Kategorier
Vardagstrams

Apropå dieter förresten

Är det nåt som provocerar mig mer än alla dessa lchf/5:2/GI-bilagor och träningshetsande instagram så är det alla smalas orimliga syn på viktnedgång och övervikt. Det är enkelt att raljera om dieter och folk som följer dem, men det är desto svårare att ha förståelse för alla de som kämpar med den där dagliga ångesten. ”Amen det är ju bara att äta mindre och röra på sig mer’’ säger de käckt och jag får en instant impuls att börja veva med knytnävarna. ”Det är bara att äta nyttigt’’. JAMENDÅSÅ då är problemet löst.

Jag skrev för länge sen att det bästa som hänt mig var att bli tjock. Inte för att det är roligt att bära på en massa extravikt, utan mer för att det har hjälpt mig att bli en bättre medmänniska. Tänk så mycket (själv)insikter och nya perspektiv som kommer med en förändrad kroppsform, eller kanske snarare när man kliver över till den andra sidan. Från smal till tjock. Tjockföraktet frodas även bland de man älskar och bryr sig om och det blir en smärtsam påminnelse med jämna mellanrum.

Men det egna föraktet får heller inte glömmas bort heller. Oj, så mycket tankar och fördomar och åsikter jag hade om överviktiga tidigare. Hur ofta tittade jag inte ner i tjockas kundvagnar samtidigt som jag fnyste för mig själv att det är väl inte så jävla konstigt att hen ser ut som hen gör när hen äter skit eller alla de gånger man argt (ja, argt. För tjocka människor som får finnas och njuta och äta sånt som inte är en torftig sallad väcker av nån outgrundlig anledning en massa ilska hos folk.) skakade på huvudet åt feta gäster på McDonalds?

Påminner igen om ett av de bästa inläggen som skrivits; Hur många kalorier bränner hat?
ellen ellen2

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Apropå dieter förresten”

Jag som länge varit underviktig blir snarast dragen till människor med former. Men jag förstår vilken press man som överviktig lever under, det man möts av och det man lägger på sig själv. Och media spär på för att sälja lösnummer…

En återkommande jargong.
”Det är ju bara att rycka upp sig!” (depression)
”Det är ju bara att skaffa ett jobb!” (arbetslös)
”Det är ju bara att sluta dricka/röka!” (beroenden)
”Det är ju bara att spara!” (familj som inte har råd med något)
Och det här med att alla människor ska vara EXAKT som en själv. ”Jag klarade det, så varför kan inte du det? Nu är du dålig!”

Sedan jag blev en tjockis har jag blivit gladare och som du själv skriver; bättre medmänniska.
Jag slutade döma andra för hur dom såg ut och jag blev mycket snällare mot mig själv!
Nu är jag gravid och räknar med att bli en riktig tjockis ^.^

Tycker det är värre tvärtom. Många har fått för sig att man får påpeka att någon är smal eller spinkig. De förstår inte vad de sårar. Min syster gick alltid i stora bylstiga kläder och gömde sig. Livrädd för att folk skulle tro att hon var anorektisk. Och då var hon ändå ”normal” smal.
Sen är det inte lätt att gå ner i vikt MEN många tror att dieter är grejen. Man ska äta allt.
Kolla på bodybuilders, offseason är många väldigt stora och när de ska tävla ligger de på superlåg (och ohälsosam) fettprocent. Tror det är orken och att man kanske inte tycker att det är kul att träna som sätter käppar i hjulet. Allt handlar ju egentligen om vad man tycker är roligt.
Tycker det inte är fel att ha mål, följer ex många på ig som har som mål att gå upp i vikt, både i muskler och fett. Tjejer och killar som inte är rädda för vågen.
Vad jag egentligen vill säga: byt ut ”de smalas” till ”de obildade”. Sett både smala och tjocka som äter på tok för lite, just för att de inte har läst på eller kanske läst på fel. Vill du förlora muskler och spara fett, visst ät en knäckemacka..

Fast att våra kroppar skulle veta vad som är bäst för oss är ju snarare undantag än regel. Våra kroppar är inte på långa vägar vana vid omständigheter som de vi lever under in Sverige idag. När jag ”lyssnar på min kropp” går jag upp 1-2 kg i månaden. Min kropp är nämligen hemskt förtjust i att äta friskt, inte nämnvärt förtjust i att röra på sig och tycker om att vara uppe hela nätterna. Ganska precis som min mamma faktiskt.
Som barn växte hon upp på ett kloster (som föräldrarlös internatelev) och där fick de mat så det räckte (men verkligen inte mer) och tvingades röra på sig vare sig de ville eller inte och hade såklart kollektiv sovtid. När hon kom hit som 15-åring var hon frisk och sund (och naturligtvis slank – svårt att bli annat med de förutsättningarna). Sen spenderade hon drygt 25 år med att sakta sakta lägga på sig kilo efter kilo, för utan klostrets strikta rutiner och bara lyssnande till sin egen kropp, som precis som min är mäkta glad i allt som är sött och/eller fett, helst inte sover i onödan och inte gärna rör på sig om den inte måste, gick det knappast att hålla vikten. För några år sedan började hon bli farligt överviktig och fick till slut göra en gastric bypass och ett par år senare även operera bort all överflödig hud (vilket tydligen var riktigt smärtsamt för hon erkände faktiskt att det var väldigt smärtsamt och hon brukar sällan klaga när hon har ont).
Så, ursäkta mig om jag inte tar lyssna-på-din-kropp-så-går-allt-bra-råd på allvar. Vad sägs om att bara inse att kroppar faktiskt är olika och samma sak kommer faktiskt inte att funka för alla?
Personligen går jag bra mycket hellre på nån 5:2-diet än att först hamna där hon var, sedan riskera livet i ett kirurgiskt ingrepp och slutligen spendera resten av livet med att vara tvungen att äta som ett spädbarn.

Håller med.. jag var förut ”smal”, smal på ett sätt så att folk ofta gav mig komplimanger för det. Det var inget jag tänkte så mycket på då mer än att jag alltid tyckt det är jobbigt att ta emot komplimanger.
Sen med åren så har jag lagt på mig lite och räknas som överviktig om man går på BMI. Jag tycker absolut man lär sig att se på andra på ett helt annat sätt och dessutom blir man lite snällare mot sig själv.
Jag kan bli förbannad när jag hör någon klanka ner på en person för att den ser ut på ett visst sätt, varför ska man sitta och döma någon annan?
Sen ang dieter, jag själv har aldrig trott på dieter och jag har anammat LCHF. Inte som en diet utan som en förändring för resten av livet.
Plockar lite här och var och nu har jag äntligen hittat något som funkar för mig, och det är så skönt! Äntligen går jag ner i vikt sakta, jag behöver knappast lida eller offra något för det och jag VET att det som funkar för mig kanske inte alls fungerar för någon annan, det är något jag lärt mig genom att jag faktiskt varit där själv och testat allt möjligt..

Fast jag tar verkligen åt mig när folk säger åt mig att äta bättre och träna – det är ju bara att göra det, och ja, det är det ju men jag är fruktansvärt lat och gillar att äta skit. Då får jag också skylla mig själv att jag bär 15 kilos övervikt. Enklare än så blir det inte.

Fast saken är ju den att någon annan kanske äter lika kasst och rör på sig lika lite men råkar bara inte bli 15 kg större för det. Varför ska inte de få skit för att de är lata och ”gillar att äta skit”?
Problemet är att vi har ett fettförakt som många försöker maskera som nån slags högre moral som fördömer lättja och frosseri. Men uppenbarligen får folk göra sig skyldiga till både lättja och frosseri utan att bli bespottade, så länge de inte går upp i vikt av det.

Att stå och kolla i andras kundvagnar är så talande. Tjockis, j’accuse! Själv står man där med nutella, Ben&Jerry och ett sexpack folköl, men fan om tjockisen har vitt bröd. Då bekräftas ju att man väljer sitt utseende själv. Som om man har med det att göra, som att folk är skyldiga att vara smala. Är det inte invandrarnas fel är det feministernas fel, och är det inte feministernas fel är det bögarnas fel, och är det inte bögarnas fel är det tjockisarnas fel att man får betala så mycket skatt.

Ja usch ja. Det är ju verkligen sådär. Tjocka människor är enligt samhällsnormen lata, eller så är det synd om dem: ”Tänk hon som tränar så mycket, och ÄNDÅ är hon så tjock! Stackarn! Den där röven alltså, fy vad tråkigt för henne – och trots att hon CYKLAR varje dag!!” Det där har jag hört väldigt ofta, och jag blir så fruktansvärt provocerad. Kan folk inte bara sluta lägga sig i andras kroppar? Och sluta att automatiskt koppla ihop kroppsstorlek med mående, please.
Jag fajtas med det där jämt, rädslan att bli tjock kombinerat med kampen för att acceptera min kropp oavsett hur den ser ut. Fast jag är smal (för jo, det är jag ju) så tänker jag minst 100 ggr per dag på att min mage är otränad, känner hur byxorna sitter åt där under naveln, håller för min lilla valk när jag sitter ner, ser mig i spegeln och får för mig att ansiktet ser svullet ut, mår dåligt när jag trots att jag bestämt mig ändå äter en bulle till och tackar mig själv för att jag åtminstone cyklar till jobbet – för då kommer jag väl ändå inte bli tjock va?? Blä för det där. Men det går inte att få bort, det går bara inte.

Apropå detta med kampen att acceptera sin kropp. Jag har alltid varit smal av naturen. Det har sannerligen inte inneburit att jag har varit befriad från komplex, smal innebär inte automatiskt varken snygg eller snygg figur, men det verkar vara en missuppfattning som har uppgraderats till en sanning, i varje fall bland kvinnor. Jag har jag alltid fått höra att ”du är ju smal, du har ingen rätt att klaga över någonting” och fått olika positiva kommentarer kring min kropp, hur förkastligt det nu än må vara. Så min kropp har jag ändå varit relativt obrydd inför: trist jag inte har några höfter och spänstigare byst, men jag gillar mina ben och min mage som jag inte gjort ett dyft för att förtjäna. Ungefär så.
Smal är jag fortfarande, så den hetsen påverkar mig inte. Däremot märker jag att det här med träningsfixeringen har börjat påverka mig. Ja, jag är smal, men jag har inte de där smalt muskulösa överarmarna, rutorna på magen, de fasta tränade låren, den tajta kroppen. Som jag i och för sig vet att rätt få människor har, oavsett kroppsform, såvida de inte tränar väldigt mycket.
Kanske är det något helt annat som ligger bakom, ålderskris eller att jag blivit slappare i hullet med tiden, vad vet jag, men jag tycker ändå det är intressant att de här tankarna dyker upp just nu? Jag är rätt dålig på att träna, det har alltid varit ett dåligt samvete. Men jag har alltid, alltid sagt att jag vill träna för hälsan, inte för kroppen, för det behöver den inte, den ser okej ut ändå. Och nu känner jag att, nja, jag borde verkligen få fason på det här dallret. Jag granskar min kropp på ett helt annat sätt. Nu när jag är vuxen med råge och borde förstå bättre?
Det har varit en intressant ögonöppnare för mig.

Är man överviktig så förväntas man göra något åt det, helst igår. ”När ska du sätta igång då?”, ”När ska du ta tag i ditt liv?” osv. Men när man kommit till en punkt att man inte orkar banta sig igenom livet längre, att man är lyckligare ändå, då vill jag bara skrika åt alla att ge fan i mig, min kropp och mitt liv!

Helt sjukt är det i allafall att massor av redan smala människor ger sig in i dieter, har de förvrängd verklighetsuppfattning eller är de verkligen ute efter det anorektiska idealet?
Ett par exempel från bloggvärlden eftersom vi redan befinner oss där…
House of Philia har börjat med 5:2 dieten (hon är redan smal och vältränad) och är enligt egen utsago hur hungrig som helst och tycker verkligen inte att det är kul. VARFÖR gör hon detta mot sig själv då?
Hannah Graaf skriver på sin blogg att hon gått upp i vikt i sommar och plufsat till sig och detta måste hon göra något åt (hon lägger samtidigt upp nytagna bilder där varje vettig människa ser att hon är ursmal).
VARFÖR? Sjukt är det.

Heja! Jag är själv smal men kan ju använda hjärnan trots det. Det är klart att det händer att jag tänker saker om folk jag ser, (av alla möjliga anledningar) men jag skulle aldrig få för mig att min åsikt är relevant i sammanhanget. Och det där med att ”det är ju bara att…” vad är det för trångsynta människor som tror att alla är precis som dem? Tror man att det kliar på alla andra också när man kliar lite på sin överarm? Jag skulle förvänta mig en sån attityd hos nån ungmoderat eller så, men inte hos vanliga människor som borde ha märkt att folk har olika svårt med olika saker.

Jag har alltid känt mig stor, och när jag nu kollar tillbaka på hur jag såg ut för ca 5 år sedan så ser ju jag att jag var skitsnygg! Kurvig, men ändå tränad. Det såg inte jag då, jag har alltid tyckt att jag varit tjock, och det är för att jag varit kurvigare än mina kompisar. Jag har fått komplimanger för hur smal jag är en period i mitt liv, och det var när min farfar dog och jag slutade äta. Jag blev alltså så ledsen och deprimerad att jag slutade vara hungrig, och vägde då 59 kilo till mina 173cm. Då fick jag komplimanger.
Jag har också lärt mig mycket av att idag ligga nära 90kg, jag har fått en ny bild av hälsa, välmående och vad andra människor hetsar sig till och kämpar för. Jag tränar mycket, men jag går inte ner i vikt för jag äter precis vad jag vill, och gissa vad? Jag är nöjd! Vill gärna gå ner en storlek i kläder, men det har att göra med mitt klädintresse och jag önskar passa i en del jag inte gör, anser jag, personlig åsikt (tittar alltså inte på andra och säger ”så vill jag se ut”). Men om det tar år att gå ner eller kanske aldrig händer, så är det okej också. Jag tränar, jag har bra kondition, jag har starka muskler, jag är pigg, äter vad jag vill och är överviktig enligt BMI. Det är jag, och oavsett vad träningen gör med mig i långa loppet så älskar jag mig själv idag. Det är något som smala träningshetsare har väldigt svårt att förstå. Det är som att dessa människor inte kan acceptera att jag är nöjd med mig själv, för det ”borde en inte vara”. En borde sträva efter att se ut som dem för det är ju liksom ”idealet”.

Åh, men det där känner jag igen mig i fullt igenom. Har alltid känt mig stor jämfört med klasskamrater och kompisar, de flesta i allmänhet (samt kort). Men nu när jag ser tillbaka på bilder tagna för 10 år sedan så ser jag ju att jag fan var helt okej, lite kurvig men såg ändå bra ut.
Sedan hade jag en period när jag också slutade äta på grund av förlust av familjemedlem och det var första av två gånger jag fick höra. Vad smal du ser ut att vara.
Men tack så mycket för uppskattandet, fast inte mådde jag bra, inte på långa vägar …

Jag skulle absolut kunna säga något i stil med att äta mindre och röra sig mer, om än med en något mer ödmjuk framtoning än så. Varför? För att det inte finns genvägar och för att jag hatar att media ändå försöker framställa det så. Det finns så sjukt många dieter med förbud för antingen det ena eller det andra eller helst en jäkla massa på en och samma gång. Men egentligen. Det ”enda” som gör att en går ner i vikt är att en gör av med mer än en äter. För det behövs ingen 5:2 svält eller LCHF-kost. Sett till forskning så finns det, så vitt jag vet, inte någon diet som tydligt särskiljer sig från de andra.
Om dieten kan hjälpa till att komma på rätt spår; fine. Men den här glorifieringen av dieter – typ ät 5:2 och blir smal som en catwalkmodell över helgen – köper jag bara inte. Jag blir trött på att dieter framställs som quick-fixes, vilket inte heller hjälper någon. Skitbra om en kan gå ner femton kilo på kort tid, men om en går upp alltihopa igen så snart en slutar med dieten är ju ingenting vunnet. Dessutom tycker jag ständigt att dieter lägger fokus på en enda sak; vikt, och inte på mående och hälsa i allmänhet.

Jag blir faktiskt rätt less på refererandet till 5:2 som ”svält”. Att äta endast ett mål mat om dagen, två dagar av sju i veckan, kan väl inte rimligen kallas ”svält”?!
I så fall är ju alla sätt att gå ner i vikt svält. Även ”det är bara att äta mindre och träna mer”-metodeb handlar ju för sjutton om att äta mindre än du gör av med. Så, alldeles oavsett hur mycket du tränar respektive äter betyder det ju per definition att du äter mindre än du ”borde”.

Men vad är problemet med att gå 2-4 i månaden bara för att det komma ta hen lång tid att gå ner sina 30 kilo? Man går knappast upp 30 kilo på nolltid, då kan man inte räkna med att bli av med dem på nolltid heller. Det får väl ta den tid det tar.
Själv har jag gått ner 40-45 kilo, men det har tagit mig 2,5 år. Genom att just äta lite bättre (med betoning på ”LITE bättre” – kaninmat är det värsta jag vet) och tagit promenader då och då. Inga dieter, inga galna gympass etc.
Varför denna brådska? Vill du gå ner 30 kilo och må bra under tiden? Tänk långsiktigt och räkna med att det kommer att ta ett tag.

Åh vad jag gillar din kommentar! Det är precis som du säger, man går inte upp i vikt bara sådär och man går inte ner i vikt bara sådär. Det är kostförändringar under en längre till som ger dig antingen mer vikt eller mindre vikt.
Det enda jag tänker när jag ser överviktiga människor det är att jag tycker synd om dem. Min mamma har själv varit överviktig under hela min uppväxt, detta resulterade i att springa runt och stoja, ha kul, åka till stranden har blivit väldigt få gånger. Något som hon och min familj gått miste om helt enkelt. Kroppen lider av att vara överviktig i det långa loppet, det tär på kroppen något så enormt. Hon blev sjuk, deprimerad, fick problem med knä, leder, kunde inte gå utan att bli andfådd. Nu har hon gått ner till en bra vikt för henne och det är en helt ny människa. Hon har fått livsglädjen tillbaka och hon kan inte förklara det bättre än att hon känner sig fri, att hon kan röra sig ordentligt utan att knappt kunna andas. Och det för henne är helt obeskrivligt. Sen kan man även diskutera hur man för vidare sina matvanor till sina barn. Äta nyttigt har jag inte kommit underfull med på senare år, vissa i min familj har aldrig kommit underfull med det och är nu 16-22 och överviktiga.
Jag kommer aldrig någonsin tro på en överviktig människa som säger att de inte vill bi ”smala”, jag hörde det under hela min uppväxt och hur min mamma mår idag är helt underbart att se. Det snackas mycket om vad bra kroppen är och gör för dig, din kropp mår bättre och kan göra mer för dig i det långa loppet om du är ”smal”. Och anledningen till varför jag skriver ”smal” är för att jag syftar inte dagens version av ”smal”. Jag menar ”smal” som i ej överviktig, en bra vikt, som är väldigt individuellt, och en kost därefter som inte predikar eller lämnar ute det ena eller andra.
Sen hur fan du ser ut eller vad du har i varukorgen, det skiter jag fullständigt i. Har du en massa kilon på lager som gör att din kropp slits, att du inte kan röra dig ordentligt eller kan gå en liten promenad utan att hämta andan, så tycker jag synd om dig och önskar att du tänkte om. Om inte för din egen skull i nuläget, så kanske för dina barn, familj och din framtid.
// Smal jävla tjej

Kalorier in – kalorier ut. Blir så trött på LCHF och 5:2 och allt annat skit, det kommer bara ner till kalorier i slutändan ändå vare sig man vill räkna dom eller ej.
Det är inte svårare än pengar i plånboken, ingen påstår att man spara pengar genom att inte spendera nåt på 2 dagar och sen bränna hur mycket man vill resterande 5.

Och _där_ kom överförenklingen vi alla har väntat på. Vilken tur att den medicinska världen i framtiden alltid kan vända sig till dig när de har problem med varför människor reagerar olika på behandlingar och så kan du bara tala om för dem att det bara är så lätt att alla egentligen fungerar precis likadant. Häpp, problemet löst!

Fast många tjocka har ju en stackars mig attityd som är jäkligt Störig. Lägg av att ”unna” i tid och otid. Jag har varit astjock men har gått ner över 45 kilo. Och det är inte så svårt.
Varför ska man möla pizza, McDonalds och annan skräpmat? Det är väl minst liks plågsamt och sjukt som att följa en diet. Sen att tidningar smäller upp saker så det står en upp i halsen… Jag bryr mig inte. Men jag har noterat att alla tjocka/kraftiga i min omgivning och i sociala medier stör sig och tar illa upp. Men varför blir man så provocerad? Jag tänker att det är ett dåligt samvete som spökar? Att man själv borde? Om man nu är så nöjd med sin kraftiga hydda, varför lägga energi på att klaga? Lägg samma energi på att äta nyttigt och gå ner till en mer hälsosam vikt- och använd den metod som funkar bäst.
Sen är varken LCHF/5:2/GI dieter utan tillvägagångssätt att må bra, ta hand om sin kropp och vara rädd om sig. Eloge till de som försöker! För att vara tjock är ett helvete, och jag kommer aldrig någonsin utsätta min kropp och själ för det igen.
Jag höjer ofta på ögonbrynen åt maten LD lägger upp, så mycket skräpmat. Men det är hennes val. Andra kan väl få välja så kallade dieter utan att få hets från tjockisar?
För i min värld går det åt bägge hållen. Jag tycker tjocka har minst liks mycket hån mot smala som tvärt om. Många nirmalviktiga tar ju hand om sig, till skillnad från tjocka.
Och dom sagt, så svårt är det ju inte. Och man behöver inte svälta sig! det gjorde inte jag, och jag gör det inte idag.
Faktum är ju att de flesta tjocka äter mer onyttigt än smala. Varför bli sur över det uppenbara?
Så av med offerkoftan.

rekommenderar dig att se dokumentären ”sanningen om fett”. hormoner som styr mättnad ger inte lika kraftiga signaler hos smala som hos feta – de kan gå runt och vara hela tiden, även efter mat. men det är ju så jävla lätt…

Jag är en muskulös och vältränad tjej, en ”bieffekt” av min träning som jag tycker är väldigt roligt att hålla på med.
Det finns dom som säger till mig att tjejer inte ska vara muskulösa men dem förstår inte ens att det är en förolämpning mot mig för det är så ”självklart”. Tror knappast att det skulle säga till en tjockis att man inte tycker det är fint med tjocka människor.
Jag tror att alla påverkas mer eller mindre av denna hets….åtminstone alla kvinnor.

Jag tänkte fråga dig hur tycker du man ska reagera när en bekant person är tjock. Och då menar jag att personen är sjuklig tjock, då hen har problem att t. ex. ta en promenad utan att börja flämta och må dåligt. Personen har också problem med hjärtat. Problemet är också att personen inte gör något för att få sundare livsstil ( japp, det är jag säker på) och hen är ganska gammal. Vad tycker du man ska göra i den situationen? Ska man ignorera det? Ska man försöka hjälpa och i den situationen hur?

Jag tror att detta är väldigt individuellt. Jag är själv tjock och kan se det från två sidor. Jag är glad att jag har ett par personer i min närhet som jag öppet kan prata om övervikten med, det är sånt hysch hysch kring det annars, och tar jag själv upp det när jag pratar med någon så märker jag ofta att de blir besvärade och försöker byta samtalsämne för att de inte vet vad de ska säga. Att ha någon att prata med det om och som kan vara peppande och stöttande kan vara guld värt. Samtidigt kan det vara jobbigt när folk säger saker om ens vikt, det kan öka ens ångest och därmed istället leda till att man vill äta ännu mer. Jag tror det beror mycket på hur individen är som person och vilken sorts relation man har till hen.
Jag tror att det bästa helt enkelt är att våga fråga din vän om hen vill prata om det eller inte och om hen vill ha hjälp och stöttning och i så fall hur. Det som är rätt för oss andra som är tjocka behöver inte vara rätt för din vän. Våga fråga!

jag är inte tjock (än), men har gått upp typ 15-20 kilo de senaste tre åren och jag har aldrig varit så nöjd med min kropp som jag är nu + att jag tycker att alla andra är snygga också. aww yiss.

Varför tas det alltid för givet att de smala som kommer med råd inte vet vad de pratar om? Har det slagit någon att vissa är smala just för att de har gjort som de själva förespråkar och fortfarande får anstränga sig för att hålla vikten på den nivån?

Jag tror inte på varken kalorier (alltså som mått på vad mat gör med kroppen) eller på dieter, men måste också tycker att det är sorgligt att människor intalar sig att de äter nyttigt när de bara inte äter onyttigt. Bara för att man låter bli näringsfattig snabbmat så blir maten som du äter inte nyttig.
Jag personligen vet förvisso om smala personer som äter dålig mat (näringsfattigt, processat och fullt av socker/transfetter), men jag vet ärligt talat inte om någon som lever med fokus på sin HÄLSA (smal kan du ju bli på det mesta, men jag tycker att det är en alltför stor uppoffring att svälta mig med 5:2 och standardbantning och tror inte kroppen mår bra av de mängder av animaliskt protein som man får i sig på LCHF, eftersom det leder till en sur miljö i kroppen, som i sin tur har konstaterats vara en gynnsam miljö för cancer), som ”offrar” de saker som inte är bra för kroppen (processad mat, för mycket syrabildande, lightprodukter, e-nummer osv) och håller sig till ekologisk mat och drar ner på animalier, men samtidigt äter NÄR de vill och HUR MYCKET de vill, som är överviktiga.
Vill tillägga att jag är totalt ointresserad av vad andra äter, i och med att alla är vuxna människor och därmed har friheten att göra vad de vill mot sig själva, men tror inte att överviktiga skulle göra en så stor grej av att inte banta om de faktiskt inte brydde sig. Och är det så att man bryr sig så är det ju mer konstruktivt att ändra sin livsstil än att gnälla om att det är svårt, för visst är det det. Det är svårt att tacka nej till skräp när det är norm att äta det, men det är inte kul att vara sjuk (uppsvullen, ha eksem, vara snorig och orkeslös, eller överviktig) heller. De flesta människor har ett val, en möjlighet att göra någonting – eller att låta bli. Tycker bara att det är synd när människor gömmer sig bakom att det är ’svårt’ när de bara gör ’fel’.

[…] Lady Dahmer skriver om hur dieter är orimliga, och hur samhället lägger enorm press på tjocka människor. Vanligt folk som på största allvar tycker att det är en normal begäran att tjocka människor skall äta pyttelite och späka sig, för att till sist gå ner i vikt. Att vara tjock är något många i samhället skulle må bra av, eftersom man då skulle ta feta människor mer på allvar. Att individualisera problem som dålig hälsa, sexistiska trakasserier eller arbetslöshet är jäkla slugt. Inte nog med att man isåfall inte behöver göra något åt problemet, man har rätt att tysta människor genom att skuldbelägga dem.Har du inget arbete? Din lata gås, det finns alltid arbete för den som inte är rädd att arbeta! Du är bortskämd, du tycker att ett städjobb på timma till slavlön är dåligt bara för att du har högskoleutbildning! Jaså, du har ingen högskoleutbildning? Då har du själv valt din situation, då förtjänar du den fattigdom som kommer! Skriker män äckliga kommentarer efter dig eller tafsar på dig på krogen? Ta det som en komplimang, herregud! Nähä, jämt skall det suras. Och varför klär du dig sådär om du inte vill ha uppmärksamheten? Han är ju snäll egentligen. […]

Problemet är bara att föraktet mot oss smala och vältränade är lika stort. Hånen och ifrågasättandena lika stora. Problemet är bara att det inte räknas som förakt och hån. Man sparkar ju liksom uppåt….
Jag har tidigare skrivit här om hur jag gömt mig undan med min kesella eller smörgås när jag inte vill ha skit för att jag inte äter de bullar som det bjuds på. Jag vet inte hur många gånger jag får höra att jag inte ”unnar mig” när jag inte äter bullar.
Jag har valt att leva så här. och jag unnar mig. Jag unnar mig mat (som jag gillar), vin, PT, massage, resor, naturupplevelser mm mm. Jag unnar mig på det sätt JAG vill.

Det här ”men vi smala då” är exakt samma fenomen som när det skrivs artiklar eller blogginlägg om kvinnors villkor – dröjer ju aldrig länge innan nån man dyker upp med sin litania ”men männen då, men männen då.” Är ni smala så påhoppade så skriv om det då, på ett annat ställe men negligera inte problemen överviktiga kan uppleva med ”vi smala blir minsann mer påhoppade.” Varje person lever i SIN verklighet så då får man väl ta upp det själv till diskussion. Ni som påstår att ”det är ju bara att ta tag i sin situation” har ni haft känslomässiga krisperioder? Dumpats av någon ni älskar upprepade gånger? Vet ni hur det är att ha ett självförtroende i mollusknivå? Om svar nej, ta fram lite ödmjukhet och tänk efter – det ni anser ”är bara att” kan vara ett oöverstigligt berg för vissa i vissa av livets skeden. Och så detta eviga, bara äta mindre och springa mer. Lite logik kanske? Vad händer om man tränar? Jo, man blir hungrigare eftersom kroppen vill kompensera för energin man förbrukat. Att slåss mot sin hunger fungerar ett tag men till slut kommer man att förlora den kampen… Eller ”jag tror inte på dieter”. Nä, det gör inte jag heller. Jag tror på kosthållning. Och jag blir jäkligt less på folks okunskap… LCHF är INTE en massa animaliskt protein. Det är lika mycket och i längden troligen MINDRE proteinförtäring som s k normal kost. Det är fett man ökar på. Och innan man ylar om mättat fett – vad består människans fettceller av..? Vad miljö för cancerceller beträffar så är det ingen ny kunskap att cancerceller trivs och frodas av socker… Jag är själv överviktig (inte mer än 10 kg men det räcker visst) och har dissats inte en utan flera gånger av killar för att jag inte har den där perfekta kroppen som man ”ska ha”. Har de hjälpt mig att äta bättre, träna? Inte precis… Slåss man med kvaddat självförtroende och kämpar med att komma på fötter känslomässigt så är det inte ”bara” att ta tag i sitt liv. Grattis till övermänniskor som klarar allt eller är så ”bra” att de alltid ”vinner” i relationsspelet som pågår i livet… Låter jag bitter? Jo, jag blir bitter mot de som tycker att människor vars liv och omständigheter de vet noll och intet om ”bara ska ta tag i sin situation.” Det är verkligen inte särskilt vänligt eller ödmjukt att lägga in moraliska aspekter som att ”tjockisar är lata och bekväma så det är därför de är tjocka”. Det är inte så lite förenklat. Hur förklarar ni att min bästa manlige vän äter allt möjligt onyttigt, inte precis hårdtränar och ändå är smal som en sticka?

Men glöm inte bort att vi som är smala som vuxna ibland också var smala som barn och ofta fick höra kommentarer runt det.
Som vuxen är jag frivilligt smal. Som barn var jag ofrivilligt mager. Ja du läser rätt: mager.
Kommentarerna runt min magra kropp ( trots att jag åt som en häst) var alldeles för många. Kommentarerna, negativa, runt min idag väldigt vältränade kropp, är nästan lika många- fast annorlunda än då jag var barn och mager.
Det är inte rätt med kommentarer runt kroppar. Oavsett om man är mager, smal, tjock eller fet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *