Kategorier
Vardagstrams

Vemär det synd om och vem har makt egentligen?

Häromdagen ringde en TV-kanal och ville snacka om nätmobbing och näthat inför nåt program som ska göras och de undrade såklart om jag ville vara med. Jag svarade att nej det vill jag faktiskt inte. Dels så är jag ganska förskonad från det där hatet alla talar om. Jag blockar och raderar all skit som kommer i min väg och håller således min egna lilla internetbubbla fri från sånt jag gärna slipper se. Dessutom drar jag mest åt mig argumentativa och intelligenta människor som, även när de tycker att jag är dum i huvudet, håller det på en icke hotfull nivå.

Men jag tänker också såhär. Har man 10000+ följare på twitter eller 30,000 läsare på bloggen så har man ganska mycket stöd och support. Framförallt så har man en plattform med en jävligt stor publik som lyssnar och tar in allt man säger och förmedlar. Det känns inte synonymt med ett mobboffer på skolgården, eller hur?

Publiken man har stöttar och tar fajten för en om så behövs. Om nån kommer in hit t.ex och jiddrar så kommer ni käfta tillbaka. Ni ställer upp och har min rygg även om jag inte ber om det. Ibland ber jag om det, ibland utnyttjar jag min position och egentligen känns det ganska unket så det får jag nog sluta med. Iallafall så länge det inte handlar om rent kvinnohat eller olika hot. (Då tar jag av handskarna, hängas ut ska svinen).

SÅ. Så med en plattform och/eller en stor publik så har man en massa MAKT. Man sitter i toppen. Man ÄR den där eliten man känt sig utsatt av. Man sätter agendan och man är ganska untouchable i just det sammanhanget. (Det finns ju olika sorters makt)

Och då är det fan inte synd om en.

MEN.

Men å andra sidan, oavsett makt och utrymme, så är vi människor med känslor och hån, hat, elaka kommentarer gör ont. Även i oss med den så kallade makten. Ibland, när man känner sig missförstådd eller utsatt, så är det svårt att se sin egen roll i hierarkin. Det känns som att ALLA är emot en och man glömmer att även om det vore så så har man tillfället att bemöta detta, igen, från en plats där man hörs. (Är ni med mig?) Ibland är det svårt att värja sig, särskilt när den kommer från alla håll och kanter.

Det spelar ingen roll om man förtjänar ovettet (för det gör en del av oss, somliga mer än andra) för ganska ofta tar det sig orimliga proportioner. Men jag förstår den biten också. För om man sitter där och irriterar sig på det där stolpskottet som för hundrade gången sagt nåt dumt och så är det så enkelt att bara trycka till lite. Bara lite. Man kanske inte säger nåt riktigt elakt alls, men en liten pik om att personen är dum i huvudet eller icke önskvärd.

Och helt plötsligt, fast man inte tänker på det, så deltar man i en gigantisk KÖR av folk som också måste trycka till… lite. OCH DÅ börjar det mer likna den där situationen på skolgården, ni vet där många deltar men den enskilda mobbaren inte tycker det var så farligt? Och detta behöver vi kanske också ta ansvar för….?

Eller?

Men som sagt. Jag tackade nej. Det är inte synd om oss som står med varsin plattform och en offentlig röst som många lyssnar till. Oavsett hur mobbade vi känner oss emellanåt. Jag lämnar hellre över det utrymmet till den lilla människan som inte har samma stöd och backup. Gör ett program om tonåringar som mobbas på facebook eller andra sociala medier. Gör inte ytterligare ett program om kända människor som det egentligen inte är ett dugg synd om.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vemär det synd om och vem har makt egentligen?”

Du missar det viktiga i hela nätmibbingdebatten: att mobbningen riktar sig främst mot kvinnliga bloggare, journalister etc. Frågan handlar inte om huruvida det är synd om dem som personer eller inte. Det handlar om att klassiska patriarkala härskartekniker samt hot om våld, våldtäkt och mord används för att tysta tyckande, talande, bloggande, skrivande kvinnor. Visst får män som skriver om feminism och mångfald också en skopa mobbing vilket är väldigt synd men det riktigt allvarliga hotet är mot kvinnors åsiktsfrihet och möjlighet att uttrycka sina åsikter.

du har så rätt. jag förstår inte varför dom fortfarande håller på med det där näthats-tjatet, finns det inte viktigare saker att fokusera på än krönikörer på Aftonbladet som får elaka mejl ibland för att dom skriver korkade saker?
det här är bara en av många anti-SD kampanjer som drivs av Aftonbladet och co. de vill försöka få folk att tro att det är fullt av vita heterosexuella män som sitter och skriver hotfulla och sexistiska kommentarer till kvinnor, och att det är samma män som skriver rasistiska saker under artiklar. det är alltså svenska män som står för det värsta kvinnohatet och förtrycket om man ska tro Aftonbladet. och har man åsikter om invandringen så är man kvinnohatare också.
sen att unga kvinnor råkar ut för brutala gruppvåldtäkter allt oftare i dagens sverige det är tydligen inte lika mycket ”kvinnohat”, antar att gärningsmännen är av fel färg och det passar inte att ta upp i deras mångkulturpropaganda.

Jag tror att det det P. vill säga dig Julia är att du har fel, men att det är under hens värdighet att diskutera med dig. Gruppvåldtäkter är INTE ett problem i dagens Sverige. Anledningen till att gruppvåldtäkter inte är ett problem i dagens Sverige är p.g.a. att offren oftast är: 1.Kvinnor. 2.Kvinnor som tillhör samhällskikt kategori Lägre- s.k. White Trash´s.

1)
Jag kan ärligen säga att jag älskar dig N. Blomberg. Jag vet att det låter töntigt det följande jag är i färd att tangentsmattra ner, i alla fall för dom som ej är feta Jesusdiggare (exempelvis för dom av mina icke-andliga homies jag gjort försök att visa min uppskattning för under diverse dionysiska rus, men jag skickar emellanåt lite love via honom din & din familjs väg.
Du & dina texter var det som ”på riktigt” kickade igång min feministutveckling.
2) Min personliga åsikt – (I’m sure you already thought about this, men ändå värt att nämna)
– Tycker inte att du ska glömma/låta dina läsare glömma/dina nya läsare ej ta del av infon att du faktiskt fått riktigt grovt äckligt hat riktat mot dig. Bland annat länkande till din adress efter att folk på samma sidor hotat dig med våld, våldtäkt & död, likaså dina barn. & det ”gamla vanliga” som ju ligger etta på kvinnohatarnas topp10 – objektifierande insults om att man på olika sätt är ful.
Peace & Love & Tacksamhet/S

”Och helt plötsligt, fast man inte tänker på det, så deltar man i en gigantisk KÖR av folk som också måste trycka till…”
Spot on! Det där gäller ute i verkligheten också känns det som, man vill ju gärna försäkra sig om att ens egna viktiga åsikt går fram, för att lite senare upptäcka att det fanns 20 andra personer som påpekat precis samma sak..:)
Blir lite konfunderad när du beskriver att du som bloggare har makt. Tvivlar inte på att du har stort genomslag i debatter och får många att tänka till, med all rätt, du skriver ju skarpt. Men är det verkligen makt att vara någon som får människor att tänka till? Hur definierar du makt? Har man blivit någon med makt när man använder uttryck som ”den lilla människan” förresten..? Precis som Svanberg..http://www.youtube.com/watch?v=th3LtLx0IEM

makt i just det här sammanhanget innebär att jag har en plattform att försvara mig från. När jag utsätts för hat av en person så har jag hundra som backar upp, försvarar samt stöttar mig. Jag har en blogg, utrymme i olika tidningar och t.o.m TV där jag kan prata om hur jag känner och hur jag mår och får på så sätt ÄNNU mer sympatier och stöd. osv. Är jag på riktigt elakt humör så kan jag rikta tillbaka en storm av hat mot den som gett sig på mig genom att hetsa mina tusentals följare på denne. Jag har makten att skapa drev. osv osv.
När Lisa 15 bast i nian utsätts för hat så har hon ingen möjlighet att höras eller få stöd.

Hej Lady D!
Undrar bara om du får vara med och välja vilken reklam som ska visas högst upp på bloggen?
(Det var reklam för något skumt ”fettkonto” (margarinreklam) högst upp när jag klickade in idag).
Tack för en bra blogg i övrigt! 😀

Nätmobbning kan vara mer än det du tagit upp. Tex en förlängning av mobbning på skolgården. Barn och tonåringar på FB som hetsar varandra att kränka individer. Postat bilder på klasskompisar med elaka texter. Eller skickar meddelande med fruktansvärt innehåll. Se bara på flickan som blev våldtagen och pojken erkände. Ändå fryste hela samhället ut flickan! Mycket av den mobbningen skedde på FB. Av vuxna.

Hur gör man för att hålla fötterna på jorden när man har en kör av människor som höjer vad man än sagt till skyarna? För att behålla självkritik och självdistans?
Hur gör man när det kommer negativa och personliga sågningar, för att inte bara se dem och drabbas av tvivel och ångest?
Ibland är jag glad att jag har en tämligen oseriös blogg med relativt få följare… :/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *