Kategorier
Vardagstrams

Får man som smal och snygg vara med och kämpa mot utseendekraven och vikthetsen?

Så får smala inte vara med och kämpa mot utseendekrav och vikthets och normer? Måste man vara tjock eller ful för att få kritisera smalkravet och var går gränsen, hur fet måste man vara? 

Alla får vara med. Ju fler desto bättre, ju fler som ifrågasätter och kritiserar och framförallt vägrar vika sig eller låta kraven cementeras desto bättre. Som normativ eller smal funkar detta bäst genom att vara allierad med de som inte är det.

Så hur gör man? Vad får man göra? Ja jag bestämmer faktiskt inte men här kommer några konkreta tips.

Vill man som smal/normativ kämpa för utsatta grupper, skeva normer eller samhällskrav så kan man t.ex:

Bli medveten.

– Bli medveten om dina egna privilegier men främst hur tjocka bemöts och ses på av samhället; fördomar, hur vi porträtteras i media, film, litteratur, tidningar. Om diskrimineringen mot tjocka.

– Bli medveten om hur man själv reproducerar normer och krav och sluta med det, exempelvis genom att INTE tjocklavja dvs kalla sig tjock eller låtsas att man är tjock eller nypa sig i magen och kalla det fläbb, ursäkta sig när man ”syndar” eller posta en massa bilder på sin nygymmade tajta kropp i smickrande vinklar.

(Obs! Moraliserar såklart inte kring vilka bilder man postar på sig själv, vältränade människor har samma rätt att synas och finnas som alla andra och ska aldrig skammas eller gömmas undan, men det kan vara värt att fundera över vad man personligen bidrar till om man postar mycket bilder eller texter som är relaterade till kropp, träning och vikt. )

skinny

– Lyfta fram de som är exempelvis överviktiga eller på annat sätt ickenormativa och deras berättelser, vittnesmål och vardagsskildringar. Låt de utsatta tala för sig själva men lyft fram dem när de gör det. Jag skriver t.ex nästan aldrig om trans- eller rasifieringsfrågor men lyfter gärna de som gör det.

– Genom att tala om problematiken med utseendekraven och alltid ifrågasätta människor som upprätthåller dem. Alltid säga ifrån där man ser och hör dem. Detta gäller åt alla håll. Det är ej ok att uttrycka sig hånfullt om smala kroppar heller, oavsett om man gör det för att lyfta tjocka. Säg alltid ifrån.

Genom att säga ifrån när andra sätter likhetstecken mellan övervikt och ohälsa eller pratar om att det bara är att äta mindre och röra sig mer. Låt ej fördomar och okunskap om övervikt eller överviktiga stå oemotsagd. (Läs gärna Julia Skotts bok ”kroppspanik”. Finns som billig pocket på adlibris.)

thin

– Reagera INTE negativt när överviktiga (eller andra för den delen) benämner sina kroppar som tjocka. Att vara tjock är inget dåligt och vi ska inte reagera som om det vore det heller.

– Ifrågasätt när andra använder tjock som något negativt. ”Är det nåt fel att vara tjock?”.

– Genom att synliggöra förtrycket tjocka utsätts för. För en själv men också för andra. Här vill jag tipsa om kontot Fet Kvinna på instagram.

tjock

– Genom att bara låta sin kropp synas och finnas och bara vara utan att ursäkta den. Kvinnor som avslappnat trivs med sig själva är bara bra.

– Låta bli att prata om normativa kvinnokroppar som större, mulliga eller valkiga.

Och här kommer en bubblare som är lite svårare men ändå väldigt effektiv:

– Sluta ge komplimanger kring utseenderelaterade saker; kropp, viktnedgång, träning, kläder, smink, frisyr och ansikte. (med mera). Komplimanger gör mottagaren (och dig) mer medveten om hur en ser ut. Ju mer du tänker på hur människor ser ut desto mer kommer de tänka på hur de ser ut.

Ingen kan ha koll på allt eller veta precis hur de ska uttrycka sig, men tillsammans kan vi lära oss. Som normativ är det dumt att använda sin kropp som verktyg (minns ni t.ex kändisarnas ”sluta sminka er”-kampanj? Eller den där bilden på en perfekt kvinnomage med bristningar som skulle vara peppande för kvinnor som föder barn?) och det vill jag påminna er om!

tips

Har ni några fler tips på hur man kan jobba mot kraven och hetsen?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Får man som smal och snygg vara med och kämpa mot utseendekraven och vikthetsen?”

Personligen tycker jag det är lättare att säga ifrån som smalis jämfört med när jag var överviktig. Nu kan nämligen ingen anklaga en för att vara avundsjuk. Så jag beundrar verkligen dig och att du som dessutom är offentlig, vågar ta den här fajten.
Vet också både hur det känns att vara riktigt smal och få massor av cred för det, gå upp en storlek och tycka att en är tjock, för att sedan bli tjock på riktigt med allt vad det innebär. Det är också intressant hur en del (dock några få) börjar bete sig märkligt under min viktresa nedåt (har hört flera liknande berättelser). De blir sura när de tycker att det börjat gå för långt! Så det här med ens egen och andras kroppar tar verkligen sjukt mycket plats i vårt samhälle.
En annan sak som jag har försökt tänkta på är att tona ner min viktnedgång lite. Dels för att jag är så innerligt trött på detta ständiga fokus, kroppen och trots att det är skönt att ha droppat de här kilona. Folk överlag blir nämligen så till sig över detta, vilket iofs oftast är i positiv bemärkelse, men jag tycker faktiskt att det kan bli lite överdrivet ibland. Och det visar också hur mycket överdriven beundran den smala kroppen väcker. För jag köper inte en sekund att särskilt många oroat sig över min hälsa, nej det är bara utseendet, YTAN, som är det som räknas.

Tack för ännu ett superinlägg!
Det är ju självklart att smala kvinnor ska lämna företräde och lämna över sin plats åt oss tjocka kvinnor.
Arbetsgivare måste hjälpa till och motarbeta de smalas privilegier och i första hand anställa tjocka människor på de betydelsefulla och viktigaste tjänsterna.

1. Frikoppla mat och hälsodiskussionen från viktnojjor och tvättbrädemagejakt. Jag tror att vi behöver frikoppla hela viktfrågan från utseende/status helt och hållet. T ex skulle jag gärna se en hälsodebatt frånkopplat utseendefixeringen. Se kroppen som en bil, maten som bränsle. Olika människor behöver olika sorters bränsle. Önskar att fokus låg mer på välmående/friskvård. Vilken sorts mat mår du bäst av? Vid vilken vikt mår du som bäst? Vi ömkar gärna en kvinna som gått igenom en jobbig period och rasat i vikt. Tänk om vi kunde ägna samma omsorg åt den som tacklar livets sorger med att äta sånt som man går upp i vikt av?
2. Seriöst, ni som arbetar inom vården måste skärpa till er när det gäller människor med övervikt. Ni ska arbeta med vetenskap som grund, inte era egna fördomar. Att fråga om/diskutera en patients vikt är en enorm trigger för många människor och bör endast ske när det är medicinskt befogat. Varför inte väga t ex op patienter med dold display? Sluta med att rutinmässigt fråga om patienters vikt om det inte är befogat. Speciellt försiktighet bör iaktagas med gravida och nyblivna mammor. Istället för att viktstressa nyförlösta kvinnor och tapetsera BVC’s väntrum med ”Mama Bootcamp” och liknande triggers bör BVC informera om vikten av lugn och ro och extra fett i maten som behövs för att dra igång en lyckad amning eller bara hämta sig efter förlossningen.
Att BVC rutinmässigt kollar upp vad mamman väger efter förlossningen men inte alltid hur hon egentligen mår säger egentligen allt om vårdens skeva prioriteringar idag. En deprimerad självmordsbenägen mamma (eller pappa med för den delen men deras vikt är inte lika i fokus) är en betydligt större hälsorisk än en som väger för mycket enligt BVC’s tabeller. Se helheten istället. Fråga hur människan du har framför dig mår. Om hen själv vill väga mindre, erbjud hjälp men fokusera på hur personen mår. Inte hur många kilon de bär på.
3. Håll barnen ”normalviktiga” dvs på en vikt som gör att de kan leka obehindrat och inte drabbas av viktmobbning i dagens samhälle. Barn ska inte behöva tänka på vikt öht. Tjata aldrig någonsin om att äta upp på tallriken. Belöna inte med mat. Beröm inte för ätande. Lär barnen att smaka på maten och äta tills de är mätta. Sluta när magen är full. När det sker kan bara de själva avgöra, inte du. Var noga med att du som vuxen inte överför ev egna problem med mat och vikt till nästa generation. Om du är sockerberoende sköt det när barnen inte är med och försök lära dem ett bättre sätt att handskas med livets goda. Om du är fettfobikern som är mån om att äta nyttigt eller går på diet av någon anledning nöj dig med att säga att du som vuxen mår bäst av att äta på ett visst sätt men se till att växande barn får i sig tillräckligt med fett, kalorier, näring. Oavsett om du själv är tjock eller smal, undvik att prata vikt med barnen. Låt helt bli att kommentera din eller andras vikt i negativa ordalag. Lägg fokus på att man ska äta bra mat för att orka springa och leka och göra roliga saker. Prata om vad man kan använda kroppen till, inte hur den ser ut. Om barnen kommenterar någons storlek så konstatera bara lugnt att vi människor ser olika ut. Vi finns i olika storlek, form och färg bara.

Du gör ett fantastiskt jobb som upplyser alla inklusive mig!
Jag försöker själv driva en motvikt till smalhetshetsen och fatshamandet på andra områden. Har sedan en tid tillbaka en blogg och ett instagramkonto om raw food. De flesta stora instagramkonton med raw food är vansinnigt fokuserade på smala kroppar där de sammanblandar hälsa med smalhet. Det är en hets utan dess like och jag får känslan att personerna bakom de populära kontona är besatta av sin vikt. T.ex. kan nämnas att de flesta stora konton pratar om ”banana island” där de ska äta enbart bananer under X antal dagar för att bränna magfett. Och så postar de foton på sina pinnsmala kroppar. Det är så oerhört galet och absolut inte hälsosamt.
Mitt konto och blogg fokuserar på god mat. Inte ett enda ord om vikt eftersom det är irrelevant. Jag hoppas att mitt fokus kan skapa ett glädjande matintresse utan att kroppen står i centrum. Och i förlängningen kan folk inspireras av mat utan att hets och fatshamande döljs bakom ”hälsa”.

Här om dagen var jag hemma hos en kompis och hennes kille. Medan vi äter middag, inför barnen, sitter pappan och bräker om sin 5:2-diet, och hur mycket han har gått ner i vikt. (Han har aldrig varit i närheten av överviktig.) Min illmagra kompis, frun alltså, myser: ”och jag bara rasar i vikt jag också utan att göra någonting!” Pappan hade en bantardag, och käkade en gurka. Han sade ”det är inte alls bra med potatis”, varpå sjuåringen stelnar, slutar tugga på sin… potatis, och förskräckt frågar vad det är för farligt med potatis. Pappan börjar svamla om kolhydrater och kalorier, och tystar sig snart med sin gurkjävel. Jag och barnen stirrar på våra potatisar och vet inte riktigt vad fan vi ska säga. Det avrundas med att min kompis, som är huvudet längre än vad jag är, med fasa och lite själväckel i rösten berättar om när hon vägde som mest (och var helt normlviktig.) Jag sitter där och vet inte riktigt vart jag ska titta, så jag blickar ner på bulldegen som hänger över bältet, och konstaterar tyst för mig själv att jag, kortisen, väger mera än vad min långa kompis vägde när hon var som tyngst. Hur kommer det sig då att det är jag som ändå är rätt nöjd, och inte dietar och panikar?
När jag vägde som minst, däremot, JÄVLAR vilken kroppspanik jag hade. Jag hade blivit förbannad om någon hade kallat min näst intill anorektiska kropp för smal. För det var den ju inte, det såg jag ju med mina sjukglasögon i spegeln.
Det är inte lätt det här.
Men bra att du belyser detta ämne, LD.

Fy vad vidrigt! Jag har svårt att förstå att folk kan vara så omedvetna att de inte förstår vad det här gör med deras barn. Jag har som ett exempel två arbetskompisar som ständigt pratar om bantning och de är alltid så missnöjda med sin vikt. Kan tillägga att ingen av dem är kraftigt överviktig på något sätt, utan är väl som så många är, kan inte äta obegränsat utan att gå upp.
Till saken hör att deras barn har tagit efter det här. Ändå är en av de här kvinnorna såå säker på att så icke är fallet, ”nä det är tur att mina barn inte har blivit lika ätstörda som jag är.” Sedan visar hon stolt upp bilder på ena dottern som tydligen tajtat till kroppen rejält och fått magrutor. En annan kollega liksom kommenterade att, ”men ehh hon var ju jättefin innan också.” Alltså det är svårt att förstå att en människa kan vara så korkad att vederbörande inte förstår att barnen tar efter ens beteende, vad de ser och hör. I det här fallet säkert dagligen.

Något som stör mig något fruktansvärt är smala människor som talar om ’smalmobbning’ vilket enligt min åsikt är bland det löjligaste som finns. Jag väger själv oerhört lite och jag har fått höra kommentarer om att jag borde äta mer eller att jag bara är skinn och ben etc. men det är aldrig samma sak som att påpeka att någon som är tjock borde äta mindre.
Smal är inget negativt, att någon säger att jag är för smal är ingen förolämpning. Tvärtom är det något positivt i samhällets ögon. Det enda som gör mig arg på sådana kommentarer är att folk anser sig ha rätt att säga vad jag borde göra med min kropp.

All mobbing är allvarlig och många smala kvinnor mår riktigt dåligt i sina smala kroppar, men tror jag förstår vad du menar. Att få kommentarer om att man ”borde äta lite mer” osv är ju jävligt harmlöst och bottnar ofta i genuin omtanke. Precis som du säger så är ”för smal” ändå idealet som många kvinnor strävar efter.

Tack för det här inlägget!
Jag har ett kompispar som hetsar om vikt(nedgång) och känner mig ofta uttittad och ”taskig” eftersom jag väljer att inte haka på snacket om hur GRYMMA de är som har gått ner ett visst antal kilon. Eller när de kallar sig själva tjocka och jag inte säger emot.
När vi träffas och de andra i sällskapet börjar haspla ur sig komplimanger om utseende och kvittrar ”Åh vad snygg du har blivit, vad duktig du är som gått ner så mycket!” och jag istället säger ”Vad roligt att se dig, hur mår du?” då känns det som att de andra stannar upp och tänker att jag kunde väl bjussat på en komplimang här liksom, och jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta det?
Om jag säger ”Vad är det för fel på att vara tjock då?” när jag är den som är smalast, kommer de att tycka att jag är dum i huvudet som inte kan sätta mig in i deras situation? Kommer de tänka att jag är naiv och blåögd och inte förstår förtrycket mot överviktiga?
Förstår du hur jag menar?

Jag känner igen det där litegranna från mitt egna kompisgäng, fast jag har varit den som alltid har varit tjockast. Det är bra att du ser problematiken med att göra jämförelsen bra=smal och försöker få bort snacket om yta. Jag förstår din upplevelse av att dom tolkar utebliven ”komplimang” som en indirekt elakhet/missunnsamhet och det är skitsvårt att föhålla sig till. En av min bästa vänner har sedan vi lärt känna varandra när vi var 16 (vi är 30 nu) pratat väldigt mycket om sin kropp, hur tjock hon är och hur glad hon blivit när hon gått ner i vikt. Det har känts som ett hån då hon alltid varit smal och jag har dragits med ca 30 kilos övervikt, även om jag vet att hon har haft en ätstörning. När jag äntligen tog mod till mig att ta upp detta med henne i våras om hur ledsen jag blivit under alla år av hennes och mina andra kompisars kommentarer och fokus på utseende och vikt så var det som att en kollektiv polett trillade ner. Nu tränar tillsammans på att sluta recensera och kommentera varandras utseende, istället för att försöka peppa varandra med ”komplimanger” om utseende. Nu för tiden pratar vi också istället om skeva ideal och kroppshets och hur det får oss att känna, istället för att prata om hur fel/bra våra kroppar är. Jag tänker att det är det första steget, att våga säga högt vad som faktiskt pågår: ”vi värderar varandra efter utseende. Vi gör inte det för att vi valt det och vi menar inte illa, men vi borde jobba för att sluta med det, för jag tror inte att vi mår bra av det i längden”.

Tack så väldigt mycket för tipset om kontot ”Fet kvinna på instagram”! Jag blir så nedrans berörd av att läsa om folks berättelser. Får faktiskt gråten i halsen och inte minst för minnen som kommer tillbaka från min egen barndom och uppväxt. Jag har ju en del riktiga viktfascister i min släkt. Den ena värre än den andre. Minns så väl hur kroppen öppet kunde kommenteras och bl a sa min salig mormor en gång att ”ja du har åtminstone små fötter”.. Tack för den liksom. Jag bantande mig praktiskt taget igenom hela tonåren och lite till och använde mig av den ena mer idiotiska metoden efter den andra. Det sorgliga var att detta sågs som något bra och hejades på.
Jag har en bror som också varit utsatt för mycket vikthat, t ex en gång stod några släktingar och hångarvade bakom ryggen på honom, p g a hans kroppshydda, på ett släktkalas. Han märkte inget men det gjorde däremot jag. Han har också berättat flera historier, b l a hur hans chef förnedrade honom i personalmatsalen inför alla, genom att säga något i stil med att ”men herregud kan du inte skärpa dig människa och börja banta, du är ju så pass ung också.”

Happ och här sitter jag och har lite ont i magen för morgondagen då min mamma kommer hit på besök (hon kommer hit ungefär fem gånger per år och jag mår lika illa varje gång). Imorgon kommer hon som tur är bara över dagen men kommer lik förbannat göra mig ledsen och deprimerad den korta stund vi träffas. Jag kommer då få tips på hur jag ska gå ner i vikt dvs genom operation, viktväktarna, Itrim, LCHF, Nutrilett etc etc. Och så kommer hon sätta sig framför mig och säga ”du måste ju ta tag i det, du är ju rund som en fotboll”. Och jag kommer inte säga något för det är ingen idè eftersom hon bara lyssnar på sin egen röst + att jag redan är så nedtryckt av min mamma så jag inte orkar säga något till henne.
Det som faktiskt gör mig mer ont är att hon när mina döttrar varit hemma hos henne på något lov suttit och tittat på Biggest loser med DOM samt haft någon slags näringslära och talat om att man ska akta sig för att äta vissa saker (potatis, bröd, pasta, godis).!! Alltså mina döttrar är normalviktiga..nu alltså..för min yngsta dotter slutade att äta för att inte bli tjock hon gick ner mycket i vikt satt och nöp sig i magen och ja ni fattar..läraren i hennes klass reagerade och ringde hem till oss eftersom hon slutade att äta, nu har lyckligtvis dottern kommit på andra tankar.
Så ni förstår kanske att jag har ont i magen idag?

Bra inlägg 🙂 Däremot tycker jag inte det inte finns någon mening med att kritisera enskilda smala individers insatser för att hylla feta kvinnor på bekostnad av dem, för även den där smala kvinnan kan pga sjukdom tro sig spela i samma liga (egen erfarenhet – ätstörning)
Att däremot kritisera stora massföretag, bekostade kampanjer osv som gör misstaget att ”hylla feta” genom att återigen hylla smalheten och därmed befästa smalhetsnormen är enligt mig helt legitimt.

Problemet med en del av resonemangen, särskild detta att ”bli medveten om hur man själv reproducerar normer” och det så kallade tjockislajvandet är att det ofta är ett uttryck för – av patriarkatet påkallat – internaliserat självhat. Då blir det väldigt konstigt när du skriver att man inte ska ”nypa sig i magen och kalla det fläbb” eller ”ursäkta sig när man ’syndar’”, utan att se till varför kvinnor i alla storlekar beter sig på det sättet. Det är en påtvingad ängslighet eftersom någon ständigt står över axeln och talar om för oss att vi borde vara lite smalare, lite hälsosammare, lite snyggare. Det är liksom inte avgränsat till en viss grupp kvinnor, även om ”överviktiga” drabbas i större utsträckning.

Jag har full förståelse för kvinnor som gör och tänker så och tänker inte skamma dem. Detta är ett inlägg där jag tar upp vad man kan göra själv för att motarbeta normer och att upphöra med detta offentligt är en del. Även om beteenden är fullt förståeliga så kan de fortfarande reproducera normer och det vill jag påminna om. Väldigt många gör ju så här på rutin utan att reflektera vad det sänder för budskap.

Det är så bra skrivet av dig allt detta!! Stämmer så himla bra och även om du får mycket skit och tycker att du själv upprepar dig som en papegoja så behövs det skrivas om och om igen.
Personligen gillar jag inte direkt att få uppmuntran för mitt yttre eller för klädval etc, blir otroligt obekväm av det och oftast är det ju andra kvinnor som liksom vill pusha och vara snälla med sina kommentarer. Jag blir bara medveten om att jag då är snyggare just den dagen eftersom jag orkade sminka mig eller hade på mig en ny tröja. Är jag inte snygg annars eller vafan ???…tänker jag… Går oftast osminkad till jobbet och när jag väl sminkat mig skäms jag nästan för att det känns som alla tittar på mig extra och ger mig massor med komplimanger. Suck.
Är väl medveten om att inte uppmuntra andra på detta sätt hela tiden men kan då istället känna mig elak. Känner att de liksom saknar kommentarer om deras utseende som de gärna velat höra när jag kan se att de piffat till sig. Min förhoppning är att de ska trivas extra bra med mig i slutändan -trots uteblivna ”positiva” kommentarer ang utseende- för att de kan slappna av och vara sig själva med mig.

Angående hälso-argumentet så vill jag påpeka en sak:
Fetma är inte onyttigt. Kroppen tar ingen skada av att innehålla mycket fett. Ohälsa som har samband med fetma beror istället på olika levnadsmönster som OCKSÅ ger fetma. Framförallt kost, men även motion, vistelse i solljus, socialt liv m.m. påverkar ”välfärdssjukdomar”. Man kan vara tjock och frisk och man kan vara smal och sjuk i ”fetmarelaterade sjukdomar”.
Men det är ingen som skammar någon för att denne har diabetes, alzheimers, högt blodtryck, benskörhet eller andra sjukdomar. Detta eftersom det inte är hälsan de oroar sig för, det är utseendet som är anledningen till att man skammar eller tjatar på tjocka.
Så det där hälsoargumentet och de ”välmenande” tjockiskommentarerna kan de stoppa upp, det är bara ett svepskäl för att få kritisera någons utseende.

Smala kvinnor och män är båda priveligerade och ingår på sätt och vis i samma typ av patriarkat. Båda förnekar också att de utnyttjar sina chanser att förminska kvinnor och tjocka för att få mer makt!
Alla är inte så förstås men som grupp är de förtryckare.

Vet du, det finns både smala och s.k ”normalviktiga” som tror att de att tjocka. Det finns sjukdomar som anorexia, bullemi m.m som man bör ha i åtanke innan man skriver inlägg. Det här är en individuell fråga från person till person.

Himla bra tips, jag noterar!
En fråga: om jag tex fikar med en kompis o jag känner för att ta en extra bulle då får jag så sjukt dåligt samvete. Själv e jag konstruerad så att jag skiter ut överskottet. Men under den fikan är jag rädd att verka så jäkla ”bra” för att jag kan ta en bulle till. Känns ibland som kompisen måste förklara sig o säga att ”jag måste hålla igen”
Hur tacklar jag det? Tips? 🙂

Bra och konkreta råd! Sista ÄR svår. Jag har själv lärt mig av med en hel del av det, men har varit med om att folk blivit så sura och griniga på mig när jag inte sagt något om deras nya klädesplagg/frisyr/whatever. De har undrat om jag tycker att den är ful eftersom jag inte säger nåt. Har du några bra råd för hur jag kan bemöta det?
Sedan har jag en fundering. Under den känsligaste delen av min uppväxt (tonåren) så blev jag ofta kallad ful. Till slut tyckte jag att jag var ful. Nu har jag jobbat på det och bryr mig inte så mycket om hur jag ser ut längre. Min fundering handlar om hur man VET att man är ful? Jag kände mig inte det minsta ful förrän efter att jag hört det ett tag. Vem avgör?

Fantastiskt bra inlägg!
Jag går varken eller under normkroppen eller den tjocka kroppen men får istället höra hur ”bra det är nu när du gått ner några kilon!” och hur ”starkt jobbat av dig att du gymmar och får mindre midja”. Det är väl skitsamma med hur min kropp ser ut, den kunde istället ha fått varit frisk och smärtfri, det är det jag jobbar på.
Att inte ha ont i ryggen, att få stärka mina muskler, kunna städa obehindrat eller åka gokart med familj och vänner utan att kroppen säger ifrån. Slippa akuten för att njurarna gör ont eller att jag har 100ggr värre värk än mensvärk.
Däremot har jag inte tänkt på det själv förrän jag läste ditt inlägg och alla kommentarer men det var lääänge sedan jag gav komplimanger för utseendet. Mycket jag berömmer folk för är att jag mår bra i deras närhet. De gör mig väldigt glad, de får mig på bra humör och jag tycker de är så härliga och fina människor och det vill jag förstärka hos dem.

Vad är det bästa att säga till unga tjejer som oroar sig över att magen hänger ut över jeanskanten eller att tröjan sitter tajt? Jag hör sånt HELA TIDEN och vet verkligen inte vad jag ska säga för att stärka personens självkänsla utan att lägga fokus vid själva vikten och utseendet.
Problemet är att de redan fått höra att de inte är normala; i omklädningsrummet, badhuset eller klassrummet. Fy fan vad barn, och i synnerhet tjejer, kan vara grymma (som i elaka). Att spränga den barriären och nå fram med ”du är fin som du är” och ”ingen annan bryr sig” är så svårt, för de har redan blivit informerade om att det är fel att vara tjock. Det känns som att inget kan rubba den ”grundvärderingen”.
Hjälp mig snälla! Jag har flera tjejer i min närhet som behöver rätt sorts pepp!

Detta tips gäller väl framför allt på jobbet/i skolan men:
SLUTA kommentera folks matlådor! Säg ingenting om innehållet, att något ser nyttigt ut eller whatever. Och ursäkta aldrig den mat du har med dig – låt heller aldrig andras ursäkter för sin ”dåliga” mat passera utan säg istället att det ser skitgott ut om någon nu har med sig korv och pommes (eller annan mat som anses ocreddig på många arbetsplatser).
Där jag jobbar är det sån total jävla hets kring det där, folk gluttar ner i varandras matlådor och ska kommentera både det ena och det andra. Jag får ibland inte ner en bit när kommentarerna börjar hagla, det känns sjukt obehagligt och kan bara gissa att andra säkert också kan känna så utan att våga säga något. Har fått kommentarer ibland om hur nyttig min mat ser ut – men det enda det skapar är fan ångest och tankar om att ”nu kan jag aldrig ta med mig något som inte är typ sallad”.
Och VARENDA gång, jag menar verkligen varenda gång, någon på jobbet har med sig ”onyttig” mat så ska det ursäktas, jag har hört allt från ”ehe, alltså, nånstans bland all den här såsen så gömmer det sig en vegetarisk hamburgare faktiskt” till ”ja, nu var det ju min MAN som lade i matlådan, såhär MYCKET skulle jag aaaaldrig äta”. Jag blir fan tokig på skiten.
Ge fan i min matlåda!

Folk får för mig vara hur magra eller feta de vill, bara de slutar gnälla och fokusera så förbannat på det … och så länge den sistnämnda kategorin inte sitter bredvid och på mitt flygplanssäte >;)
Ja, ja finns säkert en massa argument för att flygbolagen är diskriminerande som inte har bredare säten … men det kommer helt säkert så snart det finns något ekonomiskt att vinna på det … sorry jag är cynisk nu, men mest trött på den här debatten, och trött på att den behövs. Låt folk vara som de är och vill utan att döma. Så länge folk själva tar ansvar för sin situation och inte gnäller över den, så finns det ingen anledning att begära att folk skall ändra sig eller att pusha sina normer på dem.

folk får vara hur funktionshindrade de vill, bara de inte sitter bredvid mig. Folk får vara hur utvecklingsstörda de vill, bara de inte sitter bredvid mig. Folk får vara hur bög de vill, bara de inte sitter bredvid mig. Folk får ha barn om de vill, bara barnen inte sitter bredvid mig. osv.
Jag fattar att det kan vara obekvämt att bli ihopträngd av ett äckligt fetto som ej har vett att banta innan flygturen men vet du vad? Det är en FUCKING MÄNNISKA DU PRATAR OM. Att ta del av samhället innebär att vi får acceptera och underlätta för de som har fler hinder eller svårigheter än oss. Nej du är ej cynisk, du har en usel människosyn.

Ibland känns det som att man är minst lika fixerad vid sin vikt som smal, vi är ju lika medvetna om normerna och att smal=vacker och tjock=katastrof.Ju smalare desto mer har man att förlora…Jag försöker avprogrammera mig genom att läsa typ fett Magazine och sådana bloggar och undvika tjejtidningar som drar ner en i skiten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *