Kategorier
Vardagstrams

Hej ni som oroar er för vad mina barn kommer att läsa på nätet i framtiden

När mina barn är gamla nog att läsa, eller snarare gamla nog att intressera sig för vad mamma skrivit på nätet, så kommer inlägget nedan att hamna så långt bort och ner, med tiotusentals andra inlägg högre upp.  Om ens bloggen kommer att hamna först med tanke på hur mycket annat som skrivs på andra platser om mig och mina barn. 
 
Jag kan inte ens googla reda på saker jag skrev för två år sen, inte ens när jag använder exakta fraser! Så svårt är det. Många bilder och annat som jag vet fortfarande finns därute på mig är omöjliga (till min sorg) att hitta.  Så nej, det är ingen risk att de kommer att läsa detta även om några år. Och är det det så tar jag bort det innan. 
 
Den här övertron på att ALLT går att hitta på nätet är inte riktigt verklighetsförankrad. Ja, i TEORIN ja, men inte i praktiken. Och jag blir lite irriterad när jag inte får tilltro i mitt föräldraskap. Jag är varken född i farstun eller dum i huvudet och skulle aldrig utsätta mina barn för obehag. 
 
Det finns inget att oroa sig för. 
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hej ni som oroar er för vad mina barn kommer att läsa på nätet i framtiden”

Fast det är väl inte omöjligt att de vet om att du har en blogg och går direkt till den för att läsa av nyfikenhet? För att se vad du skrev när de var små? Behöver ju inte vara att de googlar sig själva, utan att de söker sig direkt hit 🙂

Svar:
Min blogg är nog ganska svårläst (och ointressant) för små barn. Jag är inte speciellt övertygad om att de kommer läsa här förräns de är gamla nog att kunna hantera det.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Internet och sökmetoder kan ju ändras drastiskt fram tills att Ninja och Tamlin är stora. Så det är egentligen svårt att förutspå vad som kommer att kunna hittas och inte.

Vi (alla) kan väll komma överens att ta den bron när den kommer?

hej ladyn! jag brukar lyssna på en intressant podcast vid namn "kropp och själ", sänds via p1. häromdagen lyssnade jag på ett avsnitt som handlade om erotisk kapital, och om du har sisådär en halvtimme över nångång så lyssna gärna. vore väldigt intressant att höra dina åsikter! hittas här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/125719?programid=1272

(saxat från programbeskrivningen: "Är du vältränad, klär dig snyggt och rör dig självsäkert? Då har du säkert högt erotiskt kapital. På samma sätt som man tidigare pratat om ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital borde man också uppmärksamma erotisk kapital menar den brittiska sociologen Cathrine Hakim. Attraktionskraft är en viktig parameter när man studerar maktstrukturer i samhället säger hon.

Dagens program tar reda på vad det innebär att ha erotiskt kapital och hur man gör för att få det.")

Men alltså dessa skräckhistorier om folk som hamnat i blåsväder för att någon googlat arslet av sig på något. JA precis i Teorin är det möjligt att gräva upp vad som helst i princip, men det händer ju inte. Dessutom antar jag att det förs en någorlunda öppen dialog i din familj vilket gör att barnen kommer förstå sina platser i ditt hjärta iaf.

Fast du själv skrev ju faktiskt att "Äh jag vet inte var jag vill komma. Jag reflekterar lite och kanske raderar jag detta innan barnen lär sig läsa", så en viss oro måste det väl ändå finnas hos dig att de skulle kunna hitta det.

Svar:
Oro nej. Men saker förändras.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ta med citattecken framför och bakom Ninjas namn så blir urvalet mycket mindre och ja, det går snabbt att gå igenom. Men å andra sidan blir väl urvalet alldeles för litet då och ingen får reda på något i alla fall så.

Svar:
å andra sidan så nämner jag inte Ninja vid sitt fulla namn i den här bloggen speciellt ofta.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Möjligtvis är det så. Men vad får du ut av att hänga ut känslorna så där? Jag känner igen mig i Ninjas sits, min mamma hade såna känslor som du och det är varje förälders förbannade skyldighet att inte låta barnen bli påverkade. Att du ens reflekterar över saken är ju jättebra. Min mammas beteende har nämligen satt spår, jag var ju älskad men hon var förälskad eller mer skyddande i min bror som jag för övrigt älskar mycket. Jag vågar inte skaffa ett andra barn för jag är rädd att känna så.

Svar:
Att skriva om sådant som känns jobbigt gör att det känns mindre jobbigt. Vad får jag ut av att skriva alls? Jämför mig inte med din mamma för hon är inte jag och din relation till henne har inget med mig och mina barn att göra. Att du mått dåligt beror nog på fler faktorer än en.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det är knappast etiskt att använda sina barn för att rikta uppmärksamhet mot sin egen person. Tycker att det är ganska integritetskränkande att lägga ut bilder på sina barn på nätet.

Jag kan bara tänka själv hur det skulle vara OM jag (är 16 år nu) själv satt vid datorn och googlade (t ex min mammas namn) och plötsligt dyker det upp bilder på mig som barn upp.

Skulle väl knappast tycka att mina föräldrar förstört mitt liv MEN det skulle faktiskt kännas väldigt olustigt. För de flesta av oss är ju barndomen något privat. De enda som vet om hur ofta vi t ex kissade på oss och hur vi såg ut med mat i hela ansiktet är de personer som vi haft allra närmast (inklusive dagispersonal osv.)

Även om "risken" för att barnet hittar bilderna är ganska små, så tycker jag inte att det är det som själva är grejen. Det är det faktum att man exponerar sina barn på nätet. För mig är det helt obegripligt varför man som förälder vill göra det.

Du är ju offentlig så varför blanda in dina barn?

När jag var liten var min mamma offentlig genom politiken och hon skulle aldrig drömma om att exponera mig nätet (om samma teknik funnits). Hennes åsikter och val (som hon har rätt att ha och uttrycka sig) är hennes. Hon skulle inte utsätta mig för eventuellt obehag.

Men du kommer ju fortsätta att exponera dina barn på nätet, så jag förstår inte varför jag skrev detta egentligen. Jaja vi har väl olika åsikter bara…

Svar:
Jag gillar inte personangrepp men ger dig en chans till. Jag ”använder” inte mina barn till nåt. Och jag exponerar dem verkligen inte.
Den här bloggen handlar om mig och en del av det är mitt föräldraskap och mina känslor kring det. Det är inte integritetskränkande överhuvudtaget eftersom att mina barn inte hängs ut. Detta inlägg handlar om MIG.

Sen kan du inte applicera din världsbild på övrig befolkning. Jag hade inte reagerat negativt om min mamma skrivit om mig när jag var barn. Och mina barn kommer tat växa upp i en värld där detta är normen, där livet levs på nätet parallellt med den verkliga verkligheten och där bilder och anekdoter hör till vardagen.

LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hmm jag förstår tanken men hade jag själv hittat blogg eller sida som var helt stört intressant (som jag skulle tycka att en blogg min mamma skrivit hade varit) hade antalet inlägg inte varit ett större problem. Att skumma efter intressanta saker går ganska fort. Det har jag lärt mig genom lite för mycket stalkertendenser på gamla tonårsförälskelser haha.

Svar:
Skulle mina barn läsa igenom min blogg så skulle detta inlägg inte vara speciellt jobbigt. De skulle få ta del av all min oro och kärlek och omsorg.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ok om de aldrig kommer veta, men känns det fortfarande inte nedlåtande att skriva så högst personliga saker om sitt förhållande till sina barn? Om du väljer att inte lägga ut bilder som kan vara pinsamma osv för deras integritets skull även om det är lika troligt att de ser de bilderna som föregående text, så känns detta mycket mer utlämnande.

Jag vill inte alls kritisera, i vanliga fall tycker jag att alla som ba "håller inte alltid med dig men du äger ändå" är så tjatiga för vadå man behöver inte alltid hålla med varandra. Du brukar kunna argumentera jävligt bra och klockrent för din sak så nu när jag själv och flera andra reagerar för att de känner att detta är för privat för dina barns skull väntar jag fortfarande på svaret/käftsmällen som tydliggör hur du tänker.

Jag tycker att "det som man inte vet skadas man inte av" är ett okänsligt tankesätt.

Svar:
Jag har skrivit en kärleksförklaring till båda mina barn här. Jag ser inget nedlåtande överhuvudtaget med det. Självutlämnande? Absolut. Utelämnande av barnen? Inte ett dugg.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Problemet är kanske inte OM dina barn kan hitta "det där" blogginlägget eller ej, utan istället att du känner som du gör. Okej visst kan man inte rå för sina känslor, men allt måste inte heller basuneras ut. Om man inte så gärna vill det förstås.

Annars, visst är det av betydelse att ta upp s.k. förbjudna känslor, men ibland kanske man ska fråga sig för varför man gör det. Lite så har jag känt inför ex facebook och saker som jag lagt ut där samt reaktioner på detta. Varför liksom? Varför är det så viktigt att alltid säga vad man känner? Vad ger det mig egentligen? Ibland har jag önskat att jag inte skrev ditten och datten, för i slutändan gav det mig ändå ingenting. Absolut ingenting.

Svar:
Först så undrar jag varför mina känslor skulle vara ett problem? Problemet är väl snarare då att känslor som mina (eller andras) ses som just ett problem vilket bara leder till skam och skuldbeläggande. Sluta med det! Sen så känns det lite som att du projicerar dina egna upplevelser och handlande på mig. Jag är inte du och jag har aldrig ångrat nåt jag skrivit. Och jag säger definitivt inte allt jag känner eller tycker.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har inte skrivit om mina 2 stora så det kan jag inte ångra, men ibland kan jag tänka.. oj oj vad du har vikt ut dig själv:)hela tanten och de är som försent att ångra nu, eller..

Oh no! Och nu måste du bygga en bra relation till dem båda så att de, om eller när, de hittar detta inlägg på nätet går till dig och frågar vad faen du menar. Eller en ännu bättre relation då de läser inlägget och bara fattar ändå vad du menar. Tänk om de hittar inlägget någon gång innan de själva hamnar i en sits där de har 2 barn och olika känslor för dem, då kanske något känns lättare för dem, inte svårt.

Jag tror att min mamma älskar mig mindre än min syskon. Jag tror att hon älskar mina äldre syskon mer eftersom de inte fick en farsa som var klok, såsom jag och mina yngre syskon fick, och då är det ju faktiskt ok, att hon försöker väga upp. Dessutom har vi inget gemensamt, som hon har med mina andra syskon, på olika sätt. Jag tror att jag är "svår" för henne. Men jag tror att hon är "stolt som en tupp" över det jag har åstadkommit i livet, och det kanske räcker för mig.

Svar:
Jag tror att det viktigaste är att barn känner sig älskade över allt annat. Och det jobbar jag på att BÅDA mina barn ska känna, utan tvekan.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Tror du har fel, kommer vara buslätt att hitta info i framtiden. Sen kan du ju vara lugn för att de som inte gillar dig garanterat kopierat och skärmdumpat inlägg som ditt förra bara för att jävlas med dig om några år. Särskilt om du blir framgångsrik i framtiden.

Så i vissa fall bör du tänka om på när det gäller vad du publicerar.

Svar:
Jag tänker alldeles tillräckligt. Jag skriver aldrig nåt jag inte kan stå för. Jag är även ganska säker på att få människor ogillar mig tillräckligt mycket för att vänta tills mina barn är gamla nog att ta emot egen mail eller ha relationer på nätet. lol liksom.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Men vad bajsnödiga alla verkar?!

TROR ni verkligen inte att LD snackar med sina barn och förklarar hur saker och ting är när frågan kommer upp?! Jag är övertygad om att hon pratar känslor med sina barn mer än genom bloggen.

Tankar dyker upp hos barn, frågan kommer och det är då de ska ha svar på frågan och inte när de sitter och googlar i mammas gamla blogg 15 år senare *gosh*

Jag tror att den dagen Ninja hittar det här, om den kommer, så vet hon precis var hon står i familjen och LD’s känslor för henne….

Ett litet tips om du har svårt att söka i din egen blogg:

Använd frasen

site:ladydahmer.alltforforaldrar.se

tillsammans med sökorden.

På Google:

site:ladydahmer.alltforforaldrar.se älskar barnen

Så kommer nedanstående inlägg högst upp.

Ett litet tips bara. Om du vill få fram alla bilder på din egen blog söker du bara på site:ladydahmer.alltforforaldrar.se på Google och sen trycker på "Bilder" så kommer alla bilder på den här bloggen upp.

Använder det ofta själv när jag inte hittar vad jag söker i min blogg.

Av att läsa din blogg så verkar du verkligen vara mån om att dina barn ska vara fria att tycka, tänka, fundera och diskutera om små som stora ting utan att vara begränsade eller bundna till något ideal. Därför skaffar mig uppfattningen att om, om Ninja skulle läsa ditt förra inlägg när hon blir äldre, så skulle hon klara av det tackvare allt du gett dina barn, som många glömmer bort – Ett egen värde.

Sen tror jag även att hon är väldigt säker på att hennes mamma älskar henne oavsett 🙂

Jag förstår inte att fokuset hamnar på att dina barn kanske kan googla fram detta någon dag… oavsett om dom nån gång kan läsa detta eller inte, så har du ju faktiskt valt att skriva ut vilket barn du "älskar mest" inför alla dina bloggläsare.

Jag får två tankar: 1. Jag beundrar att du vågar prata det ingen annan vågar prata om. Det skapar viktig debatt. 2. Jag får en viss känsla av obehag när jag får veta vilket barn du känner dig förälskad i. Kan kärlek verkligen mätas? Jag ser kärlek som en fluffig energi som inte går att mäta i centimeter eller liter. Utifrån det blir det också omöjligt att veta vilket barn man älskar mest. Självklart kan man kanske identifiera sig mer med ett av barnen, beundrar ett av barnens personlighet mer etc etc. Men betyder det då att man älskar det mer…?

Svar:
förälskelse och kärlek är inte riktigt samma sak. Jag älskar mina barn men ibland tycker jag inte ens om dem om du förstår hur jag menar. Jag säger för övrigt ingenting om vem jag älskar mest. Jag beskriver olika sorters känslor.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

En gång läste jag en historia i Marie Claire om en kvinna med förlossningsdepression. Hon berättade då bl.a. att hennes mamma berättade att hon också hade haft det. kvinnans tanke var "Jag önskar att mamma hade berättat det långt tidigare" och "När min dotter blir äldre ska jag berätta" Du har berättat, så kanske kan det bli stöd när Ninja och Tamlin blir 2-barnsföräldrar.

Jag tänker också att relationer utvecklas ju. Så din och Ninjas relation har gått in i en annan fas än din och Tamlins men båda är lika värdefulla.

Hej! En helt annan grej. Jag blev genom din blogg uppmärksam på hur ofta man säger "fin" i olika sammanhang till barn, då du tagit upp det vid flera tillfällen. Började direkt att avvänja mig vid fin-uttrycket när jag pratar med min systerdotter, 1,5 år.

Det gick rätt bra att vänja sig att säga andra komplimanger istället, som inte är utseendefixerade, och efter ett tag tog jag upp hela resonemanget med resten av familjen – dvs min syster och föräldrar. De var lite tveksamma till hur "allvarligt" det egentligen var att man säger utseendefixerade komplimanger till barn. Men i går ringde min syster och berättade följande: Min systerdotter och hon hade suttit och målat tillsammans, och min syster hade då undvikit att uttrycka att målningen var "fin" utan istället prata om hur kul det var att måla och hur färgerna rann ihop på pappret. Efter några minuter tittade min systerdotter upp på sin mamma, och sa lite frågande: "å vad fin".

"Kan du fatta!" sa syster när hon ringde. "Hon är ju bara 1,5 år, och är redan van att få en utseendevinklad komplimang för sin målning". Visst är det fruktansvärt! Men jag är också lite glad att jag (och du) lyckats få några till att fatta allvaret och ändra sitt beteende!!

Håller med en föregående kommentator att det är varje förälders förbaskade plikt att jobba på att låta alla sina barn känna sig lika älskade. För barn som (i motsats till dig) inte har varit sina föräldrars favorit vet att det sätter djupa spår upp i vuxen ålder. Och det ansvaret/plikten tycker jag går före din rätt till att tabubefria vissa ämnen. Man måste inte trycka upp varje sanning i ansiktet på folk. Att du skriver inlägget som du gör talar för att du är just en sån "sanningssägare-till-varje-pris" så de kommer att veta, oavsett om de hittar inlägget på nätet eller inte. Det är inte okej att skriva som du gjorde. Du hade kunnat diskutera och fråga om sakfrågan utan att skriva ut hur du rangordnar/har rangordnat dina känslor för dina barn.

Svar:
i motsats till mig? Min pappa valde aktivt bort mig. Kastade bort mig och min syster på tippen och gav all sitt engagemang (nåja) till vår bror.
Och jag trycker inte upp nåt i ansiktet på folk. Ni läser här frivilligt. Och jo, det är helt ok att skriva som jag gör. Och du, låt bli att analysera min person är du snäll. Jag är inte vänligt inställd mot folk som envisas med att göra personangrepp.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nu vet ju jag att vi barn var viktigast i mammas liv när vi växte upp, så om jag hittade en dagbok där hon oroar sig över hennes känslor på sättet som beskrivs här så hade jag nog inte blivit så upprörd. Ingen är ju en perfekt förälder, men har man kärleken med sig i bagaget tror jag nog att det blir enklare att hantera att ens förälder är mänsklig när man blir gammal nog att konfronteras med detta.

Jeg synes teksten du skrev var en vakker kjærlighetserklæring, jeg! Du skriver jo at du elsket dem begge så mye at du kunne dødd for dem, akkurat som de fleste andre mødre ville. Og så diskuterer du videre med deg selv hva slags type kjærlighet du føler for dem begge, at den er forskjellig og at den endres fra forelskelse til dyp kjærlighet. Jeg ser ikke noe uvanlig i tankegangen din. At du har tatt stilling til hvem du ville valgt, hvilket jeg regner med du mener hvis du fikk kniven på strupen, er noe jeg tror alle med flere barn tenker over. Du som et så åpen om følelsene dine kommer aldri til å få barn sol llurer på om du mener det ene eller det andre, dette kommer dere til å ha prata om, og de kommer til å være så trygge i seg selv og så fornuftige at de kommer til å følge din tankerekke. Fortsett å skriv om tabuer, at det blir reaksjoner regner jeg med du er fullstendig forberedt på 😉

Hei! Jeg har et spørsmål som ikke egentlig har noen sammenheng med innlegget.

Jeg synes debatten om genusbevisst oppfostring av barn er utrolig interessant, og jeg er enig i utrolig mye du skriver om emnet. Jeg er helt med på tanken om at man ikke skal sette føringer for hvordan barnet skal være eller behandles av andre, og ikke sette barnet i en "mal". Men: hva skjer når barnet blir eldre? Når alle de andre jentene i barnehagen elsker.hannah montana eller guttene erter barnet for at det gråter? Eller når det møter andre voksne som sier alt det man ikke vil at barnet skal høre (å for en søt liten jente/å for en tøff gutt).

Hva gjør man da? Og hva hvis barnet faktisk blir mobbet for klærna det har på seg eller normene det bryter? For selv om man selv gjør på en måte, så er det jo en verden der ute med normer og maler og sterke meninger…

Forstå meg rett, dette er ikke ment som kritikk, men spørsmål jeg allerede har fått i diskusjon med andre, og som jeg ikke helt kan finne svar på.

Ellers bra og interessant blogg!

Varför är det så många som upplever det som så hemskt/ tabubelagt/ upprörande att man kan älska sina barn på olika sätt?! Det är väl självklart att man gör! De ÄR ju olika individer med olika personligheter och vem man står närmast växlar med tid.

Det är väl inga konstigheter?!

Jag har 4 vuxna barn som är jätte olika och som jag har olika relation med. Olika gemensamma nämnare till. Älskar dem… det gör jag självklart… allihop, mer än mej själv. Mer än allt.

Du verkar helt missa att saker kan finnas på internet trots att det inte är upplagt av dig. Folk kan ha print screen:at din blogg och "taggat" barnens fullständiga namn så att de hittar det därigenom. Så även om du tar bort inlägget kan det fortfarande gå att hittas på ett eller annat sätt.

Svar:
Och detta låter troligt?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Känns mer som du försöker rättfärdiga dig själv, fast du egentligen tycker det är fel. Och nu analyserar jag din person, men det gör man ju folk ständigt och borde inte ligga mer tabu i det än att skriva om hur man älskar sina barn. Jag skulle aldrig blogga om min son eller visa bilder på honom i olika forum, men jag dömer dig inte ifall du gör det…tror säkert du är en skit bra mamma/morsa/what ever.

Svar:
nej jag har inget intresse av att rättfärdiga mig själv. Jag förklarar bara hur jag tänker.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det anonym skriver om att saker kan finnas även om du tar bort det är ju faktiskt väldigt troligt. Inte att vanliga personer sitter och printscreenar, men varenda inlägg du skrivit på den här bloggen ligger nog sparade på ett flertal servrar som du inte styr över. Till exempel googles.

Eftersom att sökningar på webben är individuella och alla får upp olika beroende på vad dem brukar göra och läsa och skriva, så kan det faktiskt vara så att när Ninja är så gammal att hon har egna konton på diverse forum på nätet kommer få upp gammalt material om just henne om hon egogooglar eller googlar din blogg.

Svar:
som sagt, jag är inte orolig för vad hon kommer att hitta. Jag har inte skrivit nåt som kommer skada henne. Och allt hon läser kommer sättas i kontext till hennes uppväxt och fostran.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Du säger att "jag har inte skrivit något som kommer skada henne" – men hur kan du veta vad HON kommer känna inför det? Bara för att du inte hade tagit illa vid dig om det var dig och din uppväxt bloggen handlade om betyder det inte att andra kommer resonera likadant. (Och du behöver inte svara att "det är inte mina barn min blogg handlar om", för även om så inte är fallet så är det uppfostran av dina barn bloggen till stor del handlar om – vilket i förlängning innebär att bloggen handlar om dina barn. Om än inte enbart.)

Svar:
visst, hon kan må dåligt av precis vad som helst. typ att mamma är tjock eller att hon inte fick en specifik leksak. Men nånstans måste man lita till sitt och andras omdöme. Jag är inte dum i huvudet. Jag är ganska trygg i mitt föräldraskap och trygg i de beslut jag tar.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

LD: Att du resonerar som så att du inte hänger ut dina barn och deras känslor mm betyder inte att de kommer att se på din blogg på samma sätt den dagen som de blir medvetna. De kanske anser, som många andra här gör, att de blir uthängda. Det är inget om du kan tycka åt dem.

Att du sedan säger till var och en som gör jämförelser med deras liv att de inte ska projicera på dig får dig att låta som att du tycker att du är ett unikum som inte är som alla andra. Kan möjligen vara så att det inte är vad du menar men så uppfattar jag dig. Det låter dessutom som så att du inte tycker att du har något att lära dig av andras upplevelser. Nu har jag mig tyckt se att du gör det i andra fall, man här låter du som att du är selektiv till vilka fall som du vill höra andra i. Om du nu inte ville höra det så varför skiva det alls med en möjlighet att kommentera?

Och jag tillhör dem som tycker att det tanke på vem som skulle räddas, skulle gå i banorna hur det ska gå till att rädda bägge samtidigt. Ologiskt eller inte så är det så mina tankar skulle gå.

Svar:
Nej jag är inte ett unikum, men man kan inte ta sin egna barndom, relation med föräldrar, händelser, erfarenheter, personlighetsdrag och egenskaper och tro att man kan tala för andra barn. Att DU t.ex skulle reagera si eller så om DIN MAMMA gjorde si eller så beror på er komplexa och unika relation.
Sen så måste du fatta att när jag bloggar så är jag intresserade av SAKFRÅGORNA jag bloggar om. Inte diskussioner kring min person. Inte om det inte efterfrågas specifikt. Alltså är jag intresserad av folks tankar kring SINA EGNA BARN och SITT EGET FÖRÄLDRASKAP här, inte vad ni tycker om mig och mitt. Förstår du den väsentliga skillnaden här? Sakfråga vs. person????
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

LD: Fast jag har inte uppfattat att alla som använder sig själva som exempel som du sedan säger till att sluta med det, har läxat upp dig som person.

Sedan så blir det oerhört svårt för att inte säga omöjligt att diskutera en sakfråga rent när du själv tar diskussionen utifrån din personliga erfarenhet. Ser du inte att det blir nästintill omöjligt att inte lockas till att då göra detsamma?

Svar:
Nej det är verkligen inte omöjligt. Inte ens svårt. Om tex Anna som är en av mina närmsta vänner skulle säga "du Natta hur tänker du kring det här att älska barn olika? Jag har själv upplevt bla bla bla" så skulle jag inte ta det som ett tillfälle att diskutera hennes föräldraskap utan SAKFRÅGAN hon tog upp. Om hon däremot frågade "hur tänker du kring att jag gör si och så?" hade utgångsläget sett annorlunda ut. Så nej, det är inte ett dugg svårt att hålla sig till sakfrågan oavsett hur många personliga anekdoter eller reflektioner samtalspartnern gör.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *