Kategorier
Vardagstrams

En pappas förmaningar grundas i hans eget misslyckade liv

Både Elaine och Vimmelmamman Lotta Gray skriver himla bra inlägg apropå det här med värdelösa farsor och den svenska hederskulturen (jo den existerar) som tvingar oss till tystnad vid både övegrepp, våld men också vid andra sorters av utsatthet och försummelse. Lotta berättar om sin egna pappa som aldrig fanns där och när han väl dök upp så dök han upp med en massa förmaningar och det känner jag igen så väl.
 
Min farsa har alltid varit tydligt med vad han förväntar sig av mig. Jag ska vara smal och vacker, (vid sexton föreslog han att jag skulle köpa bantningspiller och gå ner i vikt.) ha långt hår, smink, långa naglar och vita underkläder (jo han är väldigt ehh specifik) för det ”gillar män” (detta är också viktigt för honom, vad män gillar och att de då gillar mig)
 
Nuförtiden när han kommer förbi så nyper han mig i magen och förebrår min övervikt. ”Du måste träna och bli smal så att din man inte lämnar dig” säger han och jag fräser ifrån men han fattar liksom aldrig. Jag fattar faktiskt heller inte. Varför denna fixering? 
 
Men jag ska vara smal och vacker och duktig och städa mycket och plocka undan efter honom (Han brukade ofta jämföra mig med hans frus döttrar, de städade ju och var behagliga och snälla och skötsamma och när jag inte hoppade upp ur soffan som fjortonåring för att göra en macka åt honom blev han besviken. När jag väl gjorde en macka så gjorde jag fel.)
 
Varje gång vi träffas så tjatar han om allt jag borde göra och hur jag kan bli bättre och jag vill bara få honom att fatta att jag är bra som jag är och att mitt liv redan är perfekt. 
 
 
Jag, sexton bast i Hudiksvall. Jag håller armen över den obefintliga valken för att jag känner skam över min ”tjocka” kropp,.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”En pappas förmaningar grundas i hans eget misslyckade liv”

Vad är det som gör att du inte bryter helt med honom?

Svar:
jag vill nog inte, Han är min pappa. Jag är inte arg på honom längre så jag blir aldrig besviken.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har en väninna som är mamma till tvillingar, en flicka och en pojke. Pappan (frånvarande) kom på "besök" när vi satt och fikade en dag och när flickan (då 8 år) sträckte sig efter bulle nummer två, sa han:

"Men ska du verkligen ha en bulle till? Akta så du inte blir tjock"

Min väninna och jag hyssjade honom förstås men jag funderade länge på, vad det är som gör att många pappor och manliga släktingar håller på så här med flickor? Varför påpekade han inte att pojken kunde bli tjock, när han var inne på sin tredje bulle?

Hoppas att mammor klarar av att upplysa sina män och papporna till barnen att det inte är okej att utseende- och viktmobba små barn, vare sig pojkar eller flickor. Mammor och pappor bör också tänka sig för, hur de talar om andra människors utseende framför barnen. Min systersons pappa kan tex vräka ur sig om kvinnor på stan "kolla vilket fetto" och liknande.

När du skriver om din pappa så får man (jag) intrycket att han inte känner dig eller vet vad du har för värderingar. Läser han din blogg? Eller han kanske inte ens vet att du bloggar?

Ha det fint och tack för en bra blogg!

Svar:
Nej han vet nog knappt vad internet är ens
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

En del mammor är såna här också.

Min egen har lugnat ner sig med åren, men både mina bästa vänner har mammor som kritiserar allt. Hur dom klär sig, deras vikt, deras val att permanent smycka kroppen (den enas mor hotade med självmord om hon inte slutade skaffa tatueringar), vilken partner dom väljer, karriärval etc.

Min var väldigt fixerad vid prestationer, något som gett med sig med åren.

Inte bara män har den här fixeringen vid det yttre, det synliga och mätbara. Det riktigt sorgliga tycker jag är att det tenderar att gå i arv, jag håller tummarna för att mina vänner inte för vidare kritiken till sina egna barn utan att de har mer självinsikt än sina egna mödrar.

Usch vilken vriden bild du hade på dig själv då.

Och det hemska är ju att du är långt ifrån ensam om det. Förra helgen passade jag en väns dotter på 6 år, vi sitter i soffan och tittar på Pippi. Då säger hon: "Titta vilka tjocka ben jag har." Och lappar till dom lite lätt. Usch.

Jag är glad att du är så stark och klok nu Natashja!! Hoppas att du kanske kan lära din far någonting nästa gång ni ses, eller gången efter det.. =))

Jag håller med Elin om att även mammor "kritiserar" sina barns utseenden men jag hör oftast pappor/män som kommenterar främmande och kända kvinnors/flickors utseenden, än kvinnor/mammor som kommenterar främmande och kända mäns/pojkars.

Sen finns det ju många mammor som själva är utseendefixerade och som "kritiserar" andra kvinnor för hur de ser ut. Min mamma kritiserar tex mig om jag slafsar runt i morgonrock när hon kommer på besök eller om jag ser "sliten" ut i hennes ögon. Jag har däremot aldrig hört någon mamma som kritiserar sina barns vikt men det existerar säkert.

Svar:
MIn mamma har varit mer kritisk gentemot andra människor. Mot mig, aldrig.Jag är vackrast och smartast i hennes ögon.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Min mamma har alltid varit min främsta kritiker – hon har mycket svårt för överviktiga människor och en av hennes största fasor var att vi (min syster och jag) skulle bli "tjocka och feta". Har också alltid fått höra av henne att jag borde sminka mig, sätta upp håret, le, inte vara så aggro etc för att fånga mig en snubbe. Även min far är väldigt okänslig vad gäller kommentarer om vikt. Det känns som att vad det egentligen handlar om är gränslöshet – föräldrar som på något sätt inte inser att deras barn är egna individer, inte förlängningar och projiceringar av dem själva, detta i kombo med en kroppsfixerad värld, där mannens preferenser är det som räknas.

Det finns studier som visar att barn som växer upp med bara en eller två mammor mår bättre än barn som växer upp i "traditionella familjer" och drabbas i lägre utsträckning av depressioner, ätstörningar osv. Vad det beror på, kan man spekulera i.

http://frkvill.blogspot.se/2011/06/doda-myten.html

"Angående det psykologiska välbefinnandet hos de unga vuxna, visade de från hushåll med endast en eller två mammor lägre grad av ängslighet, depression, fientlighet och problematiskt alkoholanvändande och högre grad av självkänsla, än de unga vuxna i de traditionella familjerna, vilket indikerar en mer positiv psykologisk anpassning hos unga vuxna som hade växt upp i hem med ensamstående eller lesbiska mammor, utan skillnad mellan de två."

– Kvinnor antar är självvalda och ensamstående mödrar. De är oftast oberoende, starka och kan organisera sitt liv så att de har mycket bra koll på hur det dagliga livet måste åtgärdas.

– Dessutom har de ofta gjort mycket tänkt på barnets behov, bedöma Merete Laubjerg. Även om detta kan vara tufft att vara ensamstående förälder, säger forskaren, kan det faktiskt finnas några fördelar med att vara singel, för ett adoptivbarn som kan ha blivit utsatt för trauma tidigt i hans liv.

– Den ensamme kanske vill välja bort olika aktiviteter och koncentrera till barnen. Om man är två, måste det finnas tid för en annan i förhållandet och tid att vårda äktenskapet."

Tar mig friheten att posta ännu en intressant studie.

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1186967/Historikern-om-den-heliga-familjens-fall.html

– "Juridiskt är sexualiteten viktig. Familjebegreppet kretsar kring tvåsamhet, och att det ska förekomma en sexuell relation mellan de vuxna. Det är ganska intressant i en tid där reproduktion och sexualitet skilts åt. För att ett samboskap ska kunna gälla ska man leva i ett äktenskapsliknande förhållande, d v s man ska ha sex. Man kan inte adoptera eller få assisterad befruktning om man inte har sex. Som om det vore viktigt för barn att deras föräldrar har sex?

– Jag vill ha en förändrad syn på familjen. Jag skulle föredra att familjeband inte byggde på biologi. Det är rätt bisarrt att i vårdnadstvister där den ena föräldern misshandlat den andra, har misshandlaren fortfarande rätt till barnet. Biologin är överordnad allt annat, säger hon."

Tråkigt med sådant.. när föräldrar tänker och gör fel.. Men vad göra i efterhand som kan lindra? Du vart ju i en klok människa vad jag kan se och förstå. Och du tar nog ingen skit mer förhoppningsvis. Allt gott!

Så himla sorgligt. Min pappa är död och även om det gör ont så in i helvete så tänker jag ibland att det kanske är bättre med en död pappa än en levande pappa som bara sviker en och gör en ledsen. Jag behöver i alla fall inte vara besviken på min pappa.

Ååå nej, så behöver du inte tänka. Det finns förstås pappor av alla slag. Det finns gott om underbara, kloka pappor också som på riktigt älskar sina döttrar och gör allt för att stärka deras självbild och självförtroende. Visst kan man bli besviken också på en sån pappa, likaväl som man kan bli besviken på vem som helst, han är bara människa. Ju.

Ja, mammor kritiserar också. Det är min mammas enda dåliga sida. Ibland nyper hon mig i fläsket på magen (det lilla jag har) "jaha, vad är det här då?". Hon gör samma sak med mina systrar och saken är den att hon inte är speciellt smal själv, men hon är väl lite besatt av att gå ner i vikt och då går det ut över oss också.

Annars är hon en sån mamma som bakar bullar när man kommer och hälsar på, gråter när man ska flytta till Frankrike, gråter när man berättar att man ska gifta sig, vägrar erkänna att Frankrike faktiskt är härligt för allra helst vill hon att jag ska flytta "hem" till Sverige och när man ringer så säger hon att det är skönt att höra min röst.

Så visst kan jag bortse lite från hennes dåliga sida.

"Jag håller med Elin om att även mammor "kritiserar" sina barns utseenden men jag hör oftast pappor/män som kommenterar främmande och kända kvinnors/flickors utseenden, än kvinnor/mammor som kommenterar främmande och kända mäns/pojkars."

Men shit vad oväntat att DU hör fler män kommentera kända kvinnors/flickors utseende än tvärtom! Man hör det man vill höra dvs. På tal om kända kvinnor. Du vet boken "barnaboken" som kom att prägla flera generationers barnuppfostran? Fråga författarinnans dotter om hennes mamma var så härlig som alla trodde.

"Det finns studier som visar att barn som växer upp med bara en eller två mammor mår bättre än barn som växer upp i "traditionella familjer" och drabbas i lägre utsträckning av depressioner, ätstörningar osv. Vad det beror på, kan man spekulera i."

Jasså det gör det! Skulle någon göra en studie på hebreiska som påvisar att mannen/pappan idag helt saknar funktion för att därefter placera studien i en kista med ett fett jävla kodlås för att sedan dumpa skiten någonstans i stilla havet! Hade det fan inte tagit många dagar innan den låg på ditt köksbord redo att översättas och spridas! Prova googla typ faderslös+kriminell. Kanske ringer någon klocka. Eller nej, det gör det nog inte. men självklart ska jag också länka till något. http://www.dads-r-us.se/wp-content/uploads/Barns_basta_vid_Separation_2012-012.pdf

Noboytoy, När ska du inse att ingen tar dig på allvar? Inte här, inte på din blogg, inte någonstans. Säkerligen inte i verkligheten heller. Dessutom snorar du ner hela jämställdhetsdebatten. Snyt dig för fan!

Svar:
Jag vill att ni håller er till sakfrågan och inte diskuterar varandras person annars blir jag tvungen att radera era kommentarer. Och det vill jag helst slippa.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

"Du måste träna och bli smal så din man inte lämnar dig"…alltså jag kokar. Hur kan någon ens säga så? Ännu värre, hur kan någon säga så till sitt eget barn?

Svar:
jag vet liksom inte om jag ska skratta eller slå honom på käften. Vilken patetisk loser liksom.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Sellasie: jösses, så upprörd du blev?

Det är i och för sig ganska vanligt att folk blir upprörda av studier som visar att ensamstående mammor gör ett lika bra, till och med ett bättre jobb, än två föräldrar av vardera kön;)

Jag tycker att du skall ta till dig information även om den inte stämmer in med din egen världsbild. Så öppensinnade måste vi väl alla kunna vara och i synnerhet som vi nästan enbart ser information/studier om hur dåligt barn som inte får bo med mamma och pappa under samma tak, mår? Hur barn till ensamstående mammor blir "ligister" och andra liknande myter?

Om du inte tar mig, någon annan eller forskarresultat på allvar, så är det din sak och inget som stör mig nämnvärt.

Jag känner igen det där. Dock säger min pappa aldrig någonting vilket är väldigt skönt och bra men min mamma däremot ska granska mig hela tiden. Varenda klädesplagg, hur jag ska ha håret o.s.v. jag ska vara söt men inte för mycket. Speciellt ska hon klaga när jag inte ansträngt mig, då jag har potential utseendemässigt men inte utnyttjar den. Ibland säger hon också: "se till att inte bli fet" andra människor kan också säga till mig: "Se till att inte bli lika fet som din mamma". Som att jag är misslyckad om jag blir fet.

Så himla bra titel! Den säger allt.

Känner igen det där med förmaningarna. Fick höra från alla när jag var yngre att jag var tjock (och alla dessa synonymer för tjock) av folk i min omgivning, men aldrig från min mamma som tur är. Dock minns jag att hon uppmuntrade mig till att ha "tjejiga kläder" men lät mig ändå ha vad jag ville (typ förstora jeans och t-shirt osv) det kändes dock som att det fanns en mall på vad som var korrekt och bra och jag passade aldrig in i den förutom med mina vänner som aldrig sa något nedvärderande om min klädstil/utseende.

Detta sved lite att läsa. Mest för att jag känner igen mig till hundra procent…

Båda mina föräldrar har känt sig tvungna att sätta sig ner och "tala allvar" med mig om min vikt. Det började när jag var kanske 10-11- Då ville jag aldrig lyssna, bara grät och skrek.

När jag blev lite äldre så "tog jag mitt förnuft till fånga" och insåg äntligen att de bara ville ändra hur jag var "för min egen skull" det var ju jag som skulle tjäna på det i slutändan…

Jag tyckte alltid att jag var tjock och ful, ingen som ville vara med mig inte, jobb kan man tydligen inte få om man är tjock heller (det vet jag för det har pappa sagt).

Sen någon gång efter studenten och när man liksom började vara med i verkligheten och inte gick instängd i en liten bubbla med bara tonåringar så fattade jag att det itne alls var som jag trott i så många år.

Jag struntade i att tänka på hur jag såg ut hela jävla tiden, jag fick ju ett jobb och jag flörtade lite, det gick inte helt åt skogen.

Nu när jag har träffat min sambo och vi gör planer för framtiden, hus osv. så ligger jag ändå ibland på kvällarna och tänker "det känns som att jag har gått upp i vikt, jag måste gå ner igen så att jag inte förlorar honom. Han vill ju aldrig vara med mig om jag går upp mer i vikt"

Jag önskar man kunde åka och hälsa på sig själv där för många år sen och berätta att hon, den där osäkra mulliga tjejen, att hon är minst lika bra som alla andra, om inte bättre och att hon ska vara stolt över allt hon gör och hur hon ser ut.

Tack för bästa bloggen!

Usch. Jag har också issues med mina föräldrar och det är asjobbigt på alla sätt.

Vad gäller att anmärka på utseende så är det totalförbjudet här hemma. Jag vet att det i många hem finns mammor och pappor som står och beklagar sig över beachformen utan att ha en tanke på vilka signaler det skickar. Häromdagen hade vi på radion i bilen där Anders Timell pratade något om tjocka, hörde inte riktigt vad han sa. Men min sambo bytte kanal direkt eftersom vi såg att dotterns lyssnade nyfiket. Så glad över att min sambo är med på tåget och fattar vad som är skadligt för barnen att höra. Så glad över att vi är överens om att vi ska göra allt för att våra döttrar ska slippa bry sig om sin vikt eller utseende. Sedan är det ju hemskt att de kommer få samhällets sjuka ideal slängda i ansiktet en vacker dag men vi har i alla fall då gjort vad vi kunnat. (Tack LD för du har en stor del i detta.)

Du nämner MIN världsbild och betonar vikten av att vara öppensinnad. Kan inte någon skjuta mig med en vattenpistol i ansiktet för det känns som om jag drömmer! Är du medveten om ironin i det du just skrev? Jag skulle kunna länka till din egen blogg, men jag skiter i det. Bollar i öppet mål har aldrig varit min grej.

"Om du inte tar mig, någon annan eller forskarresultat på allvar, så är det din sak och inget som stör mig nämnvärt."

Du och forskarresultat i en och samma mening. Varför började jag tänka på Nordkorea? Och pannkakor med senap! Fan också!

Fy vad sorgligt. Föräldrar ska endast stötta och älska sina barn villkorslöst. Jag märker här i kommentarerna att jag är väldigt lyckligt lottad, min mamma och pappa har aldrig kritiserat mig eller mitt utseende utan tycker bara att jag är bäst som den jag är. Jag tror att de som har blivit utsatta för sånna här kommentarer av sina föräldrar kanske blir bättre på att tänka på att aldrig föra det vidare till sina egna barn än jag exempelvis som inte alltid tänker på vad jag säger och bemöter min dotter. Istället tänker jag på andra saker som jag har varit med om och inte vill föra vidare. Om ni förstår?

Det är hemskt att läsa det du skriver, det verkar vara många som har liknande upplevelser. Jag är lyckligt lottad som har föräldrar som aldrig sagt något liknande till mig. Dessvärre fanns det desto fler i skolan som kände behov av att berätta hur ful jag var.

Det är så oerhört viktigt att tänka sig för vad man ger för budskap till sina barn. Jag har en bekant som jag uppfattar är missnöjd med sitt utseende. En gång när jag satt och pratade med hennes dotter (som verkligen är smal) så sa hon att hon hade tjocka lår. Jag gissar att hon hade hört sin mamma säga samma sak om sig själv.

Noboytoy: Studier finns det många av, som både säger det ena och det andra. För att få en helhetsbild av hur läget är så bör man läsa både de studier som är för det som man själv tror på och motsatsen. Det kan mycket väl vara så att det finns flest andel pappor som inte tar hand om sina barn så som de borde (jag har inte läst studier om det och kan inte yttra mig i den frågan).

"Jag tycker att du skall ta till dig information även om den inte stämmer in med din egen världsbild. Så öppensinnade måste vi väl alla kunna vara och i synnerhet som vi nästan enbart ser information/studier om hur dåligt barn som inte får bo med mamma och pappa under samma tak, mår? Hur barn till ensamstående mammor blir "ligister" och andra liknande myter?"

– Du kanske själv kan läsa och ta till dig din meningen som jag just citerade. Du säger ju själv att det finns flest studier publicerade om att barn mår dåligt om de inte får leva med sina föräldrar. Är inte dessa studier lika väl värda att läsa och ta in som de som främjar ditt sätt att se på det? Är de studier som passar ditt sätt att se det fakta och de andra studierna myter? Vad grundar du det på?

Synd hur en pappa kan påverka en så mycket. Min pappa tog livet av sig då jag var sex, efter flera långa år som alkoholist och diverse mentala sjukdomar som manodepressivitet och självklart var jag och min lillebror dömda att misslyckas i livet (enligt andra). Kan ju säga att folk hade helt fel. Vi har båda höga betyg nu, är omtyckta bland folk och inte ett dugg misslyckade.

Min mamma gav mig alltid godis, choklad, chips och läsk som belöning när jag gjorde något bra eller duktigt

jag ville inte alltid äta det direkt utan sparade det hellre till en film på kvällen eller helgen

men då brukade hon fråga mig om jag verkligen borde äta det där? att jag skulle akta mig från att bli tjock och att jag borde börja träna

För det första så var det HON som ens köpte det till mig! jag bad inte om det, dessutom vad spelar det för roll om jag äter det en eftermiddag i veckan när hon precis gett mig det eller om jag äter det på kvällen framför en film eller på helgen!?

och Samtidigt så jojjo bantar hon själv, hetsäter och sen överdriven träning och sallad om vart annat

och jag skulle tydligen hänga med i hennes upp och ner gångar, jag var inte ens i närheten av att vara tjock!

jag hade bröst och höfter, thats it!

häromdagen så tittade jag och en syster på bilder från när vi var små, vi hittade en bild på mig med min bästa vän, hon ansågs vara smal och fin och jag ansågs vara tjock och ful

hon utbrister då att jag var ju nästna lika smal som min kompis! :O och när hon säger det, så ser ju också jag det! hur i helvetet kunde jag bli kallad tjock där!?

enda skillnaden var att jag hade kvinnliga höfter och stora bröst medans hon fortfarande hade kroppen som en liten flicka!

i ett parallelt universum hade jag varit populär och omtyckt av killar för det, men nej, istället blev jag kallad tjock av både min mamma och klasskamrater..

Min mamma berättade när jag var 15år att hennes nya pojkvän hade stor k*k och var jätte bra i sängen.. verkligen vad en tonåring vill höra om en främmande snubbe som flyttar in efter 1 vecka!?

sen fortsatte hon berätta att man inte ska använda kondom, det har aldrig hon gjort, det är inget skönt..!?

och sen hade dom sex över hela huset.. i våra sängar, i soffan, i hängmattan, på altanen, på köksbordet, mitt på dagen när vi hade vänner hemma (i ett rum utan dörrar, som man måste gå förbi för att kunna gå upp och ner för en trappa..) och sexmaraton mitt i natten när vi försökte sova..

han dreglade och stirrade på oss (3 tonåriga tjejer) när vi klev ut från badrummet i handduk, han granskade våra kroppar när vi hade korta kjolar eller urringat (NEJ alla män gör inte så, och verkligen inte någon som är tillsammans med ens mamma)

ingen som helst respekt för att det bodde personer där som inte ville se eller höra när dom ha sex hela tiden!

på senare år har min mamma uppmanat mig att banta, sminka mig och ha sex för att göra min sambo glad så han inte lämnar mig, bli på smällen så fort som möjligt så han inte kan lämna mig, om vi bråkar så måste jag ha sex med honom sen så han förlåter mig och inte lämnar mig

Min pappa kände sig sviken när jag berättade att jag hade blivit våldtagen, HAN kände sig sviken av mig, HAN tyckte det var jobbigt för HONOM

så han vände mig ryggen helt, ignorerade och vägrade se på eller röra mig..

när jag som mest behövde en pappa som höll om mig och sa att allt skulle bli bra, att alla män inte var så och att jag en dag skulle läka..

Det var då jag insåg att han aldrig skulle vara en pappa till mig, han skulle aldrig göra eller ge mig det jag behövde (vilket inte var mycket alls)

så jag tog saken i egna händer och sökte upp en man som gav mig under bara ett par veckor, det som min pappa misslyckades med att ge mig på 19år.

Jag mår bättre utan mina så kallade föräldrar.

Vad jobbigt och vad sorgligt att din far beter sig så mot dig. Mina föräldrar har alltid varit väldigt bra och vi (jag och min syster) har fått se ut och göra som vi vill (även om man i efterhand önskar att de hejdade en ibland eftersom man ju inte såg klok ut). Men min farmor var rätt "rolig" ibland när hon levde. När jag träffade mitt ex i slutet av gymnasiet så la hon en av sina mest knasiga kommentarer någonsin. Min dåvarande var hemma och var arbetslös medan jag pluggade sista terminen på gymnasiet, höll på att ta körtkort och jobbade extra i en butik. Plötsligt säger hon, helt seriöst, när jag har varit och hälsat på henne en stund: "Nej, nu Malin är det bäst att du går hem och lagar mat åt Magnus så att han vill ha kvar dig!"

Man kan ju skratta åt det nu men då blev jag helt häpen över hennes kommentar.

Jag kommer också från Hudiksvall så där bakom sjöbodarna har jag gjort både det ena och det andra. Allt från att gråta över ett krossat hjärta till att ta den första snusen och hångla hejdvild med främmande män.

Tack för en underhållande blogg, där jag inte alltid håller med dig, men det är ju det som är tjusningen. Diskussionen och om hur vi alla kan se världen på så olika sätt.

Selassie:

Har du inga andra argument att komma med än den vanliga uttjatade retoriken från Papparättsrörelsen, dvs personangrepp? Välkommen till min blogg och tala om för mig vad du har för problem.

"Du och forskarresultat i en och samma mening"

Förstår att du tror att det är jag som står bakom dessa två forskningsresultat men det är det inte. Själv har du presenterat ett litet kladdpapper från ökända Papparättsrörelsen. Seriöst, verligen.

Selassie:

"betonar vikten av att vara öppensinnad"

Kallar du dig själv öppensinnad när du blir rosenrasande pga att jag postar två länkar med forskning som visar att barn har det bättre utanför heterofamiljer med bara en eller två mammor?

Är det kanske helt främmande för dig, att i familjer där män ingår, ökar risken markant för psykiskt, fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor och barn?

Ledsen att detta faktum tar så hårt på dig men så ser verkligheten ut och det är inget att sitta och hymla om.

Jolin:

"Studier finns det många av, som både säger det ena och det andra. För att få en helhetsbild av hur läget är så bör man läsa både de studier som är för det som man själv tror på och motsatsen."

Exakt. Tycker du att tex Selassie försöker göra sig en helhetsbild till den övriga bilden som vi alla är uppvuxna med och som matas in i våra huvuden varje dag, då han uppenbarligen blir rosenrasande säkerligen innan han ens hunnit läsa mina länkar;)?

"Är inte dessa studier lika väl värda att läsa och ta in som de som främjar ditt sätt att se på det?"

Som sagt, dessa studier/normer matas vi med varje dag. Det kanske kan vara trevligt att få ta del av forskning som vi inte alls är vana vid för att ytterligare öppna våra sinnen?

Jag påpekar än en gång att detta inte är "mitt" sätt att se på det, det är inte jag som står bakom forskningen som jag länkade till, naturligtvis.

Däremot tycker jag att den är intressant, en motbild till alla andra studier på området och jag inser att den har många poänger, trots att även jag är uppvuxen med föreställningen att en "familj" skall bestå av mamma-pappa-barn, för att barnen ens skall må bra.

Jag är 16 och har en asgrym pappa med jättebra värdering och han skulle aldrig någonsin få för sig att kommentera mitt utseende. Det enda han någonsin sagt om det är att jag skulle behöva gå upp något kilo muskler för att bli bättre i min idrott.

Däremot min mamma, där kan vi snacka utseendefixerad. Jag orkar inte dra allt nu men det gör mig lite ledsen att tänka på hur i princip det enda hon och hennes kompisar har pratat om forever är just deras utseenden, vare sig det handlar om vikt, träning, mat, smink, hår osv och också tänka på hur mycket det har påverkat mig och min syn på mig själv. Även hennes kommentarer, när det jag mest har velat med min kropp är att använda den för att bli bäst i min idrott, om att jag måste tänka på vad jag äter osv. Jag är 16, tränar 6 ggr i veckan och väger 56 kg?!

Hm, låt oss se nu här. Du bor lyckligen ihop med pappan till dina två barn och ni ska tom just flytta vidare till hus ihop. Din pappa däremot har hur många barn med hur många kvinnor? Tanken har inte slagit dig att nypa honom lite i sidan och med bekymrad röst återgälda tjänsten och delge honom lite råd för hur han borde bete sig för att behålla en kvinna? he he (förlåt jag vet att det är din pappa och allt. Men jag skulle själv ha svårt att hålla tyst där.)

Hahahaha grekiska värderingar i ett nötskal, särskilt från den generationen. Jag är höggravid, är just nu i Grekland och får alltid svidande kommentarer från gamla gubbar jag inte känner när jag äter en andra bit äppelpaj med glass. Kvinnorna klagar på att jag inte är tillräckligt tjock. Man blir så trött.

Min pappa har inte varit så att han kritiserat mig och mitt utseende något större, farmor var under tonåren rena plågan däremot. Kärringen hade såna problem med att jag inte blev solbränd, pinsamt nog är det pga henne jag inte är det. Hon har nämligen exakt samma pigment men vägrar såklart inse det. När man var yngre och visade att man blev arg/ledsen över hennes beteende så anspelade hon direkt på offerrollen. liksom "Men herreguuud, jag tänker ju bara på diiig, och ditt bääästa, jag vill ju dig sååå väääl" Hon liksom vände det mot mig, jag avskyr sånt. Idag tål jag inte den sortens beteende, om en person uppger sig bli sårad över något man säger eller gör så får man sätta sina egna tankar åt sidan och säga "förlåt" ….men sånt existerar inte hos henne. Jag har inte brutit med henne men håller ett klädsamt avstånd…..Idag har jag lärt mig att det är hon som äger problemet och hennes beteende kommer inte åt mig längre.

Beklagar verkligen att du fick en sådan pappa. Speciellt delen med underkläderna lät ju helt horribel…

Noboytoy: Jag tycker att det är strålande att vi får se forskning som visar på något annat än det som vi vanligen får höra.

Tolkningen jag gör av att det både finns studier som säger att "kärnfamiljen" är bäst för barn och att en familj med en eller två kvinnor är bäst för barn, är att det minns många familjekonstellationer som kan vara bra för barn. Det spelar ingen roll om man har en mamma och en pappa, två pappor eller två mammor så länge individerna som är föräldrar är bra, och det kan de vara oavsett kön och sexuell läggning. Det är min tolkning.

Jag känner igen det där, har också en grekfarsa (vet inte om det har med saken att göra men jag tror det)med starka åsikter om hur tjejer ska vara som han gärna delar med sig. Det var så otroligt svårt att värja sig mot som tonåring, jag minns hur ledsen jag blev av att få kommentarer om sin kropp hemma – där man ville ha sin frizon från alla såna tankar (var tillräckligt osäker ändå). Tack för att du tog upp ämnet, hade nästan glömt bort det här – extra viktigt nu när jag själv har barn!

Jag har blivit konstant viktmobbad i låg- och högstadiet, och av min mamma konstant jämförd med min smalare kompis. Nu när jag 10 år senare ser på foton av oss i den åldern kan jag knappt tro mina ögon. Var kanske 15 cm bredare än min kompis, wow liksom!

Numera är jag ordentligt överviktig, vilket suger asballe. Om man ändå hade förstått att inte äta så jävla mycket. Speciellt tröstäta. Men samtidigt är jag glad att jag vägrade gå med på mammas vidrigheter och alltid åt som en gris framför henne 🙂 En liten seger som gett mig tillfredsställelse tillfälligt, men får ju lida för det nu istället.

Att det ska vara så jävla svårt med mat. Så jävla mycket tjafs.

Jolin:

"Jag tycker att det är strålande att vi får se forskning som visar på något annat än det som vi vanligen får höra."

Det var just därför jag postade länkarna:)

"Det spelar ingen roll om man har en mamma och en pappa, två pappor eller två mammor så länge individerna som är föräldrar är bra"

Men se där? Jag instämmer även här, så då verkar vi ju vara överens? Jag undrade nämligen vad du opponerade dig emot i mina tidigare kommentarer men det är ju skönt att vi är ense då?:)

Men så hemskt det låter för en som aldrig behövt höra någonting alls om utseendet från endera förälder.

Men kanske det är därför du blivit så klok och orkar fortsätta kampen. Heja dej! 🙂

Jag känner verkligen igen mig i detta! Min pappa brukade kommentera mitt utseende ständigt! Om han såg att jag inte hade rakat mig under armarna t.ex så sa han att han tyckte det var äckligt. Men så kollade jag under hans armar och han hade mycket mer hår under armarna än vad jag hade. "Men det är ju bara äckligt med hår under armarna på tjejer". 🙁 Jag var typ 13-14 år och jag blev så ledsen. Jag förstår verkligen inte heller varför just pappor är så kritiska till hur barnen ser ut/beter sig. För min mamma var aldrig kritisk. Hon såg mig bara för den jag var och lät mig vara som jag ville.

har också en pappa som inte har funkat. jag bröt tidigt och kallar honom "pappa på papper". en bra pappa ska inte berätta för sina barn hur värdelös deras mor är, nypa dom eller gnälla att dom kostar pengar. jag är så glad över valet jag gjorde när jag var 13 år 🙂

Jag känner igen mig mycket i detta, men jag har tyvärr svårt att inte ta åt mig av vad min pappa säger.. han har brutit ner mitt självförtroende totalt, han säger att jag är fet och ful, att jag ser ut som ett vrak och att jag är korkad.. Jag är bara 21 år men har fått höra sånna här saker sen jag va 14.. Hur ska jag göra för att inte ta åt mig så mycket av sånt här?…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *