Kategorier
Vardagstrams

Språk är kultur

Språket är en del av vår identitet och då menar jag inte modermålet utan sättet vi talar på, orden vi väljer och uttryck vi använder och här ingår svordomar. Därför blir det så fel när man avfärdar svordomar som bristande uppfostran eller dåligt ordförråd (vad nu detta innebär). Språk är kultur. På mer än ett sätt för kultur är inte bara landets kultur utan varje familjs, varje grupps och varje klass kultur.

Man talar inte på samma sätt inom arbetarklassen som inom överklassen. Om vi ska återgå till kapital så är detta en del av just det kulturella kapitalet där en viss typ av språk värderas högre och ses som finare än ett annat. (Gissa vilket?)

marcus

Jag har alltid haft komplex för mitt språk. Inte så mycket när jag växte upp men senare när jag förstod att jag saknade ett språk som andra fått med modersmjölken. Jag fattade inte vad folk egentligen sa och jag måste läsa svårare böcker tre gånger innan jag kan ta till mig vad som skrivs och svåra ord och långa formuleringar är jobbiga eftersom att jag måste analysera vad som sägs innan jag faktiskt kan lyssna. Och det är handikappande och en del använder sig av språket för att härska och utesluta. Elitism ger jag inte mycket för.

Nej, jag behöver inte svära eller använda slang exempelvis. Jag behöver inte säga liksom och ba eller envisas med att använda mig av min uppväxts språk för jag har lärt mig ”bättre” med åren men jag vägrar gå med på att det är just bättre eller finare att tala annorlunda så jag fortsätter tala och skriva på samma sätt som min mamma och alla andra vuxna runtomkring mig gjorde när jag växte upp. Det är inte sämre och jag behöver inte skämmas längre.

anna kaagard

Min favoritbloggare Anna’s blogg hittar ni här.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Språk är kultur”

Jag har svårt för folk som använder sig av ”svåra” ord (såna som normalt inte används i dagligt tal) för att liksom briljera i en diskussion. Nä, då får jag horn direkt och avslutar samtalet. Det ger mig ingenting. Själv använder jag mycket svärord, kanske för ofta. Gillar att använda svärord när jag skriver, kanske för jag tycker det förmedlar hur jag känner ang ämnet…kanske är det så.

Språk är definitivt kultur, och en kultur behöver inte vara bättre än en annan. Att ha en omfattande (ofta kallad rik – ett värderande ord om något) vokabulär kan emellanåt faktiskt utgöra ett hinder för att bli förstådd. Man kan också uppfattas som just dryg, överlägsen och härsklysten, fast det kanske inte alls är avsikten. Förståelsen och förlåtelsen för den andres språk, anser jag, behöver gå lite åt båda hållen.
http://criptografi.blogspot.se/2011/09/op-10.html

Jag flyttade till Sverige som 10 åring och har haft komplex över språket under uppväxten. Men jag växte ifrån det och insåg att svenska inte är ett svårt språk. Idag både talar jag och skriver bättre än många etniska svenskar, de flesta i min omgivning. Dels har jag svenska som andraspråk och dels så är jag dyslektiker, så jag har fått jobba hårdare. Det som hänt nu är att mitt första språk är oerhört lidande. Jag stavar som en kratta och uttalar orden med brytning, detta för att jag satsat så mkt på svenskan. Det pratades alltid bara svenska hemma och jag ser svenska dom mitt modersmål just på grund av att jag inte längre kan uttrycka mig bättre på mitt första språk. Jag har rört mig inom olika klasser och visst är det skillnad på språket, visst handlar det om kultur. Det är viktigt att alla ska få komma till talls inte endast dem som behärskar ett avancerat språk. Och det är även av vikt att komma ihåg att det går att lära sig.

Om någon uttrycker sig med ord jag inte förstår brukar jag fråga vad det betyder. Än så länge har ingen vägrat att svara eller antytt att jag skulle vara korkad pga det. Oftast blir folk bara smickrade av att dom kunde något jag inte kände till, ställda och svarar omedelbart på vad ordet betyder och utvecklar vad dom menar. Väldigt sällan är man ju ensam om att inte förstå vissa ord… Visst kan det kännas pinsamt ibland att fråga, men oftast står det ju skrivet i ansiktet på en ändå om man inte fattar. Och då blir ju motparten bara förvirrad av att man inte svarar emot. Det är tråkigt om en diskussion självdör pga att den ena inte förstår vad den andre säger. Även om någon talar med mig på ”invandrarsvenska” och jag inte förstår den andre brukar jag be dom utveckla och förklara när jag inte förstår… Antagligen lär vi båda oss nytt när den ena parten inte fattar i en diskussion.

Jag är en person som har ett rikt ordförråd. Fick en gång höra av en kollega att jag ”pratar som en bok”, vilket jag inte alls är säker på är en komplimang. Men jag är van vid att uttrycka mig både i tal och skrift, för mig är nyanser viktiga och då blir det så att jag per automatik använder mycket synonymer och varierar språket.
Jag bemödar mig om att varken skriva eller prata med svåra ord eller använda fackspråk oavsett vem jag pratar med – man ska inte krångla till saker i onödan och jag blir tokig både på byråkrati- och akademikersvenska – men det är klart att det smyger sig in ord som inte alla har koll på. Och jag tycker att det är så himla bra när folk gör som du! Tycker verkligen inte att det är det minsta tecken på att någon är korkad. Jag jobbar med språk, inte konstigt att jag kan många ”allmänna” ord liksom. Börjar du däremot prata om att komponera musik eller beskära fruktträd eller om programmering är det jag som behöver fråga
Dessutom är det nyttigt för mig. Rätt ofta använder jag ord som jag visserligen vet vad de betyder, men jag har svårt att snabbt ge en synonym eller förklaring. Bra att tvingas tänka efter ibland.

Att kunna välja hur man vill uttrycka sig och anpassa sitt språk efter omgivningen är enligt mig ett exempel på ett rikt kulturellt kapital. Att använda svordomar utanför sin sociala krets trots att normen i vårt samhälle är att inte göra det visar på en bristande förmåga / vilja att anpassa sitt språk. Överklassen kanske har det lättare i just det hänseendet eftersom de svär mindre (?) men deras språk vore också ”fel” i andra kretsar.

Men grejen är ju att människor som är överklass/övre medelklass extremt sällan anpassar sitt språk när de träffar andra typer av människor, eftersom de vet med sig att deras sätt att prata är rätt. Kanske kan de ibland välja enklare ord när de pratar med ”pöbeln”, men de anpassar inte hur de pratar eller vad de pratar om. Medan väldigt många personer från arbetarklass bär med sig en ständig medvetenhet om att deras sätt att prata o uppföra sig är fel och inte riktigt fint. När man då träffar ”finare” folk håller man käft eller försöker av alla krafter att ta efter deras sätt att vara.
Om det är bristande kulturellt kapital att använda svordomar utanför ”sin sociala krets”, så borde det ju också vara bristande kapital att inte använda svordomar i en miljö där andra gör det, men av någon anledning anser folk sällan att principen gäller åt det hållet.

Jag har alltid blivit pikad för mitt ”korrekta” språk. Något som jag lika lite kan hjälpa att jag vuxit upp med som någon annan och jag är så jäkla trött på att uppfattas som att jag gör mig till. Svordomar är inte jag och kommer inte naturligt för mig såvida jag inte är just arg. Det jag tycker är skitnödigt om något är att det jämt ska framhävas hur casual och aaaaaavslappnad man är. Det är bara en fortsättning på jantepraxisen och den anti-plugg-kultur som finns i Sverige. Det är säger mer om en själv att man tar illa upp och avfärdar människor för att de talar och skriver för korrekt än vad det säger om personen ifråga.
Ska man dessutom spinna vidare på kultur så förstår jag inte varför man strävar efter att låta könsord klinga negativt genom att använda dem som tillmälen till saker och personer. Känns rätt antifeministiskt om man nu ska va sån.

Det är väl inte svordomar som är fel i sig (även om jag sällan använder dem) utan att det används vissa ord för att fylla ut en mening, spelar ingen roll vilket. Jag skulle bli lika irriterad om någon petade in till exempel ”kartong” tre gånger i varje mening.
Språk är viktigt för att vi ska kunna kommunicera och förstå varandra, därför förstår jag inte vitsen med att varken använda det som ett maktmedel att klappa någon på huvudet med eller att använda det som en ursäkt till att få säga ”öhh, va fan” hela tiden. Bruk är bra – missbruk är dåligt. Vad det än handlar om.
Språk är viktigt – bruka det väl!

Tycker det är intressant att språk verkar väcka många känslor. Håller självklart med om att det är kultur och att vi i och med våra olika bekantskapskretser kommer i kontakt med olika former av språk. I min närmaste krets är svordomar väldigt vanliga & har aldrig sett det som ett tecken på att de skulle ha mindre ordförråd. Det är rätt sjukt att man tror att man kan döma folk efter hur de pratar. Svordomar är ord, precis som vilka andra ord som helst. Låt folk svära, för fan, och lägg inte ner så jävla mycket energi på det!
PS. Jo, jag har ett relativt stort ordförråd, och nej jag är inte ”lågutbildad” .DS

det är väl komplexen som gör att jag agerar språkpolis. Jag är ju bra på grammatik och stavning osv. Har dock slutat vara språkpolis sen en lång tid. Insåg hur fult det är och att man bara tystar folk som har nåt att säga men inte rätta verktyget för det.

Mycket handlar det ju om att använda olika typer av språk vid olika tillfällen, läs gärna om sociolekter om du är intresserad. De allra flesta är skickliga på att anpassa sitt språk till situationen och man pratar antagligen inte på samma sätt på en anställningsintervju som när man pratar med sin bästa vän.
Jag svär en del när jag pratar, men det tar emot att använda svordomar när jag skriver, framför allt för att jag känner att en svordom i skrift blir mycket mer kraftfull än när jag säger den. Därför väljer jag oftast en ”mildare” svordom när jag skriver än om jag pratar. Om andra svär när de skriver stör det mig inte, i alla fall inte om man känner att det så att säga passar personens övriga sätt att skriva.

Jag kommer från typiska arbetarklassen och jag tror min räddning var att min mamma läste mycket, något som gjorde att jag själv plöjde bok efter bok. Därmed fick jag tillgång till språket. Jag märker en stor skillnad på mina betydligt yngre syskon. Både ideraas verbala och skriftliga språk. De läser inte alls på samma sätt som jag gjorde. Å andra sidan så läste jag så mycket att jag minns min barn- och ungdom genom de böcker jag läste. Och det verkar ju inte helt sunt. Ha ha.

Jag bor i Göteborg nu men är uppväxt i södra Lappland. Där jag kommer från pratar man jävligt bonnigt. Folk tror att jag inte har ändrat dialekten ett dugg eftersom min norrländska, även efter 10 år i söder, fortfarande är väldigt tydlig. Men oj vad skönt det är att komma upp och kunna släppa lös och prata utan att behöva ändra uttryck och uttal för att vissa kanske inte skulle förstå vad man menar eller säger annars.
Känslan går att jämföras med att slänga av sig byxorna när man kommer innanför dörren.

Jag är arbetarklass, kommer från ett riktigt fattigt hem och är själv lågutbildad, bara grundskola, men jag anser i alla fall inte att jag behöver använda svordomar i min kommunikation med andra så jag tycker inte alls att det är en klassfråga utan vad man väljer att använda för ord. I mitt föräldrahem användes många svordomar och jag har aldrig tyckt att det är snyggt. Har även umgåtts med folk ur den s.k. övre medelklassen och där svärs det minsann ganska mycket med, det är ett val man gör. När någon använder sig av riktig akademikersvenska i sin konversation med mig så får jag ofta fråga vad denne menar för att jag inte har dom orden, men det berikar ju min vokabulär så det är ju bara bra. Jag förstår inte vitsen med att slänga in svordomar här och där i onödan, i mina öron förfular det vårt språk.

Jag blir kallad ”Word-gemet” på jobb när de tycker att jag använder för ”krångliga” ord, haha. Jag vet inte, jag tycker nog inte att jag talar som jag gör för att jag vill sätta mig på folk, utan för att det är de orden som kommer naturligt. Typ.
Sedan pratar jag ju en helt annan dialekt (gotländska) än mina skånska kollegor så jag sticker ju ut redan där 🙂

Mitt kulturella kapital är inte så stort och mina föräldrar har bara läst på grundskolenivå. Jag kan uttrycka mig ganska bra i tal och skrift. MEN och ett stort men, när jag började studera på universitetsnivå så insåg jag att språket var klurigt för mig då man använder sig av ett helt annat språkbruk. Många svåra ord och konstiga meningar (läser pedagogik, vilket är lite svårt och klurigt i sig). När man då läser om forskning, vetenskap m.m. så finns det otroligt många ord som man kanske inte är bekant med sedan tidigare. Vilket försvårar för mig.

En skillnad från när min far växte upp och hur de flesta har det nu är ju att man kan utgå från att någon som är född efter 50-talet har haft möjligheten att i.a.f. tillförskansa sig ett normalt svenskt språk i och med grundskolereformen. Det gör ju dock att komplexet blir än större för dem som inte har det.
Men att ha en gemensamt språk är viktigt. Men därifrån till att använda elitistisk snack är långt. Jag tror tyvärr att vissa högskoleutbildningar, tillsammans med folks dåliga självförtroende, skapar detta genom att de utbildningarna ofta använder ett språk som går att applicera i vardagen för dem som vill vara fisförnäma.
Jag gick ju själv ingenjörs- och ekonomihögskola och där används visserligen specialtermer, men inga som du har direkt nytta av i vardagsspråket, utan de är yrkesspecifika. Du hör inte en föreläsare på ingenjörslinjen säga ”den dominerande hegemoniska diskursen kring Einsteins allmänna relativitetsteori är att Newtons lag var otillfredsställande i sin hypotes”, utan snarare ”Einstein byggde vidare på Newtons lagar”. Däremot hör man sådana ord ofta användas av humanioran. Det i sig är ju antagligen nödvändigt för att förklara små gränsskillnader, men däremot är det skitnödigt att använda det i dagligt tal.

Språk är viktigt, jätteviktigt. Om man inte har ett språk som någon förstår eller som man förstår själv i den omgivning man lever så blir man isolerad och får sämre möjligheter. Språket är nyckeln till väldigt mycket.
Själv är jag inte förtjust i svordomar, även om jag svär en del själv. Men efter att ha hört min brorsdotter svära i varje mening och i vissa ha 3-4 st så tyckte jag att det lät så illa. För mig har det ingenting med ordförråd eller språkförståelse att göra, men jag tycker att det skaver i mina öron.
Samtidigt skaver det lika mycket när någon säger liksom 3-4 ggr per mening. Kanske är det upprepningen av utfyllnadsord som skaver, jag vet inte
Nu är det sällan något jag påpekar, mer än när mina barn svär eftersom de inte har det ordförrådet de behöver ännu och jag inte vill att svordomarna ska hejda deras språkutveckling, men det stör mig lite.
Sen gillar jag inte heller när folk svänger sig med krångliga ord, ibland är jag inte säker på att de själva förstår dem. Det är lite som i mitt jobb där det finns en hel drös 3- och 4-bokstavsförkortningar, men det är långt ifrån alla som använder dem som vet vad de egentligen betyder.

Språk är kultur – ja. Att använda svordomar i rätt sammanhang är inte ovårdat, utan något som förstärker språket. Klarar man inte att hantera svordomar utan använder dem som ren språkfyllnad handlar det om ovårdat språk och grundar sig i att man inte fått lära rätt – dålig fostran.
Dålig fostran eller att inte förstå sammanhanget för svordomar är inget typiskt ”arbetarklass”.
Sina brister kan man helt enkelt inte skylla på arbetarklassen – utan snarare på rådande kutym i den egna familjen.

Jag har uruselt ordförråd och jag svär som en dåre, men jag vinner alltid diskussioner 🙂 Men det är ju också för att jag aldrig diskuterar om något jag inte kan. Jag vet att det finns de som kan snacka sig ur alla diskussioner, men om man själv är tillräckligt insatt inom ämnet är det lätt att syna deras skitsnack.
btw, läste för ett tag sedan att ”Goodbye” uppkom av en ren misstolkning. Att det var nån historisk amerikansk snubbe som avslutade med ”God b w ye” istället för ”God be with you”, han använde sig av slang och förkortningar och på så sätt uppkom ”Goodbye”, ha!

Intressant diskussion! Jag älskar ett fint språk. Och då menar jag inte fint som i snobbigt eller överdrivet akademiskt utan ett bra välformulerat språk bara och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Antagligen ett språk utan för mycket svordomar och slang. Om svordomar tänker jag att det är okej när jag väljer att svära för att jag har ett val men synd om jag gör det pga dåligt ordförråd, om det nu beror på det.
Jag vill inte att mina barn skall använda sig av för mkt svordomar för att jag tycket det låter illa.
Jag har arbetarklassbakgrund med föräldrar som hade stora språkliga brister. jag flydde in i böckernas
Värld sim gav mig någonting mina föräldrar aldrig kunnat och för det är jag väldigt tacksam men trots min språkliga utveckling känner jag mig sällan ”hemma” någonstans eftersom jag inte pratar tillräckligt mkt arbetarklass (hur det nu skulle låta) men inom akademiska kretsar hörs det direkt att jag inte talar som ”dem”. Så det där om att det bara är att lära sig hpller jag inte med om.
däremot skäms jag inte längre.

Ingen ska ju behöva känna sig dum för att man inte har så stort och fint ordförråd, vilket man tyvärr gör i vissa situationer. Precis som du tycker jag att svordomar i många fall kan hjälpa till att understryka vad man menar och ge mer eftertryck i det man sagt. Länge leve svordomar! Haha!

Jag brukar försöka anpassa mitt språk efter den jag talar med. Pratar jag med min pappa så använder jag samma ord som honom, samma typ av liknelser och håller mig generellt till ämnen han är trygg inom.
Diskuterar jag med min sambo så använder jag helt andra ord, andra typer av resonemang och ett annat språk. De har olika språkliga kompetenser och för mig är det inte konstigare än att anpassa mig efter det.
Vem vill ”vinna” en diskussion för att man slänger sig med ord ingen förstår? Då har man ju inte gjort någon skillnad, bara alienerat övriga deltagare. Jag vill ju gå ur en diskussion och känna att jag sått ett frö hos någon annan och tagit upp saker hen inte tänkt på själv. Det kan jag ju inte om jag ska börja rabbla ordboken.

absolut. jag känner igen det.. jag har själv använt mig av språket som ett maktredskap när jag har debatterat med rasister/homofober för att vinna mark gentemot dem. fruktansvärt elakt, absolut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *