Kategorier
Vardagstrams

Rasismens ansikte, av Adori Rahman

Idag är det högaktuellt att tala om vilka som är rasister och vilka som är antirasister. En måste positionera sig. En måste välja den goda eller den onda sidan. Svartvitt. Antingen är du med oss eller emot oss.

Problemet med detta är att det är omöjligt att SÄLLA sig till en sida och vara bekväm i det. Rasismens ansikte är inte SD eller SMR. Snarare är de ett symptom på den rasistiska utvecklingen som skett och fortfarande pågår.

Jag har väldigt svårt att förhålla mig till dualismen inom den antirasistiska kampen. För eller emot. I min utopi, i mitt ideala samhälle blir ingen diskriminerad på grund av hudfärg eller ursprung. Om jag får vara så pass klyschig så kommer alla vara lika och därmed behandlas lika. Hur ska vi annars åstadkomma jämlikhet? Ja, Sverige har ett rykte om sig att vara ett av världens mest jämlika land men statistik kring hatbrott mot rasifierade säger något annat.

Ett problem är att vi söker efter rasismens ansikte, arketypen av en rasist. Möjligen ett skinhead eller en vit cis-gubbe som inte gillar utvecklingen i landet och söker en syndabock. En särskild grupp människor som antas hysa rasistiska åsikter.

Problemet är att denna tankeprocess leder till att vi ställer oss utanför förtrycket och anser oss vara befriade från fördomar och stereotypa uppfattningar om de andra. Med detta avsäger vi oss även makt och förändringspotentialen går förlorad. Genom att se hur vi i vår vardag reproducerar rasism och upprätthåller ett rasistiskt klimat kan vi även arbeta mot denna typen av förtryck.

Men vi gör inte det. Vi pekar på SD och säger att allting kommer lösa sig om de inte längre sitter i riksdagen. Makten ligger inte längre hos folket och problemet i den strukturella rasismen som dagligen påverkar oss utan hos en särskild typ av människor. Ja, arketypen av en rasist. En missnöjd vit cis-man i slips. Detta är ett sådant enormt misstag av oss alla.

Vi är alla en del av förtryckande strukturer. Vi bär på föreställningar om olika grupper och behandlar varandra olika. I och med detta skapas hierarkier och en syn på vilka som är värdefulla i ett samhälle och vilka som inte är det. Rasismens grogrund är just hierarkisering och jakten på en syndabock. En främling som inte förstår och därför fuckar upp systemet. Kan det vara så att jag med min blotta existens förstör för miljontals människor?

Genom att bli medvetna om vår egen roll i strukturell problematik kan vi även göra något åt det. Rasifierade ska inte skänkas ett människovärde av makthavare utan ska ha ett från början. Vi ska inte behöva be om att få vår existens legitimerad av vita människor, för att nämna ett exempel. Låt rasifierade tala för sig själva. Ifrågasätt varför det inte finns mer rasifierade skribenter i tidningar och hur det påverkar vilka som får komma till tals. Hur ser vår riksdag ut? Varför? Vad kan vi göra?

Avsäg dig inte ansvaret, utan ta på dig det. Antirasist är inte en fin titel. En blir det först när en handlar antirasistiskt. Genom att se hur vårt samhälle är uppbyggt och på vems bekostnad närmar vi oss olika strategier för att krossa rasismen. Den strukturella analysen och att se sin egen samhällsposition är så otroligt viktig för den antirasistiska rörelsen. Att se hur olika folkgrupper förtrycks på olika sätt, att rasifierade inte är en homogen grupp där alla får utstå samma slags behandling.

Rasismens ansikte är vi. Samhället. Vi som ställer oss utanför och låtsas som att det regnar.

IMG_74482675726223

Adori Rahman beskriver sig själv som en ”aktivist, postkolonial feminist som ser en T-Rex när hen ser sig i spegeln”. Adori twittrar regelbundet och driver bloggen ”systemkritikern där du kan läsa om vithetsnormer, kulturell appropriering, feminism, genderqueer och mycket mer på ett kortfattat och lättförståeligt sätt. Ett måste för den som vill fatta mer.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Rasismens ansikte, av Adori Rahman”

Jag läser din blogg för att jag vill lära mig mer, du får mig att fundera och öppna ögonen. Du skriver på ett sätt som jag har lätt att förstå och ta till mig. Jag gillar idéen med dina gästkrönikörer men jag måste erkänna att jag har jättesvårt för att ta till mig deras texter… Jag tycker flera av dem skriver med ”svåra” ord och jag behöver ofta läsa om för att förstå, eller så struntar jag i det för att jag känner mig dum/orkar inte.
Vill med denna kommentar mest berömma dig för ditt sätt att skriva och tacka för flertalet insikter du gett mig!

Jag har inte heller alltid förstått alla gästinlägg, och det har för mig funkat som en väldigt bra ögonöppnare och fått mig att inse att det är ett ämne jag måste sätta mig in i bättre. Man får läsa om, googla lite och läsa kommentarerna. Kanske efterfråga tips på andra texter i ämnet. Och framför allt bära med sig att förståelse inte är något man antingen har eller inte har, utan att det är en process. Man går sällan från att inte fatta alls till att fatta helt och hållet, utan man förstår lite mer för varje gång. Så läs även om du inte förstår, för något lär du dig alltid. Och nästa gång lär du dig ännu mer. Och så vidare.

SÅ JÄVLA BRA INLÄGG! Det är skillnad på att ta avstånd från rasism (inte-rasist) och på att faktiskt analysera strukturer och försöka motverka dom (vara antirasist).
Tycker att kommentarerna ovan om att inte orka läsa ditt inlägg fastän det är viktiga ämnen bara är ännu ett bevis på att rasism (eller andra förtryck) inte tas på allvar. Bara den som själv är privilegierad kan liksom ”nä jag pallar inte lära mig om detta för då måste jag anstränga mig”.

Alltså så jäkla klockrent ->”Rasifierade ska inte skänkas ett människovärde av makthavare utan ska ha ett från början.” Jag ska skriva lappar som jag i fortsättningen kan trycka upp i folks ansikten när de behöver komma ner från sina hästar.
Grymt bra och viktig text!

Jag förstår inte heller ”kritiken” att inte orka läsa/ta sig tid att förstå. Nej, alla ämnen är inte lättillgängliga och alla texter är inte lättlästa och självklart så har alla olika förutsättingar att ta till sig skriven text (speciellt texter där en inte har god för-förståelse av terminologin och om ämnet i stort osv.), men jag skulle istället vilja uppmuntra till att se det som en utmaning och en möjlighet att utveckla sin läsförståelse och sin förståelse av ett ämmne, istället för att avfädra gästskribenternas texter med ett ”jag orkar inte läsa/läsa om”. Om en inte är villig att lägga ner tid på att ”orka läsa om” ett inlägg eller ställa frågor, varför orka lägga ner tid på att skriva en kommentar om att en ”inte orkar läsa om”?
För övrigt, mycket bra gästinlägg och många viktiga poänger!

Alla kanske inte har lätt för ”svåra ord” eller slänger sig med termer som är vanliga i diskussioner som dessa. Det handlar väl inte om att inte vilja eller orka, utan att förstå. Alla förstår inte prick vartenda ord andra använder och då är det väl bra att folk säger ”vänta lite nu, jag förstår inte riktigt” eftersom de VILL lära sig.
Men istället blir man avfärdad som nån latmask. Kanske ett gyllene tillfälle för er som är så jävla duktiga att istället förklara vad som menas istället för att sitta på era höga hästar.

Hej Adori! JÄTTEbra och viktig text! Stukturell rasism är som de som säger att bara våldtäktsmän/män som faktiskt fysiskt misshandlar kvinnor förtrycker, men om det vore så så skulle ju en knappast leva i ett patriarkat där vitetsnorm gäller. Enstaka individer kan lika lite upprätthålla en struktur som SD kan. En sak jag tänker på bara(vet ej om det är vad som menas, förtydliga gärna!) är det här med svart och vitt. Alltså jag skulle definitivt säga att rasism(liksom kvinnohat) för mig är becksvart. Jag har liksom absolut nolltolerans, även om jag också tvingats inse mig själv som en del av problemet av då främst rasistiska strukturer då jag oundvikligen har tilldelats mina privilegier på andras bekostnad(det finns alltså inte något direkt ”rätt” för mig). Är det då alltså kontraproduktivt att utpeka folk som direkta rasister (t ex SD och fåren som följer dem)? Menar du att det då oundvikligen följer med en bild av att den andre är helt fri från skuld? För det menar jag verkligen inte! Men jag gillar att skälla ut SDare och hänga ut dem för vad de är, ifrågasätta dem. Bör detta undvikas? Vill så gärna göra rätt och vara säker på att jag inte förvärrar jämställdheten med mitt agerande! Hur resonerar du/ni andra?

Jag satt just och tänkte på det där! Jag tycker att så länge man inte distanserar extrema rasister från sig själv så är det inte skadligt att belysa vad extremhögern gör (sen är ju sd numera en del av strukturen eftersom de sitter i riksdagen). För det kan vara viktigt att visa hur rasistiskt våld är en förlängning av mer rumsren rasism vilket vi alla bidrar med. Problemet blir när folk inte belyser det sambandet, tycker jag.

Jag hatar när folk säger att det bara är SD som är rasister. Det finns massor med rasister i alla partier, det är bara det att SD har gjort sin rasism till politik.
Jag blir också trött när folk tror att rasismen började när det kom invandrare till Europa, eller att Hitler var en ensam galning eller något sådant. Det har funnits utpräglad, systematisk och strukturell rasism i Europa i mer än 1 000 år, iallafall när det gäller antisemitism och antiziganism(eftersom judar och romer var de största minoritetsgrupperna i Europa fram tills 1800- och 1900-tal).

Viktigt inlägg. Jag har själv varit en av dom där som ”absolut inte är rasist” och ”tycker att alla är lika mycket värda”. När jag lärde mig mer om strukturer och förtryck och så insåg jag att jag såklart också bär på många inlärda fördomar. Det var ingen trevlig upplevelse, men tur ändå att jag kunde ta det till mig, för nu kan jag ju ändra mitt beteende!
Jag tror att dagens ideal om att man ska vara så fördomsfri och öppensinnad gör att många låser sig fast vid den tanken, och vägrar erkänna (ens för sig själva) att de bidrar till förtryck. Men det är precis som du skriver: ”Antirasist är inte en fin titel. En blir det först när en handlar antirasistiskt.” Det finns en idé om att antirasist är något man bara är om man tycker att alla ska ha samma värde typ, men det krävs nog betydligt mer jobb än så för att faktiskt inte bidra till förtryck.

Alltså jag håller med! Och så himla bra inlägg,jag tycker det förklarar väldigt pedagogiskt hur rasism funkar som struktur. Jag tror svårigheten att förstå/kunna ta till sig att rasism/antirasism inte är något en bara sällar sig till kan handla om människors behov av identitetsskapande och att det delvis kan vara det som gör det så svårt att inse att en själv har fördomar. En har liksom byggt en självbild och så blir det en sorts identitetskris när någon påpekar att en beter sig problematiskt till exempel. Jag har upplevt det när jag började lära mig mer om antirasism, innan jag insåg att det handlar om en process. Också en lärandeprocess. Och inse att jag bidrar till förtryck vare sig jag vill eller inte, men att försöka göra medvetna val och förändra där jag kan. Och lära mig mer så.

Mycket viktig och välskriven text. Som person med funktionsnedsättningar (crip) känner jag igen mig på punkt efter punkt. Särskilt hur människor tror att diskriminering utförs av andra, då ju de är goda, öppensinnade människor, och hur människovärde är något jag tilldelas och tillåts ha på nåder snarare än en medfödd och okränkbar egenskap. Tack för din text!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *