Kategorier
Vardagstrams

Joller, en podcast föräldrar emellan // Jag går till lekparken för att slippa leka med barnen

”Förritin hade vi minsann tid med barnen’’ NEJ det hade vi INTE. Vi hängde tvätt då. Och lagade mat. Och jobbade. Och läste böcker. Och gjorde annat. Barn har aldrig fått så mycket uppmärksamhet som idag så jag känner inte alltför mycket skuldkänslor för att jag använder TV’n som barnvakt ibland (ofta) eller att jag sitter med näsan i iphonen emellanåt. (även om jag tycker att jag behöver jobba mer på min närvaro).

I senaste avsnittet av Joller // en podcast föräldrar emellan snackar jag och Jenny från tekniksajten ’’Lilla Gumman” om barn, internet och den nya tekniken.

Lyssna här!

joller

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Joller, en podcast föräldrar emellan // Jag går till lekparken för att slippa leka med barnen”

Sant. Vi har alltid varit upptagna med saker, sakerna har bara växlat under åren. Det är lätt att sitta och tycka att vi sitter med näsan i smartphones och paddor och är osociala. Personligen så tror jag att vi aldrig varit så sociala som vi är nu.
Och att använda tv:n som ”barnvakt” kommer jag själv garanterat att göra, ser inte det som konstigt heller.

hänger du inte tvätt och lagar mat? Jobbar? Har du varit på en lekplats eller på tunnelbana/tåg i modern tid? Jag ser föräldrar med näsan i sina jävla smartphones och deras barn brevid. Antingen med eget device eller stirrande på mamma eller pappa. Spelar ingen roll vilken stadsdel det är.
Att låta kidsen glo på tv ibland är inget konstigt. Men själv är jag uppvuxen i DDR-sverige och vi saknade inte 24/7 TV då. Barn som tvingas ha tråkigt en stund börjar leka. Alltid. Att sätta dem framför TV:n titt som tätt är slappt. Sen kan man acceptera att man är slapp i bland. Men att förneka det är klent.

Heja Viktor!
Jag håller med dig helt och fullt. Vi behöver ha ”tråkigt” mer. Detta ständiga inmatande av intryck från nätet och sociala medier är ju för fan skrämmande. Jag minns hur det var före mobilernas tid; hur man om man till exempel stod i en kassakö i mataffären, eller åkte tunnelbana, eller bara stod på stan och väntade på någon man skulle träffa, hur man då ibland bara stod och hängde och tänkte. Eller iakttog sin omgivning, verkligen SÅG den, var närvarande. Vad hände med det?
Nu är man så upptagen med att vara någon annanstans virtuellt, att man glömmer att se det liv som pågår hela tiden runt omkring en.
I stället måste vi helt desperat gå på yoga för att träna oss i ”närvaro”.
Sorgligt!

Vi är väl om nåt mer medvetna nu om att barn är individer med individuella behov som skiljer sig från barn till barn. Fastän en del människor fortfarande anser att barn ska lyda, ska tränas att vara sociala, tränas att sova i hög ljudvolym osv, osv.

Ja det är verkligen tudelat. I perioder delas på facebook den där texten om att föräldrar ska sluta använda sina telefoner så mycket och istället umgås med sina barn, och Ja, det klart att föräldrar ska ge sina barn uppmärksamhet och att man ska göra saker tillsammans, MEN jag håller med dig om att barn har aldrig fått så mycket uppmärksamhet som de får nu för tiden. Tidigare gjorde man det man behövde göra och barnen var MED och hängde tvätt, lagade mat, etc. Det var inte fel, visst behöver vi göra saker MED barnen, eller rättare sagt, de behöver få följa med och vara med när vi gör saker, samhället är för ålderssegregerat om du frågar mig. Men att bara säga ”släng telefonen och ge de stackarna uppmärksamhet” är för onyanserat och skapar bara skuldkänslor.

Precis som Victor skriver så lagar vi fortfarande mat och hänger tvätt OCH sitter med våra gamnackar och glor i telefonen/Ipaden för att läsa bloggar, FB, Insta, Twitter, Aftonbladet och Gud vet allt. Ungarna får mer uppmärksamhet…knappast. Jag blir lika irriterad/ledsen varje gång jag är på en lekplats, lekland, café eller liknande. Ungarna får ropa ”mamma”/pappa titta här” ca 3 ggr innan människan lyfter huvudet och säger nåt. Stil med ” va bra” och ner med gamnacken i telefonen igen
I somras såg jag en mamma som matade sin bebis (ca 9-10 mån kanske) och stirrade i smartphonen. Missade munnen och satte sked på kinden flera gånger. Sånt gör mig galen…

Exakt. Man ser det hela tiden. Överallt. Skall inte säga att jag inte kollar telefonen själv, och min son säger ”inte titta iphone” även om man sitter med honom och kollar (halvt motvilligt) på bollibompa. Det är bara att tacka och skärpa sig. Barn är av naturen oförstörda och vill dela saker. Lika lite som man själv vill ha sällskap framför en film av någon som scannar blocket vill de det. Det är bara att fråga sig hur man själv känner om någon man umgås med stirrar ner i sin jäkla lur hela tiden. observera att barn INTE märker skillnad, uppskattar eller bekräftas av att vara i fokus för telefontiden heller (instagram) det är alltid de föräldrar som lägger upp 5+ bilder på familj+barn på instagram om dagen som är är mest hooked på luren. Det är rätt lätt att se på deras övriga respons.

Visst var väl föräldrarna upptagna, men barnen hade ju mycket större sociala nät än många barn idag. Det var väl drängar och pigor, far- eller morföräldrar, kanske en yngre faster som flyttade in för att hjälpa till med de små och hela tjocka släkten runt hörnet. Och naturfolk ägnar ganska mycket tid åt lek vanligtvis. Sociala lekar, där alla är med …
Sen märker man väl att vissa sociala medier verkligen slukar uppmärksamhet. Jag har bloggat i ett år nu och det finns absolut situationer där jag tänkt: oj, oj, oj, tänk om det händer nåt nu … då är det för att jag har bloggat!
Hantera kokvattnet till tvätten känns i alla fall som en bättre ursäkt för att vara frånvarande tycker jag.

Jag får så jävla dåligt samvete för att jag låter sonen se på film eller spela på paddan lite efter dagis, medan vi lagar mat eller fixar något – men så kommer jag på att det är precis som du skriver. Barn får så mycket uppmärksamhet nu att de kan behöva lite ensamtid med något som får hjärnan att ruttna. De är ju trots allt på dagis/skola och får massa intryck i väldigt många timmar, frisk luft och motion samt leker med jämnåriga. När min son kommer hem vill han inte leka, han vill slappa för han är lika trött som mig. Då sitter vi i soffan innan läggdags i skenet av våra ”äpplen” och suckar förnöjt. Jag ska sluta ha dåligt samvete!

Min mamma sa faktiskt häromdagen att hon pratat med en väninna om hur mycket jobbigare det verkar vara att ha barn idag. Nu ska man ägna nästan all sin vakna tid åt att leka med barnen medan man när jag var liten gjorde allt som vanligt och barnen licksom bara hangde på. Man pratade säkert men det var medan man diskade eller hangde tvätt. Förväntningarna man har på sig själv som förälder idag är ju egentligen helt sjuka. Inte bara förväntas vi ägna varje vaken sekund åt barnen men vi ska också ha det perfekta hemmet och den perfekta relationen till vår partner. Desutom gillar jag inte att leka särskillt mycket…

Hej, har en snart 8 månaders hemma som inte sover så bra på nätterna just nu plus att jag haft sömnproblem hela mitt vuxna liv typ. Jag är konstant skittrött. Att min man jobbar 40 mil bort och bara är hemma på helgerna gör ju inte saken bättre. Jag har så fruktansvärt dåligt samvete hela tiden för att jag inte leker mer/hittar på roliga saker med mitt barn. Det äter upp mej. Jag är så trött och vissa dagar orkar jag inte gå utanför dörren och vill helst bara ligga bredvid min dotter på golvet medans hon leker och blunda! Känner mej som världens sämsta mamma som inte orkar det som alla andra mammor orkar och varje gång jag duschar/lagar mat/äter mat/städar/gör mej i ordning/gör vuxen grejer typ dyker det enormt dåliga samvetet upp igen. Fastän hon alltid är med mej och verkar nöjd. Hur mycket ska man leka med sina barn? Ska dom ha konstant uppmärksamhet? Känner om jag inte leker med mitt barn hela dagarna är jag en dålig mamma. Känns som jag går sönder snart. Hur gör alla andra? Hur orkar alla andra?

Jag undrar som Katla när förr i tiden var men också lite i vilken miljö.
Var det på 20-talet när min mormor fick hjälpa till med försörjning genom att plocka bär och svamp i skogen och från 12-års ålder fick börja sticka strumpor åt en förläggare som kom med garn och stickmaskin.
Eller var det på 40-talet när min mamma fick börja hjälpa till med att passa sin småsyskon och hjälpa till hemma tidigt.
Jag vet i alla fall att varken min mormor eller min mormors mor hade speciellt mycket tid att leka med sina barn.
Men å andra sidan kanske var på 70-talet när jag växte upp. Jag tycker mina föräldrar hade tid med oss, men inte lekte de med oss för det utan vi fick vara med på det som de gjorde.
När jag hade tråkigt och beklagade mig för min mamma så kom hon antingen med förslag på saker att göra (städa, diska, stryka osv) eller så sa hon att det var bra att ha tråkigt… då fattade jag aldrig vitsen. Men eftersom jag inte ville göra det hon föreslog så hittade jag på något annat.
Jag försöker göra ungefär likadant, låta barnen vara med när det är möjligt och ibland gör jag saker som de vill: leker i sandlådan, klättrar i klätterställning, sparkar fotboll eller spelar badminton.
Men jag markerar också när det är saker som jag behöver göra och när barnen får vänta på att jag är klar tills jag kan hjälpa dem med sådant som inte är akut.

Precis min tankegång.
Var det på 10-talet när min mormor fick sitt första barn som ogift, eller var det på 30-talet när min mor föddes?
Min mamma fick börja ut och tjäna piga som 13-åring, 1945 och var bara ledig på söndag eftermiddag.
Ville hon då hem så fick hon cykla de två milen både fram och tillbaka.
Jag är född i början av 60-talet och hade således min barn- och ungdomstid på 60- och 70-talet.
Mina föräldrar var egna företagare och hade inte tid att leka så mycket med mig.
Jag var ensambarn och fick roa mig själv så gott det gick när jag inte hade någon kompis att vara med.
Många gånger följde jag med min pappa i lastbilen (på jobbet alltså), det var ett uppskattat nöje både för honom och mig.
Mina barn, födda på 80- och 90-talet, har jag roat när tid funnits. Vi har spelat kort och sällskapsspel. Vi har ritat och målat, sjungit och läst.
Men de har också lärt sig att roa sig själva, bland annat med filmtittande och data/TV-spel, surfa på nätet eller ut och cykla för att bli av med lite energi.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *