Kategorier
Vardagstrams

Lite morgontankar kring genus, kalas och relationer

Man kanske inte kan tro det om mig men jag är en sån där morsa som älskar att hänga med andra morsor och snacka om barn och bajs och uppfostran och föräldraskap. Jag älskade öppna förskolan och jag älskar föräldramöten (för det mesta) och jag älskar att gå på kalas och träffa andra mammor (jag är ganska kvinno-orienterad). Även om jag ofta känner mig granskad och värderad. (Vilket är i mitt paranoida huvud, säger ej att det faktiskt ÄR så) Ses jag som konstig? Tycker de att jag är dum i huvudet? Att jag utsätter min son för trauman? (Jag erkänner att jag försökte få Tamlin att byta kläder igår. Jag ville inte att han skulle sticka ut och att de skulle tro att jag hjärntvättat honom)
Men jag gissar att det är vice versa också; ”genusmorsan, vad ska hon tycka och tänka?” (Jag tycker och tänker sällan nåt negativt alls, tro det eller ej. Jag blir oftare imponerad av andras föräldraskap än kritiskt.) Drar sig folk från att ta kontakt med mig? Vågar de bjuda hem mig?
Hur kommer det påverka mina barns framtida relationer? Kommer jag stå ivägen? Kommer jag alienera mina barn från andras med mina starka åsikter? Kommer jag sabba allt?
Jag tror även att vi måste påminna oss själva om att föräldraskapet inte står och faller med att man har ”rätt” färg på kläderna eller bjuder blandat på kalaset. Det blir så snävt om vi snöar in oss på små detaljer och ni vet ju hur jag resonerar kring skuldbeläggande och utpekanden av andras föräldraskap.
Tack för att ni påminner mig när jag rör mig vid gränserna.
20131111-074312.jpg

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Lite morgontankar kring genus, kalas och relationer”

Tänker inte alla såhär? Mer eller mindre?
”vad skall andra tycka om mig? Om mitt föräldraskap?”
Vilka val jag gör i mitt föräldraskap/i mitt liv – Hur kommer det påverka mitt liv.
Jag är den där morsan som sticker ut på våran förskola.
Tänk småstad. Tänk alla känner alla, alla vet vems alla föräldrar mormödrar och bröder är … och det känns snudd på både inavel och gud vet vad .. Men så är det kanske lite på ”landet”? 🙂
Och så kommer jag .. och bryter av Svenssonlivet. Ensamstående, piercad, knullrufs och trasiga jeans. Mitt i deras lyckliga familjeidyller och gemensamma grillmiddagar.
Hur ser folk på det? Hur påverkar det 5-åringen?
Så ja, jag tror att vi alla tänker såhär … och Ja, det är nog en bra tanke! 🙂

Det bästa med att barnen växer upp är att man slipper alla föräldramöten och andra sammanhang där man tvingas ihop med människor man inte har något gemensamt med. Jag har kämpat med samma tankar som du har och jag erkänner att jag har gjort val som inte har känts bra, för att det inte ska drabba mina barn. Tyvärr har jag ganska negativa upplevelser av småbarnsmammor i grupp. Somliga verkade vara beredda att göra vad som helst för att framhäva sitt eget barns förträfflighet.

Jag tror att det folk har mest svårt för är folk som är väldigt IN YOUR FACE med sina åsikter. Så länge man inte attackerar folk (vilket jag har väldigt svårt att tro att du skulle göra ;)) med vad man tycker så borde de inte döma dig för att du är LD, liksom. Skulle du istället gå runt och öppet kritisera andra för hur de klär sina barn osv så hade folk haft lite mer belägg för att vara skeptiska mot dig, men du har nog inget att oroa dig för där. Förhoppningsvis är ju folk såpass vuxna att de faktiskt skulle ta ett samtal med dig ifall de oroade sig över hur du kommer att bemöta dem eller så; ”Jag vill bjuda hem Ninja på nn’s kalas, men det är väldigt prinsessigt, är det okej?” 🙂

Som förälder i en liknande situation så kan jag bara relatera till vår egen erfarenhet. Vårt barn som nu är i tonåren har växt upp i ett kärleksfullt hem. Våra värderingar om rättvisa, gemenskap och jämlikhet har genomsyrat barnets hela uppväxt och vi njöt att vårt barns filosofiska funderingar och värderingar. En mycket klok och vänlig själ.
Tyvärr imponerade detta inte på klasskamraterna då hon väl började skolan, hennes kärlek och uppriktighet betraktades som ”konstigt” hennes öppna sinne som en svaghet.
Hon blev utfrusen och mobbad, bespottad och alienerad. Många sorgsna dagar har vi beskyllt oss själva; vår öppenhet var så fjärran från den bistra realiteten; är det vi som förstört hennes liv? Barn kan vara synnerligen grymma och ingen plats verkar finnas för den som går utanför normen.
Vår dotter säger själv att det var hennes stöd och kärlek hemifrån som fått henne att överleva.
Det är svårt Lady, mycket svårt. Man kan tycka att man själv har svaren på hur man klarade ungdomen – eller om man hade problem så vet man nu vad lösningen borde varit och hur man skall lära sitt barn att argumentera/hantera det.
Problemet är att vad vi kallar kallar logik och rättvisa fallerar fullständigt om inte andra har samma åsikt.
Jag kan inte ge dig några råd, alla situationer är den andra olik. Men förbered dig på att den som är annorlunda behöver all styrka och allt det stöd den kan behöva. Din styrka och kämparvilja transfereras inte automatiskt på de du älskar.
Kram på er

asså känner man mig så vet man ju att det mesta sägs med glimten i ögat, men är det första gången här inne så kan jag lätt uppfattas som raljant. Jag vill inte göra det på bekostnad av människor i min närhet. Det är inte schysst men ibland tänker jag inte innan jag postar. Så då får jag tänka lite efteråt.

För det första vill jag säga att vara förälder är det svåraste jobb man nånsin kommer att ha, enligt mig alltså. Jag har alltid tyckt att barnets bästa alltid kommer i första rummet även om det är obekvämt för mig. Det är några få (i det stora hela) år man får sätta sig själv helt åt sidan. Men med facit i hand, mitt barn är 34 år, vet jag att jag gjorde rätt.

Det där är igenkännande!
Fast försöka få barnet att byta kläder innan utgång
kanske ska du sluta med, medmindre förnuftiga orsaker, tex väderförhållande, men se på en av
de berömda folk, Brad Pitt& Angelina Jolie, har en doyter Shiloh, hon vägrar använda flickkläder eller ha flickhår, så de föräldrar låter henne gå i pojk kläder som man brukar kalla det. De har fått kritik,
men de vet vart de står och respekterar barnet önska är en förebild som flera borfe ta lära av.

Sålänge man försöker göra sina barn lyckliga och ge den all kärlek man kan anser jag att man gör rätt… sen allt annat med uppfostran har med omgivning, kunskap och intresse men grunden måste vara att ge kärlek och lycka.
De verkar vara något du är extremt mån om, deras lycka och de gör dej till en fin förälder.. allt ja gör för min son ser ja på honom om de gör han lycklig och de blir min sköld mot inskränkta människor som inte vill se bortom vyerna. .
Kram

Jag tror att en av de värsta grejer man kan göra som förälder är att försöka vara perfekt. Självklart ska man göra sitt bästa och jag tycker även man ska ha höga mål för sitt föräldraskap men man måste också tillåta sig att ha dåliga dagar och att göra misstag. Är det illa får man be sitt barn om ursäkt och börja om och göra bättre men barn är inte så känsliga att minsta misstag förstör dem.

Igenkänningsfaktorn i dina tankar är stor.
Även om yttringarna skiljer sig lite.
Trollen här vet mer om Venom, Dark Funeral, IronMaiden och Bathory än vad andra barn vet om sina idoler.
Vi bor i en liten ort, där folk i allmänhet är konservativt, lätt kyrkliga.
Pappa enheten kör motorcykel, äldsta trollet hade Manowar-tröja på senaste skolfotograferingen när de andra med idoltröjor hade One Direction och liknande på sina.
Yngsta trollet spelar luftgitarr och headbangar, fyller sin förskolas väggar med skelett, varulvar, motorcyklar och zombier.
Mellantrollet är sur på mig för att jag inte tycker att det ska färga sitt blonda hår svart (vi ”fuskar” i bland med spreyfärg, som är hyfsat lätt att tvätta ur).
De båda stora trollen är vänliga, lugna, genusmedvetna, duktiga i skolan och glada och positiva.
Alla tre är trygga och mjuka barn.
Vi blir ständigt granskade och berömda, men jag har märkt att i alla fall föräldrar till jämnåriga barn, snarare bemöter oss med nyfikenhet, snarare än förakt/rädsla och en och annan har t.om. påpekat beundran för att vi faktiskt vågar sticka ut…..även om ingen av oss ser det så, vi är ju bara oss själva.
Jag tror generellt att ”rädslan” för att bli bedömd och alieniserad är större ute i stugorna än vad som verkligen sker.

Men herregud, hur många killar har man inte hört om som hade klänningar som små? Det är väl ingen big deal liksom. Sen tror jag att barn accepterar barn som det är. I värsta fall kan de fråga varför man som kille har klänning, men sen nöjer de sig med det. Tror mer det handlar om de vuxna som bryr sig. Palla! 😛

Jag har inte alls trivts i föräldragrupper på Öppna förskolan eller andra ställen. Känner mig alltid som ”odd one out” eftersom i princip INGEN häromkring verkar tänka på genus överhuvudtaget. Har hittat en annan mamma som gör det, men EN mamma bland alla de jag träffat. Övriga har alltid suttit och pratat om hur deras barn är ”typiska flickor” eller ”typiska pojkar”. Kanske en del pratar så bara för att få vara med, vem vet… men jag klarar inte att säga något som jag inte står för.

Hej, jag kom att tänka på det här inlägget igen idag och på din formulering ”Jag erkänner att jag försökte få Tamlin att byta kläder igår. Jag ville inte att han skulle sticka ut och att de skulle tro att jag hjärntvättat honom”. Nu var det kanske dig och inte barnets andra förälder som föräldrarna på kalaset skulle träffa, men jag tycker ändå att det låter lite som om ifall du skulle få kritik så skulle du liksom lägga skulden för ”hjärntvätten” på dig själv och inte på barnets andra förälder? Som om det automatiskt förutsätts att du har ett större ansvar för barnens uppfostran än vad din man har.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *