransvaret och organiserar kring matcher och andra aktiviteter utanför fotbollsplanen.

Som föräldrer är det viktigt att ställa krav på idrottsklubben ens unge är aktiv inom. Jag vet att min sons klubb får kommunbidrag och har därför tagit reda på hur pengarna används: erbjuds tränarutbildningar? vilket likabehandlingsarbete bedrivs? etc. I den aktuella klubben är fair play och kamratskap högre värderade än resultat, t.ex.

En sista sak… För många är bollsporter det enda, ekonomiskt, möjliga alternativet. Visst finns det jättemycket roliga aktiviteter för barn (målarkurser och andra kreativa alternativ t.ex.), men de är ofta dyra(re). (och då räknar jag inte hockey som bollsport)

Jag förstår absolut dina invändningar. Jag delar absolut en del av dina åsikter kring lagsport och det klimat som råder kring vissa lagsporter. Jag kommer från en hockey-stad och det behövs förmodligen inte mycket fantasi för att inse höhö-nivån på det mesta där.

Själv var jag heller inte alls särskilt road av någon form av idrott som barn. Men. Jag spelade handboll ändå (för en beundrad kusin spelade handboll.) Och handbollen var trots allt, för mig, en ventil i en tillvaro som var kringskuren av en notorisk mobbarskola och mindre än perfekta hemförhållanden. (Full och aggressiv pappa.) Mina handbollskamrater hade ingen aning om att jag var mobbad i skolan. Det föll dem inte ens in – tvärtom var jag populär och uppskattad i laget. (Trots att jag spelade som en kratta.)

Jag kan inte banna sport rakt över, trots att det intresserar mig något mindre än att se ketchup torka. Jag måste istället vända mig mot HUR sport bedrivs och prioriteras i Sverige. Hur den aldrig ifrågasätts och hur vi lämnar den i händerna på en viss typ av människor som inte borde ha ansvar för en kaktus.

Den acceptans jag fick av mitt handbollslag lämnade gnistor av hopp att det kanske inte var mig det var fel på. De enda gnistor jag hade att jobba med. Mina lärare deltog i mobbningen, min mamma utgick från att den var mitt eget fel och min pappa låste in sig och tyckte synd om sig själv som hade ett mobbat barn. (Underförstått, det var mitt fel att han nu mådde dåligt och eventuellt behövde dricka lite.)

Alla auktoriteter i mitt liv sade att det okej att ge sig på mig. Alla utom handbollstränaren.

Alla jag kände sade att jag var fel. Alla utom laget. De gnistorna höll mig på fötterna genom grundskolan och gymnasiet blev mycket riktigt en helt annan situation.

Jag hade tur. Jag hamnade i ett lag med god kamratanda. Jag hade en duktig och engagerad tränare som brann för handboll, roterade laget så alla fick spela oavsett nivå och inte accepterade något annat än att vi behandlade varandra väl. Jag förstår och accepterar att många som spelat lagsport inte haft samma upplevelse som jag och att det finns sanslösa, förfärliga skitlag med sanslösa, förfärliga skit-tränare. Jag tycker inte det är okej och jag tycker inte att sport har frikort till att få fostra brötig höhö-anda. Jag tycker vi ska bråka om sporten och hålla den under lampan. Jag tycker att det ska finnas bra alternativ på så många orter som möjligt. Men närhelst man samlar ungdomar för en gemensam aktivitet och förlitar sig på frivilliga ledare så tar man precis samma risk som man gör om aktiviteten är idrott. Teatergrupper, Lajv, Danstrupper, häst, Scouterna, Unga Örnar, whathaveyou – alla vuxenledda gruppintressen innebär ungefär samma risker fast med olika sorters tystnadskulturer.

(Det enda jag kan komma på som jag inte skulle oroa mig jättemycket över, som förälder, är en tabletop RPG-kampanj. Det kan man ju dessutom se till att de håller hemma hos en själv om man är paranoid av sig.)

Det är hur vi approcherar gruppaktiviteter som är den springande punkten. Inte vad aktiviteten består av. (Även om mer pengar till icke-sportrelaterade intressen skulle sitta fint. När jag slutade vara ung var Sverok Sveriges största ungdomsförbund, jag vet inte om det har ändrat sig nu. I min kommun engagerade Sverok ca 3000 ungdomar (och hade dessutom – av nöd – mkt större trasparens än idrottsförbunden, eftersom det var i efterdyningarna av nittiotalets moralpanik över rollspel) – det lokala fotbollslaget 15. Gissa vilka som fick mest bidrag?)

Såatte, ja, nä. Jag håller med dig om allt på ett plan. Utom att svaret skulle vara att lägga ner all idrott. Sluta istället ge den specialstatus och frikort. Låt den leva på sina egna meriter och söka sina bidrag under samma förutsättningar som dramagrupper, dansgrupper och rollspelsgillen. Tycker jag.

För första gången sedan jag började läsa din blogg (snart ett år sedan) så håller jag verkligen inte med dig, och känner därför att jag måste kommentera för första gången.

Du tycker att idrotten är vidrig. Jag tycker att idrotten (generellt) är fantastisk! Som liten testade jag på många idrotter, både individuella och lagidrotter och jag känner att jag har lärt mig så mycket av det. Förutom själva "idrottandet" har olika sporter lärt mig mycket om samarbete, samspel, respekt för andra människor, vänta på sin tur, hjälpas åt, gemenskap och mycket mycket mer. Samma sak gäller min sambo som spelat fotboll på elitnivå i många år. Jag vill gå så långt som att säga fotbollen påverkat honom till den person han är, och det positivt.

Exemplet du visar är ju givetvis vidrigt men det är min bestämda uppfattning att rötäggen är undantag. De tränare som gör riktigt puckade saker är de tränare som syns i media, medan de som gör ett riktigt bra med barn och unga i Sverige aldrig får en rubrik i aftonbladet.

Trots min starka kärlek till idrotten tycker jag att mycket kan förbättras. Bla förespråkar jag fler sporter där pojkar och flickor tränar tillsammans och där man minskar risken för gamla unkna könsnormer (pojkar spelar hockey och flickor rider), men på det hela taget är min åsikt: Mer idrott åt folket!

Tack för en bra blogg! Tack för att du varje dag ger mig ett tillfälle till reflektion och eftertanke. Hoppas du får en härlig helg!

Jag tror barn mår bra av lagsport. Lära sig samarbeta, få fler vänner, gemenskapen. Men som du säger kan det ju, för killar (inte för tjejer! bra med lite macho som väger upp för den träditionella kvinnorollen)bli negativ machokultur i typ hockey och fotboll pga vissa tränare är idioter & fotbollskulturen i sig är väldigt macho.

Men jag löser det genom att själv bli tränare i min framtida sons lag 😀

Sportvärlden är ett raster av machism, inte bara i Sverige.

VM i fotboll innebär alltid en enormt "uppsving" för hallickar och för handeln med unga flickor och kvinnor. Det upprepar sig varenda gång. Men nu pratar man inte längre om det.

Jag vill också hävda att samtidigt som viss jämställdhet gått framåt, har det sammantaget på samhällelig nivå gått bakåt. Det är just den här ökade sexualiseringen som media, reklam, nät och global sexhandel lett till. Den här teckningen hade inte varit möjlig på 80-talet varken ideologiskt eller praktiskt. Sånt har är skapats utifrån det nya mer legitimerade kvinnoföraktet.

Sportvärlden är faktiskt de som först plockat upp Flashbacks kvinnosyn. Och det oavsett det är snowboard, skidor, hockey eller fotboll, även om det generellt sett är värre i lagsporter.

Sedan kan jag låta bli och fundera på om man anser att kvinnor och kvinnors könsdelar representerar något fegt och "gnälligt" och framför det för unga pojkar och män; vill man att dom ska avhålla sig från kvinnor då?

Eller hur är logiken.Om det är något negativt ska de väl öht inte kn*lla och komma i närheten av dessa fega äckliga kvinnor?

En av de första gångerna jag inte håller med dig alls.

– Ja. Idrotter som mestadels killar utövar får på tok för mycket pengar och stöd. Bara att jämföra ishockey med ridning. Där borde verkligen politiker se till att balansen ändras.

– Ja. Det finns ruttna tränare och ledare. Nästan alla ledare i idrottsföreningar saknar någon slags utbildning eller kontroll som lärare har.

Men det finns så sjukt mycket bra tränare och ledare i hela Sverige. Folk som på sin fritid och med egen ekonomi sliter och hjälper ungdomar få en vettig fritid. Som stärker kamratskap och sammanhållning. De flesta av mina vänner som idrottat har bara bra erfarenheter. Tråkigt att andra har dåliga.

Själv har jag haft riktigt bra ledare som verkligen stått upp mot homofobi och rasism. Det har varit i omklädningsrum jag har hört mina första utskällningar av killar som använt just könsord och nedsättande ord. Det har jag aldrig hört någon lärare göra.

Att helt enkelt säga att idrotten är vidrig är i mina ögon ett ganska korkat uttalande. Det är en väldigt liten del av idrotten som är som du beskriver. Hör ofta dessa ord från vänner som inte alls gillar eller förstår sig på sport. Om man skulle dra allt över en kam på detta sätt kan man ju för helvete inte göra något…

-Spriten räddade mig från sporten….

Att säga att sport bara fostrar machokillar är bara en sida av den problematik som finns med lagsport. Egen erfarenhet (handboll) är att den mentaliteten ges till tjejer också, inte så att mina tränare ritade snoppar och snippor men mina toppade oss reda som 10 åringar. Det är något jag aldrg kommer att glömma. Hur halva laget fick alla förmåner medans andra halva fick vara där på nåder eftersom dom inte kunde skicka hem oss. Kan ju säga att jag var i den halvan som fick vara där på nåder. Det var mycket avundsjuka mellan oss och otroligt mycket grupperingar.

Ett stort problem som jag upplever med sport är att många av de som tränar och har ansvar för klubbarna är så okunniga. Jag har adhd, jag var jobbig på träningarna, lyssnade inte, var helt borta i koordinationen osv. Mina tränare gillade inte mig eller mina föräldrar då de krävde att tränarna skulle låta alla få vara med på lika villkor, och faktiskt anstränga sig för att få alla att trivas.

Värst var hur de behandlade en tjej som hade de svårare än alla oss i laget, hon var väldigt intelligent men socialt och koordinationen/kroppsligt var hon långt efter oss andra. Ingen ville passa med henne eftersom bollarna flög omkring och aldrig dit dom skulle. Folk kunde skrika ut att hon gjorde fel, fnissa och tissla och tassla när hon gjorde nått, hon visste att folk hade svårt för henne.

Men jag tyckte ändå om att spela handboll, vi i vårt b-lag hade vår sammanhållning, vi låg näst längst ner i sista serien, i princip förlorade vi alla matcher. I och med handbollen utvecklades jag kroppsligt. Jag var bättre än mina kompisar som inte sporta men sämre än de som sportade.

Sport är inget man ska få sina barn att hålla på om de inte vill. Min bror spelar hockey för han vill. Att tävla är det bästa han vet så då får han spela. Mamma är den som kör honom till och från matcher, och ja det är bara pappor där. Dom släpper inte in henne riktigt, oftast är det några som hon kan samarbeta med när det kommer till att turas om att köra ungarna till träning och match. I familjen så har vi en ständig dialog så att den skit som finns i dom här kretsarna inte ska påverka honom negativt.

Som alternativ till sport, som inte alls behöver baseras på vilket kön man har!!! Det roligaste jag höll på med som tonåring var militärens ungdomskurser. Det är tufft men de ledarna är utbildade officerare och vet hur individer och grupper fungerar. ALDRIG har jag kände mig kränkt där, iom min adhd så har jag svårt med det sociala men i militären lärde jag mig massor. Mitt val att åka, min pappa tex gillade inte militären men mina föräldrar fick ställa upp då jag var den som ville. Fö så kostade bara resan dit och hem i övrig stod försvaret för kostnaderna, win!

Väldigt lång kommentar men du LD rörde en väldigt öm punkt i mig. 😛 Enda jag kände att du missa var hur lagsport också påverkar tjejer, för lagsport trycker inte bara ner killar!

Det är väl klart att det finns en hel det bra saker med att hålla på med idrott! Rörelse, samarbete, träffa kompisar, ta ansvar. MEN, väldigt många vittnar om att idrotten inte bara är kul för barnen – vilket kanske beror på press från föräldrarna och andra i laget, att idrotten tar så mycket tid att skolan drabbas, starka krav att vara på ett visst sätt, inom vissa sporter sker öppet kränkande av kvinnor osv. Sådant måste förstås tas upp för diskussion oftare än det gör.

Precis som du skriver, LD, så har vi skolplikt i Sverige och jag som lärare kan ofta se hur elevernas fritidsaktiviteter (sport) ofta krockar med detta. De är trötta, de hinner integöra läxorna eller plugga inför proven, de hinner aldrig läsa böcker (orkar inte) och "de ska ju ändå bli proffs, så varför behöver de plugga??" DET är skrämmande.

Idrott ska ge barnet extra energi, vara något att se fram emot, en möjlighet att få röra på sig och träffa kompisar – inte något som skapar press, stress och stjäl energi.

Maste saga Att jag har valdigt positiva erfarenheter av idrotten. Nar jag var 17 startades ett tjejhockey lag I min kommun, och ishockey kanns bra mycket grabbigare an fotboll. Jag och manga andra borjade spela och vi blev sa himla bra bemotta av killarna! De hjalpte till vid traningar och det var sjalvklart Att vart lag fick delta under olika aktiviteter pa samma villkor som dem. var forsta hemmamatch hade lika manga askadare som en a-lags match, inte illa for ett tjejlag som folk ju ofta sager Ar trista! Klart Att det Finns kassa tranare, men tror man maste arbeta emot dem, istallet for sporten som Ar sa oerhort givande for sa manga manniskor!

Jag gillar körsång jag. Laganda, kamratskap, göra sitt individuella jobb för lagets bästa. Och utan allt det som kan vara dåligt med grupptryck och machokultur m.m. Och massa serotonin. Eller teater. också laganda och kollektivet och individen. Själv har jag bara positiva erfarenheter av lagsporter och individuell träning men jag tror det beror enormt på klubben. Även klubbar som hävdar de har nolltolerans håller ju på med sån här skit.

Att folk fortfarande håller på sådär. Att de aldrig lär sig något vett. Nej, ingen machoklubb för mitt barn. Vill han idrotta så får väl jag engagera mig personligen eller nåt :-S

Varierar ju mellan olika klubbar och olika sporter osv. Att dra all idrott över en kam är kanske inte det bästa man kan göra. Jag har spelat fotboll i ett lag och ridit länge och jag har knappt aldrig upplevt något negativt. Visst, jag är ju tjej så jag kan ju inte uttala mig om det vissa killar kanske upplever. Ridning är iaf en bra sport för de som nu inte vill riskera att utsätta sina söner för någon macho-attityd, för enligt mig så finns det ganska lite av den varan.

Håller inte helt med, har två barn som båda varit aktiva inom lagsporter och i olika lag pga flytt, har aldrig under den 10-årsperioden varit med om någon machofostran, tvärtom! Pedagogiskt och bra på alla sätt och vis! (att jag vet detta beror på att jag eller barnens fader var med i stort sett alla tränings- och matchtillfällen eftersom vi bodde långt iväg, var ingen mening att åka hem mellan trots att jag tycker fotboll är tråkigt som pesten..hehe) Däremot förekom det en och annan hulliganförälder som var emot detta och kunde stå och vråla på både sina och andras barn, även om det bara var träningsmatch…men de föräldrarna blev avvisade! med all rätt!

Sen såklart förekommer ju sånt du skriver om också, men långt ifrån överallt!

Är samma sak på vissa stall..var häromdagen i det stall där jag, under en kortare period, red när jag var yngre..stallet hade blivit större och finare, likaså ridhuset..men den unkna stämningen småtjejerna emellan fanns kvar.

Jag tror att det är viktigt som förälder att låta barnen prova lite olika sporter eller andra aktiviteter. Gäller att vara lite aktiv som förälder och vara med att påverka och förhindra att det blir fel!

VÄLDIGT bra att du tar upp detta! Man märker (och speciellt märkte då man gick i skolan) stor skillnad på killar som "fostrats" inom sport och de som inte hållit/höll på med sport. De förra var unkna stereotyper som man knappt kunde föra ett samtal med, och som jag aldrig skulle få för mig att befatta mig med privat. De andra var intressanta, känsliga, trevliga INDIVIDER, såsom människor ska vara.

Jag skulle ALDRIG ALDRIG kunna bli ihop med en kille som ägnat stora delar av sin uppväxt åt dessa bejublade lagsporter. (Obs: gäller ej individsporter såsom simning etc. Där verkar stämningen vara annorlunda.)

I det här fallet har du så himla fel så det finns inte. Men ingen kommer någonsin kunna övertyga dig om att det är så därför tänker jag heller inte försöka utan igen tycker jag bara synd om dina barn då jag i det här fallet tycker du är en mycket dålig förälder.

Jag håller med. Det räcker ju att sätta sin fot i en ishall så får man höra riktigt otäck jargong. Till och med min sambo sa direkt när vi kom ut att våra barn inte skulle vara med i nån lagsport. Han brukar inte reflektera över sånt lika mycket som jag. Vad tränaren sa? Han stod och babblade över att motstånds laget var värdelösa kärringar som var så jävla kassa och så vidare. Han hade även en prilla så stor så det såg ut som en parodi. Men det kan man väl få ha, det hör intw hit. Detta stod han och sa till killar i fjortonårsåldern. Minns hur hockey alltid gick före konståkning när jag var yngrw. Vi fick skittiderna.

LD: jag tror inte på att hålla sina barn borta från idrotten, jag tror på att försöka förändra den/hitta lag med bra ledare!

SannaM:Jag har ett helt annat perspektiv än du. Att idrotta på hög nivå (inkl stress & press) från 12 års ålder har lärt mig att ta ansvar, prioritera och planera min tid. Självklart innebar det också att jag ansåg (och fortfarande anser) att vissa ämnen i skolan var totalt onödiga eftersom jag visste att jag kunde använda min tid till något som i mina ögon var viktigare. Som jag ser det hjälpte idrotten mig att prestera bättre i skolan och jag har sett samma sak hos många andra. Jag tränade 5-7 ggr/vecka under högstadiet och var alltid den som rusade från skolan sekunden vi slutade, men jag gick ändå ut nian med 315 poäng (=MVG i alla ämnen utom 2). Under gymnasiet ifrågasatte jag ännu mer varför jag skulle ägna min tid i skolan åt ämnen som estetisk verksamhet och idrott & hälsa. Jag var antagligen fruktansvärt jobbig att ha som elev, men jag önskar fortfarande att jag hade fått ägna de timmarna åt att lära mig något som jag hade haft nytta av idag (hade gärna läst ekonomikurser istället) eller åt min idrott.

Jag har idrotten att tacka för så mycket i mitt liv, främst mina betyg eftersom idrotten lärde mig att fokusera och prestera när det verkligen gäller!

Nu har jag inte hunnit läsa precis varenda kommentar här, men om ingen har tipsat så tipsar jag om att läsa senaste numret av Kom Ut, Rfsl:s tidning, som tar avstamp i rapporten om att hbtq-ungdomar föga förvånande känner sig utpekade/osynliggjorda inom idrotten och artiklarna handlar både om hbtq och kön i största allmänhet. Superintressant läsning och jag bloggade själv om det idag. "Spelet om könet" = mycket intressant artikel. För er som inte har nåt för er en lördag som denna 😉

Jag ville börja på fotboll när jag gick i tvåan, men bodde i en liten by i Hälsingland. Så det fanns bara ett "pojklag", med blandade åldrar. Jag & en tjejkompis åkte dit, det första killarna gjorde när vi kom in i rummet var att börja skrika "visa pattarna! Visa pattarna!". Tränaren stog förövrigt bredvid och log mot oss tjejer. Dethär var då drygt 10 år sedan. Ska sånt ens behöva hända?

Jag kommer inte uppmuntra våran barn till att hålla på med varken fotboll eller hockey

fotboll kan dom göra på fritiden, det måste man inte spendera pengar på och ha fasta tider för.

hockey är livsfarligt! (har en sambo som hållit på med det nästan hela livet, han rygg är paj pga. en tackling när han var 16år och hans näsa är sne och har en bula, vilket han inte hade innan han började..)

kommer uppmuntra våra barn att hålla på med dans!

vilken dans dom vill, för att det är kul, man kan göra det när som helst, vart som helst (tävling, disco, klubb,fest, ensam hemma, i parken, tillsammas eller själv, m.m) och det är bra både för kropp och själ

jag älskar dans och gått kurs i showdans (men är inge vidare egentligen)

och sambon har varit tävlingsdansare inom bugg ^^

men jag kommer inte direkt uppmuntra dom att tävla på allvar, bara stötta om det kommer från dom själva.

ev. kommer vi även uppmuntra yoga/pilates om dom gillar det.

men sen får man alltid se vad barnet själv vill göra, men tänker att en fysisk aktivitet och en mental aktivitet kan vara bra, sen om det är organiserat eller "proffsigt" spelar inte så stor roll

bara dom gör det dom vill och något som stimulerar och underhåller (samt bara vara! aldrig glömma det)

och som är okej för oss (så länge dom är små iaf)

Hej! Jag håller inte med dig alls. Jag har hållt på med idrott i hela mitt liv, sen jag var 5 år. Idag jobbar jag som anställd i en fotbollsförening.

Det märks att du inte är en "idrottsmänniska" utan endast tror att det du läser på nyheterna speglar hela verksamheten.

Du har verkligen missat något. Självklart finns det enstaka dåliga tränare. Idrotten speglar samhället. Så visst förekommer det dåliga saker. Men det är svårt att hitta den gemenskap, laganda och sociala uppfostran någon annan stans. Jag har fått så mycket fler vänner och underbara minnen genom idrotten.

De som var mer utstötta i skolan var det inte alls på samma sätt i laget. Där tog man hand om alla.

Jag har mycket nytta av min kunskaper jag fått via idrotten om att tänka positivt, se och känna andra människor, och ha en stark kropp som gör att jag kan vara en aktiv och pigg mamma till mina barn.

Jag har haft över 20 olika tränare, och jag har mycket att tacka dom för.

Mina föräldrar som idag är i 60-års åldern umgås fortfarande med flera av de andra föräldrarna de lärde känna via mitt idrottande.

Jag är helt säker på att du skulle få en annan bild om du fick erfarenheten att vara en del av idrotten.

Och jag önskar av hela mitt hjärta att vår son ska bli lika hockeyintresserad som mig och hans far. Det vore underbart kul om han ville börja spela!

Vi har bara positiva erfarenheter och uppmuntrar därför sådana aktiviteter som ligger inom våra intresseområden.

Idrott är VIKTIGT! Det har så enormt många positiva egenskaper, för att nämna några: barnen blir friskare, ungdomar som har ett organiserat fritidsintresse hamnar i mindre utsträckning i skit (allt från kriminalitet till att supa/testa droger), det stärker kamratskap och kan stärka blyga barn till att våga ta för sig mer – att våga ta plats. Men visst finns det mycket skit inom idrottsvärlden – allt från att ge ungarna prestationsångest till skev kroppsbild och extrem-sexistisk fostran.

Vi (jag och min sambo) löste det hela genom att vi anmälde oss som frivilliga när sonens innebandyklubb behövde tränare. Det som vi trycker på som är viktigast är att killarna ska vara goda kamrater (t ex är det nolltolerans på att klaga på en lagkamrat), har roligt och spelar juste. Direkt när det är för hårda ord/attityd så bryter vi och tar diskussionen. Vi tillåter heller inte att de är överdrivet stöddiga mot motståndarna när de vinner. Att vara en god vinnare är minst lika viktigt som en god förlorare. Några föräldrar (alla med barn som även spelar ishockey) har bytt till en annan bandyklubb där fokus ligger enbart på prestation och det inte är minsta ovanligt att föräldrarna skriker på sina barn att "gå på och trycka till". Mig gör det inget att de har bytt klubb.

Men aldrig att jag skulle låta mina barn stå över idrott som är så viktigt enbart pga det jag läser i tidningarna. Var med istället under träningarna, var aktiv på föräldraråd och kom med dina åsikter istället. Lovar att tränarna uppskattar det! Vanligast är att föräldrar inte bryr sig nämnvärt om man inte ber dem ställa upp och jobba i kiosken eller städa efter matcher – då brukar de öppna munnen och muttra lite.

Det divideras hit och dit, men jag tycker i allmänhet att organiserad sport är ett otyg men så var jag också den som inte var så bra när jag gick i skolan och som alltid blev vald sist etc.

Men sexismen som lärs ut.. det är ju likadant överallt i samhället. Iochmed att jämställdheten går så långsamt, så lär det ta tid innan dylika saker slutar läras ut.

Tips på en bra bok som behandlar lite av det här:

Jesper Fundberg – Kom igen gubbar, Om pojkfotboll och maskuliniteter

Hej! Det var jag som skrev och frågade om bild på dig som såg retuscherad utt, vet inte varför länken försvann, försöker här igen iallafall: http://www.amelia.se/Tidningen/Lady-Dahmer-Sla-tillbaka-mot-nathatet-direkt

Svar:
Den ser skum ut, men nä… det är ljussättningen och sminket tror jag. För jag såg skum ut redan i studion. Retusch ska göra folk snyggare, vi i tidningen såg äldre och fulare ut! lol
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Sådär lite efter att den här bilden las upp så läste jag om tränarens "straff" idag när jag läste ifatt lokaltidningen. Han fick böter och en varning. Dock så fick han stanna som tränare. Tänkte att det kunde vara intressant att veta hur händelsen togs hos klubben även om det nu blev ett par veckor senare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *