Kategorier
Vardagstrams

Tänk om bästisen flyttar?

Det stormar här idag. Med storm menar jag att det regnar och blåser men det är tillräckligt för att jag, den vädertraumatiserade, inte ska vilja gå ut och således försöker jag övertala ungarna att stanna hemma med mig. Jag mutar med minecraft och film men icke. Barna (iallafall Ninja) älskar förskolan och kompisarna där och det ska jag ju vara glad för.

Det allra bästa med att bo såhär som vi gör är att Ninja får en mycket närmre kontakt med sina vänner. Häromdagen var hon hemma hos en av sina vänner och hen i sin tur kom hit och hälsade på, helt utan sina föräldrar! (vi hämtar dock när de lekt klart) De bor nära, är tillgängliga och har föräldrar som är lätta att få kontakt med. Inte för att föräldrarna i Älvsjö var svåra, tvärtom, men när man bor lite mer i stan där det finns tusentals med människor så blir närheten mycket mindre även om ytan är densamma. Här hejar liksom alla på varandra. Förstår ni hur jag menar?

Min stora oro är att övrigt folk i byn inte ska vilja stanna kvar. Att det ska flyttas ut och flyttas in, barn ska bytas ut mot nya (vilket såklart alltid också är kul, men…) och att barnen ska missa det där varaktiga. Jag vill ju att barnen de lär känna idag ska vara samma ungar de tar studenten med. Och att jag ska ha bra kontakt med deras föräldrar. Tänk om Ninjas favoritbästa kompis flyttar?! Jag får panik av tanken.

Jag kanske är överdrivet neurotisk när det kommer till den här biten och mycket beror säkert på att jag själv flyttade runt som barn och aldrig byggde långvariga relationer.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Tänk om bästisen flyttar?”

Precis så är jag också. Bor i ett lugnt bostadsområde i ytterkanten av en mellanstor stad och mina barn har det precis som dina – de kan springa över till grannbarnen och leka. Enkelt. Tryggt. Roligt. De har samma kompisar nu som när de låg i barnvagn och jag gick barnvagnspromenader tillsammans med deras mammor.Eftersom jag själv är uppvuxen på landet utan grannbarn att springa till så ser jag det som otroligt värdefullt att mina barn har halva klassen på samma gata osv. Nu ska t ex en av deras mycket bra kompisar (och våra närmaste grannar) flytta och jag blir verkligen på riktigt ledsen över det.

Jag hade samma barn/ungdomar omkring mig under hela min grundskoletid (första klass-nian) och det är ju på gott och ont. När de ungar man vuxit upp med är de som givit en mest problem så är det ju inte en rent positiv upplevelse att tvingas fortsätta träffa dem varje dag… Men det handlar ju om otur, såklart.
Om det inte handlar om att de flyttar allt för långt bort (om det nu händer ATT de flyttar) så kan man ju fortfarande hålla kontakt. Bli brevkompisar, hälsa på varandra på loven/helgerna och så vidare. Det är ju ett äventyr i sig 🙂 Jag hade en vän på landet som jag bara träffade under längre ledigheter, men det var ju något man verkligen såg fram emot.

Så är det ju hela livet, att människor kommer och går. Barn byter bästisar ganska ofta och dom relationer som verkligen är stabila och viktiga klarar flyttningar. Man hittar alltid lösningar för umgänge med kära vänner.

Fast å andra sidan tänker jag att det inte alltid nödvändigtvis är så positivt att gå i samma klass med samma kompisar hela sin uppväxt. Jag har gått med samma barn dagis till nian och det är väldigt mysigt på sina sätt, men det kan samtidigt vara svårt för människor att komma ur sina roller. Den blyga är alltid den blyga, den bråkiga är alltid den bråkiga osv. När en byter klass eller träffar nya människor har en större möjligheter att utvecklas, våga förändras och inte fastna i att vara på ett visst sätt för att en alltid varit så. Förstår du vad jag menar?

Så länge NI bor kvar tror inte jag att du har något att oroa dig för. Det tror jag räcker för att ge den tryggheten och fastheten i livet du vill att de och du ska få. Sen kommer vissa vänner försvinna och vissa finnas kvar hela livet, på ett alldeles naturligt sätt. Sen kan förstås inte jag veta om en superbästis kommer flytta och det blir traumatiskt, men vad jag tror är att det kommer bli bra. Jättebra.

Jag tror att faran att barn ska förlora sina kompisar är större när man bor i lägenhet i ett område med mestadels lägenheter.
Där vi bor är det ont om stora lägenheter och vi märker att många av de som vi lärde känna när barnen var bebisar har flyttat.
Visst kan det bli separationer och annat som gör att kompisar flyttar ändå, men jag tror att risken är större när man bor i stan (i vårt fall Solna) just för att det kan vara svårt att hitta tillräckligt stor boende eller hus om man vill bo i hus.
Nu har våra barn, framför allt storbarnet, kompisar som bor på ett sådant sätt att de förmodligen kommer att bo kvar vilket gör att barnen får en kontinuitet i sina relationer. Redan nu när en del kompisar går i andra skolor så märker vi att de gärna håller kvar relationen med de vänner som de fick i förskolan.
Själv har jag gått i samma klass med några personer i 12 år (på den tiden var möjligheten att välja skola begränsad), plus ett år i det dåvarande lekis. Nu hade jag inget problem med just de personer som jag gick i skolan med så länge, men inte heller någon närmare relation.
För mig så varierade mitt kompisumgänge under hela min uppväxt och jag har bara en kompis kvar sedan skoltiden. Å andra sidan är det lite coolt att vi har firat 30 år som vänner, och vi har aldrig tappat kontakten på hela tiden.

Fast det är inte alltid positivt att gå med samma människor hela tiden.
Hade jag behövt göra det hade jag nog inte levt idag, om vi säger så.
VIlken lycka det var för mig att byta skola (och ha möjlighet till det!) Kommer från en av Stockholms kranskommuner, och gick första sex skolåren där. Sen tack och lov inne i Stockholm, där jag också bytte skola ett par gånger.

Försök att inte oroa dig över det du inte kan styra över! Det är naturligt att vänner, av olika anledningar, kommer och går.
Som vuxen kan man hjälpa barn att hitta arenor där de lätt kan få kontakt med andra barn och skapa relationer. Andra mötesplatser än dagis/skola är bra. Även om det kanske är samma barn som i klassen så blir sammanhanget ett annat och då kan det räcka för att barn ska knyta nya kontakter.

Jag känner mig faktiskt tacksam över att jag fick byta vänner och miljö. Gick i låg och mellanstadiet i förorten där jag bodde, i högstadiet bytte jag (och min bästa vän, vilket kanske var bra iofs) till en friskola närmare stan. Nu går jag på gymnasiet på ett annat ställe. Jag tror en behöver det. Det är bra att få lite andra perspektiv. Vänner byts ut hela tiden, iallafall när en är så liten.

Det där med att inte få gå i samma klass med samma personer skoltiden ut är över skattat enligt mig. Jag var väldigt utstött grundskolan ut, jag var inte mobbad per say, men jag hade inga vänner att ta hem efter skolan och jag satt själv på rasterna och hängde på andra som en svans på lunchen och om jag var den enda som inte ätit upp bara lämnade dem mig där ensam, vilket inte alls var roligt.
Sen valde jag att inte gå i samma gymnasium i stan som alla andra utan ett naturbruksgymnasium i en annan stad där jag inte kände någon, och där kunde jag äntligen börja om! Jag fick flera bästa vänner på en gång, vågade äntligen prata och säga vad jag tyckte osv. Jag kunde vara mig själv, och andra tyckte om mig för det!
Min utstötthet var aldrig något mina föräldrar fick veta om, och om de fick det sade dem inget och/eller kunde inget göra något åt det, så det kan ju vara så även för andra och till och med dig i framtiden; att ett av dina barn har svårt i skolan med de andra barnen, ensamhet, mobbing osv, då kan byte av umgänge vara bra. Och om de är i tonåren och en vän flyttar kan de ju hålla kontakten ganska bra mha internet/telefoner, så jag skulle nog inte oroa mig supermycket över byte av bekantskaper.

Jag har flyttat runt hela min uppväxt. Är uppvuxen i Stockholm, olika förorter i olika områden, but still Stockholm. Tills jag var 15 och mamma flyttade till Nyköping (Pappa bodde kvar i Stockholm) Vilket svek jag upplevde att det var, att mamma rykte upp mig ur min trygghet.
För att återkoppla till att vänner flyttar, jag var vännen som flyttade.
Var tvungen att kliva ur det trygghet och mina vanor. Och jag kan erkänna att det blivit lite väl mycket av den varan för min del MEN jag värdesätter så jävla högt att jag fått nya vänner på nya platser med nya familjesituationer.
Jag har lärt mig mycket om mig själv och andra.
Min sambo däremot uppvuxen i samma hus, samma gata, samma vänner hela sitt liv.
Jag tror inte att det ena behöver vara sämre/bättre än det andra, det finns något positivt med varje situation man hamnar i.
Så om Ninja eller Tamlins allra bästa vän flyttar, för det kan mycket väl hända. Eller att er familj flyttar. Tänk på värdet utav hur mycket man utvecklas av att hamna i nya gruppsammansättningar och hur mycket man växer utav det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *