Kategorier
Vardagstrams

Allt jag vill haär en familj

Vi sitter på tåget. Jag och avkommorna. Idag åker vi och hälsar på kusiner och morbror.

20131102-115535.jpg
Jag vill ge ungarna det jag aldrig fick själv: en stor kärleksfull familj. Jag och mina syskon fick aldrig växa upp med varandra och det är en konstant sorg. Mamma var också helt själv och ensamheten har påverkat både henne och mig på ett nästintill neurotiskt sätt.
Familj är allt och den enda ambition och dröm jag någonsin haft.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Allt jag vill haär en familj”

Jag känner igen det där.
Att känna att man tillhör en kontext med människor som man delar band med är värdefullt.
Om jag får barn hoppas jag kunna ge dom den tryggheten som jag själv har saknat.

Vad härligt att du har en så tydlig bild av vad du vill ge dina barn! Jag känner likadant och hoppas kunna ge mitt barn (än så länge bara ett) en familj som är varm, välkomnande och öppen. Där känner jag att dina tips på barnuppfostran hjälper mig. Nog måste det hjälpa att ens barn känner sig respekterad som människa och ges alla möjligheter i livet. Jag har sagt det förut men jag tjatar lite till: Jag vill ha en bok av dig om genusmedveten barnuppfostran!
<3

Förstår din önskan. Är själv oändligt tacksam för min familj, både den lilla och den stora på både min och min sambos sida. Ingenting är bättre än det. Och att se att barnen får vara en självklar del av ett så kärleksfullt, sammanflätat sammanhang… Det gör bara ont i bröstet av glädje. Vilken gåva till mig och till dem.
Dina barn känner det säkert redan!

Fint! Känner igen mig, familj är allt även om det är på ett annat sätt för mig. Jag insåg att jag visst vill ge mina barn det jag hade när jag var liten – massa syskon.
Vi fick vårt tredje barn i somras. Egentligen hade vi inte tänkt oss fler barn men så kändes det plötsligt som att det fattades en person i vår familj och nu är han här, vår lilla bebbe!

Fint!! och så spännande att läsa om hur du kombinerar livsdrömmen familj med feminism. Håller med Lina-Arvid, vore en spännande bok (fast jag själv inga ungar har elr planerar att skaffa)

Undrar hur du tänker när du lägger upp alla möjliga bilder på dina barn? Många bloggare slutar ju att lägga upp bilder eller blogga om barnen när de har blivit större och utvecklat en egen personlighet osv. Känner du verkligen att du respekterar deras integritet? Tror du inte att det kan vara problematiskt att dina barn har värsta pinsamma fotoalbumet på internet öppet för alla? Att de alltid kommer att vara barnen på internet till feministmamman? Jag menar, chansen finns ju att de inte alls blir som du. Försöker skriva det här med all respekt, menar inget illa, dock kan jag inte undgå att tycka synd om barnen, men hade verkligen varit intresserad av att veta hur du tänker då jag antar att du har tänkt till gällande detta som med allt annat 🙂

Här har vi ett inlägg fullt av skuldbeläggning och antydningar om att jag inte bryr mig om barnens integritet samt att du tycker synd om min barn….. och du vill inbilla mig att du ”inte menar illa” och att du skriver ”med respekt”? HAHAHAHAHAHA. Nej du.
Som svar på din fråga: Ja jag har tänkt till.

Att vara ensam när en inte själv valt det är ett straff. Förstår och känner igen mig i den där önskan och längtan om att få vara en stor och glad familj, där samtliga får synas och höras (både små och stora familjemedlemmar). Det är en förmån som jag aldrig tar för givet.
Trevlig resa för dig och avkommorna!

Precis så. Kan bli helt galen på att det är alltid alla hårda värden i livet som ska vara något slags markör på hur framgångsrik och lycklig och (här kommer hit hatord) STARK en som kvinna är. Pengar, grejer, karriärer och popularitet.
Du verkar ha en fantastisk familj. Vilken rikedom!

Reklamen under ditt inlägg är iofs fr läkarmissionen, men handlar om att rekrytera fotbollsfarsor till tigers club Uganda, med en bild på en kille som sparkar boll. Könsstereotyp reklam på en inte könsstereotyp blogg… 😛

Vad olika människor är ändå. Har vuxit upp i en familj med mycket problem, så min största önskan i livet är att slippa allt vad familjer heter. Min pojkvän älskar att hänga med sin familj och jag bara kreverar varenda gång man måste släpa sig iväg på familjemiddagar och fika och hej och hå. Kan det inte ta slut någon gång, är frågan jag ställer mig…

Jag har en stor familj, och har nära och varm kontakt med min ursprungsfamilj .. Vi har haft både himmel och helvete ihop – jag och min ursprungsfamilj – det viktiga är dock att vi finns där för varandra – alltid ..
Det önskar och unnar jag mina barn också…

Tänkte inte så mycket på ”genuskläderna”, utan bara att finnas på internet över huvud taget. När jag var yngre tyckte jag att det var pinsamt om mina vänner kollade i familjens fotoalbum… Jag tycker nog fortfarande det, haha. Man hade konstiga kläder då modet var annorlunda, en del halvnakna bilder och bilder där man gör konstiga grimaser eller liknande. Jag har nog aldrig träffat någon som är helt bekväm med att man tittar på massa bilder av den personen som liten. Sedan har jag utvecklat BDD/dysmorfofobi som är en psykisk sjukdom som blir allt vanligare – så med andra ord hade jag fått PANIK om det fanns massa bilder av mig på internet. Och man vet ju aldrig vad som händer. Nu är chansen kanske inte jättestor att just de här barnen utvecklar BDD. Men tänk om de får ångest över att veta att det finns massa pinsamma bilder av dem på internet? Eller tänk om de kanske bara inte vill att all världens folk ska kunna se hur de såg ut när de var små, vad de gillade, konstiga saker de sade etc. Tänk om de kanske kanske blir introverta och bara inte är bekväma med att vara så offentliga. Många kändisar ser ju baksidorna med att vara offentlig och försöker skydda sina barn ifrån detta. Därför känns det lite konstigt att en förälder aktivt verkar för att göra barnen offentliga. Det är ju lite lustigt när man tänker på att Johnny Depps dotter antagligen är mer anonym än Ninja och Tamlin.

Jag har verkligen inga problem med att folk tittar på mina barnbilder. Herregud, jag är ju vuxen idag, jag var ett barn då. Alla vet att barn har rufsigt hår, mat i ansiktet, byxorna bakochfram (eller neddragna) eller andra tokigheter. Jag har inga problem med att titta på videofilmer från när jag var liten. Tycker snarare precis tvärtom – att det är kul. Enda gången jag inte ville se en ”ful”eller tokig barnbild på mig själv var på mitt studentplakat, 7 år sedan.

Det är verkligen du som beter dig vidrigt nu. Jag är av en annan åsikt och jag gick in med en öppen inställning och frågade hur du tänker. Och de här är svaren man får. Grattis, du gör oss feminsister en stor otjänst genom att ha den attityden. Hur tror du att du ska kunna ändra folks uppfattningar och åsikter kring olika saker när du inte förklarar hur du tänker utan bara kastar hat på folk som är oliktänkande (men ändå markerar att de är öppna och intresserade av att veta hur andra tänker). HERREGUD ska man skriva en kortroman om hur man älskar dig innan man förmedlar sin fråga. Vissa människor alltså.

Och där kom den också. ”Du förstör för feminismen”. Klassiker.
Nej du behöver inte skriva att du älskar mig. Låt bara bli att skuldbelägga, antyda att jag inte bryr mig om mina barn samt påstå att det är synd om dem.
När du kan bemöta mig med respekt så är du välkommen. Oavsett vilken åsikt du har.

Ursäkta ”E”, tycker du att detta är ett respektfullt bemötande: ”Försöker skriva det här med all respekt, menar inget illa, dock kan jag inte undgå att tycka synd om barnen” ? ? ?
Läs din kommentar en, två eller kanske tre gånger till så förstår du LD’s reaktion.

Skulle liksom ”E” oxå tycka det var intressant att veta hur LD resonerar kring det här med att lägga ut bilder på sina barn på bloggen. Vet dock inte hur jag ska formulera mig för att LD inte ska känna sig påhoppad eller kränkt.

Min pappa dog när jag var liten och sedan dess har jag drömt om en stor familj. Jag var överlycklig när jag träffade mitt ex, som redan hade barn. Vi levde ihop i fem år, jag tog hand om hans barn som om de vore mina o älskälskälskade dem helt otroligt mycket. Sen tog det slut, han drog med nån annan och barnen försvann med honom. Fick inte ens träffa dem. Obeskrivlig sorg.
Kvar är jag, i min ensamhet, med en längtan efter allt jag nästan hade. Funderar på läxan: älska inga barn förutom dina egna? Akta dig för kärlek för du blir bara bränd och lämnad? Lite inte på nån. Öppna dig inte för nån.
Förbannat deppig söndag, det här.
Mitt största mål i livet är också en familj men det verkar inte vilja bli så. Gick till en psykolog efter separationen då jag helst ville lägga mig ner o dö, som absolut ville ha mig till att byta jobb, skaffa hobbys, träffa nya vänner. Hon ba: en familj är fint men det kan inte vara ditt mål. Du måste hitta nåt annat att fokusera på. Så jag bytte jobb, förverkligade mina drömmar, började tjäna mer pengar, flyttade till en större o nybyggd lägenhet, raderade dåliga vänner och träffade nya. Började träna, tog upp gamla slumrande hobbys. Skittrevligt, verkligen.
Men jag är inte lyckligare för det. Mitt hjärta skriker efter EN sak; en ny man att älska och små barn som springer kring benen på mig och driver mig till vansinne. Jag är inte religiös men GODE GUD, snälla. Jag ber bara om en enda sak.

Jag vänder mig mot är att just det här med att offentliggöra sina barn på nätet (vilket typ halva befolkningen också gör på facebook, jag får ibland upp helt nakna barn i mitt flöde), skulle vara något unikt där jag som förälder bestämmer över mina barn. Det är ju massor av saker jag som förälder bestämmer. Att mina barn får äta kött, inte får leka med vapen, måste ta medicin ibland, måste borsta tänderna med tandkräm (med kemikalier), inte får äta godis varje dag osv. Vi föräldrar gör de val vi tror är bra. Det här är ännu ett val.

Så fint skrivet!
Det är nog bra det där med insikt och självinsikt, då får en möjligheten att iaf försöka att göra saker och ting bättre för sina egna barn.
Själv så har jag som mål att mitt barn skall känna sig älskat, då det är något jag själv saknade. Dock berodde det inte på att jag hade skilda föräldrar eller att jag inte växte upp med mina syskon. Det har jag nog aldrig påverkat mig negativt, som tur är 🙂

Jag känner ett litet hat mot ”E” vilket är skrämmande. Jag har verkligen noll tolerans mot idioter nu för tiden.. Kudos till dig Lady D. som orkar med hen, om det var min blogg så skulle hen vara blockad för längesen.

Känner så igen känslan! Är väldigt nära mina föräldrar och syskon men vi har ingen övrig släkt som vi umgåtts med när jag växte upp. Åh vad jag var avundsjuk på kompisar i skolan som suckade över sina stora släktkalas som de hatade att gå på. Ville inget hellre än också ha massor av kusiner och och mor- och farbröder/systrar att träffa och hitta på kuligheter med. Det är väl lite så där att ens familj/släkt kan driva en till vansinne ibland men oooh vad man är glad att ha dom trots allt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *