Kategorier
Vardagstrams

Tänk om de aldrig får riktiga vänner i skolan?

cocks

Nu ska den här lilla förtryckaren och hans syrra gå till förskolan. 

Det går bättre nu. Tamlin har en liten kompis, eller två till och med, men han har en tendens att drabbas av dåligt (otrevligt) humör lagom till vi går innanför grindarna och det drabbar tyvärr omgivningen. Han bli alltid välkomnad av sin ena kompis som ropar glatt men han totaldissar henne och plutar surt med munnen.

Ninja är alltid social och leker med de flesta, men det känns som att hon har haft lite svårare att komma in här också. Dels så är det mer könat i leken. Pojkar leker med pojkar och flickor med flickor och flickorna har redan lärt sig att gruppera sig två och två och där passar inte alltid en tredje in. Fan.

Jag har ont i magen på kvällarna. Tänk om de inte hittar några stadiga kompisar? Tänk om de kommer att vara ensamma och utanför? Vad händer när de börjar skolan? Har vi gjort ett misstag? Ninja som hade massvis med vänner i Älvsjö och nu går det trögare och det är faktiskt bara mitt fel.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Tänk om de aldrig får riktiga vänner i skolan?”

nä du vet, jag bara skiter i mina barn och vill att de ska vara ensamma o miserabla. Du kom på mig.
Men nåt jag tycker är trist Lexie, är att du genom hela tiden du hängt på min blogg, haft två personligheter. När du är Lexie så är du trevlig men när du är anonym så säger du alltid nåt drygt. Varför?

Nu har inte jag några egna barn (thank god är ju bara 20 år) men kan prata utifrån egna erfarenheter. Jag bytte skola och klass flera gånger under min skoltid, sex ggr bara i grundskolan bland annat! Jag känner bara att det här gjort att jag tvingats lära mig skaffa nya kompisar! Jag är inte alls blyg nu utan har väldigt lätt att lära känna människor. Visst det var alltid jobbigt i början innan jag hittade min plats och mina vänner men jag tror verkligen att det gett mig såå mycket!!! Du ska nog se att detta bara är positivt i det långa loppet gumman! Lycka till å hoppas att allt läst sig för ungarna!

Men du verkar ju vara en som bryr sig väldigt mycket om sina barn! Antar att ni flyttade var för deras skull med!
Man får ha lite is i magen, inte lätt för barnen heller hur man ska vara på nya ställen med folk man aldrig träffat o förväntar sig bli vän med. Precis som när man börjar nytt jobb, inte kan man gilla alla man inte ens valt själv!
Stanna en stund på dagiset o sitt med o se vad som händer 🙂
Tror du kan lösa det! Mvh

Det kommer att lösa sig. Dina barn är starka personer och de kommer aldrig att stå tysta och ensamma i ett hörn. Barn kommer att ty sig till dem för de utstrålar självförtroende och glädje. Det känns tungt nu men det kommer att lösa sig. När de börjar skolan kommer ju alla i klassen att vara nya för varandra, och då är ju alla på ruta ett. Då kanske det blir lättare. Kram!

Jag förstår känslan. Man vill ju aldrig att ens barn ska känna sig ensamt eller utanför. Men du, tänk på hur mycket bättre och friare barnen kan leka nu när ni flyttat från lägenhet till hus. Det där med kompisar kommer säkert att lösa sig när han känner sig helt hemma även på förskolan. Vi gör ju aldrig något som vi inte tror ska bli bra för våra barn.

Jag har inte hela storyn, men att prata med personalen är mitt tips. På min dotters fsk hade de mer planerad lek i grupper med blandat flickor och pojkar ibland, för att komma ifrån det där trista… Och är en då ny kanske det är lättare att komma in?

Det tycker jag låter som ett bra tips. Personalen kan ju inte styra allt, men de kan försöka att hitta på aktiviteter som löser upp befintliga grupper och som alla kan engagera sig i och som gör att barn som annars inte fått kontakt kan lära känna varandra bättre.

Jag känner igen det där med att vara sur och ogin mot kompisarna på morgonen. Båda mina barn har varit / är såna. Jag har insett att det inte har med kompisar´, förskolan eller personalen att göra utan de har varit sura för att jag inte stannar. Av samma anledning har de vägrat att säga hej då till mig.
När jag har kollat med personalen så säger de att det tar en eller två minuter så är barnen igång och leker med kompisarna och alla är glada.
Det som var svårare var att förklara för kompisarna varför 1:an blev så arg när jag hämtade honom under min föräldraledighet. Då hämtade jag kl 15 och han blev väldigt arg. Jag förstår varför, alla kompisarna var ju kvar på förskolan och fick leka vidare och han var tvungen att gå hem. Det blev bättre när det var fler som fick syskon och följde med till parken för att fortsätta leken.
Jag har också märkt hur barnen har förändrat sättet hur de leker. I vissa perioder har det varit väldigt uppdelat efter kön och vissa grupperingar till att i andra perioder så väljer alla barnen att leka i olika grupperingar utifrån lekarna. Jag hoppas att det blir så för dina barn också och att de får kompisar som de känner sig trygga med och kan lita på finns där som stöd.

Hela familjen flyttade när jag var 5 år. Vi bytte stad och jag började nytt dagis efter ”sommarlovet”. Jag minns inget speciellt under min första tid. Sen när skolan väl började så var jag verkligen hemmastadd. I första klass var de flesta nya med varandra så det löste sig väldigt fort. Vet att oro är lätt till hands, men jag tror verkligen att dina barn fixar detta. De har en mamma med skinn på näsan och vad jag kan tyda så har även de fått denna egenskap.

Jag tror inte att du behöver tänka så långt som till när dem börjar skolan, då kommer alla att para om sig och det kommer nya personer in i bilden.
Jag tror att det kommer lösa sig det där!
Om inte, låt dem börja i nån sport eller scouterna eller liknande, då får dem bergis vänner där.

Känner verkligen igen oron, men tänker att man som förälder ska försöka ta ett steg tillbaka och se hur det hela utvecklar sig. Jag tänker när jag läser dina inlägg om detta att du har väldigt höga krav på att barnen ska vara sociala (säkert inte uttalat mot barnen, men som en underliggande förväntning), men det är ju inget konstigt att det kan ta lite tid för dem att hitta rätt i en ny miljö, och barns sociala behov varierar ju också med ålder, personlighet och utvecklingsstadium. I Tamlins fall, så är ju han väldigt liten fortfarande. Många barn i hans ålder har ju inte några direkta kompisrelationer alls, utan leker mest ”bredvid” andra barn.
Men försök prata med personalen om du känner att det inte går åt rätt håll!

Denna oro som vi föräldrar ofta bär på, att våra barn ska passa in. Men ändå inte forma sig efter omgivningen utan vara sig själva trogna. Vet precis den där oron, gnagande känslan av att som förälder vara ansvarig för allt som händer dem. Men vi får påminna varandra om att (de flesta av oss) vi gör vårat bästa. Ni valde flytta av olika anledningar med en motivation att det skulle gynna barnen i längden?
Det är en omställning att flytta och vi önskar vi kunde knöla in våra barn i den fina ramen så att dem inte behöver känna sig utanför. Men sanningen är att vi inte kan det, vi får lära dem tacklas med alla dessa jobbiga känslor. Nu finns ni här och kan fånga upp, att lära dem i livets upp och nedgångar med öm hand finnas där och stötta. Det ger förmodligen dina barn ett minne, en erfarenhet hur det känns när en inte är riktigt med än, i gemenskapen. Vilket förmodligen ger dem en livsviktig erfarenhet, det vill säga hur det känns att vara utanför. Vilket kan stärka deras empati och förståelse för andra människor, som jag har uppfattat är viktiga grundvärderingar hos dig?
Så även när det känns skit och tufft, så kan vi lära våra barn att bli starkare människor av dessa erfarenheter. Jag är helt övertygad om att dina barn är lika tuffa som sin mor, och kommer hitta sin plats. Skickar värme.

Usch. Vi var och fikade på IKEA i helgen och för första gången blev sonen retad av andra barn. Han tycker så mycket om trappor och tillbringade mestadelen av tiden med att springa upp och ner på olika sätt på trappan i lekavdelningen, och så kommer det jävla SKITUNGAR på tre-fyra bast och bara retar honom! Höll på att springa fram och dra fram stora skällrösten men lyckligtvis tyckte sonen bara att det var roligt, en kul lek när de äldre härmade honom och pratade med honom. Hjärtat bara brister i kroppen när sådant händer barnen. Jag vet inte vad jag skulle göra om det gick dåligt på förskolan.

Å herregud vad jag har lobbat för att mina barn skulle hitta kompisar, sällan med bra resultat. En grej jag gjorde som ändå var bra att jag bjöd hem både barn och deras föräldrar på lekmingel hos oss. Vi bjöd alla barn i ungefärlig ålder, många kom, det var aproligt!

Mitt tips, förskollärare som jag är, är att du och din man pratar med personalen om er oro. Kanske de har en helt annan bild än den som ni har? Mycket sker under en dag i förskolan, och tyävrr så ser föräldrarna oftast bara den del som kan upplevas som mest dramatisk för barnen, hämtning och lämning. Kanske att de också kan hjälpa Tamlin in i leken genom att ha fler vuxenstyrda aktiviteter? Det får ofta igång barnen och stimulerar dem till fortsatt lek!
Lycka till!
Ps. Tänker att det väl inte var främst för din skull som ni valde att flytta- tanken var väl att ni önskade att ge barnen en uppväxt utanför stan, med friheten som kommer med att växa upp i hus med trädgård? Var inte så hård mot dig själv! ♡

Ja usch, den där oron är lätt att känna igen. Nu är ju mitt barn bara två bast och har hittills lätt att hitta kompisar, både pojkar och flickor, och han leker med alla möjliga grejer. Men. Skräcken är ju att det inte ska flyta på lika smärtfritt när han är äldre.
Dock tänker jag också att det inte är något måste att ha hur många polare som helst, hellre ett par stycken som man funkar bra med än ett stort gäng där ingen riktigt känner någon och pressen att passa in och vara på ett visst sätt är större. Inte så lätt att säga till barn/ungdomar som känner sig ensamma och konstiga dock.

Jag hade under vissa perioder av dagis- och skolgång få eller inga vänner just där. Jag kände andra barn som jag träffade på fritiden, och vet du, det gjorde mig faktiskt inget. Skolans kamratstödjare fick halv panik över att se ett ensamt barn, men så länge jag slapp dem också var jag fullständigt nöjd. Jag funderade över saker som grammatik och grävlingar, mycket hellre än att leka kull. Så länge barnen har något socialt sammanhang och verkar må bra, tror jag att det är lugnt. Det är inte hundra procent nödvändigt att ha massor med vänner i skolan. Jag tror dessutom att du är en väldigt bra förälder som ger dina barn stark självkänsla, och med sådan tror jag man klarar mycket.

Så känner jag hela tiden, jag har själv varit den ensamma och utstötta i skolan. Som liten lekte jag helst med killar, men när man började skolan var det inte längre okej. Jag hade inte samma intressen som de andra tjejerna i klassen och hade svårt att förstå de sociala reglerna så jag passade inte in. Idag jobbar jag överraskande nog inom ett mansdominerat område.
Jag tänker mycket på hur mina barn ska klara sig i skolan, jag vill inte att de ska ha det som jag hade det. För mig är det också viktigt att mina barn inte stöter ut någon, ingen ska behöva vara ensam. Nu har båda mina barn haft tendens att välja kompisar utifrån vad som leks och inte utifrån vem som är med. De kan leka med nästan vem som helst men vill de inte leka den leken som leks då väljer de att inte vara med istället. Men så länge de går på en bra förskola så är jag inte direkt orolig eftersom där fångar upp eventuella problem och kan jobba ihop gruppen och få med alla. Värre är det i skolan… Där har jag en som inte vill vara om det bara är fritidsverksamhet så lovdagarna är jobbiga.

Jag är orolig av samma skäl här. Bor i en liten stad och här är det tyvärr inget genustänk hos pedagoger och lärare, vad jag märkt. Jag vill att mitt barn har vänner, men vill inte att han tvingas in i en ”roll” bara för att få vänner heller. Vill att han ska kunna vara sig själv och känna sig fri att vara det, det vill säga inte bli retad eller mobbad.

Sånt här gör mig livrädd. Tänk om mitt barn aldrig blir omtyckt i skolan, eller blir mobbad, eller inte hittar några vänner. Men jag antar att det inte är något jag kan styra över. Däremot kan jag säkert påverka mitt barn så att hen kan bli självständig, modig att våga stå emot och ha bra självkänsla.

Vi bor i samma område. Mina barn går i F-klass på Tallbacka och har både tjej- och killkompisar. På skolan och på fritids i Segersäng finns alltid ett gäng ungar som delar upp sig i könsstereotypa grupper, men åtminstone flera stycken barn som leker blandade aktiviteter ihop.
Mitt intryck är att ingen utesluts för att de är tjejer eller killar, men att initiativet måste våga komma från barnen själva för de vuxna har inget genustänk alls.
Så… får de lite uppbackning hemifrån och har hyfsad social kompetens kan de vara med överallt.

Jag förstår din oro! Jag kom ny som 6-åring till det som på den tiden kallades lekis, mitt i terminen. Leken var oftast könsuppdelad (minns inte att jag lekte med en pojke en enda gång) och många flickor ville bara leka två och två. Det gick bra ändå, det var lite motigt i början, men fröknarna fanns där för mig och till slut släppte det på kompisfronten och jag hittade en bästis som var ett år yngre än mig 🙂
Sedan kom mina småsyskon, ett efter ett (skilda föräldrar och de körde lite ”varannan-gång-principen”) och trots åldersskillnaden (äldsta småsyskonet kom när jag var 6,5 år) har jag alltid sett och ser fortfarande mina småsyskon som vänner. Det blev rörigt här, men Tamlin och Ninja har ju också de varandra! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *