Kategorier
Vardagstrams

Ut i ljuset med trollen liksom.

Anna // Apan Satt i Granen undrar om det är fler än hon som sitter på jobbiga bekännelser. Själv berättade hon för  för en tid sen för en av sina vänner att hon snackat en massa skit om denne. Det var jobbigt men efteråt släppte tyngden och de kunde gå vidare. 
 
Jag har också haft en massa hemligheter som gnagt och slitit i samvetet och oftast har det rört sig om skitsaker jag aldrig behövt förlåtelse för men ändå känt en massa skam kring. Men som man säger; sanningen ska befria dig. För den gör det verkligen. Utan lögner finns inga hållhakar och då inga rädslor att saker ska komma fram. När jag har berättat om mina så har jag fått upp ögonen för hur smått det egentligen var.  

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ut i ljuset med trollen liksom.”

Fast vissa saker är kanske bättre att inte berätta. Till exempel att berätta nåt för en kompis om att en först typ hatat den personen och snackat skit, då känner jag: för vems skull berättar en egentligen det? Troligtvis sin egen.

Det kompisen inte vet mår en ju inte dåligt av, så då kanske det är bättre att jag sväljer eventuella skuldkänslor. Varför dra fram nåt i ljuset som ändå är förbi liksom, bara för sakens skull?

Om en nu inte förtärs av skuldkänslor, då är det väl rätt viktigt att få det ur sig.

Svar:
finns det ingen risk att det kommer fram så kan man gott hålla tyst,.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har sett att du skriver "man" och inte "en" så som många andra i genuskretsar börjat göra. Nu måste ju du inte göra precis som alla andra men tänkte om det var av någon speciell anledning du väljer att fortsätta med "man"?

Svar:
det känns bekvämast så just nu.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Om man bara gör det för sin egen skull, alltså om personen inte kan få reda på det tycker jag bara att det är själviskt. Behöver man prata med någon om det får man ta det med en terapeut. Jag har både hållit tyst och berättat och så sårad personen blev för något gammalt, det var liksom inte värt det.

Hej Bloggen!

Det är så skönt att lätta på locket ibland och låta skammen flyga ut. Bara onödigt att gå och bära på gamla grejer. Here goes:

Jag hatar att städa. Och tvätta. En gång pillade jag sönder en grannes tvättlås. I veckan åt jag en hel familjepizza trots att jag hade bestämt mig för att äta sallad. Jag brukar kasta uttjänta batterier i en badsjö här i närheten. Ibland när brevbäraren lägger breven fel så ångar jag upp grannens post. En gång hittade jag femhundra i ett av kuverten som jag gick och spelade upp på en fruktmaskin hos kinesen nere på hörnet, och en annan gång skrev jag obscena meddelanden och låtsades att det var hans svärmor. Jag tjuvåker nästan varje dag. Förra helgen spydde jag ner en taxi när föraren gick ut för att tanka. När jag var liten brukade jag peta ner hundbajs i brevlådan hos en sur gubbe som mina föräldrar känner. Jag ger aldrig pengar till tiggare och jag gillar dvärgporr. När jag gick i högstadiet och praktiserade hos en bagare brukade jag äckla mig med degen. Jag har legat med min chefs fru fem gånger och har repat Lars lejonborgs bil med vilje vid två olika tillfällen. Jag slänger aldrig engångsgrillar där de ska slängas. Jag håller på AIK. Jag runkade mycket när jag läste Noréns dagbok och skulle aldrig kunna tänka mig att låta en vegetarian passa mina barn. Jag samlar på porslins hundar utan egentlig anledning och kör alltid i 70 på 30-väg.

Puh!!

Oj, vad det var skönt att få ur sig.

Njä… Jag tycker verkligen inte det alltid är självklart att det är rätt och bra att vräka ur sig all skit en bär inom sig. Särskilt inte när det gäller saker en gjort mot någon annan. Känns som sådana erkännanden ofta drivs av egoism – en önskan att själv lätta hjärtat, bli förlåten och må bättre – än någon tanke på om den som utsatts egentligen vill/behöver veta. Och som utsatt sätts en lätt i en situation då man förväntas "förlåta" den som biktar sig och gå vidare, vilket kanske inte egentligen alls känns rätt för den som precis fått höra att tex ens partner eller bästa vän svikit på något sätt.

Tror att det helt enkelt är en del av "straffet" med att göra dumma grejer – att många saker får man helt enkelt bära med sig och lära sig leva med att man har gjort, istället för att tvinga över ansvaret för dem på andra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *