Kategorier
Vardagstrams

Herregud hur svårt kan Natashja vara????

Kawa Zolfagary skrev en sån himla jobbig text om att ha ett osvenskt namn och hur detta används som ett sätt att osynliggöra vissa grupper i samhället. Jag har ju hört jargongen själv, sett hur vänner med arabiska, persiska, kurdiska, eritreanska namn fått heta ”muhammed” eller ”ahmed” fast de egentligen har helt andra namn bara för att vissa inte ids lägga någon energi på att lära sig vad de verkligen heter eller hur det uttalas. Det här är ju nästan en del av vår kultur känns det som för så jävla ofta har jag sett det. (eller ja, hört det, om vi ska vara petiga) Eller så tilldelas de svenska smeknamn.

När jag skulle börja i andra klass kom läraren hem till mig (jag hade precis bytt skola) och frågade om jag hade något smeknamn. Nej det hade jag inte. Kunde jag hitta på ett då, undrade hen. Jo, för mitt namn var ju såååå krångligt och de andra barnen skulle kanske ha svårt med det. Så jag hittade på ett eget namn och det fick jag heta hela grundskolan ändå upp till nian. Att jag hette Natashja var ju heller ingen hemlighet men Natashja blev så mycket annat alternativt typ Mattisha och Slabarshka och Tarzan. Det senare hatade jag extra mycket för jag ville inte vara nån Tarzan alls och kände sån oerhörd skam varje gång nån kallade mig det.

Men vänta, det blir liksom värre.

Innan jag gifte mig så hette jag Psomas i efternamn. På riktigt. Det är grekiskt och betyder ”bagare” typ… eller ”han som bakar bröd” –  Prova att uttala det. Nej just det.

PS-Å-MASS (P’et ska uttalas)

Så jag heter Natashja i förnamn. Och Psomas i efternamn. Fatta hur kul det var i skolan. Tarzan Pyjamas.  Skitkul. Och vid uppropet visste man direkt att ens namn kom när läraren tystnade, såg på lappen och såg fundersam ut. Och jag fick alltid rätta: ”men jag vill bli kallad för N*****!” (Jag vill vara nån annan, låt mig vara nån annan)

Jag kan skratta åt det nu men då var det ju inte lika roligt. Jag ville heta Malin Björk. (morsans efternamn) Eller Elisabet. Ett tag ville jag heta Sonja. Men inte Natashja. Aldrig Natashja. Gud vad jag hatade mitt namn. Stava till det är tydligen också en omöjlighet men det är jag så van vid att jag faktiskt inte bryr mig överhuvudtaget.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Herregud hur svårt kan Natashja vara????”

Har faktiskt upplevt något liknande, jag heter Felicia vilket kanske inte är speciellt exotiskt, men herregud vad barn då man var yngre inte kunde uttala det. Det blev ”Licia” och alla möjliga smeknamn. Dock var (är) jag en väldigt bestämd unge så kunde en kompis eller syskon inte uttala mitt namn och försökte sig på ett smeknamn lät jag bara bli att svara. Min lillebror hade problem med talet och kunde verkligen inte säga mitt namn så han kallade mig ”min syster” tills han var typ 7-8 år. Vad det än var så var det ”miiin syster ska vi leka?”.

Felicia att barn inte kunde uttala ditt namn när du var liten är en helt, helt annan sak än vad inlägget handlar om. Inlägget handlar om rasism och total brist på respekt. Ditt namn är, liksom mitt, norm och därmed maktgivande i Sverige.
Vi kan inte förstå. Vi kan inte relatera. Dags för oss att vara tysta och lyssna.

Bodde utomlands under en period och mitt typiskt svenska namn förändrades eller exotiserades. Det var jobbigt, och jag försökte byta namn, samtidigt som jag verkligen ville ha rätten att vara mig själv. Blandade känslor men båda bottnandes i en önskan att bli accepterad.
Under samma period hade jag också mycket svårt med det nya språket och det blev tydligt för mig hur man uppfattas som dum om man har svårt att uttrycka sig. Jag som i normalfallet är en riktig pratkvarn behövde plötsligt tid i samtalen att tolka och formulera mig. Den tiden gavs sällan.
Det var en mycket jobbig period och gav mig nyttiga insikter i utanförskapets mekanismer. Samtidigt kunde jag se hur min vithet ledde till mindre diskriminering än för infödda med arabiskt påbrå. Lite förstod jag av denna upplevelse, som jag kunnat bära med mig. Men den största och viktigaste insikten är att vissa erfarenheter kan jag till viss del förstå men aldrig till fullo dela.

Jag har väldens mest svensk-klingande namn och efternamn trots att det egentligen inte är svenskt. Därför borde det vara det absolut enklaste i hela jävla världen att uttala. Men nej. Jag får heta Sanna eller Sandra. Oavsett hur många gånger jag säger till. Dock har jag tur i o m svensk-klingande så väntar mig inte särskilt stora svårigheter när jobbsökandet drar igång på allvar. Därför förstår jag fan folk med utländska namn som ändrar dem. Jag har tur, kommer förhoppningsvis inte ha de problemen de har med jobbsökande och antagande om dem bara för att de inte heter typ Anna Andersson. Det är så sjukt att ens namn, ens identitet, ska stå i vägen för att folk ska se ens kompetens.

Jag har ett av det svenskaste namnen som finns, Elin. När jag var yngre hade jag alltid svårt att förstå varför mina kompisar med osvenska namn verkade tycka det var så jobbigt att folk sa fel, vissa av dem tog tom svenska smeknamn för att det blev lättare så. Jag tyckte bara deras namn var vackra och exotiska.
Sen flyttade jag till Australien, och på engelska är Elin helt omöjligt att säga, eller snarare på de flesta språk utom de germanska är det omöjligt. I början tyckte jag det var ganska kul att se folk kämpa med att försöka säga det rätt, men efter ett tag började det blev väldigt tröttsamt att varje gång man träffade en ny person så fick jag stå och förklara mitt ”spännande” namn. Och så började jag presentera mig som Ellen, för att slippa alla de där (välmenande ska sägas) försöken. Ingen gjorde sig någonsin rolig över mitt namn, men det kändes väldigt underligt att aldrig få höra det som det var tänkt att låta (som Kawa beskriver så bra). Värst var att de flesta av de jag umgicks med sällan sa mitt namn, utan det fick räcka med ”du” istället. Det är konstigt känslan när någon du hängt med i flera månader plötsligt vill ha en lektion i hur man uttalar ditt namn. Detta upplevde jag bara i ett halvår, och det var dessutom inte i mitt hemland.Det var verkligen nyttigt för mig att få en förståelse för de svenskar, mina vänner t.ex, som alltid lever och alltid kommer att leva sådär.

Jag har högst ovanliga och komplicerade både förnamn och efternamn, lär nog vara den enda i hela världen som heter såhära. I hela mitt liv har folk haft problem med det och senast idag, på högskolan, stannade läraren upp vid mitt namn. Fast hen fick det förklarat för sig både förra och förrförra lektionen. När jag var liten ville jag helst av allt byta namn, ett vanligt namn skulle det vara och gärna pappas -ssonefternamn istället för det här konstiga. Alla grattiskort på födelsedagar kändes inte som om de var till mig pga ideliga felstavningar (miniproblem, jag vet, men det var högst irriterande när jag var liten) och ingen lyckades komma ihåg namnet när jag träffade nya människor, utan jag blev istället alltid tjejen som heter något konstigt sådära… Människor som möter en med ett ”men kan jag inte kallas dig ______ istället??” orkar jag inte ens prata med idag. Jag är mitt namn, och nu för tiden så älskar jag det!

hahah.. känner igen mig så mkt! Mitt namn är VÄRLDENS enklaste (det var därför jag fick det namnet enligt min mamma), men nej, eftersom det inte var ”svenskt” så hade folk JÄTTEsvårt att säga mitt namn rätt. Aida heter jag. Svårt va?
När jag var liten ville jag heta Malin eller Linda. Glömmer aldrig den gången jag skulle börja en streetdance kurs när jag var nio. Läraren ropade upp mitt namn och en kille sa: ”Gud vilket konstigt namn!” och alla fnissade.. Kändes jättekul för en 9-årig tjej som var rätt blyg till att börja med.
Vill förövrigt bara säga att namnet Natasha är ett namn jag planerar att ge min dotter (ifall jag ens får en dotter haha) men vill inte stava det på det vanliga sättet och tycker att din stavning är sjukt fin!

Känner igen mig till 100%. Har gråtit o velat byta namn sen jag började förskolan. Jag har inte lärt mig älska mitt namn i efterhand utan det bär på så dåliga minnen att jag än idag vill byta och kommer byta. Funderar även på att byta till ett svenskt efternamn för att lättare få jobb men känns sorgligt att inte heta som resten av min familj, samtidigt orkar jag inte den jävla kampen o uppförsbacken mitt namn innebär. Ska tillägga att jag inte heter dylan, utan det är ett nick bara.

Men jäklar vad coolt namn Natashja!
Jag har jobbat en hel del i en skola i ett segregerat område där inga ungdomar hade svenskklingande namn. Mest var det somaliska och arabiska. Och vissa av dem är så sinnessjukt svåra och jag fick inte till rätt intonation även om jag visste hur det borde uttalas. Men jag försökte vara noga med att inte göra kidsen generade utan att jag fick stå med skammen istället.
Men ändå, jag som träffade den varje dag lärde mig inte att uttala vissa namn. Inte med flit, utan att min tunga inte har lärt sig ett visst rörelsemönster.
Men det är så sjukt att det ska påverka människors självkänsla och att det påverkar hur man blir bemött.

Att det handlar om rasism, om än omedveten, blir tydligt när de som berättar sina namnhistorier inte har några svåra namn alls. Ovanliga kanske, men Kawa, Natashja, Aida – till och med Psomos, tänka sig! – går alldeles utmärkt att säga (och uttala korrekt) om man bara tänker efter en gång och lyssnar.
En sommar för länge sedan satt jag i växeln på ett ställe där det jobbade en kvinna som hette Elzbieta, och alla kallade förstås henne Elisabet. Jag vet verkligen inte om jag kunde uttala hennes namn korrekt, men man gör väl ett försök?! Blir fortfarande arg över det där, över 20 år senare.

Jag har alltid hatat mitt efternamn pga folk som inte kan/vill uttala det rätt. Det är inte ens speciellt avancerat och när man fått bokstavera det för dem för femtioelfte gången så säger de alltid ”Jahaaa, det stavas ju som det låter!” eller så är det någon som vägrar lyssna och stavar fel ändå.
Det är först nu när jag är äldre som jag faktiskt kan och vill stå för mitt efternamn – jag är stolt över det och över mitt ursprung!

Jag har ett efternamn ingen förutom norrlänningar och finnar kan uttala. Mitt efternamn är Tornedalsfinskt. Finskt, men ändå svenskt, men det ska sägas med finskt uttal med ett u som uttalas som o. Även om jag har ett konstigt efternamn har jag aldrig mött några fördomar pga det. Ett finskt namn är accepterat i Sverige, hur konstigt det än låter. Jag växte upp i norrbotten där var och varannan unge hade konstiga finska namn men den enda jag någonsin såg som blev mobbad för sitt namn var från östeuropa. Finska namn var okej för Finland är ju i princip samma sak som Sverige men ve den som kom från ett land utanför Skandinavien. Då var det plötsligt inte alls okej att ha ett konstigt efternamn.

Det är spännande hur du säger att finska namn är accelererade och att Finland nästan är samma som Sverige, hur de som inte kommer från skandinavien får det svårt osv.. För jag bor i Halland, skulle inte påstå att någon hör nere i sydsverige skulle säga att Finland är nästan samma som Sverige eller ens tillhör skandinavien… Inte för att det är något fel med det men när vi säger skandinavien menar vi Norge dansk och Sverige, och norden innefattar då även Finland och Island.. Inte den riktiga benämningen kanske (?) men inte så konstigt med tanke på att vi delar mest historia med just Norge och Danmark 🙂

Jag är en sån där person som då och då har vansinnigt svårt att få till uttalet ordentligt av för mig helt nya namn. Det är jag fullt villig att erkänna. De flesta namnen är så klart inga konstigheter men ibland bara det inte går att få hundra rätt hur mycket jag än vill och försöker. Och gud vad jag skäms då!! Det är verkligen bara så jobbigt för jag fattar ju så klart att det är miljonte gången en korkad jäkla typ inte fattar hur namnet ska sägas och hur fruktansvärt trötta dom är på att få sitt namn felsagt. Så står båda där och är generade och tycker situationen är jobbig och man ber om ursäkt och försöker igen och håller alla tummar att det ska bli rätt den här gången.
Förhoppningsvis kommer man bli bättre och bättre på uttal ju fler tillfällen man får att öva. Jag hoppas också att fler namn med tiden blir en självklar del av språket så vi slipper mycket av uppdelningen av människor som blir idag.

Behöver jag ens säga någonting med mitt namn…? 🙂 För några månader sen hittade jag förövrigt det här citatet av en väldigt bra författare:
”Give your daughters difficult names. Give your daughters names that command the full use of tongue. My name makes you want to tell me the truth. My name doesn’t allow me to trust anyone that cannot pronounce it right.” – Warsan Shire

Har ett utländskt efternamn. Får heta Lina Mathilda.. Alltså Mathilda som efternamn. Till och med på brev. Tycker att det är respektlöst, hur svårt ska det vara att skriva ett namn på ett brev när du har namnet framför dig?

Det suger ju. Men det enda man kan göra är väl att försöka stå fast vid att man är den man är.
Som en person med ett majoritetsnamn (även om mina efternamn ställt till det) så har jag alltid känt att ärligt fråga folk hur dem vill att man ska uttala deras namn om man är osäker på det är det bästa sättet att undvika missförstånd/förminska människor.

Jag har ett namn som var vanligt ungefär 1912 och många vet inte ens att det finns, många gånger har jag fått förklara att det inte är ett smeknamn utan ett riktigt namn. Jag har aldrig hört någon i min generation eller generationen före mig som har det namnet.Men nu när jag är lite äldre så kan jag tycka att det är lite kul att ha ett ”eget” namn. Dom flesta kommer ihåg en just p.g.a. namnet.

Vanligt scenario när jag och sonen möter någon okänd (eller kompis släkting, eller förskolepedagog eller vad fan som helst):
-Vad heter han (eller hon om han nu inte råkar vara klädd i helblått)?
-Dominic
-Jaha… vad kallar du honom?
-Dominic
-Jaha… Har han något smeknamn?
-Nej
-Du har inte funderat på att ge honom något?
-Nej (Och här någonstans börjar jag bli redigt provocerad)
Dominic är ju inte ens svårt att varken uttala eller stava. Okej att folk skriver Dominique när dom tror att han är en tjej, det skiter jag i. Men stå inte och propagera för ett smeknamn bara för att DU har problem med att folk heter något annat än William och Rasmus.
Min värsta upplevelse var när jag skulle skaffa lånekort på biblioteket och bibliotekarien försökte undervisa MIG i hur mitt efternamn stavades! ”Grimm stavas VISST med ett M, har du aldrig läst Bröderna Grimm eller?” försökte tanten med tillslut. Först efter att jag hade hämtat fram ett exemplar av Bröderna Grimms Sagor och väldigt irriterat och opedagogiskt förklarat innebörden av bokstäverna så gick hon (under sura miner) med på att stava mitt efternamn rätt.

Jag har ett typiskt svenskt namn, men jag bor utomlands och folk har alltid otroliga problem med att fatta/uttala/skriva mitt namn. Efter 10 år tror man att man hört alla möjliga (och omöjliga) versioner av sitt namn, men nejdå – det fortsätter bara komma nya. 😉
I början var jag väldigt nitisk och rättade folk konstant, men nu har jag i princip gett upp och svarar på allt som låter i närheten. 😛

Vet exakt hur det är! Är svensk men min familj har ett taget namn som bara min släkt har (jag hette dock inte detta under väldigt många år innan jag bytte tillbaka) och mitt förnamn är inte den mest vanliga stavningen här i Sverige. Alla, precis alla stavar mitt namn Emelie när jag stavar det Emilie. Även om de har mitt namn framför sig så skriver de fel. Jag har en nästkusin som har precis samma namn men som stavar sitt förnamn Emelie. Jag har fått minst tio olika stavningar på mitt efternamn, men tänker inte skriva det här eftersom det är såpass ovanligt. Det läggs till bokstäver och tas bort bokstäver och då är det ofta som med mitt förnamn, att de har det skrivet framför sig. Det är inte ens konstigt eller krångligt.
Jag anser att det är viktigt att säga rätt och skriva rätt på personers namn. Jag jobbar på ett ställte där det kommer och går invandrare och jag är noga när jag pratar med dom att verkligen säga deras namn rätt hur konstigt det än är (för de är inte så konstiga egentligen). När jag säljer saker på tradera är jag noga med att stava rätt (vilket inte alla är, jag har fått de mest konstiga stavningarna på mitt namn) för jag tycker ändå att man kan lägga ner den tiden att faktiskt kolla vad personen heter.
Jag har aldrig haft problem med att uttala folks namn och gick i en klass med många invandrare så man lärde sig snabt en massa ”konstiga” namn. Så idag tycker jag inte direkt att folk har så konstiga namn för man fick ändå höra en variation av namn när man växte upp.
Lite gulligt här på slutet är att alla barn jag har haft att göra med, ofta inte kan säga Emilie utan kallar mig för Mimmi. 🙂

Hade under en kort period kontakt med 5 personer från Tjeckien, deras namn var verkligen svåra att uttala så jag fick ”försvenska” dom lite. Dessa personer hade inget problem med detta utan förstod mer än väl att deras namn var svåra för en svensk att uttala. Tror inte att respekten för en annan människa sitter i hur man tilltalar vederbörande, (naturligtvis ska man inte göra sig lustig över någon annans namn) utan hur man bemöter personen rent allmänt.

Men oj, jag är nästan lite förvånad. Natashja är ju inte ens ett ovanligt namn. Eller när du gick i skolan kanske det var det, men jag har aldrig upplevt det som ett ovanligt eller annorlunda namn.
Själv blir jag iofs ofta kallad för fel namn. Trots att jag har ett helsvenskt namn, som dessutom inte är så jätteovanligt. Nu vill jag inte avslöja det eftersom jag bloggar anonymt, men mitt namn kan bli lite vad som helst som börjar på samma bokstav, ungefär.

Åh Natashja har varit ett favoritnamn nör jag växte upp – en av mina vänner (som jag veeeeerkligen såg upp till på alla sätt) hette det. Hon stavade dock lite olika beroende på vad hon bestämde sej för, kanske för att vara ännu mer ouppnåelig för oss andra. Ibland var det natascha, ibland -ssja, ibland -cha… osv. Tycker du har ett underbart namn!!!

Jag blir så trött på det här, att det är så himla vanligt.
Jag jobbar ju på en myndighet och stöter på det här titt som tätt; kollegor som inte kan uttala namnet på de människor de har kontakt med eller inte ens lärt sig hela namnet då de haft en längre kontakt. Det är ju liksom inte svårt? Och även om det SKULLE vara svårt så är det väl den lägsta nivån av respekt man behöver uppnå; att lära sig någons namn samt att lära sig uttala det rätt. Att inte göra det är respektlöst, maktutövande, förminskande och att så många tar sig rätten att göra det med en sådan nonchalans är riktigt etnocentriskt. Översitteri.

Tänkte mycket på de när vi skulle välja namn till dottern. Vill absolut ha ett namn som inte ses som ”konstigt” på varesig grekiska, svenska eller engelska. Så de blev en Isabella (Maria Elisabeth). Men efternamnen kommer vi inte undan. Ingen kan säga Hasselblad i Grekland och Sfakianaki är inte lätt för en svensk.
Men jag hoppas att vi lyckas uppfostra henne, och bosätta oss i ett samhälle, så att hon kan vara stol över båda sidorna.

Hahahaha!
Jag har ett ovanligt förnamn och det har verkligen varit jobbigt emellanåt…när det var upprop i skolan brukade läraren alltid försöka med första namnet (man sa förnamn och sen efternamn)…de försökte, gav upp och sa mitt efternamn istället…
Nån gång hade jag skickat in en insändare i en tidning och eftersom mitt namn är så ovanligt hade en lärare uppmärksammat detta och det hade gått runt i personalrummet. Efter det så blev jag ”kändis” på skolan. Positiv kändis dock. Sedan dess signerar jag alltid med anonym eller annat namn…

Min blivande man har ett polskt efternamn bestående av massor med bokstäver som man i Sverige inte tycker ska ”kunna” ligga efter varandra. Han har hela livet vant sig vid att när läraren eller tränaren stannar upp i uppropet, ja då vet han att det är hans namn som står där. Jag tycker namnet är jättefint, men vi har ständig diskussion om vi verkligen ska ta hans efternamn när vi gifter oss för ”det blir ju lika jobbigt för våra eventuella framtida barn som det blev för dig” (säger jag). Helt absurt egentligen, det borde vara självklart att ta det namnet för att båda tycker det är fint.

Jag är själv finne och har därmed ett finskt efternamn. Vilket rätt ofta leder till en hel del alkoholistskämt, eller att folk börjar prata med en riktigt grov finsk brytning med mig, som någon forms skämt. Nu är jag ju vuxen, och det är ju förstås aldrig illa menat (även om det kanske aldrig är en helt bra idé att kalla någon för alkoholist p.g.a. deras nationalitet) så det gör mig inget, men hade jag bott här som barn och fått uppleva liknande saker hade det inte vart speciellt kul. Sen är det ju klart att man inte kan jämföra att komma hit som blond finne med att komma hit från exempelvis mellanöstern, reflekterade snarare bara över det faktum att folk ofta har en tendens att gruppera ihop en och bara se någon sorts generaliserad stereotyp a la ”är du arab får du helt enkelt nöja dig med att kallas för ahmed, för det heter ju många araber.”

Känner igen detta så väl, speciellt efternamn… Jag hade två efternamn min fars och min mors, men blev tvungen att ta bort det ena för att folk uttalade det fel, Fuenzalida blev helt plötsligt funslida, inte kul att bli uppropad som fun-”slida” framför 100 elever i gymnasiet så jag gav upp och tog bort det så fort jag fyllde 18.

Min klasskompis, med eritreanskt ursprung, har ett eritreanskt förnamn. Inte svåruttalat alls. När vi började ettan hade vi en lärare som envisades med att uttala det med betoningarna helt fel. Varenda lektion under vår hundratimmarskurs. Hjälpte inte att vi påpekade att det inte uttalas så och att ingen annan av oss hade problem att uttala det rätt.
Fanns fler namn som var svåruttalade, men de satt på vita. Hade läraren problem med att lära sig hur hen skulle uttala deras finska namn? Nej. Yippie.

Hej! Roligt inlägg då jag också heter Natasha (stavas annorlunda) och har kallats för tarzan på skämt hela högstadiet haha. Men jag själv tyckte också det var lite roligt. Hade många andra konstiga smeknamn också. Barn är flitiga på att hitta på. Natchos, tachis, sasha, tasha, nasha, tash, tarzan. Idag som 21 år gammal kallas jag nästan enbart för Natasha. Tänk vad det kan ändras.

Att uttala Natashja kan inte vara svårt, för att stava det rätt måste en nog fråga ägarinnan av namnet för det finns väl minst fem stavningar (som jag kommer på). Att uttala Psomas kan väl alla som kan säga psalm och psykolog, eller? Sen stavas ovilja på många sätt i detta land – härskarteknik på barns nivå

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *