Kategorier
Vardagstrams

Jag tycker verkligen om mig själv

Jag försökte tänka på vilka som är mina förebilder typ awesome skarp kändis eller annan inspirerande människa men kom bara på mig själv. Antagligen pga att jag är en fruktansvärt självgod/självkär person men förmodligen också för att jag ääääntligen landat som mig själv, slutat önska att jag är nån annan, ser ut som nån annan eller lever nån annans liv. (Detta upptog mycket av min tid och energi tidigare.)

20140330-234036.jpg
Ibland känner jag mig såklart liten och osäker, speciellt i sammanhang där jag vet att min vikt eller kropp granskas och recenseras eller där medelintelligensen och det kulturella kapitalet står lite högre, men sen tänker jag på hur förbannat cool och grym och bra jag egentligen är och då går det över. Kanske är det ni som genom åren smittat mig med denna grandiosa självbild? Att varje dag få höra hur bra jag är och framförallt med rimliga motiveringar har hjälpt mig att se på mig själv med snällare ögon. Tänk om vi talade till oss själva på samma uppmuntrande sätt…?
Nåja.
Nu behöver jag iallafall bara större och längre hår typ Rapunzel sen är jag perfekt.>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag tycker verkligen om mig själv”

Åh så fin och peppande text! Jag blev lite rörd, för det var så häftigt att verkligen känna ditt självförtroende där för en stund.
Jag hoppas att jag också kan känna så på riktigt snart! Om jag dessutom skulle våga stå för att jag tycker så ibland skulle jag verkligen känna mig oberoende och stolt över mig själv.
Tack för en intressant, rolig och tänkvärd blogg. Jag går in här varje dag för att få pepp att fortsätta försöka bli starkare, klokare och självsäker. Tack för att Du ibland i stor motvind orkar kämpa för dig själv och för oss alla !

Det gör du helt rätt! Tänk att hamna den dagen i sig själv att man inser att den enda ”idolen” man borde ha, är sig själv! ^^
Skulle du inte kunna göra en analys av Jennifer Lopez – I Luh Ya Papi (Explicit) ft. French Montana,musik video. I videon säger hon ”varför ska alltid tjejer vara objekt, gör killarna till det istället” eller nått liknande. Jag såg fortfarande patriarkala strukturer i videon, men det skulle vara härligt att få läsa en analys av dig, angående videon.
Ha de bra syster!

Visst är det skönt att få landa i det där att man tycker om sig själv.
Det var väldigt länge sedan jag ville vara någon annan eller ha ett annat liv. Naturligtvis finns det saker som jag inte är nöjd med, tex att jag har en tendens att låta gnällig när det är något jag inte gillar eller att jag ibland är lite för snabb med att säga nej.
Men på det stora hela är jag nöjd med mig själv och det har varit en resa att ta sig hit, resan som kallas livet. Det bästa är att den inte är slut och jag har ingen aning om var jag hamnar.

Så skönt att det är fler än jag som har denna tanke om mig och mitt själv!
Att ständigt känna sig otillräcklig och att man alltid söker efter ”sitt bättre” jag. Den dagen man ger upp den jakten så ser man faktiskt hur fantastisk man faktiskt är och alltid har varit!
Och jag tror att detta är en nyckel till att vara lite fri i vårt idag väldigt styrda samhälle med våra sjuka ideal för kvinnor.
Självgod FTW!

Fan vad gött att du känner så om dig själv!
Själv är jag rädd att jag tycker mindre om mig själv nuförtiden. Eller jag vet inte, jag har alltid tyckt om mig själv, jag är en rolig och härlig person med mycket åsikter. Jag har blivit uppfostrad att tro på mig själv och typ att förutsätta att alla andra också tycker jag är härlig tills motsatsen bevisas.
Men sen jag fyllde trettio (snart två år sen) tycker jag det verkar som att alla går runt och analyserar sig själva och andra. Nu får jag inte vara en glad och härlig person längre, helt plötsligt är jag en extrovert person och då tar jag plats på en introverts bekostnad och hur härligt är det? Då är jag typ en mobbare mitt i allt bara för att jag ska hålla på och prata och vara glad och TA PLATS som andra mindre extroverta kunde ta om inte jag armbågade mig fram med mina verbala förmågor… Någon annan som känner igen sig?
Vad jag menar är att min omvärld verkar spendera all sin fritid på att analysera sig själva och gå i terapi, och det är jättebra. För dom. Men jag får dåligt samvete över deras lärdomar och känner mig skyldig. Som exempelvis en kompis som läst en bok om introverta som menade att jag alltid tagit så mycket plats. Så nu har jag dåligt samvete över det. Eller en annan som har varit singel mycket och längtar efter ett förhållande som blir bitter av att lyssna på historier från lyckliga förhållande. Då känns det som jag strör salt i såren när jag berättar saker från mitt förhållande. Men samtidigt borde ju jag få vara den jag är utan att de ”förtrycker” mig? Jisses, vilken soppa. Kanske en försenad trettioårskris?

Hej, måste bara säga att jag älskar din blogg, läser den varje dag!
Men jag tänkte även tipsa om att SVT lagt ut en dokumentär som heter ’raskortet’ Där de beskriver hur det är vara svart i Sverige, den är verkligen superbra! Din plattform är så stor, så det vore så himla bra om du kunde tipsa om den dokumentären så att fler människor kan se den och kanske få ett annat perpektiv på hur det är att vara svart i dagens samhälle, denna gömda rasism som inte tas upp så mycket.
Jag la en länk till dokumentären där uppe där jag skulle skriva min webbplats.
KRAMAR!!!!!

Jag drömde en natt att jag hade en affär med din man. Du vet hur man kan drömma om en random person och när man vaknar tycker man plötsligt att personen ”fan är jävligt het när man tänker efter”? No disrespect..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *