Kategorier
Vardagstrams

Att bo kvar när alla andra flyttar är inte att nöja sig

Mia // Bloggkommentatorerna skriver intressant om att bo kvar i hemstaden när alla andra söker sig därifrån och jag håller med henne fullständigt. Det finns en ganska föraktfull syn, iallafall här i stockholm, att de som stannade kvar inte har några liv, inga ambitioner och att de bara nöjer sig (med det näst bästa då?) eftersom att de antagligen inte haft möjligheten att fly. Som om att alla egentligen vill fly och vill bort och vill man inte det så är man för dum för sitt eget bästa, eller nåt sånt.

Men så är det väl inte? Så kände iallafall aldrig jag.

Jag ÄLSKADE Hudiksvall och Harmånger och hade jag kunnat bo kvar så hade jag gjort det. Jag blir ledsen bara jag tänker på hur jävla mycket jag ville stanna och hur jävla mycket jag hatade stockholm när jag först kom hit och hur lång tid det tog innan det här blev hemma. (och nu är det ju hemma, nu vill jag inte flytta) Det handlar väl om att man har olika prioriteringar och framförallt olika syn på vad som är lycka. Vad vill man ha ut av livet? Vill man ha det storstaden erbjuder eller vill man ha det som landsbygden eller småstaden erbjuder? Finns det nåt som är bättre eller handlar det bara om att människor är olika och värderar olika saker?

Jag älskar stockholm nu men har fortfarande en längtan efter det andra som jag personligen upplever att storstaden saknar, som det lugna och trygga och okomplicerade. Kaffe vid furuköksbordet och att bara kunna kliva in och ropa ’’hoho i stugan ärä nån hemma?” och att växa upp tillsammans och följa samma människor genom livet och deras barn och deras barnbarn. De gemensamma traditionerna. Folk som heter Skur-Håkan (mammas man) och Gummi-sippa och Klint-Olle.  Till och med husen har egna namn. Jag saknar alla-känner-alla-mentaliteten och till och med näsan-i-blöt-syndromet som saknas i kalla hårda storstäder där alla sköter sig själv och verkligen skiter i andra och man inte vet vad fan grannen heter. Nu generaliserar jag såklart men ni kanske fattar vad jag menar. Och det är inte sånt jag saknar bara för att jag blir nostalgisk utan detta är sånt jag uppskattade redan då.

Vi är olika helt enkelt. Att jag trivs på ett annat sätt betyder inte att jag resignerat eller nöjt mig. Inte alls.

harmånger hudiksvall

Bilder lånade härifrån

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att bo kvar när alla andra flyttar är inte att nöja sig”

Det här inlägget träffar mig i hjärtat. Jag flyttade till Stockholm enbart pga kärleken, och det i sig är ett val jag är stolt över att ha gjort, speciellt vid en så ung ålder. Att jag vågade ta chansen. Men sedan kommer ju skämt från bekanta och så att ”Vad bra att du flyr från hålan” eller ”Storstadstösen” och blabla. Och jag känner bara va, nej. Jag hatar staden Stockholm. Jag hade aldrig flyttat hit bara för att och jag kommer ta min sambo med mig och flytta tillbaka till ”hålan” så snart som möjligt. Och det är inget dåligt. Som att man har lägre ambitioner eller är en gråare, tråkigare eller sämre människa för att man inte vill bo i storstan. Så är det ju inte. Jag älskar småstan och landsbygden och det finns en viss charm i att inte ha allt inpå knuten. Tycker jag. Andra tycker inte det, och båda måste ju vara okej.

Åhh, så bra du beskriver det! Jag hade också stannat om jag hade kunnat (min utbildning finns bara på ett ställe), att flytta över 60 mil till en stad en aldrig besökt innan när en är 19 var inte bara spännande, det var även ensamt och läskigt. Har dock planer på att flytta hem igen så snart som möjligt, i alla fall innan jag bildar familj. Får ofta höra av folk som kommer från Stockholm att jag är konstig som vill flytta tillbaka och som saknar allt hemifrån. ”Hur ska du lyckas där?” frågar de. Som att lyckas/vara lycklig bara handlar om karriär och som om det bara går att göra karriär i Stockholm. Jag blir faktiskt lite ledsen när jag tänker på varför de inte förstår. De har aldrig upplevt det positiva i det lilla, det som jag älskar. Jag har sett det positiva i att bo i en storstad och jag förstår varför folk vill bo i Stockholm, men det passar inte mig. Skönt att läsa om fler som känner likadant och som har förstått att det handlar om att vi alla är olika 🙂 Tack för en fantastisk blogg, du har gett mig så många nya perspektiv!

Tror att det sitter djupt, djupt inne hos människor att ha ”rätt” och att just det egna sättet är det rätta. Försvarsmekanismerna sätter nog igång ganska fort när det gäller det där, för vissa har man MISSLYCKATS om man har bott kvar i sin småstad, skaffat familj tidigt etc, medan man för andra har misslyckats för att man har hattat runt och bott på olika platser/rest/provat på storstadslivet och är ”rotlös”.
Sen är det ju ett ganska läskigt samhällsklimat vi har också, att man ska SLÅ SIG FRAM, KLÄTTRA PÅ KARRIÄRSSTEGEN osv att det oftast värderas högt. (Vilket blir en sjuk press eftersom samhället är byggt så att bara några få kan KLÄTTRA. Typ.)

Är född och uppvuxen i Stockholm. Men jag flyttade till en stad i norr för att studera på universitetet för några år sedan. Min tanke var att se något nytt, uppleva något nytt, helt enkelt vidga mina vyer men att när jag är klar med utbildningen flytta tillbaka till Stockholm.
Har insett hur underbart det är att bo i en stad som är mindre, jag kan cykla överallt, en bussresa tar sällan längre än 15-20 minuter och då är man på landet när man kliver av! Allt det viktiga finns i stan, det som finns i Stockholm finns i min stad och tempot är lugnt, perfekt. Skulle lätt aldrig tveka att bo kvar här för alltid men min familj finns i Stockholm och dom saknar jag så otroligt mycket.
Sen finns det minus som på alla ställen, stan döööör efter klockan sju alla dagar i veckan och går man ut för att dansa så har man kanske tre ställen att gå på och det är alltid samma människor ute. Men det är överkomligt!

Jag kan slarvigt slänga mig med det där ”de nöjde sig och blev kvar-tänket”, och det är såklart fult och kanske föraktfullt att tänka så, men jag tänker att för mig är det viktigt att aktivt ha valt mitt liv. Jag älskar byn där jag växte upp (dock inte superförtjust i innerstaden Sundsvall som ligger en mil därifrån) och jag älskar byarna omkring och folket som bor där. Inom några år kommer jag och min sambo garanterat ha flyttat tillbaka (vi bodde tillsammans i Sundsvall i några år, nu bor vi i Skåne [som jag avgudar] och jag veckopendlar till jobb i Stockholm [som jag aldrig vill flytta till]). Men jag känner att om jag ska bo i Sundsvall med omnejd så ska det vara för att jag VALT att bo där, inte för att jag råkar vara född där och ha min familj där.
Jag kan tycka att det är lite synd att ”de som blev kvar” aldrig kom iväg någon annanstans. Jag har någon kompis som bott ett halvår i typ Linköping och sedan flyttat hem till Sundsvall igen och hon VET ju att hon vill bo i Sundsvall och inte i Linköping. Men de andra har ju inte testat något annat. Det kan jag tycka är lite synd. Fast de trivs ju och har härliga liv och då är det huvudsaken såklart. Jag vill gärna ta del av deras liv och umgås med dem mer, så jag ser verkligen fram emot att flytta hem så småningom (kommer dock gråta blod över att lämna Skåne).
Det känns som om risken att ångra sig senare i livet är större om man aldrig bott någon annanstans, än om man har just det. Men jag ser det ju från min vinkel. Andra kanske skulle se det som värsta bajslivet tid att flytta till t ex Göteborg och slösa bort några år där istället för att vara hemma och vårda relationer och njuta av sin uppväxtbygd.
Jag vet inte.

Jag håller med, jag tänker så också. Men får nog passa mig för vem jag säger det till, eftersom det är svårt attfö rklara och lätt att ta illa upp för de jag menar… Ska flytta tillbaka till min lilla stad om några månader när utbildningenär klar, det är en av de bästa (modigsste) sakerna jag gjort. Önskar alla mina vänner att känna den känslan, men de har andra sorters segrar i sina liv antar jag : )

Åååh sådär brukade jag också tänka! Inte så att jag såg ner på folk som stannade utan mer sådär att JAG är sådan SPECIAL SNOWFLAKE att jag inte klarar av sådär små instängda kretsar. Nu efter att ha bott snart 10 år i en stad så vet jag ju att de där små instängda kretsarna finns överallt! De är t.o.m. mer homogena i städerna. Här finns det ju fan stadsdelar man kan bo i så man aldrig behöver se något annat än vit medelklass!

Åh! Känner precis samma och blir ledsen av att det kommit att bli norm att lycka ligger i hur mycket man förflyttat sig. Inte bara mellan städer utan nu när allt ska vara så globalt så är man tydligen konstig om man inte vill ”ut och se världen” direkt efter gymnasiet. Jag hade också ambitionen att flytta från min småstad så fort jag kunde men så blev det istället att jag flyttade ihop med min pojkvän som bodde och jobbade i en ännu mindre stad.
Många tycks ha sån övertro till att storstan ska lösa alla problem och att det är där utvecklingen och utmaningen finns. Men det kan lika gärna vara tvärtom, ellervarför ska det ens tas för givet att det är utmaningar som är det bästa för var och en? De flesta vill ju trots allt bara ha ett liv där vardagenflyter på och detaljerna klaffar. Jag har verkligen omvärderat och insett att i slutändan är det vilka man har runt sig som spelar roll för huruvida det ”händer något” och inte nödvändigtvis shoppingmöjligheterna och myllret…

Åååh sådär brukade jag tänka! Inte precis så att jag såg ner på folk som stannade, kanske mer så att jag såg mig själv som någon slags SPECIAL SNOWFLAKE som inte klarar av de små instängda kretsarna. Nu efter att ha bott snart 10 år i en stad har jag ju insett att de där små kretsarna finns överallt. Skillnaden är att de ofta är mer homogena i stan. Här finns ju fan stadsdelar man kan bo i så man aldrig beöver se något annat än vit medelklass!

För mig som är uppvuxen i stan (Göteborg), så var idealet och normen att resa jorden runt eller bo minst ett år i London, Amsterdam, Paris, Barcelona, Sydney etc, efter gymnasiet, annars var man ju urtrist och utan amibitioner 🙂 Kul hur olika normerna ser ut i olika delar av Sverige!

Oj, vad jag känner igen mig. I båda perspektiven. Jag har flyttat från min småstad med en känsla av att vilja göra och se något nytt. Jag har sett ner på dem som blev kvar. Efter sex år i storstaden flyttade jag och min familj till en ännu mindre småstad än den jag lämnade. Nu vill jag aldrig flytta härifrån. Jag vill göra min småstad ännu bättre.
Allt är inte bättre i storstaden. Utbudet må vara större men jag föredrar lugnet i småstaden. Jag ser det fortfarande som positivt att människor har provat olika saker och bott på olika ställen men mer utifrån att det ger perspektiv på tillvaron. Men att därefter åter välja småstaden eller landet respekterar jag fullt ut.

Men man kan väl vara rastlös fast man bor i en liten stad. Vilja hitta på nya saker, fortbilda sig, utbilda sig, skaffa nya vänner, göra om hemma osv osv liksom. Bara för att man bor kvar i samma stad nöjer man sig ju inte, man kanske utvecklar sitt liv och sig själv på andra sätt än just flytt-mässigt.

Åh vad glad jag blev för det här inlägget. Önskar fler kunde förstå att lycka/framgång inte sitter i hur många mil du flyttar i utan i hur du SJÄLV känner. Jag t.ex skulle aldrig kunna flytta till en storstad, och då är jag ändå en rastlös individ. Nej jag har hittat min lycka på landet med hästar och vacker natur och det skulle jag aldrig lämna bara för att det inte är någon ANNANS idealbild av hur man ska leva sitt liv. Vi är alla olika och vill leva på olika sätt. 🙂

Jag kan bara säga för mig själv att om jag valt att bo kvar i min hemstad så hade jag definitivt ”nöjt mig” med något mindre och sannolikt levt hela mitt liv med en känsla av att inte varit sann mot mig själv. Även om jag precis som Lady Dahmer kan se positiva sidor med min hemstad så hade jag nog frätts sönder inifrån om jag bott kvar. Det var inte lätt att flytta trots att jag vantrivdes men jag har aldrig ångrat det och jag tackar mig själv för detta beslut ofta även efter 11 år och räknar det som det bästa beslut jag någonsin tagit. Däremot tror jag självklart inte att alla som bor kvar i min hemstad gör det för att de bara nöjt sig med mindre men jag är rätt säker på att det också finns de som stannat bara för att det var bekvämt och andra delar av världen kändes för osäkra.
Det ska tilläggas att jag dock inte valde att flytta till Stockholm och jag har inga som helst planer på att göra det heller. En helg i Stockholm räcker bra för mig.

Men är det något dåligt att nöja sig? Jag har alltid tänkt så att folk valt att utvecklats vidare på hemmaplan och varit nöjda med det och det kan ju göra mig avis liksom för jag har haft en bild av detta att sådana personer i alla fall vet vart de vill bo. Själv har jag varit med om samma fenomen i förorten till Stockholm, alla skulle flytta in mot stan. Jag gjorde det och 10 år senare när det var dags för familjbildning flyttade jag tillbaka till orden, till tryggheten, släkten och grönskan. Jag nöjde mig med det och det är jag glad för. Tror det är en mognadsfråga i ens personliga utveckling i hur man gör. Däremot känner jag folk som ser ner på folk som stannar kvar och det är idiotiskt.

Åh mitt första år i Hälsingland bodde jag i jättendal. På Brönans om du vet var det huset ligger. Sen flyttade vi till harmånger för att några år senare dra vidare till hudik. Mamma bor kvar i harmånger.

Gör man ett aktivt val och stannar i nån liten hemstad resten av livet så är det väl helt bra, antar jag. Alla lever ju olika.
Däremot har jag inte mycket till respekt för folk, som har möjligheter, som inte ens testar livet nån annanstans på jorden. Man lär sig så hemskt mycket om sig själv genom att bo nån annanstans eller åka utomlands ett tag.
Sen igen tycker jag inte heller om folk som anser att man måste spendera en MASSA tid i en massa olika exotiska länder för att vara en fullväxt människa. Sist och slutligen flyr man ändå bara från sig själv och skiter i ansvar för andra och tänker bara på sina egna möjligheter och upplevelser.

för mig är det lite så att jag förknippar vissa människor som stannat kvar med en icke-nyfikehet som för mig är svår att förstå. Att man väljer att bo/bo kvar tex på landet är i sig inget konstigt alls men för mig är det konstigt att inte ens vara nyfiken eller vilja se något annat nån gång. att inte vilja se nya platser, lära känna nya människor, lära sig nya saker utan alltid ha samma. Sen är ju såklart inte alla som stannar i sin hemtrakt såhär, bara ganska många jag känner till som har den här inställningen…

Jag är helt klart avundsjuk på de som stannade kvar i min hemstad. De har fortfarande nära till familj och barndoms-vänner.
Kärleken och jobbet tog mig ut i världen. Jag är så klart glad för allt som jag har fått uppleva, men samtidigt så längtar jag tillbaka hem till småstaden. Tror dock inte att det kommer att vara möjligt för mig att flytta ”hem”, om jag inte vill hoppa av karriären som jag har offrat så mycket för…

Det är märkligt för mig hur många som verkligen tror sig se ”en sådan som blev kvar” när de ser på mig. Hela min uppväxt hade jag siktet inställt på att dra så fort jag kunde, så långt jag kunde, klippa alla band och återvända max en gång om året för att hålla några få släktingar på någorlunda gott humör men…
Jag bor i samma kommun, till och med samma socken, som jag växte upp i. Det trodde jag verkligen inte. Jag trivs och jag tycker att jag tog tag i det där som jag trodde skulle vara skäl för min flykt och stannar istället här, slår ner mina bopålar här.
Perspektiv på livet tror jag att jag får ändå, det är faktiskt inte samma tillvaro jag har bara för att postnumret är det samma år efter år, och att möta och se människor, att tänka och utmana sina fördomar, att utvecklas/invecklas som person tror jag inte är svårare för att jag har en mycket fast punkt att utgå från i min tillvaro.
För mig hade det på många sätt varit enklare att flytta långt långt bort, precis som jag tänkte mig när jag var tonåring.
Men jag tror inte att jag möter mig själv, eller omvärlden, mindre för att jag hugger ved istället för att förbanna att hyresvärden inte slår på värmen, bara för att ta ett pytteexempel på vad jag vs mina globetrottervänner sysslat med idag.

Jag är en sådan som flyttat. Jag ser absolut inte ner på de som valde att bo kvar i den stad jag växte upp i. Varför skulle jag? Jag flyttade för att jag behövde se annat, träffa nya människor och hitta mig själv och utvecklas som person (jag hade säkert kunnat bo kvar och utvecklas ändå, men jag tog chansen). Om andra är nöjda med att bo kvar så ser jag inga konstigheter med det. Men vill man flytta så tycker jag att man ska ta den chansen för att det är nyttigt på många sätt. Jag kommer lätt att flytta tillbaka till Dalarna (inte Mora dock, som är staden jag är uppväxt i), men Dalarna saknar jag så himla mycket och jag är en dalkulla från topp till tå. Jag flyttade med kärlek till Trollhättan för att han skulle studera (vi båda är från Dalarna), jag tog chansen och jag ångrar det inte alls.

På tal om ingenting. Har en kulturell fördriven fader som har två sladdisar, pojkar dessutom. Han uppfostrar dem omedvetet till att tro att kvinnor är mindre bra, mindre smart osv. Försöker säga emot. Men han verkar inte få in det i huvudet att de värderingar han lär upp är trångsynta. Desperat efter råd. Någon?

Det är ju ofta lite kulturkrock när man flyttar mellan olika miljöer, när jag flyttade till halmstad blev jag jätteofta arg över en massa skitsaker, som tex söndagsstängt (seriöst?), lunchstängt (borde vara olagligt, nästan i alla fall), alla jävla cyklister utan hyfs (hallänningarna cyklar mest i hela sverige, tydligen), vissa bussar i tätort som går typ var tredje timme större delen av året, att kollektivtrafiken är tätare på sommaren (när alla ändå cyklar) än på vintern när folk faktiskt åker buss. Å jag skulle kunna fortsätta länge… Vissa saker har jag förlikat mig med, räknat sakta till tio och nästan kommit över. Fan vad jag maler, ska skriva ett blogginlägg om det istället 🙂

Jag är också en sån som flyttade, på ett sätt skulle jag vilja bor kvar, eller rättare sagt skulle jag vilja bo i en ort som var ungefär lika stor men kanske inte där jag växte upp.
Kanske är det för att jag upplevde under hela min uppväxt så har det känts som om jag hade ögonen på mig. Alla, jag menar verkligen alla, i tätorten och även de flesta i kommunen kände mina föräldrar eller mina bröder. Min mamma jobbade i skolan och min pappa var engagerad i olika föreningar. Överallt dit jag kom var det någon som kände någon i min familj och jag kände mig väldigt påpassad hela tiden.
När jag började gymnasiet tänkte jag att det skulle bli lite bättre, men naturligtvis fick jag samma lärare som min bror och min pappa engagerade sig i Hem- och Skola (som det hette då).
Det var skönt att komma ifrån det, men jag uppskattade närheten till allt.
Men jag ser inte ner på de som valde att stanna kvar, eller återvända som många i min ålder har gjort. Livet leder en på krokiga vägar och många bananskal (i alla fall för mig). Jag ville verkligen inte flytta till Stockholm, men jag var mer eller mindre tvungen att flytta hit i mitten på 90-talet för jag fick inget av de många jobb jag sökte på annat håll och det fanns över huvudtaget inga jobb för mig att söka, inte som hade med min utbildning att göra i alla fall, i den änden av landet som jag bodde då.
Jag trodde inte att jag skulle bli kvar, men det blev jag och nu har jag format ett liv här.
Å andra sidan är mina föräldrar inflyttade till orten där vi växte upp så det kanske inte är konstigt att alla 3 syskon flyttade därifrån. Vi kan inte säga att vi var speciellt starkt rotade som många av min barndomskamrater.

För mig handlade min flytt om så mycket mer än att jag ”ville se världen”. Jag flyttade för att jag kände att jag inte hade någonting kvar längre. Alla kompisar jag hade umgåtts med gled jag ifrån, för att jag helt enkelt kom fram till att vi inte hade nånting gemensamt när vi inte längre gick i samma klass. Min enda bästa kompis hade redan flyttat för att plugga och jag blev väldigt ensam. Jag led mig igenom dom två åren som jag stannade kvar för att jobba i min gamla hemstad.
När jag sedan flyttade för att plugga flyttade jag till en normalstor stad där jag fortfarande kan cykla till allting och aldrig behöver ta bussen någonstans. Och dessutom förändrades mitt liv drastiskt i och med att jag fick ett helt drös med nya vänner och en fantastisk sambo.
Jag åker hem på sommaren och njuter av att vara nära havet, men den ångest jag känner för den staden kommer nog aldrig förändras. Det har inte så mycket med att den är liten, utan att det var för många olyckliga år.

Jag flydde från Stenungsund så fort jag fick en chans!!! Flyttade 17 mil till Halmstad och fast det var tungt att bygga upp en ny gemenskap så ångrar jag mig inte en minut!!!
Dock ska jag väl säga att jag är lite avundsjuk på gemenskapen som de har som bor kvar… de ”gamla” kompisarna hänger ihop än… Däremot är jag fullt klar med att det är deras beslut att bo kvar, inte så självklart för mig och jag tog steget.

Jag ser absolut INTE ner på folk som bor kvar i småstäder. Inga bilköer, billiga huspriser etc, dessutom kan man som någon skrev här ovan vara driven och vilja ha ut mer av livet även då man bor i en småstad, folk verkar tro att det inte går ihop.
Ibland ser jag avundsjukt på vänner som bor i mindre städer, de kan ha egna hästar eller ett fint hus utan att behöva punga ut typ hundra miljoner.
Jag hade lätt flyttat till en mindre stad om det inte vore så att jag ville ha vänner och familj nära.

Ja, det är SÅ fint där, mamma har ju flyttat upp till sin guube i Iggesund för några år sen o jag Älskar att åka dit på besök, särskilt vintrarna, med två meter snö. I år firar jag o Trollet jul där-längtar!

Jag är väldigt avundsjuk på de som kunde bo kvar i Visby och inte kände att de måste flytta. Jag kunde bara inte nöja mig där, jag behövde mer än min älskade hemstad kunde erbjuda. Jag vet nu att jag aldrig kommer att bosätta mig där igen, och det är lite tungt, men det fungerar inte. Däremot är jag glad att jag har vänner kvar så att jag kan hälsa på dem och samtidigt få andas lite gotlandsluft mellan varven <3
Jag har aldrig sett det som att det är ett misslyckande att inte flytta från hemstaden, heller inte att det skulle vara ett misslyckade att faktiskt flytta. Det känns som en lite tråkig inställning.

Jag var en sån där som inte kunde bärga mig att få komma bort under min uppväxt. Som valde en linje på gymnasiet som bara fanns på annan ort för att komma bort från lilla pyttesamhället vi bodde i och vår lokala gymnasieskola där jag absolut inte ville gå. Längtade till att ta studenten och välja universitet någon annanstans. Ny miljö, nya människor. Pluggat utomlands också och älskade det! Det är nåt speciellt med att få börja från början och ha den friheten det ger. Hamnade tillslut i Stockholm och har bott här i snart fyra år nu. Trivs kanon och kan inte se mig själv flytta härifrån även fast jag aldrig hade planer på att flytta hit från början. Verkar ha fått ur mig all den där nyfikenheten på nyttnyttnytt och vill rota mig ordenligt på en plats. Hela sociala nätverket finns nu här också och då blir det naturligt att vara kvar.
Saknar inte samhället där jag växte upp alls, dock tycker jag det är synd att familjen bor så pass långt bort som de gör (utanför Göteborg). Framför allt hugger det lite i hjärtat att inte träffa syskonbarnen så ofta som jag skulle vilja. Trots det vill jag inte flytta hemåt, men har samtidigt inga problem att förstå varför andra attraheras av det sättet att bo/leva. Det finns en speciell charm med att leva i små samhällen som är svår att uppnå någon annanstans.

Jag flyttade eftersom mitt tonåriga jag tyckte jag var för speciell för småstaden jag växte upp i 😉 Men tack och lov utvecklas man ju! Jag menar, en del verkar se det som ett misslyckande att stanna kvar men det är ju enormt orättvist att anta att alla VILL ”se världen” eller ”göra karriär i storstan”. Vi är olika.
När jag kom hem från mina år utomlands så var jag nästan 30. Jag hade flyttat hem för jag då kände att jag ville ha det ”ordnat” omkring mig, jag hade fått hemlängtan. Jag såg en framtid där jag ville bli förälder, jag ville bo nånstans där jag kunde rota mig och framförallt inte bli uppsagd/vräkt hur som helst så som det var i den storstad där jag bott. När jag då kom hem och såg alla de där människorna jag känt från gymnasiet som fortfarande ”var kvar” blev jag faktiskt avundsjuk på dem. Inte så att jag ångrade mina år utomlands men jag insåg att det jag nu ville ha var det som de redan hade. De hade familj, hus och de hade kanske arbetat inom samma yrke i 10 år så de hade nått en viss position. Jag hade mina erfarenheter, som såklart betyder massor, men jag saknade mycket. Jag var 30 och hade inte ens några möbler typ. Jag kände att människorna i min hemstad var så vuxna men jag var fortfarande fast i tonåren. Medan jag gick på KOMVUX ock sökte CSN så hade de riktiga löner, villa och pensionssparandet tickade på. Det kändes på många sätt som mitt liv hade satts på paus sen jag flyttade från Sverige. Men jag är glad över åren utomlands, de behövde jag och de har gett mig massor. Men jag skulle aldrig vara så förmäten att säga att jag har ”mer livserfarenhet” än de som ”bara” stannade kvari hemstaden. Våra erfarenheter ser bara annorlunda ut. Det är fördelar och nackdelar med allting..

Jag vaxte upp i Stockholm och aven nagra ar i Vaxjo. Sen fick jag ett tillfalle att jobba i Californien (Long Beach), efter det flyttade jag till Las Vegas och nu bor jag i Alaska i en liten hala som heter Kenai. Jag vill inte bo har langre (i Kenai) det trakigaste och mest omotiverande stallet jag har bott pa. Det finns nastan inget kul att gora har, tur for mig att jag skriver en blogg och aven underhaller mig med att lasa andras bloggar. Men just nu ar jag typ fast har. Om nagon hade fragat mig for tio ar sedan om jag hade sett mig sjalv i Alaska hade jag sagt nej.
Jag skulle vilja bo i Washington State, Oregon eller norra Californien med ett langre besok i New York City varje ar. Men kan aven se mig i Sverige igen.
Jag trivs battre nara en storre stad, da jag kan delta i en storre stads utbud. Men aven nara till naturen.

Jag flyttade från en by i Norrbotten till en stad i Västmanland när jag var sexton. Det är det bästa som hänt mig i hela mitt liv. Jag förstår verkligen inte hur folk kan välja att bo kvar där men det är ju deras val. De är säkert lika lyckliga där uppe som jag är här nere.

Åh vad klockrent! Speciellt rubriken ”Att bo kvar när alla andra flyttar är inte att nöja sig”. Jag vet inte hur många gånger folk rynkat på näsan åt mig som är lycklig där jag bor. Som att det ska vara sämre på nåt vis att vilja bo kvar. Underbart att läsa detta inlägg!

Jag tycker inte att folk som stannar kvar i storstäderna skiljer sig så mycket från folk som stannar kvar i småstäderna, för ärligt talat så är inte Stockholm och Göteborg särskilt märkvärdiga städer.
Jag flyttade från Göteborg till en 1/5 så stor stad. De stora skillnaderna är utbudet av restauranger och butiker, men också vikten av att ”vara någon”.
Jag åker tillbaka då och då och de vänner jag har kvar där gör det de alltid i ha gjort sedan vi gick på gymnasiet. Det är fortfarande viktigt att ha märkeskläder, köpa in dyra drinkar och bo på ett fint ställe, trots att alla bor hemma och har enkla jobb. Men ändå tycker de att det är synd om mig, att jag bor i en så liten ”oviktig” stad med bara en nattklubb och så få klädbutiker.
Själv känner jag att jag fått mer perspektiv och börjat finna något jag trivs med.

Tack för ditt inlägg!
Jag ska nu lämna Göteborg som jag bott i i 3 år tillsammans med min kille för att flytta hem och tillbaka till Falun. Det tog slut mellan oss för någon dag sedan bara och jag vill bara hem nu. Har haft sån hemlängtan i ett halvår. Det har varit jättejobbigt. Det har även min sambo tyckt som påstår att han lämnar mig pga att jag längtat hem så mycket. Tack för den. Vi har levt hans liv i 3 år nu och jag kan inte krossa mina drömmar för någon annan. Det går inte. Han vill bo i en lägenhet i stor stan. Jag vill bo i ett hus i en mindre stad. Nära min familj. Är jag ego? Känns så ibland 🙁 Men jag vill inte bo 6 timmar bort när jag får barn t ex. Nej. Är jag knäpp som tänker så mycket på framtiden? Nu lämnar sambon mig för andra saker också. Att han inte älskar mig längre, att jag är för tjock, jag har tråkiga kläder, jag är barnslig och kan inte ta ansvar. Jag orkar inte höra sånt från någon som jag älskar. Så nu flyttar jag tillbaka till Falun. Jag hoppas verkligen det kommer bli bra. Jag saknar enkelheten i en mindre stad. Jag saknar att inte kunna hitta på spontana saker med min mamma. Jag saknar att inte få vara där när mina syskonbarn växer upp. Men nu blir det verklighet snart. Skönt!
Jag får dock ont i magen när min sambo skyller på min hemlängtan för att det tog slut. Som att allt är mitt fel. Min hemlängtan kom av en orsak. Jag fick mer kärlek i Falun än i Göteborg.
Tack igen för ditt inlägg. Du är bra!
Kram ifrån 25 åriga lilla Mary.

Jag är uppvuxen (och bor kvar i) en liten förort i utkanten av stockholmslän. Självklart finns det både positiva och negativa saker med stället, men det är i princip lag bland yngre människor att säga att de hatar det och ska dra så fort de kan. Antingen utomlands eller närmre in mot stan. Jag skulle gärna resa om jag hade råd, och kanske testa på att bo i en annan stad ett tag, men det är här jag helst vill leva och, om jag får barn någon dag, uppfostra min familj. Det är hemma.
När man, sådär som man gör ibland, pratar om vad man skulle göra om man plötsligt vann massa pengar och jag säger att det första jag skulle göra var att köpa en fin bostad här håller folk på att svimma av chock. Man ska ju inte vilja bo kvar! Man ska ju vilja bort!
Jag är inte inskränkt och jag är inte rädd för nya saker, men det här kommer ändå alltid vara min fasta punkt. Här växte min mamma och min pappa upp, gick i samma skolor som jag gick i. På samma gata jag bor på nu bodde min mamma med sina föräldrar och sin syster när hon var ung. Här bor min farmor kvar i samma hus som min pappa växte upp i. På/i de här gatorna, lekplatserna och skogarna blev jag den jag är. Jag har rest och jag vill resa mer, vill se andra ställen och uppleva nya saker. Men jag vill ändå alltid ha kvar mitt hem.

Åh vad jag också känner igen mig.
Jag flyttade från hudik för två år sedan, till kärleken och högskola i Sthlm. Sen för ett halvår sedan fick jag jobb, och vi köpte hus. Sedan förra julen (2013) hade vi en kris, (sambon o jag). Men vi höll ihop. Sen blev jag erbjuden ett bra jobb i hudik på vårkanten men tackade nej och valde sthlm. Inget har blivit bra sen i julas egentligen, och nu finns det där jobbet kvar och jag funderar på att flytta hem. Men det är många frågor och tankar. Jag gillar att vara anonym av mig – skönt här i sthlm. Men så är hela min familj i hudik, förutom en faster. Hon bor också i sthlm. KOmmer jag trivas om jag flyttar tillbaka? Känna mig inträngd liksom. Jag kommer isåfall ha ett bra jobb, men än sen då? De flesta dåvarande vännerna har flyttat, och ett fåtal bor kvar. Kommer det kanske bara bli ensamt. För jag tror knappast killen väljer att flytta med. Han kommer från Sthlm, och vill inte flytta.

(kan en kommentera när det har gått ÅR? oh well, testar.)
Vill bara få fram hur viktigt det har vart för mig att nu under en förmiddagen i mitt liv få tillgång till att läsa allt detta. Jag står inför valet/möjligheten att flytta tillbaka till min hemstad (Jönköping) efter att ha bott i Malmö under nästan tre år. För att få pepp inför beslutet googlade jag ”att flytta tillbaka till hemstaden” och LD’s blogg kom upp som typ nr tre på sökningen (turligt nog för mig <3 ). Inser här och nu att det är så VIKTIGT att dela med sig av sina erfarenheter. Att ha läst detta gör att jag med en lugnare känsla i magen kan ta ett beslut – något som betyder oerhört mycket i vissa lägen.
Jag flyttade till Malmö efter att ha jobbat som städare i Jönköping under två år (inklusive sjukskrivningar pga mindre operationer). Väl i Malmö skulle jag "förverkliga mig själv" och "inte sluta upp som städare". Jag började plugga genus och var LIVRÄDD för akademikervärlden. Upplevde dock att många med liknande bakgrund som jag pluggar just genus, vilket gjorde att jag ändå upplevde att jag "passade in" i viss mån. Efter två genuskurser skulle jag då välja PROGRAM (dadadaaa/dramatisk musik) och kom in som reserv på logopedprogrammet vid medicinska fakulteten i Lund. Livrädd på nytt och mer eller mindre utan socialt kapital vad gäller akademin började jag alltså plugga psykologi/medicin/fonetik samtidigt som jag snackade genus och samtidigt som jag inte hade några direkt nära vänner i Malmö. En del svartklubbar med vissa människor och en del "hur ska jag föra mig"-middagar med andra, sammanfattade mitt sociala umgänge. Har aldrig känt mig så ensam. Ett år orkade jag läsa på programmet. Sedan tog det totalt stopp. Jobbade inom hemtjänsten en sommar – hittade ingenstans och grät över iphonens kartor-funktion när den blå pluppen hoppade runt hej vilt. Sedan var jag arbetslös. Sedan kom jag in på en lärlingsutbildning. Efter TRE ynka dagar på lärlingsutbildningen fick jag symptom på utmattningsdepression. Här är jag nu.
Hemstad – ja tack. Bli målare som brorsan – ja tack. Kunna vara i skogen när jag vill – ja jättemycket tack.
Jag ser hur JAG har ansvar över MITT liv. Jag ser hur mina erfarenheter har format mig och hur jag behöver komma till en acceptans över detta.
Tack LD för du gör så att människor kan dela med sig av sina erfarenheter och överleva lite lättare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *