Kategorier
Vardagstrams

Vemär du, vem är jag? Tolkningsföreträde och privilegier, av Maria Fredriksson

Ingen kan helt och fullt förstå hur det är att vara någon annan, det kan nog vi alla vara överens om. Man kan i viss mån göra kvalificerade gissningar. Vi använder oss av etiketter och generaliseringar för att förstå vår omgivning. Jag tror att förmågan att läsa av och tolka omgivningen varierar på samma sätt som förmågan att läsa, förstå och tolka texter, mattetal, periodiska system eller engelsk grammatik (ja, jag jobbar som lärare).

Något som slår mig är att de flesta tillstår att det finns områden de inte förstår sig på, inte behärskar eller ens är intresserar sig för och därmed avstår från att uttala sig om annat än med stor försiktighet och ödmjukhet.

Varför är då folk så snara att uttala sig kategoriskt om något som vi väl alla egentligen är överens om att vi inte kan greppa? Prestige?

Jag är på många sätt mycket privilegierad. Jag har medborgarskapet, utbildningen, anställningen. Jag har bakgrunden och framtiden. Så länge jag öppnar munnen.

Språk är nyckeln till olika sociala rum. Det handlar både om det svenska språket i bemärkelsen nationalspråk, så väl som om språket som klassmarkör.

När man ser ut som jag blir man väldigt medveten om detta. Som adopterad upplever jag att adoptionen och därigenom språket varit min nyckel. Innan folk hör hur jag pratar kan jag bli bemött på många underliga sätt och ibland är det just mitt språk som sätter mig i lustiga situationer. Eftersom min omgivning ser mig som ”svensk” och själva säger att de ”glömmer bort” hur jag ser ut hamnar man ibland i diskussioner som ofta innehåller ”men jag menar inte dig”, eller ”du är ju svensk”. Till exempel kan dessa diskussioner handla om vissa bakverk och vad dessa ska kallas.

När jag hamnar i diskussioner om vissa bakverk och sötsaker, men även om adoption, ”importfruar”, sexturism till vissa asiatiska och afrikanska länder, om SD och migrationspolitik så är det ofta med folk som anser sig vara bildade och därmed, per definition och automatik bättre vetande. Därför är deras eventuella rasism, främlingsfientlighet eller misogyni farligt på riktigt. De verkar uppfatta sin utbildning och samhällsposition som ett slags vaccin mot fördomar.

Det är inte rasismen och misogynin i fåniga facebookgrupper, i trådar på Flashback och Familjeliv som gör mig mest ledsen och trött. Det är den man möter bland den s k intellektuella medelklassen och som oftast tar sig i uttryck i avfärdande och förminskande. Det är i liknande situationer man hör fraser som ”Jag är inte rasist, men…” eller ”Jag vill inte kalla mig feminist, men…”

Som lärare är det här med mobbning ständigt aktuellt och det framhålls ofta och oftast att det är den utsatta som har tolkningsföreträde och i skolans värld är detta även formulerat i lagtext. Det gör mig därför både förtvivlad och förbannad när man i bakverksdebatter (och andra, mindre sockerdoftandediskussioner) gör just det som alla mobbningsexperter förkastar: fråntar de utsatta tolkningsföreträde och till och med rätten att känna sig utsatta.

När folk försvarar rätten att använda ett språkbruk av ren hävd, och när folk inte förstår det förolämpande i stereotypiska nidbilder av etniska grupper i reklam och sketcher underhåller de en rasistisk syn på världen. När de dessutom viftar bort argument från representanter för de för skämten utsatta grupperna gör de samma sak som skolgårdsmobbarna gör mot offren: ”men det är ju bara på skoj”, ”det var ju inte meningen att någon skulle känna sig mobbad” och ”men man får ju tåla lite skämt”.

Nu kan man ju hävda att det är skillnad på barn och vuxna. Min fråga är då – när ska säga till barnen att de får börja tåla lite skämt? Första sommarjobbet? När de blir myndiga och därmed upphör vara barn juridiskt? När de lämnar skolsystemet?

X ska inte behöva höra att hen är tjock, men ska stå ut med att vara pepparkaksgubbe år efter år.

X ska inte bli retad för att hen är fräknig, men ska tycka att det är OK att jämföras med ett bakverk.

Sjuåriga Maria ska inte behöva höra något om sneda ögon och plattnäsa, men som vuxen behöva höra dumheter om importfruar, kinapuffar och se programledare och partajkomiker göra sig lustiga över asiater och asiatiska språk.

När jag säger att jag inte skulle känna mig bekväm med att åka till Thailand med pappa. När jag känner mig illa till mods när jag hamnar på en krog full med asiatiska tjejer och en busslast med gubbar i t-shirts som det står ”Thailand 2006” på – inte för att jag är rädd för att bli ihopblandad med tjejerna, utan för att snubbarna och gubbarna uppvisar ett helt vidrigt beteende.

När jag tar upp sådana här saker och får höra att jag är överkänslig, lättkränkt och humorbefriad.

Jag upprepar – när ska ett barn lära sig att verbala påhopp av rasistisk och sexistisk art egentligen är skämt som man inte ska bli så upprörd av?

etiketter - Kopia

Maria, född någonstans i Sydkorea, någon gång en vår i början av sjuttiotalet. Oetnisk svensk sedan sex månaders ålder. Bloggar i Life According to Chip där hon har tolkningsföreträde i allt som handlar om hur det är att vara just hon. Du kan även följa Maria på twitter där hon twittrar under Combatanten

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vemär du, vem är jag? Tolkningsföreträde och privilegier, av Maria Fredriksson”

Det är så intressant det där om hur kvinnor med asiatiskt ursprung känner sig illa till mods med sina vita pappor. Vad hemskt, hade ingen aning om det förrän inläggen på det här temat.
Jag är nyfiken bara: varför marknadsförde inte LD artikeln mer? Jag såg inget på fb o på twitter bara en kort notis o ett stort flöde av annat efter det. Förra skribenten tyckte jag du skrev var så fantastisk osv men det här var ju också en bra artikel!

Intressant och bra inlägg! Jag är tyvärr inte helt bekväm med att umgås offentligt med min pappa eller mina bröder längre eftersom folk kan vara ganska otrevliga. När man var liten förstod alla att man var adopterad, idag tror folk att min pappa har ”hämtat” en fru från Afrika. När jag är med någon av mina bröder så tas det för givet att jag är deras älskarinna. ibland har mina bröder förklarat att jag är deras syster men det år nästan aldrig någon som tror på dem. Grannar och även personal i en av brorsans närbutik har till och med anklagat honom för att ”passa på medans frugan är borta! ”
Ganska obehagligt när folk beter sig så.
Nog om mig.
Tack för ett bra inlägg Maria!

Tusen tack, Hope.
En bekant – adopterad från Thailand – åkte som trettonåring till Thailand med sin familj. När pappan skulle gå ner i hotellobbyn för att köpa vatten ville han inte att hon skulle följa med ner, vilket gjorde henne ledsen. Gissa om det blev svårt för föräldrarna att förklara varför…
Jag var en gång ute med en gammal vän till familjen. Han brukade ta med mig och min bror ut och fiska när vi var små. Nu var jag 25-årig student och han jobbade i samma stad som jag pluggade. Vi gick ut för att ta en öl och snacka gamla minnen. Han var i 50-årsåldern. Det gick så där. Han fick idiotiska frågor om vad jag kostade och hur han fått tag på mig, samt jävligt sura blickar från kvinnor i hans ålder, medan jag fick utstå samma dumma frågor ställda över mitt huvud (visserligen är jag ganska kort, men va’fan…). Vi gick därifrån med ganska bitteräcklig eftersmak i munnen och jag insåg där och då att jag aldrig skulle kunna gå ut med min egen far och känna mig helt bekväm med det; inte heller åka med manlig partner till Thailand eller Vietnam på semester utan att hela tiden ha en känsla av obehag.

Tusen tack 🙂
Gillar verkligen det här initiativet – det är så svårt att nå fram i bruset och jag är så tacksam att någon med så stark röst hjälper fram en sådan som mig. Oerhört glad över responsen, dessutom – är inte så van vid att bli läst av så många och var därför sjukt nervös.

Så bra och tänkvärt, tack!
Just det här att man är ”objussig, lättkränkt” och en ”partypooper” om man säger i från när man själv tar illa vid sig… För att inte tala om hur ”skön” man är om man spelar på fördomarna om den egna gruppen(!) (t.ex. det sköna alibit som själv sa ne***boll).
Bra med detta i skolan också! När jag var liten gick jag i en skola med många svenskar, och jag var en av de få mörka. På ngt vänster fick lärarna rasism = nazism och andra världskriget, och då blev det så att den vardagsrasism som jag upplevde och mina föräldrar påtalade bara en västanbris som avfärdades som ”nyfikenhet”! Man ska tala med elever och barn om rasism tycker jag, men jag hoppas och tror att det är bättre med den saken i skolorna i dag. Den här boken är bra i det avseendet, och den har jag förstått används mkt i undervisningen! http://www.bokus.com/bok/9789177128755/vad-ar-rasism-samtal-med-min-dotter/

Som adopterad på 70-talet hamnade man ju oftast i medelklassiga, vita miljöer. Känner igen mig. Jag och en handfull andra adopterade var de enda rasifierade jag såg på daglig basis. Minns första gången jag åkte buss med klassen inne i stan och de första båtflyktingarna från Vietnam hade kommit. Ett helt gäng vietnamesiska ungdomar satt på bussenoch de började glatt prata med mig, till mina klasskompisars förtjusning och jag visste inte hur jag skulle förhålla mig. Jag var typ 8-9 år.
Ett annat skolminne: Varje dag från år 7-9 hade jag en halv klass efter mig. Varje gång jag passerade dem i korridoren var de tvungna att påpeka att jag kom från Korea. Lite tjatigt. Minns att jag tyckte det kändes pinsamt när det hände när jag var i sällskap med någon. Idag vet jag vad jag kände. Jag kände mig kränkt.
Ett tredje minne: en lärare på gymnasiet passerar mig och min klasskompis i korridoren. Min klasskompis är också adopterad från Korea. Jag fick höra lite upprörande nyheter och slängde ur mig ett ”åh, fan!”, varpå läraren kom fram till oss och påpekade det olämpliga i att jag svor då han stod och kommenterade den nya panelen (vilket ingen av oss hört) och gick sedan iväg muttrande att ”så går det när man lär sig svenska för fort”. Min kompis var en aning kvickare i skallen än jag på den tiden och tog upp detta på klassrådet, utan resultat – ingen som helst reaktion från någonoch jag kände mig bara… obehaglig till mods. Typ kränkt.

Tack! Många bottnar i den här texten som jag gärna skulle kommentera och spinna vidare på, in synnerhet som jag själv är lärare och dagligen tampas med diverse diskussioner om vilka ord som är okej och i alltför ofta förundras över hur dåliga andra vuxna i skolan kan vara på att stävja kränkande språkbruk. Bland annat.
Som sagt, mycket att spinna vidare på, många tänkvärda perspektiv. Tack för det!

Lärare är ”bara” människor, som alla andra, med samma brister och förtjänster och mobbningen i lärarrummen skiljer sig föga från den som utspelar sig på andra arbetsplatser. Eller skolgårdar. Tror till och med det kan bli värre bland just lärare (precis som på andra s k ”snälla” arbetsplatser, då personalen förväntas vara/förväntar sig vara mer medvetna än andra om mobbningssignaler. Lite ”vi mobbar inte – vi är ju lärare”.
Jag tror därför vi måste ge extra akt på hur vi ser på varandra, andra och hur vi uttrycker oss. Lika lite som en rasifierad vän ger immunitet ger lärarlegitimationen per automatik frikort från mobbning och diskriminerande handlingar.

Yes klockrent! Blir så illa berörd av det här. Måste också lägga in att fördomarna som thailändska kvinnor möter här i Sverige är horribla. Förstår inte de som tittar snett på dem vad det innebär? Hur fel de kan ha i sina fördomar och hur mycket värre allting kan bli. Ovärdigt.

Tittar snett… höhöhö…
Skämt å sido.
Det är en mycket svår diskussion, för den tangerar så många svåra saker, som synen på sexualitet, kultur, rasism, feminism, misogyni, kolonialism etc etc.
Eller inte svår alls.
Ge fan i att utnyttja att folk har det svårare.
Våga inse att fattigdom inte är en kultur.
Usch – kunde ju inte låta bli att se den där vidrigt äckliga dokumentären ”Min pappas unga fru” härom dagen…
Minns när jag var på en nattklubb och ett gäng tjejer från typ Filippinerna dök upp och de bjöd in mig att dansa med dem. Kändes aningen obekvämt på många sätt. Slutade med att jag hamnade i bråk med dubbelt så gammal sjöman som inte fattade det olämpliga i att en sådan som han stötte på en sådan som mig. Det intressanta var att han vägrade prata svenska med mig, trots att jag inte sa ett ord på annat språk än asful boråsiska… Han framhärdade med sina gubbsjukheter på bruten engelska…

Tack så mycket. Är så glad att få denna möjlighet att dela med mig av mina funderingar och betraktelser – oerhört tacksam för LD:s initiativ.
Visst blir man arg och ledsen. Varje gång jag ser en liten adopterad tjej från Kina, Thailand eller liknande land känner jag liksom en tagg i hjärtat; något slags sorg över vad hon kommer att behöva inse om sin omvärlds syn på henne och hennes gelikar.

Åh gud, den ”upplysta” medelklassen provocerar skiten ur mig. Det värsta är när de vill ha ”sansade diskussioner” om sådant de aldrig själva behöver drabbas av. De hävdar bestämt att man ska bjussa och utbilda osv, man ska ta debatten! Så sitter de där och ba ”Men vi TJÄNAR ju faktiskt på invandring!” och känner sig duktiga. Och själv tänker man att det är tur att man är lönsam då, fan vet vad som hade hänt annars. Eller nej, det absolut värsta är att denna medelklass aldrig kan granska sig själva lite, se sig själva i spegeln och förstå att även dom är med och upprätthåller förtryckande strukturer. Att förtryckaren inte är ”någon annan”. Det gör ärligt talat väldigt ledsen. Det är sjukt svårt att ha en konstruktiv diskussion med någon som vill se sig som godheten själv.

Ja, jag läste nyligen en debatt angående feministiska skönhetsideal för kvinnor vs nutida västerländska skönhetsideal för kvinnor. En del av debattörerna hade skrivit att det inte var nutida västerländska skönhetsideal för kvinnor som var problem, feministerna ville bara göra skönhetsidealen till ett problem. Problemet var istället att kvinnor i väst i allmänhet är tjockare nu än för 40 år sedan! För det smala skönhetsidealet var nu tydligen längre ifrån hur de flesta västerländska kvinnor såg ut i verkligheten, jämfört med förr då fler var smala, därav kvinnornas ökade missnöje med sina kroppar! Jo, man kan ju alltid vrida och vända på det så att man slipper se skönhetsidealet man gillar som problemet!
Ja, många män anser sig veta bättre än kvinnorna själva vad som är bra för dessa kvinnor. I debatten jag nämnde ovan så framgick detta tydligt genom att vissa män talade om för feministkvinnorna att de visst också ville ha allmänna skönhetsideal, även om feministkvinnorna påstod att de inte ville ha allmänna skönhetsideal i sitt idealsamhälle.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *