Kategorier
Vardagstrams

Härmapor

Om jag pratar med en göteborgare så pratar jag göteborgska inom tio minuter. Är det en norrlänning jag pratar med så är det ännu värre för det tar en sekund för mig att konvertera tillbaka till hälsingemål trots att jag egentligen aldrig hade speciellt utbredd dialekt. Tjocka L och breda Ä’n. (Min svensklärare konstaterade konfunderat att jag ”inte har nån dialekt alls!”) En öl hemma hos morsan och hennes karl och jag pratar harmångersmål like i was born there (finaste dialekten) och detta kan vara jävligt frustrerande eftersom att man lätt kan uppfattas som jävligt dryg. (typ att man gör narr) Nu pratar jag som alla andra stockholmare, drygt och gnälligt med utpräglat Eeeee. (fast hör det inte själv längre.)
Men jag har hört, och detta väljer jag såklart att tro på, att den här förmågan att ta efter dialekter (eller kroppsspråk) handlar om en god utvecklad empatisk förmåga.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Härmapor”

Jag känner igen känslan allt för väl :/ Pappa brukade säga att det räckte för mig att flyga över Stockholm så pratade jag stockholmsk! Idag har jag dock odlat min norrländska så om jag inte träffar någon med tydligt utpräglad dialekt, typ göteborgska eller nån från Skara-trakten så behåller jag mycket av norrländskan.
Har hört att det har att göra med hur gott gehör/musikalisk man är. Men att det har att göra med den empatiska förmågan också, är i och för sig också trevligt!

Så där gör jag också! Brukar också prata på samma sätt som andra, alltså inte bara dialekt utan sätt att prata, tonfall etc. Tänkte först att jag måste vara värsta kappvändaren utan egen utpräglad identitet, men när jag läste Henrik Fexéus ”Konsten att läsa tankar” förstod jag att jag snarare är bra på att skapa ”rapport”. Läs den, jättespännande!

Jag kan också sälla mig till den här klubben, jag hakar på vilken tydlig dialekt som helst, vilket ALLA retar mig för, särskilt som det oftast går ganska snabbt.
I min klass har det precis börjat en tjej från växsjö och hon har jättetydlig dialekt. Så fort jag har pratat för länge med henne eller ännu värre: hon har pratat riktigt länge och jag ska svara henne, så skiftar jag om till hennes. Hon skrattar gott varenda gång ^^;;;;
Jag har definitivt inte bra gehör eller särskild musikalisk talang så att det skulle handla om empati låter riktigt trevligt 🙂

Det här har jag fått förklara (och ursäkta mig för) väldigt många gånger! En del tar illa upp, som du säger, fastän det är högst oavsiktligt av mig.
Det värsta jag har upprepat är nog den gången jag pratade med en kompis som ibland stammar, och själv råkar göra det också. Det uppstod en sårad tystnad minst sagt..
Men för mig är det som sagt inte meningen – och jag tror att det har att göra med att jag älskar språk, och jag vill känna och höra hur det låter när jag själv pratar på den dialekten/det språket/med den brytningen. Inte heller jag har någon egen dialekt utan anpassar mig efter omgivningen.
Språköra? Musikalisk? Eller härmning som den främsta formen av smicker? Jag vet inte… 🙂

Det där händer väldigt sällan mig. Jag är helt enkelt för dålig på att imitera dialekter. Jag skulle aldrig kunna snappa upp en hel dialekt. MEN jag fångar upp vissa enskilda ljud, betoningar och uttryck. Lite roligt. Och när min stackars hjärna snappat upp en viss betoning släpper den aldrig taget. Jag blandar allting. Jag pratar alltså helkonstigt. Ingen fattar var jag kommer ifrån (folk har gissat på typ alla delar av Sverige, liksom på Norge).
Och allting sker helt omedvetet, skitkul.

Likaså att ta efter beteende, rörelser, användade av språkbruk, ord osv.
Eller att för den delen hata American Home Videos när dom kör compilations av folk som slår sig. Man känner med den skadade i hens smärta.
Eller känna spysmak (bland andra känslor) när LaLaurie i American Horror Story Coven trycker in bajs & inälvor i sina fångars munnar.
Osv osv.

Ååhhh, jag är precis likadan. Har hört att det har med tonöra oxå men jag vet inte. I mitt fall har jag läst av den jag pratat med så mkt att jag, inte bara pratar som den, utan jag börjar ta efter rörelsemönster och mimik också. Sjukt läbbigt. Känner mig inte som mig själv längre i såna stunder o det är nog det som har varit problemet. Att jag inte vetat vem jag är. Gör så här fortfarande ibland, särskilt med nya männsikor, men försöker då aktivt stanna kvar i mig själv. Svårt att förklara. Men nä det är inte kul när folk frågar var man är ifrån o jag svarar dalarna och pratar skånska för den jag pratar med gör det.

Jag börjar omedvetet härma andras dialekter, men även när jag pratar med min vän som kommer ifrån Libanon så börjar jag så småningom att bryta på samma sätt som hon gör! Det känns pinsamt när jag kommer på mig själv med att göra det, inte för att det är fult öht, utan för att jag är rädd att folk upplever mig som att jag ”leker”. Har fått rasistiska pikar från andra som t ex att ”Sluta prata som en bl*tte, du är svensk!”.

Haha, åh så har jag med gjort! Hade en fransk utbytesstudent som rumskompis för några år sen, och fast jag talar engelska med hyfsat lite brytning annars drog jag igång med värsta fransk-brytning när jag snackade med henne. Jättekonstigt.

Alltså jag hatar att jag gör detta. Älskar min dialekt (skånska) så att jag liksom omedvetet börjar härma andra dialekter gör mig gaaaaleeeen, jag vill ju bara prata skånska för fan!!
Svårt när en är den enda skåningen i bekantskapskretsen också 🙁 jävla Göteborg

Om jag säger såhär, när någon drar från Norr (Norra Polcirkeln) mot södern hakar de lätt mot era dialekter.. Men när någon flyttar hit norr tar det liite längre innan de vill härma oss:)

Så gör jag jämt också, fattar inte varför? Så fort jag träffar min skånska vän slår jag genast över till flytande skånska och jag märker det inte ens! Det är först när någon påpekar det som man hajjar till. Nu när jag är i Skaraborg pratar jag som Bert Karlsson och när jag är i Göteborg blir det bred Göteborgska. När jag bodde i Falun pratade jag dalmål. Konstigt fenomen alltså.

Jag upplever samma sak 🙂 Har verkligen försökt behålla min göteborgska sen jag flyttade hit till Stockholm, men nu har jag gett upp. Den kommer tillbaka när jag träffar göteborgare och det får duga.

Det finns en hel vetenskap som bland annat handlar om detta och NI SOM GÖR SÅ ÄR HELT NORMALA! Människor vill höra till, passa in och vara en del av en grupp. Ett sätt att visa tillhörighet med en viss grupp är att prata som den 🙂 Sociolinguistics på engelska, språksociologi på svenska! /Lingvisten

JAG GÖR OCKSÅ SÅ. Jämt. Så pinsamt att hälsa så snubbens morsa och så tar det fem minuter och jag säger ”gööörbra” som om jag försöker vara en infödd göteborgare…
Har alltid hört att det betyder att man har bra gehör (vilket jag har), men empati är ju inte heller helt fel!

Haha min syster gör exakt samma sak, grymt frustrerande för oss andra skåningar när hon växlar mellan sin skånska, göteborgska och farmors lidingö-dialekt.
Gör själv inte riktigt samma sak, dock på engelska är jag väldigt lättpåverkad. Har märkt att jag börjat prata australiensisk dialekt nu på sistone och det låter väldigt roligt tycker många -.-
Har funderat på om det har något med gehör att göra. Men utvecklad empatisk förmåga låter lika bra.

Kluven..
jag börjar också härma dialekter, brytningar, kroppsspråk och sånt där MEN jag har samtidigt väldigt svårt att höra? tolka? när någon pratar väldigt ”tjock” dialekt och med kraftig brytning
kan ta flera minuter för mig att fatta att en skåning pratar svenska och att den just sa något till mig!
otroligt frustrerande!
vissa svenska filmer måste jag ha svensk undertext till och jag undviker ibland att prata med folk med dialekter och brytningar
men det gäller absolut inte alla, och om dom pratar engelska så kan jag fatta hyfsat bra oavsett dialekt eller brytning
vad jag vet så har jag bra hörsel och musiköra, så det måste nästan vara något tolkningsproblem i hjärnan?
empatisk till tusen är jag iaf! ^^

Jag är likadan! Härmar dialekter, röster, utmärkande språkliga uttryck, kroppsspråk… när jag pratar med eleverna i matsalen märker jag hur jag anpassar mitt sätt att prata och vara till tonåringarna på något vis, inte så att jag blir 14 år, men något händer. Jobbar i en skola där det kryllar av olika modersmål och många har svenska som andraspråk och alltså… även jag landar ibland i den där ”invandrarsvenska” dialekten. Can’t help it.
…och musikalisk är jag också 😉

Har härmat dialekter sen ungefär sju års ålder; släkten kommer från Dalarna, Hälsingland och Småland (Kalmartrakten) och jag tog väl över det min mamma gjorde när hon snackade i telefon med nån syrra – tjugo sekunder och dilekten satt som en smäck. Efter att ha bott i engelsk- och spansk-språkiga länder, så ”roar” jag mig alltid att fundera över var engelsk- och spansk-språkiga personer kommer ifrån – är hen från Chile kanske, och hen kanske från Australien?
Arbetade som musiklärare under några år, så det kanske är nåt musikaliskt och jag hoppas ingen uppfattat mig som dryg om jag härmat en dialekt, snarare är det att jag uppskattar ett växlande språk.
Vore ju trevligt om nån vetenskapligt kunde bevisa att en är empatisk om en härmar dialekter -:)

Jag är definitivt inte så med dialekter däremot är jag så med uttryck och allmänt sätt att prata.
Till exempel har jag en kompis som aldrig kan skriva bara en vokal utan skriver sms så här:
”heeeeeeeeeeeeeeej vaad gööör duuuuuuu?????”
Och när jag smsar med henne blir jag precis likadan, men hon är den enda jag gör så här med, förutom ibland, när jag ätit för lite och inte har sovit på 22 timmar.

Vad skönt att höra att så många härmas (och att det är empatiskt, för gehör har jag inte så jag väljer det :D).
Jag har verkligen irriterat mig på det eftersom jag gör det utan att vilja (och medvetet kan jag inte ens prata min egen dialekt… då måste jag prata med pappa, så kommer det…). En gång var jag tyst i flera timmar på festival för jag ville sluta prata stockholmska!

Jag är Precis likadan, men lite av varje dialekt fastnar kvar hos mig om jag pratat den under en längre tid; vilket lätt blir snyggt när man kommer från Eskilstuna & haft långa förhållanden med både en kirunafödd gbgare med stockholms-influerad dialekt, en skåning och en västgöte.
Och nu har jag precis flyttat till Örebro, min pappa och den delen av släkten bor i Västerås, mammas sida av släkten är sthlm.are,förutom mormor som är finlandssvensk..och min mamma bor nu i Iggesund och jag lånar därifrån bara för att det är fint.
Alltså; är jag oooerhört empatisk Haha
Kram på dig lady D!

Folk klagar på att jag överger min gotländska FÖR mycket, men så fort jag börjar prata med bredare dialekt med dem så förstår de ju ingenting 😀
När jag försöker prata svenska låter jag norrländsk; jag har fått KOMPLIMANGER för min vackra norrländska. ”Tack du, men jag är från Gotland!” 😉

Haha, exakt sån är jag också! Riktigt pinsamt när folk tror att jag driver med dem. Men jag har också hört att det hör ihop med musikalitet, och jag är i så fall ännu en bit anekdotisk evidens till stöd för det påståendet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *