Kategorier
Vardagstrams

Godmorgon godmorgon?

När ska barnen börja sova hela nätter i sina sängar egentligen? Nej, missförstå mig inte nu jag VILL att barnen ska känna sig helt fria och välkomna in i mammas och pappas famn och säng när de behöver detta och har inga planer på att tvinga fram ett specifikt sömnbeteende, men FY FAAAAAAAAN vad trött jag börjar bli på det. Tänk en natt utan ett barn på mitt huvud. Whats up med det egentligen? Varför ska de ligga PÅ mitt huvud?? Varför ska de ha knäna på mina bröst? Varför kan de aldrig ligga stilla?

Apropå kroppsrörelser och kroppsspråk:

1bbade741b0911e3bee422000a9f14ea_7

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Godmorgon godmorgon?”

Frågan är; får man beklaga sig över de negativa delarna av något man själv valt och där man anser att de positiva väger tyngre?
Jag tycker nog det, ibland kan en bit vara motig utan att man vill ha det annorlunda i grunden, ibland behöver man bara få ventilera lite frustration osv. Men det verkar som om det finns en viss ’Men du har valt själv så skyll dig’-mentalitet som jag inte är helt bekväm med.
Jag har valt att ha hund. Jag tycker ändå inte om att gå ut klockan halv sex i snålblåst och hällregn. Ska jag inte få säga att jag tycker det suger? Nog borde man väl få det?

Klart man får klaga 🙂 Jag har valt att skaffa barn men inte fasiken är det underbart med sömnbrist, bajsblöjor, folk i BH:n när man ska amma, att inte ha ork att ens umgås när man kan osv, osv! Jag har aldrig varit med om nåt tyngre i mitt liv och har all rätt att uttrycka det trots att det är självvalt 🙂
Klaga mera säger jag! Det känns friskare än ett påklistrat leende och en fin fasad 🙂

Men alltså..om en unge lägger sig på en eller trycker in hårda kroppsdelar i ens egna mjuka, så knuffar man väl bort hen (eller bär tillbaka till egen säng om det inte hjälper)? Att samsova är ju att SOVA tillsammans, inte att en sover och en ligger och bygger upp aggressioner. Mina barn har haft egna sängar och i princip alltid sovit där, men också varit välkomna in till mig när de behövt – men bara på villkor att vi alla kunnat sova. Tycker det är viktig grej att som förälder markera att man också är en människa med behov och personlig integritet, inte ett gosedjur som står ut med vad som helst.

Samsovning har för mig alltid varit något jag tänkt på med bävan!! Har en lång historia med sömnproblem och blir skogstokig om jag inte får sova ifred. Tills nu – min yngsta har inte ens någon egen säng för tillfället och ibland kommer även min äldsta in på natten och då ligger vi två vuxna och två barn i en 160 cm säng. Trångt och gött 🙂 (men ibland smiter jag ut och sover på soffan – kan du inte göra det?).
Men det där med ålder – jag har ingen aning. Finns ju vissa perioder som är lite jobbigare för barnen än andra. Sexåringar som blir medvetna om döden och allt det där. Nu när min äldsta snart är 8 år så är han mycket tryggare och stabilare. Men det kan ju också bero på att min syster bor hos mig nu och att de samsover nu 🙂
Jag har visst inga svar alls men mitt paradtrick är att smita ut på soffan när det tryter.

Haha, min tvåring sover också på mitt huvud som en annan turban. Nu har hon dock eget rum med egen sang och det har funkat jätte bra. Ibland sover hon där ända till morgonen då hon tassar in till oss och ibland vaknar hon på natten och är ledsen och då går vi och hämtar henne. Det är otroligt skönt dem där nätterna man far sova ostört. Hon har ocks varit väldigt stolt over sin sang och sovit got i den. Kanske värt ett forsok?

Mina barn är lite från och till (de fyller 3 och 6 år i höst), vissa nätter kommer de in och andra inte. I natt sov vi till strax före halv 6 innan det kom in något barn till oss.
Vissa nätter kommer det första vid 11-tiden… och det är de nätter när de kommer tidigt som de är som bökigast.
För mina barn tror jag att de behöver känna att jag är där och därför har de en hand eller en fot på mig. Ibland har de en fot på mig och en hand på sin pappa… ligger mer eller mindre på tvären.
6-åringen har dock en stor säng (140 cm bred) så om båda barnen kommer in till oss så går någon av oss med det andra barnet till den sängen. Då sover vi hyfsat i alla fall. Det fungerar inte att vi sover alla 4 i vår säng för då blir det för trångt.

Kan inte barn samsova tillsammans då, i egen säng( eget rum)? Då får dom närhet o trygghet men utan att du behöver ligga som en mosad torsk och våndas.
Jag säger om samsovning som med amning: kör på slängde det funkar o alla parter trivs med det, annars:försök bryta mönstret ( vilket såklart inte alltid går som en dans).

Jag brukade sitta isär med benen när jag var barn, men minns att när jag var typ 11 eller nått så sa en kompis ”Men sådär kan du ju inte sitta, så sitter ju killar!” och då slutade jag. Först kändes det pinsamt och jag lät bli därför men idag skulle det bara kännas väldigt konstigt att sitta så, för jag är så van att låta bli. Helt sjukt ju.

Har själv inga barn, så det jag vet om barns sovbeteenden är det andra berättat för mig (och beklagat sig över) eller nåt jag läst.
Hänvisar därför till den supersköna bilden – jag tänker ofta på hur olika vi sitter, på tunnelbanan, på möten, i vänthallar osv. Jag har taskig rygg och det är sällan några stolar eller säten passar över huvud taget, så ofta sitter jag med benen korsade (eller vad det kallas, ena benet över det andra) men tunnelbanans säten passar mig perfekt och jag sitter alltid så att lårens yttersidor så gott som på nån centimeter när når sätets ytterkanter. Det är sällan som någon sätter sig bredvid och inkräktar på min plats med sin kropp – bara en tanke, kan det vara så att om man sätter sig smalt och inte utnyttjar sin egen plats tillfullo, kommer det alltid en gam och roffar åt sig, men om en visar att ”jag tar min plats” så respekteras gränsen bättre?

det går i perioder här, ibland ett barn ibland två vid ca 4 snåret, maken märker aldrig det medans jag ligger och balanserar på kanten… Lillasyster är självständigare än storasyster och kommer till vår säng mer sällan (tack och lov, lill-helikoptern) fast det är ju mysigt och snusa på dom små liven också

Haha, jag sitter OFTA som hen till höger på bilden. Det är bekvämt OCH provocerande. Win-win! Naturligtvis sitter jag inte på det viset i sammanhang där andra förväntas få lika mycket plats (t ex i kollektivtrafiken) men nästan alltid annars, och jag märker tydligt vilken helt annan bild jag sänder ut än när jag sitter ihopkrupen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *