Kategorier
Vardagstrams

Släkten är värst

Farsan dyker kanske upp här en gång om året. Sen ringer han och klagar på att jag ”aldrig hör av mig” men pappa liksom, du har ju typ försummat mig sen jag föddes varför tror du att jag aldrig ringer? Fast jag ringde faktiskt när han fyllde år i år. Ringde och sa grattis farsan jajaja men NU hör jag ju av mig, hur mår du? Han är över sjuttio bast nu och snart kommer han att dö. Eller ja, om han brås på sin farsa så har han ju mer än trettio år kvar men oddsen är inte i hans favör om man säger så.
 
När han dör så kommer jag att ångra mig. Då kommer jag att tänka att jag borde ha ringt oftare, stått ut mer med hans person, blundat mer för hans skit och bara bitit ihop. Jag kommer ångra mig, jag vet det men ändå är jag så förbannat skadad av min uppväxt. Jag har blivit som honom. Jag har knappt kontakt med mina syskon. Två bor i sverige, i stockholm men den tredje, lillbrorsan, kidnappades för ungefär trettio år sedan under pistolhot och han bor i grekland. ”Jag lämnade dig för jag tyckte synd om din mamma” brukar pappa säga helt omedveten om vad han faktiskt gjort. 
 
Och även om jag vill vara bättre än pappa så klarar jag inte av det. Och även om jag skulle lägga ner all min tid på att bygga syskonkontakter (asså vi gillar ju varandra och träffas ju) så skulle vi aldrig kunna laga det som var trasigt från början för en riktig syskonrelation måste stötas och blötas och byggas upp under en livstid tillsammans. 
 
Fan vilken sorg. De fattas mig.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Släkten är värst”

Jag lider med dig. Jag har ingen kontakt med min pappa, och resten av familjen som jag älskar sitter liksom fortfarande ihop med honom. Så man känner sig ensam, övergiven.

Du har oss i alla fall 🙂

<3

Jag förstår inte en sak. Det här med att man kommer ångra sig sen. Jag har in nuläget ingen kontakt med varken föräldrar eller syskon. Jag är inte arg eller tycker illa om någon av dem, jag vet bara hur jag mår när jag träffar dem eller pratar med någon av dem – inte alls bra – och hur jag mår när jag inte har någon kontakt med dem – väldigt bra. Och jag tycker faktiskt att jag har en skyldighet gentemot mig själv att inte umgås med människor som av olika anledningar får mig att må dåligt. Jag förstår verkligen inte alls varför jag skulle göra det? P.g.a. av blodsband? Varför är blodsband så viktiga? Varför skulle jag senare ångra att jag tog ett beslut som ledde till en lyckligare och mer balanserad tillvaro för mig? (Och ja, jag fattar att du skrev att du skulle ångra dig och att det inte betyder att alla andra också kommer göra det, men det argumentet förekommer ofta – att man kommer ångra sig senare – tillsammans med argumenten att det är ju ditt "kött och blod" och att familjen är det viktigaste som finns. Jag håller inte med – att vara lycklig, att må så bra som möjligt – det är det viktigaste.)

Veronica: Ta absolut inte(!) detta som kritik mot ditt val att inte umgås med din familj. Jag har bara en undran.. är det verkligen möjligt att må helt bra när man väljer att inte umgås med dem? Speciellt om det är så att de inte har gjort något som förtjänar att de utestängs ur ditt liv. Jag vet att jag sjäv ibland tycker familjen (föräldrar & syskon) är jobbig och vill bara sluta höra av mig vissa perioder men får så dåligt samvete då jag vet att de vill höra av mig. Hur känner du, kan du få dåligt samvete över att du inte hör av dig..?

Hej jag har nyss varit utbränd. Under den tiden tillbringade jag mycket tid med att fundera på varför jag blev det. Det jag kom fram till var att jag i hela mitt liv har haft krav på mig från familjen om hur jag ska vara. Jag har aldrig varit bra nog för dem. Som en del av mitt tillfrisknande har jag valt att inte ha kontakt med dem.

Jag kanske kommer ångra mig men jag tror inte det. Jag mår bättre nu än vad jag nånsin har gjort. Jag har de relationer som jag vill ha och mår bra av. Visst jag får höra att jag aldrig hör av mig men jag bryr mig inte. Jag mår bra just nu och jag vill fortsätta med det.

Emelie: Ingen fara, jag tar det inte som kritik. Uppenbarligen är det möjligt att må helt bra utan kontakt med familjen, eftersom jag gör det. Du behöver inte tro mig, men så är det iaf. För det andra så är det inte alls så att de inte har gjort något – det har hänt och sagts så mycket (för mycket för att jag skulle kunna lista allt) destruktivt, inte bara gentemot mig. Jag har inte dåligt samvete för jag ljuger inte, jag hittar inte på saker, jag har inte kallat något av mina familjemedlemmar skällsord, jag blir inte arg utan anledning, jag har inget beroende jag inte kan hantera, jag har inte hotat någon, jag har aldrig varit våldsam mot någon m.m.. Allt detta är sådant som förekommit inom familjen, även om inte allt har riktats mot mig. Jag har inte dåligt samvete för att jag tycker inte jag har några skyldigheter mot människor som beter sig såhär. Och jag är inte ledsen för att jag har många andra människor runtomkring mig som jag mår bra av, och som förhoppningsvis mår bra av mig också, och som jag kan lita på, och som förhoppningsvis också litar på mig.

Jag har inte längre någon kontakt med min bio-far. Han har betett sig som ett svin mot mig som barn, som ett svin mot min mamma, min farmor och mina fastrar. Jag ser ingen som helst anledning att förlåta honom eller lägga tid av mitt liv på att sällskapa med honom.

Anledningen till att han vill ha kontakt med mig, är förmodligen att han börjar bli gammal nu och inte har några andra döttrar eller kvinnliga familjemedlemmar som tar hand om honom när han inte klarar sig själv längre. Det brukar ju åvila oss kvinnor/döttrar att ta hand om våra åldrande fäder, även om de aldrig har brytt sig eller tagit hand om oss som små.

Jag kommer aldrig att ångra att jag tog ställning emot honom, FÖR mina mina kvinnliga familjemedlemmar. Jag kommer inte att ta hand om honom om när han blir gammal och sjuk och jag kommer förmodligen inte ens att gå på hans begravning.

Jag kommer från en trasig och dysfunktionell familj och jag känner så väl igen mig i den relation med din pappa. Jag valde att bryta kontakt med min pappa. Han dog i fjol och vi återfick aldrig kontakten. Jag var rädd att en våg av ånger skulle välla upp men jag resonerar så här: Jag har ett ansvar gentemot mina barn och det viktigaste är att skydda dom. Jag vill att mina barn ska känna trygghet i sin familj, inte leva med människor som kommer och går, löften som bryts och vuxna som sviker. Varje dag som jag ser min barn lyckliga, glada och trygga så vet jag att jag valde rätt. För dom betyder familjen människor som älskar dom, alltid och utan baktankar. Däremot kan jag känna en sorg över min trasiga syskonrelation som inte överlevde vår uppväxt men ibland måste man släppa taget och gå vidare. Tragiskt, smärtsamt men nödvändigt.

Hej, brukar inte kommentera så ofta – läser nog din blogg som fan läser bibeln ibland 😉 för vi har så olika åsikter för det mesta.. (Därför jag läser – alltid bra, och intressant tycker jag att ta del av andras perspektiv så en får lite bredare syn på saker) Men! Ville bara säga att, Usch .. 🙁 För att livet inte alltid är som en skulle önska.

Det enda man har är det kapital i den familj en själv sätter till världen – att bryta handlingsmönster och ge sina små en helt annan start än en själv, när det kommer till familj, syskon och relationer. Och det sistnämnda är nåt som jag är övertygad om att du redan gör! Kan bara säga att det imponerar stort på mej – när en ser och omsätter annorlunda värderingar med ens barn… Än vad man själv fick. Det kräver ju både styrka och envishet 🙂 Kram

Jag tycker inte du ska ha dåligt samvete. Bara för att det är din pappa så betyder ju inte det att det han gör/gjort(eller inte gjort) inte känns, och kan förlåtas hur lätt som helst. Krävs ju att man får någonting tillbaka, som i alla andra relationer.

Men åååh….precis det inlägg jag behövde läsa just nu! Sitter helt ensam hemma, 2 barn utflugna och det yngsta på vift och känner mig lite….ensam? Troligen för att jag alltid levt för alla andra och äntligen hittat mig själv och satt upp gränser och slutat låta folk köra med mig, eller få mig att känna mig mindre värd (det är nåt min familj, inte mina barn) alltid lyckats med, usel utbildning, uselt jobb/lön, usel bil, usla barn – ja inte riktigt, men nästan i alla fall… Men så läser jag ditt inlägg.. och inser att man behöver inte älska/umgås med sin familj..man kan ha ett bra liv ändå..och ångrar man sig vid en dödsbädd? Ja, då är det ändå försent att göra nåt åt saken…

Ja man brukar ju säga att släkten är värst. Delvis kan jag hålla med om detta, men samtidigt tillhör liksom även jag släkten. Så ibland vore det kanske bra att börja med sig själv, istället ifrån andra änden. Hängde du med? Exempelvis kan man tänka såsom att vad kan JAG göra för att förändra/bryta gamla mönster och beteenden.

Snacka om att ha åstadkomma något, det att faktiskt få tillstånd ex en nästintill obefintlig syskonkontakt genom att vara den som tar det första initiativet till att förändra detta. OM det sedan inte lyckas är en helt annan sak. Då har du i alla fall gjort vad du kan.

Sen är det ju stor skillnad på att välja bort eller bli bortvald.Det senare gör ont.

Jag har valt bort vissa i min familj och det känns bara skönt…att slippa umgås med sådana människor som bara sög musten och energin ur en.

Min mamma träffade inte sin halvsyster förrän i vuxen ålder och de har en syskonrelation idag. Den är inte likadan som den till hennes bror som hon växte upp med, men den finns där, och den är lika viktig för henne. Den behövde inte stötas och blötas under en livstid för att bli riktig.

Men det är svårt det där…

Jag tog ett beslut om att inte anstränga mig, inte ringa, inte bry mig fast jag visste att min pappa enbart hade några år kvar i livet, att cancern snart skulle vinna över honom. Vissa dagar ångrar jag mig, men då brukar jag trösta mig med just för att jag tog avstånd, inte spelade teater längre fick ett samtal dagen innan han föll in i koma, som han aldrig mer vakna upp ur. Ett samtal jag aldrig ens vågat dröm om, där han erkände sina misstag och bad om förlåtelse. Det lever jag med och det gav oss ett riktigt avslut iställe för att han skulle dö och lämna mig kvar ensam med alla hans svek. Jag trodde som du, att jag skulle ångra mig.

Hoppas du en vacker dag hittar ett sätt att få en god relation till dina syskon. Otroligt starkt inlägg! Gillar din blogg skarpt, bara grymt usel på att kommentera!

Jag har valt bort. En pappa och tre syskon har tyvärr följt med i det beslutet (och det önskar jag vore annorlunda, men i min situation så är det omöjligt att det skulle bli annorlunda än så). Det gör jäkligt ont ibland även om det är mitt beslut. Sjukt ont i själen även om jag vet att själen istället skulle bli sjuk om jag inte hade fattat det beslutet.

Min pappa har VALT att inte ta del av mitt liv…. Det känns skit rent ut sagt… För jag vet att det igentligen inte är hans val utan den kvinnan han är gift med idag. Han är en feg jävla gubbe!! Men än sak som jag vet är att han kommer att ångra den tid han förlorat med mig och min son. Jag har ingen lust längre att försöka hitta olika möjligheter att träffa honom på, bara för att hans fru inte kan se eller prata med mig för att jag påminner om min mamma!!! Och ändå hade mina föräldrar varit skilda i 10 år innan han träffade sin nuvarande fru. Jag gråter och är arg över hand beslut. Men en dag vet jag att han kommer att ångra sig och vill att jag skall förlåta!

Har inte heller den lättaste familjesituationen… Har sporadisk kontakt med mina föräldrar men vi låtsas som att allt är bra ändå, och de finns alltid där om jag verkligen skulle behöva dem. Bara inte i vardagen, vilket jag tyckr är synd ibland och skönt ibland.

Jag har tre småsyskon, varav en som jag inte sa ett ord till på typ 10 år. Trots att vi är helsyskon och bodde i samma hus tills dess att jag var 18. Det var tonårskäbbel som kom emellan och våra föräldrar tog aldrig tag i det utan lät det eskalera tills vi helt enkelt bara sket i varann och låtsades som om den andre inte fanns. När vi var små så var vi helt oskiljaktiga och sen försvann vi helt ur varandras liv. FÖr några år sen nu har vi börjar umgås igen lite smått, vi är inte nära men inte heller milsvida apart. Jag tror vi båda trivs rätt bra så här, vi tar det som det kommer liksom. Umgås mer för att vi har en till syster så vi blir liksom tre och lite mindre utlämnade. Hoppas på att vi kommer varandra närmare sen, men om det inte händer så vet jag ju att vi finns där för varann på håll iaf.

Blev lite långt, men jag tycker alla som kan bör försöka få ihop det med sina syskon igen. Det är grymt när man i vuxen ålder kan se hur lika man ändå blivit i vissa saker trots att man är helt olika personligheter. Ens erfarenheter i tidig ålder är ju faktiskt detsamma typ. Tycker inte att man ska pusha det och bli supersyskon över en natt, men att försöka få till någon typ av regelbundet umgänge är guld värt.

Men om det är syskon eller förldrar som både bettet sig som skit och som tycks fortsätta göra det tycker jag absolut att man bör sätta en gräns för umgänget för sin egen skull. Var gränsen går får man ju avgöra fall till fall, men det finns individer som ingen mår bra av och hur synd det än är (och sörj det hela också!!) så är det inte alla som funkar att ha relationer med.

Varför är det så ofta såhär med pappor?? Tycker var och varannan i ens bekantskapskrets vittnar om dålig eller noll kontakt med sin pappa, och därmed ofta även med en drös syskon. Det skapar ju både tomhet och dåligt samvete för en. Jag känner inte helt igen mig, för jag har en pappa som bryr sig, men däremot separerade mina föräldrar när jag var bebis och sen var jag hos pappa varannan helg. Två familjer, splittrat och alltid känslan av att inte riktigt vara en del av den där pappafamiljen på samma sätt som mina syskon.

Man måste förstås inte ha kontakt med alla man delar gener med, men visst känns det ruttet om man inte har det. Svårt.

Spännande att det här inlägget kom nu. Jag fick nämligen nyss ett samtal till min mobil, från "Raderad". Det är farsan det.

Vår relation är så jävla trasig att det är vansinnigt. Jag är också skiträdd för att ångra mig (att jag inte stod ut med hans kränkningar, all energidränering och all annan skit) den dagen han trillar av pinn.

jag har slutat vara arg nyligen. på min pappa alltså. jag tycker synd om honom för hans val och försöker se honom som den lilla människan han är och möta honom med mognad. Men samtidigt är det så jävla orättvist och jag önskade att jag vågade säga allting jag är arg över och alla gången han har svikit. Har du några råd till en 18-årig faderlös tjej?

Du är bäst föresten <3

Trasiga familjer är en sorg. Hur de än blev trasiga.

Inte snackat med min farsa på 10 år typ. Pallar inte då han behandlat mina syskon som skit och jag har ingen lust att ta massa bajs för att han inte vet hur man beter sig.

Älskar mina syskon, men känner att de är alldeles för långt bort från mig mental och fysiskt alldeles för ofta. Samma med mamma, men vi har trots alla problem en fin relation och jag är glad att hon försökt vara en så bra mamma hon kan efter sina rätt ruttna förutsättningar.

Man får bygga upp sin egen familj, försöka hålla sina relationer så levande det går och verkligen inte bli bitter för att ens föräldrar är dumma i huvudet (på det ena eller andra sättet).

Du känns som en person som verkligen aktivt försöker bli bättre än dina föräldrar. Det är jävligt fint. att försöka skapa sin egen bra verklighet för sig och sina barn.

Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta min familj, speciellt mina föräldrar. Oj vilken stor sorg. Hur fan kunde dom? Var ju bara ett jävla barn, så jävla liten och oskyldig.

Men det är så svårt med förlåtelse. Vissa saker går kanske inte att förlåta. Speciellt när det gäller skit från ens barndom. Trasiga familjer… det är så sorligt alltihop. Och sen är en helt plötsligt vuxen och måste lappa ihop sig själv och gå vidare för ingen bryr sig längre. Hur fan gör man?

Jag tror att det är en bra idé att skriva ner hur du känner och resonerar om detta nu. Om du en dag sedan skulle ångra dig, så har du gott om texter som ’bevis’ för att du då fattade det beslut som var bäst i situationen. Det är lätt att ångra sig när en glömt alla små kränkningar, svek och förolämpningar som slutligen knäckte en och fick en att gå.

Jag tycker också att det är sorgligt när trasiga vuxenrelationer gör att syskon inte får chans att bygga upp stabila band som får hålla.

Jag har också en syster (rätt mycket äldre än jag)och på grund av hennes hemska relation till mina föräldrar har jag inte heller kontakt med henne för hon bröt med hela familjen. Jag saknar henne men ju längre tiden går desto svårare är det att reparera saker eller snarare bygga kontakt för vi har inget. Inte ens något trasigt mellan oss. Sen att hon bor i Ungern underlättar inte saken heller 🙁

Mina föräldrar har jag ganska ytlig kontakt med och de som jag betraktar som min familj är mina närmaste vänner. När man inte har bra familjeband gäller det att kunna bygga ett socialt nätverk bestående av människor man litar på och tycker om. Det är inte alltid lätt men har man tur så kanske man har fantastiska människor runt sig.

Men saknaden kan ändå göra sig påmind ibland. Kram

Jag kan inte ens sätta mig in i din situation. Min familj är och har alltid varit mina bästa vänner. Vi kan prata, skratta, skämta och såklart tjafsa om nästan allt. Jag blir ledsen när jag tänker på att det finns föräldrar som tar avstånd från sina egna barn och att det finns människor helt utan familj. Jag vet inte hur jag skulle överleva utan min familj och bli kall bara av tanken på att förlora nån av dom.

Men inget ont som inte för nånting gott med sig säger man ju (trots att jag tycker att det låter jävligt plumpt ibland), men jag kan sätta mitt liv på att du aldrig kommer att försätta dina egna barn i den här situationen. Det märks att du älskar dom och är mån om att dom har det bra. Dina barn kommer att växa upp med vetskapen om att dom alltid kommer att vara älskade.

Vill du "reparera" din relation med dina syskon tror jag absolut att det går. Jag och min syster HATADE (nej, jag överdriver inte) varandra fram tills hon var 16 och jag 18 och hon flyttade hemifrån. Till det hör kanske att vi växte upp med hennes pappa, som slog mig och favoriserade henne. Sedan umgicks vi knappt på kanske 2-3 år. Vi har nu en fantastisk relation. Det behöver inte vara för sent.

Åh alla dessa pappor som aldrig klarat av att ta ansvar. Inte för andra och knappt ens för sig själva. Mönster kan brytas. Jag hoppas att våra barn ska växa upp med pappor som fanns där, för att sedan känna att de vill finnas för sina barn. Män har allt att vinna på att slippa sin förbannade manlighet och allt att förlora på att alldeles försent inse hur ensam en människa faktiskt kan bli.

Usch ja, pappa… blev verbalt misshandlad av honom under hela uppväxten. Fick höra att det var något fel på mig varenda dag, han anklagade mig till och med för att vara psyksjuk och sa att jag borde bli inlagd. Han har alltid hållit på (och håller fortfarande på) med att manipulera, använda känslomässig utpressning, skuld, skam, trycka på de allra ömmaste punkterna och vrida alla ens ord emot en. Har aldrig kunnat försvara mig heller eftersom det alltid är sååå synd om honom, han har hjärtbesvär och diabetes och är deprimerad och stackars, stackars lilla pappa. Tänker man minsta lilla på sig själv och sin egen lycka blir han rasande, börjar skrika och gråta och hota med självmord (vilket han också försökt med en gång). Mamma vill lämna honom, men vågar inte eftersom det är mycket troligt att tar sitt liv då eftersom hon är allt han har.

Bara… suck.

Blir så ledsen av allas historier. Kämpa på, allihopa! Jag är ensambarn och mina föräldrar skilde sig när jag fyllde 11. Efter det blev min pappa galen och riktade allt sitt hat mot mamma till mig. Jag blev hans verbala slagpåse. Han till och med förklarade för mig i detalj hur han tänkte ta livet av sig. En elvaåring ska inte behöva gå runt i huset och leta upp alla rep och snören för att kunna gömma dem. Jag stängde av mina känslor och slutade träffa honom, med telefonterror och dödshot i tre år som följd. Hela hans släkt vände sig också mot mig (hur kan man göra så mot ett barn?). Vi har försonats nu och träffas ibland, men minnet av det skadade barnet finns alltid inom mig. Jag får fortfarande kämpa för varje steg jag tar, eftersom min barndom skadade mig mer än jag någonsin kunde anat och det har jag förstått sedan jag blev vuxen. Jag har också fått en sämre relation med min mamma eftersom hon mådde för dåligt för att kunna "skydda" mig när jag behövde det som mest. Galna värld.

Jag kan verkligen inte förstå din situation. Min pappa betyder allt för mig, jag är verkligen "pappas flicka". Vi kramas varje dag och jag måste alltid pussa på honom. Han är den finaste människan som finns och min stora idol här i livet. Vi har samma humor och skrattar mycket tillsammans. Bara tanken på att han inte skulle finnas gör att jag just nu börjar gråta floder.

Jag älskar mina föräldrar och jag älskar att vara med dem. Det har verkligen inte varit lätt under tonåren (och några år efter det), då jag verkligen var fruktansvärd gentemot dem och gjorde VÄLDIGT hemska saker. Men de har alltid gett mig villkorslös kärlek.

Min framtida man och pappan till mina barn måste vara lika snäll som min pappa. Absolut inget annat duger.

Jag tror många pappor inte förstår hur pass viktiga de är för sina barn.

Själv kommer jag från stor släkt, är 1 av mormor och morfars 63 barnbarn! När man själv har barn vill man ju alltid att barnen ska ha sina föräldrar (mig) till hands i ur och skur så länge man finns. Det önskar jag alla. Så synd att många av er fått bli både svika och besvikna. Fy för föräldrar som inte var och stod upp som just föräldrar..

Även om det är hemskt att läsa om hur många där ute har dålig eller obefintlig kontakt med någon (eller båda) av sina föräldrar, känns det ändå skönt att veta att jag inte är ensam om det. Efter att ha skämts länge för att ha sagt upp kontakten med min pappa, har jag nu förlikats med tanken. Jag har förstått att det faktiskt inte okej att behandla sina barn som skit, märka dem för livet med psykisk eller fysisk misshandel och sedan kräva en fin relation. Nej, någon gång måste man bli egoistisk och tänka på sig själv. Jag vill heller inte att mina barn ska bli involverade i eländet.

Får jag bara säga att jag tycker du är himlans vacker. Vet att det är bättre att ge komplimanger för folks insidor – och du verkar sannerligen ha en amazing insida – men ville bara säga att du faktiskt är väldigt vacker också. Fortsätt rocka feminismen!

Att förlåta är inte lätt men fortsätt jobba på det för din egna skull. Det som varit kan ingen mer påverka men nuet och framtiden går ju. Du kan visst få en fin relation med syskon, allt är i te hopplöst eller hugget i sten bara för att man känner så nu. Hoppas det går bra för dig i fortsättningen.

Merparten av mina vänner och bekanta har taskig eller icke-existerande kontakt med sina pappor. Det är pappor som super, pappor som slår och pappor som aldrig hör av sig. Att så många i min generation har så dålig relation till sina fäder tror jag delvis kan förklaras med att papporna är den första generationen (40-talister)som skulle göra något mer än att fixa fram mat och husrum. När fäderna även skulle vara känslomässigt närvarande och kraven för vad en bra pappa är höjdes tror jag att det var många män som misslyckades.

Släkten är verkligen värst, men det som är skrämmande är att vi själva är ju också den där släkten och någonstans är de som tycker att vi själva är värst. Med det sagt har jag ingen kontakt med varken min pappa eller mina bröder och det känns ändå helt ok på något sätt.

Jag inser att jag har tagit min släkt alldeles åt helvete för given. Jag är faktiskt lyckligt lottad som har föräldrar som är lyckliga tillsammans, bra relation med mina syskon och mor- och farföräldrar som lever och är friska. Jag har betett mig hemskt mot min familj men de har alltid funnits där. Alla är inte så lyckliga.

Min mamma hade en dålig relation med sina föräldrar innan hon fick barn. Sen skedde två tråkigheter nästan samtidigt, mammas mormor, som varit väldigt viktig för henne, fick alzheimers, sen blev mammas lillasyster påkörd och hamnade i koma. De trodde inte att hon skulle vakna, men det gjorde hon men blev svårt handikappad. Det var då mamma bestämde sig för att försöka laga relationen med sina föräldrar för hon ville att hennes barn skulle ha sina morföräldrar och hon ville finnas där för sin syster. Jag är väldigt tacksam att jag har fått ha min moster och mina morföräldrar, men hade relationen varit omöjlig hade det nog varit bättre om de bara hade sagt upp den. Jag har haft tur att de lyckades bättra sin relation, för även om mamma och mormor och morfar fortfarande kan ha sina bråk så har jag iaf en mormor och en morfar.

Men som sagt, alla relationer går inte att laga, och vissa är bäst att man bara lämnar. Fan, det är svårt!

Åh. Man kan ju aldrig uttala sig om nån annans situation men jag tror inte att det behövs en livstid för att underhålla en syskonrelation. Det behöver såklart inte stämma in på er relation men jag hoppas att det är så att ni lyckas närma er varandra i vuxenlivet. Syskon kan vara en sån jävla tillgång, även om jag har en bra relation med mina föräldrar är det intressant hur olika man som syskon formas av dem. Jag hoppas verkligen inte att du kommer ha alltför dåligt samvete när din pappa går bort, jag anser att eftersom det är föräldrarna som satt barnen till världen, är det på föräldrarna ansvaret ligger att ha en relation. I alla fall om de behandlat barnen illa. Faan, nu lät jag som nån sorts livscoach, ber om ursäkt.

Får jag fråga en sak som inte har med inlägget att göra?

Du bloggar ju hos Allt för föräldrar. Jag har tänkt flytta min blogg dit från Blogg.se, och vill flytta med min domän, men jag har inte lyckats få någon hjälp med det. Har försökt få tag på support över en månad utan att få hjälp, vet du hur man gör?

Du är väl duktig på sånt, och du har ju själv flyttat från Blogg.se dit med din domän?

Vore VÄLDIGT tacksam för hjälpen!

Svar:
Supporten har fullt upp, men om du kontaktar Stina så kan hon kanske hjälpa dig: Stina.Sandstrom@alltforforaldrar.se
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har inte heller någon kontakt med min pappa eller min grekiska släkt. Jag visste ingenting om honom tills jag var 10 och hittade en adress och skrev till honom. Då svarade han och vi hade kontakt ett tag. Sedan slutade han skriva. Och jag försökte skriva några gånger, men han fortsatte inte. Så då slutade jag. Jag har även en bror på hans sida, som jag aldrig har träffat.

För människor som har kontakt med sina familjer är det nästan alltid en självklarhet; Dom vill att man ska ha kontakt. "Du måste ju åka dit" "Han är ju din pappa"

Själv så har jag ingen lust. Jag är hans BARN, och han ids inte anstränga sig för att ha en relation med mig. Varför jag försöka förändra det?

Jag tyckte om det här inlägget. Det var ett starkt sådant.

Min mamma är en narcissistisk äcklig skit.

som aldrig sökt/fått hjälp..

hon har blivit anmäld för både barn och djurmisshandel (med rätta!) men pratat och "charmat" sig ur det varje gång, förutom en gång, när min lillebrors pappa stämde henne på vårdnaden, han vann för att min mamma ansågs vara "olämplig som mor" men tydligen bara mot min lillebror och inte oss andra fem barn..

hon har slagit mig och ett par av mina syskon, och grovt misshandlat mig psykiskt och vägrat mig hjälp när jag själv varit deprimerad och mått otroligt dåligt(var det troligen första gången redan när jag var 11år)

hon manipulerar folk, och tror att alla är ute efter att vara elaka mot henne, samtidigt som hon är så "snäll" och "oskyldig"

hon har avfärdat mina försök att bryta kontakten med henne som "tonårstrots" hon snackade till och med ur sig en anmälan om kontaktförbund! genom att säga att jag var löjlig och det är något inom familjen bara..

hon har gått över gränser för vad man gör, säger och tillåter barn att se..

Min pappa är en feg jävla skit!

först bara "försvann" han och vi fick bara träffa honom på loven då och då, men han ville egentligen inte ha oss, han levde ungkarlsliv i stockholm medans mamma "tog hand om" hans 5 barn

han har flertal gånger sagt till två av mina systrar att han hatar och önskar dom inte fanns, han ville aldrig ha dom.

sen skaffar han två barn med sin nya sambo (enligt soc särbo, dom lurar staten på bidrag)

han sambo börjar misshandla! deras gemensamma barn, jag försöker allt jag kan, mitt i en depression, att hjälpa och skydda dom, genom att skolka för att ta hand om dom och undvika situationer där hon slog dom

pratar med min pappa och säger att han måste få det att sluta annars måste jag anmäla, han gör ingenting utan tittar bara på och bortförklarar det med att det inte är så illa eller att hon inte slår så hårt..

tills slut anmäler jag till Soc, jag orkar inte med att se det mer, rädd för vad som händer med mina älskade småsyskon om det fortsätter (jag vet ju själv vad som kan hända..)

pappa kastar ut mig på gatan, jag tvingas bo i jourhem, han och hans sambo hotar mig

dom förnekar allt

mina andra syskon som bor i närheten fortsätter se att hon slår dom efter anmälan.. Soc gör ingenting.. och min pappa förväntar sig att jag ska komma tillbaka och be på mina knän om ursäkt för att jag "ljög" annars får jag inte träffa mina småsyskon..

har inte träffat dom på 4år snart..

saknar dom otroligt mycket!

min mamma försöker gång på gång ta kontakt, hur mycket jag än spärrar, byter nummer, och säger exakt vad jag tycker om henne.. hon bara säger att jag behöver lugna ner mig och ta ansvar själv!?

jag ska alltså ta ansvar för att hon slog och inte hjälpte mig när jag var ett barn!? jag får skylla mig själv enligt henne..

Min mamma är 48år men ser ut som 70år, tar för mycket astma/allergi mediciner och min pappa har jätte dåligt hjärta, fetma och diabetes

jag önskar och hoppas att dom dör snart!

jag bryr mig inte om hur elak jag låter, jag vill bara slippa dom en gång för alla.

jag har 7 syskon, men 4 av dom kan jag inte ha regelbunden kontakt med tack vare mina skitföräldrar, (min storesyster är en blandning av mamma och pappa, så henne vill jag inte ha kontakt med!) så fort dom försvinner (pappas sambo kommer troligen överge mina småsyskon till soc eller sina föräldrar när min pappa dör) så har jag möjligheten att ha kontakt med dom igen.

jag får lov att vänta.. vänta tills jag får krama om mina älskade syskon igen..

Lady D,

Jag har en pojkvän som inte riktigt förstår sig på vad feminism och genus innebär. Hade du inte kunnat göra en video där du förklarar? En "feminism for dummies" liksom.

Blir så knäppt när jag själv ska förklara eftersom jag vill få så mycket sagt och ja, det blir en enda röra helt enkelt. Blir enklare att bara lyssna utan att bli avbruten.

din blogg rockar!

Jag har numera sporadisk kontakt med min pappa (hörs väl av varannan månad eller så) och vi har ingen dålig relation, men under min uppväxt var vi bittra fiender. Jag vaknar regelbundet av mardrömmar som går ut på att jag bor kvar i mitt föräldrahem innan mina föräldrar skildes, vi bråkar och han spårar ur. Blir alltid lika lättad när jag vaknar och inser att den tiden är förbi.

Det är på grund av det du berättar som det är så otroligt viktigt att vi är de allra bästa föräldrarna vi kan vara. När vi dör ska inte våra barn kunna tänka "jag borde ha ringt oftare" eller "jag borde ha förlåtit henom". Den bördan ska inte föräldrar lägga på sina barn!

Mina föräldrar har under hela min uppväxt älskat och tagit hand om mig efter bästa förmåga.

På senare år har jag dock varit arg och besviken på dom på grund av diverse händelser eftersom dom under fruktansvärda omständigheter svek mig nåt otroligt, och jag försköt min familj ifrån mig medvetet.

Så för två veckor sen damp en polett ner i mitt huvud. "Jag är ansvarig för min egen lycka" sa mitt huvud till mig och mitt hjärta förstod.

Min syster var och hälsade på mig i helgen, och jag gav henne så mycket kärlek jag bara kunde. Insåg att jag verkligen älskar henne och min familj och dom svek som hon och min familj gjort mot mig… Visst, jag blev så besviken. Och dom kanske tror att jag gjorde något eller är en elak människa, även om jag vet att det inte är sant. Men det är det förgångna. Det enda som finns är nu och framtiden. Och jag vill skapa nya, vackra minnen. Inte fortsätta sörja och vara arg för det gångna.

Jag kan vara den stora människan. Jag har förlåtit dom, och även om jag alltid kommer vara ledsen för hur dom svek mig, så behöver inte det betyda att dom kommer göra det igen. Och även om dom inte förstod vad dom gjorde fel, så förstår jag. Och om dom nu inte vill reda ut det som hände då – så att det alltid kommer blöda i mig som ett öppet sår – så kan jag antingen vara ledsen och bitter för det och straffa dom hela livet. Eller så är jag tacksam för allt dom gör för mig idag, och återgäldar all den kärlek jag fick som liten. Vi gör vårt bästa efter bästa förmåga tror jag. Gör man inte sitt bästa så är det för att man har för tunga bördor att bära själv. Det senaste året har jag varit en sån som haft för tunga bördor att bära. Och därav blivit självupptagen och en "energitjuv" från mina vänner och investerat den energin i mig själv istället för att ge den energin tillbaka. Men nu är det slut med det 🙂 Jag är ansvarig för min egen lycka. Jag kan ta hand om mig själv och ta ansvar för mitt liv. Och jag kan finnas här för människor jag älskar. Inga ursäkter duger. Det är att vara den stora människan, tror jag. Att inte skylla ifrån sig, och ta ansvar för sitt liv och sina handlingar. Både dom bra, men även dom dåliga. Och den bästa delen? Det hänger ihop med självkänsla 🙂 "Jag duger som jag är" och behöver inte straffa någon för att den inte förstod eller hjälpte till. Jag är den enda som kan förändra min livssituation. Och om någon annan inte vill så är inte det mitt ansvar att få dom att ändra sig. Man kan inte ändra någon annan. Man kan bara ändra sig själv och jag väljer att ändra hatet till kärlek. Väljer att se sveket som en svaghet från deras sida. Väljer att om det är så dom vill leva sina liv, så kan jag inte ändra dom. Men vill jag fortfarande ha kontakt? Ja, då får jag ändra mig.

Jag menar inte på något sätt att du skulle göra likadant, Natashja. 😛 Fick bara ur mig någon slags dagboksanteckning nu, haha! 😀 Hoppas det kunde inspirera någon, kanske? Kram, alla där ute. Det finns ingen perfekt familj. Det enda som finns är kärlek och det bästa vi kan göra utav det 🙂

Min pappa gick bort när jag var fem. Jag var inte tillräckligt gammal för att skapa tillräckliga minnen med honom, men jag vänder mig till honom när allting känns extra jobbigt och det ger mig en tillräcklig tröst, även om jag självklart hellre hade haft honom här vid min sida.

Den övriga familjen har försvunnit successivt. Mitt äldre syskon ansåg att det var okej att förgripa sig sexuellt på mig under åtta år. Jag sa ifrån till slut och lämnade honom bakom mig. Det har nu snart gått ett år sedan jag polisanmälde honom för våldtäkt och utredningen pågår fortfarande. Det som skrämmer mig mest med honom är att han fortfarande inte har fattat. När han fick veta att jag anmält honom, hade han sagt till vår mamma att "om hon vill anmäla mig så får hon väl göra det, men jag önskar att hon hade ringt och pratat med mig först."

Beslutet var oerhört simpelt i det sammanhanget.

Lillasyster försvann i samma veva som hon indirekt förklarade att sexuella övergrepp var okej i hennes värld. Hon ansåg dessutom att det inte fanns en chans att jag blivit utsatt, då hon aldrig hade blivit det. Dessutom sa hon att det var väldigt tydligt att jag "ljög" då jag väntade två år med att berätta om det första övergreppet, "för det är ju något man berättar direkt när det är över." Så ja, jag raderade henne ur mitt liv ganska omgående.

Även min mamma är raderad, som visste om övergreppen i sex av de åtta år som de pågick. Allt handlade om att jag "kände efter för mycket", "skulle prata sönder det", men samtidigt "inte berätta för någon då hans liv kunde förstöras av det", alternativt "förstöra lillasysters bild av storebror." Så ja, hon är praktiskt taget död i mina ögon vid detta laget. Hon ansåg till och med att det var okej att gå bakom ryggen på mig för att berätta för honom om anmälan, och sedan ljuga om det för mig.

Så ja, man kan verkligen må bättre (må Bra!) utan att ha någon kontakt med sin ursprungsfamilj. Ibland handlar det helt enkelt om att göra det man kan för att överleva.

Svar:
jag blir så ledsen när jag läser din kommentar! Din berättelse låter lik min egen mammas. Hon utsattes och blev aldrig trodd. Fy fan.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Varje gång min pappa säger att han älskar mig (ons, endast i telefonen) så får jag mer eller mindre tvinga mig själv att säga att jag gör det också, fastän jag innerst inne vet att jag inte menar det. Sveken från barndommen sitter för djupt. Jag hatar honom för att han lämnade mig själv ensam hemma hos sig i sin lägenhet när jag var 10-12 år, och han gick till krogen och söp sig full. Jag hatar att han (än idag) ska vara så fruktansvärt konservativ och rasistisk och brusar upp över småsaker. Jag är ärligt talat rädd för honom och hans beteende. Jag skulle så gärna vilja säga ifrån, men jag vågar inte. Sedan vet jag genom min faster att han ljuger för mig om en kvinna han träffar, en kvinna han träffade när jag var 14-15, som var så fruktansvärt avundsjuk på mig av någon anledning. Jag hatar att han ljuger och döljer detta för mig. Sedan jag fick barn för två år sedan har han börjat höra av sig met, även komma på besök. Men det känns så jäkla tillgjort alltihop. Funderar ibland på att sluta höra av mig helt och hållet. Låta det rinna ut i sanden. Skulle klara mig och må bättre utan att vi har kontakt.

Efter 40 år utan min ena förälder tog jag kontakt (nyfiken, hade hört att han var trevlig och vettig). Två år senare känner jag bara: jaha.

Vi har ingen gemensam historia, inga gemensamma intressen, inget gemensamt förutom gener och blod. Om vår relation rinner ut i sanden nu kommer jag definitivt inte att ångra mig. Varken att jag tog kontakt eller att jag lät det försvinna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *