Kategorier
Vardagstrams

Hur klarar man av att inte ge utlopp för det brinnande raseriet?

Den enda nyheten jag vill höra nu är att nån på häktet har tuttat på pappan som mördade sina barn på Dalarö. Och att han överlevde. Och att nån gjorde det igen. Jag förstår inte hur människor klarar av att behärska sig. Att vara vårdpersonal när det här aset kom in för sina skärskador. Eller att vara vakt på häktet. Eller att vara hans advokat.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur klarar man av att inte ge utlopp för det brinnande raseriet?”

Jag har arbetat på ett häkte och jag arbetar nu som jurist (alltså får jag inte försvara misstänkta än) och kommer förhoppningsvis en dag att bli advokat och det innebär att jag kommer att få försvara personer som gjort fruktansvärda brott. Under min tid som kriminalvårdare träffade jag aldrig någon som mördat sina barn men däremot träffade jag många pedofiler som förgripit sig på andras och även sina egna barn. Men man utför ändå sitt jobb. Man lägger inte ner själ och hjärta i det dock, utan man utför sina sysslor men inte mer. Man skrattar och skämtar inte med dem som man kan göra med andra intagna. Ofta är pedofiler inte heller mottagliga för skratt och skämt. De har en viss personlighet som inte går att förklara men till slut lärde man sig att känna igen vilka som var sexualförbrytare och vilka som inte var det.
Men på något sätt så lyckas man att tänka bort brottet och försöka se människan. Även om det är svårt. För man är inte som dem. Men som sagt, i vissa fall var det jääääkligt svårt.

Oj. Vi delar inte syn på sexualförbrytare. Jag jobbade som kriminalvårdare hela förra året och då endast med sexualförbrytare. Jag skrattade och skämtade med alla och en del tyckte jag till och med om. Inte så att vi skulle vara vänner och umgås men de var människor jag gärna snackade med på arbetstid. Jag la ner själ och hjärta på mitt arbete, trivdes jättebra! Även om de var pedofiler men man lär sig tänka bort det och se människan bakom. Eller iallafall jag 🙂

Det är helt obegripligt. Mordbrand över huvud taget är obegripligt, men med barn med och dessutom hans egna. Nej sådant får inte plats i mitt huvud. Jag studerar till journalist och just nu håller vi på med ”retorikverkstad” och ska analysera ett nyhetsinslag, vi valde ett inslag om den här händelsen från svtplay. Ska redovisas imorgon.

Är helt enig. Det svenska rättssystemet lämnar ofta saker att önska men alternativet är värre. Högafflar och facklor kan bli riktigt farligt, för alla, inte bara förövare.

Visst är det lätt att bli känslomässigt berörd gällande händelser som sådana. Låt oss däremot aldrig önska en sjukvård, övervakning, juridiska ombud etc som varierar i kvalitet beroende på patientens/klientens politiska preferenser… eller ja, egentligen skall vi önska bort den kvalitetsvariation som de facto finns i vårt svenska välfärdssystem idag, 2013.

som beteendevetare och bekant/vän med många andra beteendevetare (som jobbar inom kriminalvården m.m) så handlar det om att en dels kopplar bort men också att en kanske går in med en medmänsklighet som uppkommer av att man har en förmåga att ta flera perspektiv på saken. Det finns orsaker till allt, ska dock inte användas som ursäkt. Den här mannen har vandrat på livet stig och gjort medvetna val men också tvingats göra val utifrån hans förutsättningar som just han har beskaffats (?) med. Vissa saker i hans liv har gjort att han tillslut kom fram till att det var det här hemska dådet som han var tvungen att utföra för att han antagligen trodde att det var det bästa för honom och hans barn…Det är hemskt…och jag skulle nog ha väldigt svårt att jobba på häktet själv. Men det är väl ungefär så det ligger till..

Professionalism kallas det tror jag. Bit ihop, stäng av, gilla läget, svälj, precis som en advokat fick göra i hovrätten i Fredags. Beundrar dom som fixar det och får den här så kallade civilisationen att fungera.
Hade en fråga till dig, som jag undrade lite över angående att bara 23% av alla våldtäktsfall blir polisanmälda och att mörkertalet är stort.
Många tjejer är ju rädda att gå ut på natten, men om man kollar på på just våld mot kvinnor så sker ju dom flesta fallen av misshandel i hemmet och förövaren är en anhörig.
Ligger det till likadant när det gäller våldtäkter att dom flesta sker inom bekantskapskretsen. I så fall så finns det ju en förklaring till mörkertalet. Man känner pressen från anhöriga att inte anmäla.

Så ligger det till med våldtäkter också, ja, så det kan vara en anledning precis som du säger. Dock skuldbelägger tjejer sig i alla typer av våldtäkter, även de som sker plötsligt av en okänd förövare vid en busshållplats. För att samhället lärt oss att det är vårt fel. För kort kjol, för full eller att man inte gjorde tillräckligt motstånd. Och det är väl inte så konstigt i och med att det är utifrån det fallen bedöms.

Jag har mött dessa människor, jag har jobbat med dom. Jag har tom suttit i deras vardagsrum och beundrat kort på deras barn… Det går inte att förklara, inte alls, men jag har mött många typer av förbrytare i min karriär. Barnmördare har jag bara mött ett fåtal ggr tack och lov. Jag skulle vilja förklara men det går inte. Jag har plåstrat om dessa människor, hållit deras hand när de var rädda, jag har tom tyckt om dom i vissa fall. Jag har även sett det värsta straff som finns, jag har sett en förälder som tagit livet av sitt barn ta ansvar för det.

Jag vill så gärna tro att barnen somnade och var medvetslösa av röken innan elden nådde dom 🙁
Jag skiter högaktningsfullt i om han har en bok full med störningar och diagnoser, om han blev taskigt pottränad som liten och att han blev retade i skolan eller om exet var en subba. Det finns inget sätt att på något sätt förklara eller försvara detta.
Här går min gräns för människokärleken. Galna hundar skjuter man.

Jag utbildar mig till jurist och har fortfarande känslan av att rättssäkerhet är otroligt viktigt. Så jag beundrar dem som orkar bita ihop och göra sitt jobb, för att brottslingarna ska få sin chans att förklara sig. Det är aldrig svart eller vitt. Se dokumentären om Geir Lippestad som försvarade Breivik. Han mådde så jäkla dåligt av det, men han gjorde det för att han visste att t. o. m. Breivik förtjänade en rättvis rättegång. Honom beundrar jag.

Jag tänker att hur civiliserat ett samhälle är beror mycket på hur vi förhåller oss till de som inte faller innanför ramarna för det vi definierar som civiliserat. Om människor som begått förskräckliga brott förlorar sitt människovärde och sin rätt att bemötas som just människor, vad blir då nästa steg? Kommer människor som inte kan bete sig ”civiliserat” pga sjukdom att förlora människovärde? Så ser det ju redan ut till viss del, och det känns som en farlig väg att gå.
Sen är det klart att det kan vara extremt svårt och påfrestande för personerna som måste möta människor som begått såna här brott, men det handlar nog om grundläggande människosyn helt enkelt. Det är lättare att sätta sina egna känslor åt sidan en stund om man ser människovärdet som okränkbart.

Kan bara svara för mig själv som sjuksköterska inom just akutsjukvård – jag har träffat människor som gjort förfärliga saker och helst av allt skulle jag och mina kollegor vilja skrika, gapa och ärligt talat skita i att ge dem någon som helst vård. ”Så du blöder? Trist, det slutar. Alla blödningar slutar till sist. Så du har ont? Ojdå.”
Men.
Man biter ihop, gör sitt jobb – varken mer eller mindre – sedan går man ut och kräker av sig till sina kollegor. Ibland kan man inte ge vård korrekt för hatet/avskyn är för stark – då lämnar man till någon som orkar just då.

En polare jobbar på ett häkte. När han möter dom som han saknar noll sympati för försöker han intala sig att det finns ett helvete med en plats speciellt för dessa individer.
Jag vet inte. Som dessa fall och många andra har man lust att ge sig ut på jakt efter förövaren. Tortera den omänskliga individen sakta 🙁 Varför kunde inte han ha tagit sitt eget liv för, fega jävel.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *