Kategorier
Vardagstrams

Får man skratta åt sina barn?

Jag vet inte riktigt vad det är som händer här men jag undrar lite försynt om barnen blir alltför traumatiserade om man skrattar åt dem? 
 

 
Observera Tamlins ”kjol”. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Får man skratta åt sina barn?”

Jag tror att man får skratta, men då måste barnen vara så säkra i sig själva och ens relation att de på något plan förstår att man inte skrattar åt dem som personer, utan åt det roliga i situationen.

Jag minns till exempel mig själv som barn. Jag dog inombords varje gång någon skrattade åt mig, oavsett om det bara gällde någon skitsak som att jag kläckt ur mig något "lustigt" av misstag. (Sedan hade jag ju typ noll trygghet från hemmet samt har haft social fobi så länge jag kan minnas, men vad kom först, kan man fråga sig?)

Det är skillnad på att skratta med och skratta åt, men jag tror att man kan skratta med och åt samtidigt, om man gör det bra, med hjärtat så att säga. Om ni förstår hur jag menar, är svårt att förklara min poäng. Däremot är det aldrig rätt att håna ett barn.

PS. Fräsiga kläder, förresten. Önskar att barnkläder kunde tillverkas i vuxenstorlek, eller att vi åtminstone kunde få ta del av deras tryck och mönster. ORÄTTVIST, FFS.

Skrattar barnen med skrattar man ju inte åt dom utan med dom….blir dom ledsna om man skrattar ska man nog låta bli…

Skrattade en gång för måååååånga år sedan åt min sin när han gjorde jordens snyggaste vurpa ur soffan… Han pratar fortfarande om det som en rätt jobbig grej

Att skratta tillsammans med barn är bland det roligaste som finns!!! Jag har själv varit aupair åt två kids och när vår humor möttes hade vi fruktansvärt kul, gäller bara att de förstår att man skrattar med de och inte åt de. om de tex slår sig på något helt hysteriskt underligt sätt eller säger något knas. då är det nog bra att försöka låta bli att fnissa fast man kanske vill. men leker de är lättare att skratta tillsammans, utan att de missuppfattar något.

Dina barn har gett mig rejäla skrattanfall. Härliga kids!

Att skratta åt en unge som klätt ut sig och spexar är väl helt okej. Men från min egen barndom har jag många minnen av vuxna som skrattade åt saker man sa/gjorde som inte alls var tänkt att vara roligt (missförstånd, felsägningar osv). Det bär jag fortfarande med mig som något enormt sårande och har därför nolltolerans mot det i mitt eget föräldraskap (även om jag ibland måste bita mig hårt i tungan). Tål inte heller folk som berättar "roliga" historier om sina barn som går ut på att barnet i okunskap/oförstånd sagt eller gjort något tokigt. Däremot kan man ju förstås skratta tillsammans åt saker som blivit fel, men bara om barnet själv visar att hen tycker det var roligt.

Koncentrationen när man går med klackskor… Ja, dom ser helt underbara (och roliga) ut! Kan du inte skaffa fler utklädningskläder (klänningar, kjolar) till dom? Dom vill ju! Det behöver inte vara värsta Disney-princess… Gamla underkjolar, en RIKTIG ballerina-kjol t ex.

Jag tänker spontant på indianer när jag ser dem i de där kläderna och krigsmålningen :P. Kreativt hur som helst och det är väl det som barn är himla bra på, att vara fantasifulla 🙂 så skratta kan du nog, så länge du skrattar med dem och inte åt dem.

Jag får knipa igen ibland för att inte skratta hysteriskt när sonen håller på. Leker vi tillsammans så är det enklare att skratta åt situationen, men ibland är han så fokuserad och koncentrerad på det tokiga han gör att det känns som att jag skulle sabba det genom att garva. Typ som att "oj gjorde jag något fel nu?". Det är en balansgång det där, men jag försöker ofta trycka på att situationen i sig är rolig, eller att han är påhittig och kreativ på ett bra sätt och att jag skrattar för att jag är glad att han har roligt, i stället för att skratta ÅT honom.

Älskar förresten Tamlins kjol, har han stoppat in benen i ärmarna? Fantastiskt 😀

Jag har också traumatiska minnen av att vuxna skrattar åt en, när man inte menade att vara rolig. Kommer ihåg många tillfällen, det kunde t.ex vara att jag sa något konstigt eller knäppa funderingar osv, vuxnas skratt gör verkligen ont då. Oron för att någon skrattar åt en satt kvar länge.

Däremot när en klädde ut sig, showade och spexade, då var ju skratt det man ville åt. Några av mina bästa barndomsminnen kommer just ifrån sådana situationer när jag och mina syskon fått våra föräldrar att skratta.

Jag undrar om du tycker att det är viktigt att barn har ett syskon? Du har säkert skrivit om det någon gång, men jag är nyfiken på vad du har att säga. Jag har uppfattat det som att du inte växte upp med dina syskon utan mer som "ensambarn".

Själv växte jag upp med en bror, mina föräldrar är ganska traditionella så det var viktigt för dom att jag var stereotypiska flickan och han pojken, men eftersom att vi var barn och lekte med varandra och blandade leksaker försvann gränserna lite grann.

Framförallt känner jag att jag alltid har haft en lekkamrat. När jag var yngre sa en kompis till mig att hon aldrig skulle vilja ha haft ett syskon, hon uppfattade det som att hon skulle behöva dela på saker och sina föräldrars uppmärksamhet.. Hon fick det att låta som om ett syskon skulle vara en rival mer än en livslångkamrat. Självklart tänker inte alla ensambarn men jag antar att man måste uppleva det för att veta vad man missar.

Vad tycker du? är det viktigt?

Har jobbiga minnen av att vuxna skrattade åt mig när jag var liten. Jag hade talfel och uttalade vissa ord konstigt och det var väldigt kul tyckte vissa. Inte jag. Jag minns också att vuxna skrattade åt mig när jag skulle lära mig cykla, simma och åka skridskor för jag ramlade, slog mig, fick kallsupar och viftade med armarna och benen åt alla håll, och ja, det såg kanske roligt ut, men jag hade väldigt mycket motoriska svårigheter och en balansstörning som gjorde att jag hade jättesvårt att lära mig sånt. Men att skratta när barnen har klätt ut sig och vill vara roliga är ju helt okej. Bara man inte skrattar när de vill visa upp sina bästa skills, då blir det ju helt fel 🙂

Håller med en del om att det är OK att skratta när barnen gör sig till eller säger knasiga saker med flit. Dock har jag trauman från när jag under tonåren fick vissa "vilsen tonårstjej hormonsvängnings"- utbrott. Blev aldrig tagen på allvar och mina föräldrar bara skrattade åt mig och när jag blev ännu argare skrattade de ännu mer och sa till slut att jag bråkar för att mina hormoner löper amok.

Nu när jag själv är förälder har jag lovat mig själv att alltid försöka komma ihåg frustrationen jag kände just då. Även om det nu handlade om en puttinutti sak så borde mina föräldrar inte ha skrattat åt mig, utan snarare bekräftat mina känslor och försökt hjälpa mig att lösa vissa problem.

Detta är första gången jag skriver om detta och det känns på något sätt befriande. Jag vet idag att dem gjorde det dem trodde var sitt bästa och jag gjorde inget fel. Jag var ju bara en vilsen tonåring med dåligt självförtroende.

Jag tror det handlar om i vilket syfte skrattet används. Andvänds skrattet till att hinta med att "nu gör du fel och du borde sluta" så tror jag det är ett problem. Mina föräldrar brukade skratta åt saker jag gjorde men jag fick aöltid intrycket av att de tyckte om vad jag gjorde, så jag blev mest uppmuntrad till att hitta på ännu mera.

Skillnad på uppskattande skratt och förminskande skratt, tycker jag.

Jag håller med Rosa. Mina föräldrar skrattade ofta åt våra roliga upptåg och jag skrattar ofta åt mina barns.

Jag skrattar för att dom är fantastiskt kreativa och alldeles underbart roliga. Jag tror absolut att barnen hör skillnad på uppskattande skratt och förminskande skratt.

Vår äldsta vill ju att vi skrattar när han spexar. Men när han säger saker han funderar på som döroliga som treåringars funderingar oftast kan vara så har han med lite gråt på rösten en gång sagt åt oss att inte skratta. Då tog det emot i hjärtat och aldrig har vi gjort det igen(eller ja inte så han märkt det i alla fall)

Dundersköna ungar! Vår unge säger de roligaste sakerna hela tiden och vi skrattar och hon säger snabbt "inte skratta" men samtidigt säger hon likadant så fort vi skrattar med varandra eller åt något på tv.

Det beror väl på hur 🙂 Om det är hånskratt eller ett skratt som jag tror många föräldrar har, det vill säga "mitt barn är så underbart tokigt, stolligt och bara helt fantastiskt". Jag skrattade idag när mitt barn tappade byxorna för att jag inte dragit åt tillräckligt i midjan. Han drog upp byxorna, skrattade och sa "Mamma tokig", så jag tror det går båda vägar 🙂

Heja Tamlin! Han har uppfunnit en perfekt kjol för alla som inte tror att pojkar kan ha kjol. Här finns gott om plats för allt det där som vissa tror inte "får plats" i en vanlig kjol. Kreativt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *