Kategorier
Vardagstrams

Nej, vi behöver inte mer inbördes kritik. Vi får tillräckligt av den varan från resten av samhället.

Jag fick en fruktansvärd insikt nyss: Så mycket tid som jag har ägnat åt att kritisera aspekter inom feminismen samt andra feminister när jag egentligen borde lagt denna tid på att kritisera kaptalismen, högern, klassklyftorna, entreprenörer, företagare, karriärsfokuset, MÄNNEN osv. VILKET SLÖSERI MED TID SAMT OSYSTERLIGT det är egentligen.

Med det sagt kommer jag såklart inte sluta kritisera stolpskott eller diverse uttalanden även när dessa görs av människor som råkar kalla sig feminister, men jag är så TRÖTT på diskussioner där man ska bryta isär feminismen och andra feministers sätt att föra kampen på. Det ska påpekas hur feminister gör fel och hur feminister borde göra egentligen och att feminister är si och så, slicka uppåt och sparka neråt och jag vill inte delta i det där längre. Jag vill inte sitta här eller på twitter och ondgöra mig över de där specifika typerna av feminister som är dumma och okonstruktiva eller vad fan det är för skit som påstås.

Vi får så jävla mycket skit från alla andra håll ändå, vi behöver faktiskt inte så mycket inbördes kritik så nu tänker jag sluta fokusera på det.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Nej, vi behöver inte mer inbördes kritik. Vi får tillräckligt av den varan från resten av samhället.”

Men word! Visst kan vi sitta och hårklyva vilken gren av feminism vi personligen svär oss till (och väljer att köra ner i halsen på alla andra feminister) men det enda som kommer ut av det är att patriarkatet lugnt kan lufsa vidare.

Du glömmer dock en viktig aspekt. Det är ju kapitalismen/högern som separerat olika kamper från varandra från början; bourgeoisien är en minoritet jämfört med resten av samhället, vilket innebär att resten av befolkningen enkelt skulle kunna störta dem om de bara samarbetade. Men nu har alla kamper delats upp till att vara olika (hur många gånger har vi inte hört att ”det går inte att kämpa emot allt samtidigt”?) trots att det egentligen är samma grundorsak som skapat alla orättvisor vi ser. Det går inte att dela in kamperna i feminism, antirasism, antiimperialism, antiglobalism, antiutnyttjandetavbilligarbetskraft osv i och med att det som kämpas emot är orsakat av… ja, just det, kapitalismen som tillåter detta. Min poäng är bara att även om nu samhället skulle bli antirasistiskt eller feministiskt så återstår fortfarande andra orättvisor och det är samma typ av förtryck. Med andra ord kommer samhällsstrukturen vara densamma i och med att maktförflyttningen som sker av en sådan förändring ”tar” makt från de som redan har lite, inte från de som har mycket.

Systerskap i all ära, men jag kan bara inte tiga still om jag anser att någon har fel. Man eller kvinna, det blir inget frikort för att vi har samma kön eller delar vissa värderingar. Men så har jag aldrig fungerat i föreningar heller… 😉
Jag tänker att vi (om vi ska tala i sådana termer) aldrig kan åstadkomma förändring genom att enbart rikta oss utåt. Förändring måste även komma inifrån. Förändring måste även ske när det är jobbigt.
Två begrepp som jag tänker är relevanta här är sjukdomsvinst och slavmentalitet.
Med slavmentalitet menar jag nedvärderande av den grupp jag tillhör och internaliserande av den förtryckande gruppens synsätt och värderingar. Det kan vara mycket subtilt. Jag kanske ringaktar (typiskt) kvinnliga kulturyttringar. Jag kanske känner mer förtroende för en läkare eller hantverkare om denne är man. Jag kanske i första hand vänder mig till en man om jag har frågor om datorn eller bilen. Sådant måste jag försöka se och utmana hos mig själv.
Med sjukdomsvinster menar jag att även en förkastlig situation kan innebära fördelar på vissa plan. Det kan vara en blandning av bekvämlighet och inlärd hjälplöshet. Det kan handla om att jag flörtar mig till att få gå före i en kö, eller att jag låter mig bjudas på drinkar. Det kan handla om att jag väljer att inte lära mig programmera TV-boxen eller byta vinterdäck. Det kan handla om att försöka behålla hela makten på de områden jag besitter makt, i hemmet eller med barn till exempel. Även sådant måste jag försöka se och utmana hos mig själv.
Jag tror på att det kan finnas vinster för feminism och framsteg om vi vågar utmana oss själva och varandra och om vi öppet kan lyfta frågor som sjukdomsvinster och slavmentalitet.

Inget fel i att kritisera, tvärtom! Diskussioner inom en grupp är oftast utvecklande, men vistt skulle jag önska om vi alla kunde vara överens i åtminstone de stora frågorna när det gäller dagens jämställdhet.

Precis så är det!
Vi ska inte ägna oss åt inbördes strider utan använda vår energi till att komma vidare i alla viktiga frågor
Om vi bortser från det rent politiska så är budskapet ”Enade vi stå söndrade vi falla” väldigt talande
Jag har haft det uppe flera gånger innan och jag har bara väntat på att få läsa det av dig.
Fuck me, men jag tror vi är helt rörande överens denna gången
Tom kommentaren om vikten och skillnaden av att ta diskussioner

Varför känner du ett behov av att kritisera företagare/entreprenörer? Oerhört trött på att folk målar upp någon bild av företagare som folk som skor sig på de stackars arbetarna medans de själva bara ägnar sig åt fin luncher på stan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *