Kategorier
Vardagstrams

Möjligheterna är större för de som har mer kapital än de som har mindre.

(Jag är inte så bevandrad i klasser mer än att jag är född in i en och har gjort en klassresa så ni får hjälpa mig lite på traven om ni tycker att jag är ute och cyklar eller missar nånting.)

kaptial

Ofta när man talar om klassresor, förutsättningar och kapital så glömmer man ofta bort att det finns olika sorters kapital och resurser. Självklart behöver man inte ha ett bra liv för att man har pengar eller utbildade föräldrar. Alkoholism, missbruk och övergrepp förekommer i alla rum, dock så är detta överrepresenterat i arbetarklassen, det kan vi inte sticka under stolen med.

Så vad innebär kapital egentligen? Makt såklart. Olika sorters makt. När man talar om mäns makt så pratar man ofta om ekonomisk, social och politisk makt och när man talar om klasskillnader så talar man ofta om just kapital.

Så vad pratar man om när man pratar ”kapital”. Pengar. Materiella tillgångar. Allt det där som handlar om ekonomiska förutsättningar; boende (miljö), resande, prylar, tillgång till exempelvis datorer, instrument, material, möjlighet att t.ex kunna betala för privat skola, utbildning, aktiviteter. Att kunna välja var man vill bo och hur man vill bo. Pengar är inte allt men pengar kan köpa väldigt många förutsättningar. Detta är alltså det EKONOMISKA KAPITALET.

Men sen har vi även den SOCIALA KAPITALET (bra länk) som omfattar rätta kontakterna, kanske släkt eller vänner med andra förutsättningar och möjligheter t.ex min man som har bröder som startat företag där han har kunnat få jobb där han i sin tur skaffat kontakter och byggt nätverk som ytterligare möjliggör för honom trots att han har sämre utbildning och betyg än flera av sina kollegor. Det sociala utgår från relationer, relationsbyggande, sociala färdigheter. Ju fler/mer desto bättre. Det här tänker man att kanske vem som helst kan skaffa sig och jo till viss del, men vår sociala förmåga är oftast direkt kopplad till vår uppväxt, uppfostran och våra föräldrars förmågor. (och släkt och familj väljer man ju inte)

socialt kapital

Sen har vi även ett KULTURELLT KAPITAL. Här kommer värderingar, kunskaper, erfarenheter, sättet man pratar på, tänker och uppfattar saker in. Mycket av sådant man får från sin omgivning och sina föräldrar. Mer: Livsstil. Språk. Språkbruk, förståelse för språket och kulturen. Det kan handla om tillgång till kultur; vilka böcker och filmer växer man upp med, vad är tillgängligt? Musik, teater, dagstidningar osv. Sen även läsförståelse, läsning, skola, bildning (allmänbildning såväl som utbildning), akademiska meriter. (här kommer föräldrarnas meriter också in såklart, bildade föräldrar bildar sina barn.) Stöd och pepp från hemmet och självförtroende med modersmjölken.

Medel- och överklassbarn får tidigt i livet en stor del av detta. De lär sig att tro på sig själva, ta för sig, skapa möjligheter och utveckla sig själva. Jämför man med t.ex arbetarklassbarn så får medel- och överklassbarnen ett stort socialt självförtroende som senare i livet hjälper dem att klara av utmaningar lättare.

kapital

Kortfattat: Vissa grupper t.ex arbetarklassen, invandrare (och i viss mån kvinnor) har helt enkelt sämre socialt och kulturellt kapital än exempelvis högutbildade eller medel- och överklassen. (att dessa grupper även har sämre ekonomiskt kapital goes without saying). Nej, även om man är född med stort kapital så innebär inte det att man mår bra eller är lyckad, men världen är mycket mer tillgänglig och möjligheterna större för de som har ett större kapital än de som har mindre.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Möjligheterna är större för de som har mer kapital än de som har mindre.”

Bra inlägg!
Är själv mycket intresserad av klass som fenomen och ser gärna att du skriver mer om ämnet då det fallit lite i skymundan men genomsyrar hela vårt samhälle.
Och ofta hänger klass och kön ihop.
Det finns nog inget som provocerar mig mer än när någon hävdar att ”alla har samma förutsättningar” då det är långt mer komplicerat än så. Sen har alla samma möjlighet men även det är en sanning med modifikation då förutsättningarna sätter standarden för möjligheterna. Det är liksom svårare att ”lyckas” om man föds in i en missbrukarfamilj som ligger minus på alla konton, kulturella som ekonomiska och sociala än i en familj där man ligger plus på samtliga. Det säger ju liksom sig själv.

Bra skrivet. Håller helt och hållet med. Har dessutom precis läst om det här med kulturella- och ekonomiska kapital (läser en kurs i pedagogik). Mycket intressant. Jag blir också väldigt provocerad om någon hävdar att alla har samma förutsättningar.

Just det där om socialt kapital är intressant. Jag har en hypotes om att många vänsterbloggare (inte alla) faktiskt lyckas tillförskansa sig just socialt kapital för att de vet hur man navigerar sig själv på sociala medier.
Det är också en ”marknad” och om man ska göra en genomgående maktanalys så tror jag att man måste inse att många helt enkelt är bra att prata om ”rätt saker” vid ”rätt tillfälle”. Dessa vinner de ju inte sällan monetärt på också.
Såhär på rak arm kan jag tänka på ett antal twittrare som är väldigt duktiga på det. Tror inte att det är en slump att många av dem hamnar i mediebranschen, blir anställda av nöjesmagasin, etc, etc. De har ju, så att säga, redan byggt ett varumärke.
Det sociala kapitalet går ju inte sällan ihop med det kulturella kapitalet; kort sagt skulle man kunna säga att om man internaliserat de normer som finns i ett visst sammanhang så har man ökad möjligheterna för acceptens. Detta handlar ju om allt från att passa in i ett akademisk sammanhang (om man pluggar till ekonom förväntas man nog vara rätt ”vit”, manlig och kunna prata om vissa saker) till mer obskyra sammanhang som kvinnoseparatistiska grupper där det givetvis finns annorlunda men liknande normer. Man förväntas agera ”kvinnoseparatistiskt”.

Bara en sån grej som att kunna bo var man vill. Vilken frihet! Jag växte upp i ett villaomårde där jag alltid kände mig trygg. Det fanns inte på tapeten att något dåligt skulle hända mig där. Nu bor jag i ett miljonprojekt där jag inte ens vågar gå ut med soporna efter mörkrets inbrott. För mig är det här med boende det jag mestadels känner av angående att inte ha mycket pengar. Att vara låst till en plats jag inte trivs på. Att det enligt liberalerna då skulle vara mitt eget fel för att jag inte kämpat nog mycket provocerar mig oerhört. Jag hade oturen att bli sjuk och i dagens samhälle går sjukdom och fattigdom hand i hand. Vad liberalerna än tror blir inte folk friska bara för att de blir utförsäkrade.

Vi bär alla på de kapital som du skriver om och det påverkar livet väldigt mycket, jag håller med dig till fullo där. Samtidigt kan jag tycka att man ändå har ett visst eget ansvar som vuxen människa. Alla i det här landet kan utbilda sig, skaffa kontakter osv. Det beror mycket på dig själv också, och inte enbart på uppväxt eller omständigheter (vilket förstås påverkar människor väldigt mycket också). Det individuella ansvaret för sitt eget liv är en viktig faktor det med.

Jag ska egentligen inte uttala mig om kapital, för jag vet att jag har det. Mina föräldrar är civilingenjörer och jag har alltid levt ett liv där familjen åker utomlands tillsammans sista veckan på sommaren varje år – plus kanske en weekend över påsk… och kanske en långresa över jul. . För mig var universitetstudier liksom något jag räknade med redan på lågstadiet, något som bara var naturligt. Självklart att jag skulle plugga vidare. Mina föräldrar satt med mig och diskuterade olika universitet, diskuterade olika utbildningar, hjälpte med matteläxor, gav mig feedback på svenskauppgifter. Jag har ett jädra kapital.
MEN
Jag har inte samma sociala kapital som vissa på mitt program på universitetet. Jag pluggar nämligen till läkare och tycker att det är intressant hur vissa i min klass har fått jobb som undersköterska – trots ingen tidigare vårderfarenhet – efter termin 3, när jag har sökt kontakt med avdelningschefer på exakt samma avdelning min kurskamrat arbetade på och då fått höra att nej, de kräver att man ska ha läst fem terminer av läkarprogrammet för att få jobba som undersköterska. Eller förra sommaren när jag fick jobba som läkarassistent och fick höra att ”nej, på X sjukhuset tar vi inte in läkarassistenter, vi har bara undersköterskor och underläkare”… och min kurskamrat fick jobb på medicinkliniken som läkarassistent. Vad är skillnaden på mig och min kurskamrat?
Jo, mina föräldrar är civilingenjörer och har inga kontakter inom vården. Min kurskamrat har två överläkare, två ST-läkare och en specialistsjuksköterska inom den nära familjen som alla arbetar på X sjukhuset.
Så jag har visat framfötterna. Jag har tagit personlig kontakt, jag har varit upp på sjukhuset i vår stad och pratat med ansvariga när jag varit hemma på loven; men det hjälper inte, för det där sociala kapitalet inom den här sektorn är något man har med sig i bagaget. Jag kommer aldrig kunna få ett socialt kapitalbagage serverat.
(Däremot har jag lyckats tillförskaffa mig det… min pojkväns föräldrar är nämligen bägge två överläkare på ett sjukhus i en annan stad; gissa var jag nästan har fått sommarjobb som underläkare garanterat? Fast man ska ju inte behöva prostituera sig för att få ett socialt kapital…)

Vad tjänar det för syfte med att skriva om klasser?
Jag tycker att det är en väldigt viktig fråga att ställa sig och tydliggöra innan man startar en debatt om klasser. Vi har nämligen en förmåga att ta just klassdebatten som gisslan för våra egna agendor.
Allt från rasister till vänsterfolk till de som nyligen gjort en klassresa uppåt (eller neråt) använder klasstrukturer som slagträn i debatter, ursäkter för sin tillvaro och anledning till att trycka ner andra eller roffa åt sig.
Så, vad är din agenda? 🙂

Klart vi alla föds med olika förutsättningar, vissa har det ekonomiskt och socialt bättre än andra. Likväl som att vi föds med olika förutsättningar för ett friskt liv men vad nyttar det till att vara avundsjuk på nån som är frisk om man själv är sjuk, det blir jag inte friskare av. Jag tror på att göra det bästa man kan med sina egna förutsättningar istället för att tro att livet på nåt mirakulöst sätt ska vara rättvist, samhället kommer aldrig att vara det. Jag har själv levt ett lågutbildat liv, är sjuk, kvinna 50+. Men varför ska jag för den skull vara avundsjuk på nån som har det bättre, det skulle bara tära på mig själv och det är verkligen onödigt.

Om alla tänkte så hade vi aldrig fått någon samhällsförändring. Då hade förmodligen vi aldrig haft en demokrati och en stor del av befolkningen hade arbetat minst 12 timmar om dagen istället för 8 och kvinnor skulle inte varit sina egna förmyndare.
Vill vi inte arbeta för ett rättvisare samhälle så kommer vi heller aldrig att få något.

Jag är väldigt intresserad av klasser och många verkar tro att klass bara handlar om pengar. Sedan finns det fler hack på stegen som många missar. Lägre och övre medelklass skiljer sig ju väldigt mycket från varann. De flesta som säger att de är medelklass/kommer från medelklassen är faktiskt övre arbetarklass. Övre arbetarklass har ”kroppsarbete” som betalt lite mer, eller kontorsjobb på ”lägre nivå” att arbeta på kontor innebär inte automatiskt att man är medelklass. Lägre medelklass och övre arbetarklass ligger alltså nära varann.
Det som ytterligare spelar in förutom arbete är ju det sociala kapitalet, den så kallade sociolekt (som dialekt fast inte baserad på geografi utan hur ens sociala tillhörighet formar språket). Ett så kallat fult språk gör det alltså troligare att du ses som arbetarklass även om du tjänar bra. Pengarna syns ju inte alltid om de är dina eller lånade, men sociolekten kommer man sällan undan.
Sedan spelar ju bakgrunden in, vilket område man bor i och man väger också in andra komponenter, som mat- resvanor.
Jag stör mig ofta på att alla människor vill se sig som medelklass när man tydligt inte är det. Jobbar du i butik eller fabrik är du inte medelklass. Det baserar sig väl på att det låter ”finare” att vara medelklass. Men det ligger ju inte en värdering i begreppet egentligen, det väljer vi ju att lägga in.
Min kunskap baserar sig på den språkvetenskapliga synen på klasser ska jag kanske tillägga.
Och till diskussionen att alla har möjlighet och kan förändra. Nej, det funkar inte så!

Tror det här faller inom kulturellt kapital och kan i så fall bekräfta den oerhörda räkmacka det är att som jag vara en ”smooth talker” (något jag ärvt av mina föräldrar, pang, rakt nedstigande led). Har en historia av att bonda (läs flörta) med chefer och lärare för att få fördelar och jag är förbaskat bra på det. Tyvärr, för jag har på senare år insett att det här inte är ett sätt jag vill ta mig fram på. Men genom att i det just den här diskussionen lägga korten på bordet så kan jag kanske bidra med något, en bekräftelse på det spot on:a i det här blogginlägget. För en smord käft, som man säger (fan vad fånigt det låter haha), i kombination med ett fördelaktigt utseende (jag tillhör den bespottade skara som envisas med att skönhet är något subjektivt, men jag är ju inte blind, jag ser idealen och jag är medveten om att jag möter dem) innebär helt klart en bred gräddfil.

Det kanske särskilt viktiga när man talar om klass och P. Bourdieus fyra kapital är teorier kring habitus, dvs de attityder/normer/beteenden som man får via sin uppväxt vilka man inte alltid reflekterar över. Som att man kan vara uppvuxen med en särskild syn på pengar/fritid osv vilket är (extremt) svårt att bryta.

Förlåt att jag hoppar på en detalj istället för att kommentera helheten av texten, men jag vänder mig starkt mot ordet ”är lyckad” på nästsista raden. Jag tycker det är ett sådant hemskt uttryck. Vad är ”vara lyckad”? Att gjort karriär och tjänar pengar? Att ha vågat ge upp alla förväntningar och leva nedtonat med en ekologisk hemmaodling? Att kunna försörja sig på sin hobby? Att efter 30 år äntligen känna sig tillfreds med den man är? Eller?
Jag får också ont i magen av uttrycket ”fula människor” jag sett på bloggen. Vad är en ful människa? Vad tänker en människa som kallar andra fula? Att ”fula” är andra än denne själv? ”Själv är jag inte ful, men den och den och den är fula”?

Men det här med att folk skriver att alla KAN lyckas bara dom vill/försöker tillräckligt mycket, lyckas med vadå? Bli medel/överklass? Bli chef? Ha det bra ekonomiskt? Näe, vet ni va, alla kan inte det! Det kapitalistiska samhället vi lever i bygger på att vissa är arbetarklass/fattiga. Förstår ni verkligen inte det? Företagaren som hivar in stora pengar gör det för att han betalar sina arbetare betydligt mindre än han betalar sig själv. Hur går er ekvation ihop? Ska alla bli läkare/advokater/chefer/egenföretagare? Vem ska då jobba under chefen/egen företagaren? Hur ska alla dessa utbildade läkare och advokater få jobb då? Ni som på riktigt tror att vi alla bara vi FÖRSÖKER nog kan leva gott ekomiskt behöver släppa den amerikanska drömmen och tänka till.

Jag tycker att det du tar upp är intressant, speciellt hur mentalitet paverkar var klasstillhörighet. Var familj är lite speciell, ekonomiskt tillhör vi medelklassen, men utbildningsmässigt är vi en blandning av mycket högutbildad och gymnasium + kortare yrkesutbildning. Vi umgas med människor fran manga olika samhällsklasser och det jag har tänkt pa är framför allt att personer fran de högre klasserna upplever det som mycket mer naturligt att de ska fa det de vill. De gar in i en situation med ”vetskapen” om att det kommer att ga deras väg.

Det här tänker jag på ofta och tycker är viktigt. Jag har gjort en enorm klassresa. Mina föräldrar är båda födda under kriget, yngsta barn i stora barnaskaror. Min mamma flyttade som 14-åring till stora stan Vadstena för att bli hembiträde till en avlägsen släkting. Min pappa har fem års skolgång. Men vi har besuttit stora mängder socialt och kulturellt kapital ändå och jag och mina syskon har fått all stöd och hjälp i skolan och socialt. Men inte ekonomiskt, vi har haft mat och kläder och varsitt rum men inte mer. Vi har haft mkt tur. Vi är välbegåvade. Vi är svenska. V är vältaliga. Vi är allmänbildade. Jag råkade träffa på en kompis vars pappa just skulle göra sig av med sin lägenhet så jag fick den (detta var 1987…). Jag har alltid haft förstahandskontrakt även i Stockholm. Jag har alltid haft bra betyg och hög motivation. När jag träffade min sambo hade han socialbidrag. Idag är han IT-chef. Jag får alltid de jobb jag söker. (Alltså rimligt. Jag skulle förstås inte få ett jobb som läkare när jag är psykolog). Jag har en god löneutveckling. Osv osv. Visst har jag jobbat enhel del för det jag har. Men mkt har jag fått pga tur, mitt svenska namn, min medfödda begåvning och diverse andra saker som bara har med att vara på rätt plats vid rätt tillfälle att göra.

Jag tror inte att så mycket hänger på kapitalet, utan på föräldrar och vänner och miljö. Är föräldrarna starka och bejakar sig själva så blir barnen likadana. Är föräldrarna inte det, så kan det hjälpa om vännerna är sådana, så kan man inspireras. Och sådana människor finns överallt. Men jag tror att de är vanligast i medelklass. Där är kraven inte lika stora som i rikare miljöer, utan barnen kan bli sig själva. Däremot, i fattiga miljöer med föräldrar som gett upp och vänner som gjort detsamma – där måste man vara otroligt stark – eller ha en fantastisk vuxen som förbild – för att fixa det. Men kämpamänniskor finns i alla samhällsklasser och i alla ekonomiska miljöer.

Hej!
Jag har lite problem med bloggen, kan inte komma in på ladydahmer.nu utan måste knappa in ladydahmer.nu/page/2/. Sidan 1 får jag inte alls upp, det står bara att webbsidan är avstängd 🙁

Har återkommit till det här inlägget några gånger nu och vill bara säga tack för att du skrev det. Första gången jag läste det kändes det liksom som att den där pusselbiten föll på plats. Jag är uppväxt med föräldrar som gjort en klassresa upp till medelklassen och något har alltid skavt när folk trott att jag automatiskt har ALLT tack vare min klasstillhörighet och att vi haft okej med pengar under min uppväxt. För det har inte alls varit så. Och nu vet jag att jag saknat socialt kapital. Det har varit så jävla jobbigt att ”vänner” inte kan förstå hur jag kan ha psykiska problem och är misslyckad på jobbfronten när jag har ”allt”, och mina känslor har gång på gång på gång blivit förnekade. Nu kan jag förutom att rensa i ”vän”listan också hänvisa till något som förklarar min bakgrund i fler nyanser.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *