Kategorier
Vardagstrams

Jag valde bort mitt eget barn!

Igår hade vi värsta sommarmysdagen. Vi började dagen med att åka hem till Apan Satt i Granen // Anna, där vi mumsade pannkakor och kanelbullar (tills påsen tog slut och då sprang Anna och köpte en till) och sommarhängde ute på hennes stora uteplats. Barnen, hennes och mina, lekte och bråkade på gården tills det var dags att röra sig.
 

 
 
 
Men dagen fick liksom gå i sommarens och snaskets tecken för jag tog med mig ungarna till parken för lite glass. Ninja hittade en kompis som också hette Ninja och de lekte länge medan stackars Tamlin fick höra att han var för liten för alla höga klätterställningar.
 
När vi skulle gå hem så stod jag helt plötsligt inför ett sånt där scenario där man liksom måste VÄLJA mellan barnen. Fast den här gången var det inte mellan mina egna utan mellan ETT av mina och ett helt okänt barn. Vem valde jag? Vem skulle ni välja? 
 
När vi var på hemgång så hör jag ett sånt där fruktansvärt oroväckande ljud. Ni vet, fullfart, tvärnit och grus som skrapas högt, hårt och länge? Jag vågade knappt se mig om men gjorde det ändå och där låg en krashad tioåring, omkullcyklad utan knä- eller handskydd. Stilla. Tyst. Fast levande såklart. Men så där tyst som man är när man har ont och inte vill gråta framför folk. Barn ska vara så tappra jämt. 
 
Så jag började såklart kuta. Barnet var kanske tjugo meter bort och när jag har hunnit halvvägs så hör jag ett vrål bakom mig. Då har såklart Tamlin drullat omkull. (??) Och ligger på backen och bölar. Jag tvärnitar. Vem?! Mitt barn har gjort illa sig! Men den andra….?? Jag tvekar fram och tillbaka i tre sekunder men sen så fortsätter jag mot de andra barnet samtidigt som jag vrålar till Ninjan att trösta sin lillebror. (amen guuuuuu vilket drama och framförallt TRAUMA för den stackars pöjken som blev bortvald av sin kära mamma)
 
Det andra barnet började såklart gråta när jag kom fram och lyfte upp och kramade om och frågade om det fanns nån förälder nånstans och det fanns det. Hon kom springandes långt långt bort med en barnvagn och jag stannade tills hon kom. 
 
…. men i övrigt hade vi en jättehärlig dag. 
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag valde bort mitt eget barn!”

FAN vad starkt gjort Natasja! Att prioritera en annans barn, som dessutom är äldre än ditt eget – det fick mig faktiskt att gråta en skvätt. Jag är en sucker för uttrycket att "ett barn tillhör hela byn" och tycker att vi alldeles för sällan ser exempel på det, både när det gäller tröst och uppfostran..

Jag har gjort samma sak nångång, men då har det gällt småsyskon. Och i mitt huvud så var det nog så att jag visste att min bror klara sig. Jag vet hur han funkar, jag vet att kan ta sig igenom den korta stunden jag är borta. DEn andra ungen har man ju ingen aning om hur hen funkar. Så då springer man ju dit. Men det är så jag tror jag tänkte.

Jag hade nog gjort precis som du. Känns som det andra barnen behövde hjälpen mer just då. Precis som Catten så är jag för det där att man hjälps åt med alla barn. 🙂

Låt mig gissa, det som tagit mest skada på Tamlin var stukad stolthet?! Jag är en sådan där kallhjärtad luttrad mamma som hade vänt sig om och konstaterat ; Inget blog, bra, han låter, bra. Vi kommer nog inte behöva sitta på akuten ikväll och rusat vidare till den mest behövande barnet…

Jag tycker du gjorde rätt, Natasja.

önskar fler hjälpte till =) bra gjort!

Var på ett fik här för ett tag sen där de har en lekhörna. Satt i bordet precis bredvid just för att jag skulle kunna ha koll på mina busfrön.

Det var ett till barn där som var kring året, som klättrade upp på det lilla bordet och vinglade till. Jag fångade upp barnet och satte ner hen bredvid min minsta och de fortsatte leka som om inget hade hänt.

Mamman som satt och fikade några bord bort (jättebra koll med andra ord hrrm) kommer fram och säger åt mig att sköta mina egna och låta hennes vara, hon har minsann koll.

Tack för den, nästa gång ska jag sköta mitt och låta ditt barn ramla och slå sig. Barnet tog ju inte illa vid sig att jag mildrade fallet utan fortsatte som om inget hade hänt.

Asså, nu kanske jag är lite överdrivet blödig men jag började gråta när jag läste det här. Du är så jävla fin! Vilken jävla tur att det finns två små människor här i världen som får kalla dig mamma.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *