Kategorier
Vardagstrams

Harätstörda ett smalhetsprivilegium?

Varje gång jag skriver om smalhetsprivilegier så tas ätstörningar upp. Är ätstörda privilegierade menas det kanske då och genast får diskussionen en ny vändning. Människor blir med rätta förbannade när de känner att att ätstörningar blandas ihop med privilegier men då ska jag förklara hur det ligger till en gång för alla.

Först: Ätstörning är inte en storlek. Ätstörningar drabbar alla människor i alla storlekar. Feta människor kan vara ätstörda. Normalviktiga människor kan vara ätstörda. Då har vi det avklarat.

Jag påstår inte att smala människor inte har riktiga problem eller mår dåligt i sina kroppar. Och jag påstår inte att smala människor är privilegierade i alla sammanhang. Och jag påstår verkligen inte att ätstörningar i sig innebär privilegier.

MEN! Smala människor med ätstörningar har fortfarande ett smalhetsprivilegium. Fotomodeller är ett bra exempel på detta samt smala personer sjukdomen inte syns på.

modeller

Smalhetsprivilegiet skiter nämligen i varför du är smal eller hur du mår som smal. Smala ätstörda lever fortfarande i en värld som premierar smala kroppar och får fortfarande samma fördelar som andra friska smala. Och som tjock ätstörd får du inte vården de behöver och tas inte på samma allvar om smala ätstörda. Trots att det är fler tjocka som lider av ätstörningar än smala.

MEN! Ätstörning är också, eller kan iallafall vara, ett slags funktionshinder som i sin tur innebär att man är underprivilegierad.

Så man kan, som smal och ätstörd, vara både privilegierad (som smal) och underprivilegierad (som ätstörd). Förstår ni?

—————————————-

Kommentarerna avstängda

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Harätstörda ett smalhetsprivilegium?”

Lägg av… Jag kan tala om för dig att ett eventuellt smalhetsprivilegium inte gör någon märkbar skillnad i ens liv när man inte har turen att leva med en frisk hjärna. Eller när man lever med en självbild som inte är kopplad till verkligheten öht… När omgivningens behandling av -eller uppfattning om- dig är irrelevant.

Det är ju det som är poängen. På ett strukturellt plan har en smal/manlig/vit/hetero person dessa privilegier. Sen kan individ vara extremt drabbad av något som gör att hen inte kan utnyttja sina privilegier.
Exempel 1: En smal person har lättare att få jobb och ofta högre lön. Just denna smala person är drabbad av anorexia och kan överhuvudtaget inte ha ett jobb. Alltså kan hen inte utnyttja privilegiet. Personen mår jättedåligt, kanske sämre än de flesta tjocka. Dock existerar ändå privilegiet.
Exempel 2: En man har lättare att få en chefsposition, alltså ett privilegium. Just denna mannen bryr sig dock endast om sina 5 barn som hans exfru har fått vårdnaden om och vill inte jobba 80 timmar i veckan, utan helst bara se sina barn jämt. Hans lidande blir extremt stort. Han har fortfarande ett privilegium.
Så tänker jag i alla fall att det funkar. Enskilda personers öden/val/känslor kan innebära stort lidande men personen har ändå privilegier.

Min mamma har vräkt ut sig sitt har över tjocka människor så länge jag kan minnas. När tjocka (främst kvinnor) går förbi blir hon förbannad och säger saker som ”hon måste ju äta HELA TIDEN, KONSTANT.”
Har haft ångest över mat, vikt och träning sen 4an och svält mig själv i perioder.
Vissa perioder har jag tränat och ätit stadigt och känt mig pigg och glad men det resulterar i att jag får ”hull”.
Så jag har gått tillbaka till en halv måltid per dag utan träning för jag blir så rädd när kroppen domnar och det svartnar för ögonen efter ett träningspass kombinerat med diet.
Om min mamma inte hade varit sådär fint naturligt smal så hade vikten säkert inte varit så känsloladdat för mig.
Nu är det som att jag tävlar med henne. Jag är ju hennes dotter, jag kan ju för fan inte vara tjockare än henne!
Nä fy. Skäms över mig själv

Himla bra inlägg! Jag har varit hemskt avundsjuk på min kompis som är jättesmal. Alla kläder sitter så snyggt, hon brukade aldrig ha problem med sjukvården utan togs på allvar, när någon beskrev henne brukade det vara ”den där smarta, smala, snygga tjejen”, ingen räknade hur många kakor hon åt.
Nu när jag vet om hennes ätstörning förstår jag vilket helvete det är. Inget jag önskar min värsta fiende.
Jag är fortfarande lite avundsjuk på hennes smalhetsprivilegier, samtidigt som jag förstår det extrema lidandet hennes ätstörning innebär och skulle ALDRIG vilja byta plats med henne.

Håller med dig LD! Jag har varit både tjock i tonåren och väldigt smal när jag hade ätstörningar (ortorexi) när jag var typ 20, och oavsett hur dåligt jag mådde då, så fick jag ju i princip bara uppskattning och gratulationer eftersom jag gått ner så mycket i vikt och ”blivit snygg”. Fick beröm för min diciplin när det gällde mat och för att jag var så duktig och tränade så hårt varje dag. Sen att jag frös så mycket så att jag knappt tog mig ur duschen efter gymmet och att jag hade konstant ångest syntes ju inte.

Jag är väldigt intresserad av ätstörningar, alltid läst allt jag kommit över. Men just att överviktiga är fler än smala som har ätstörningar har jag aldrig läst. Det vill jag gärna läsa mer om.kan du länka eller ge annan källa?

Det beror väl på hur man definierar ätstörning. Ätstörningar innefattar mer än bara anorexia/bulimi, att inte kunna kontrollera sitt matintag i mängd, dvs överäta, kan vara en form av ätstörning.

Jag tror att en sak som också gör sitt till denna förvirring (runt smalhet och sambandet med ätstörning) är att begreppet ”anorektisk” börjat användas mer i sin 2:a hands betydelse (att beskriva person som har Anorexia Nervosa: [Namn] hade anorexi, hen var anorektisk), när anorektisk – i 1:a hand – i alla fall från början beskrev ett gränsvärde i kroppsmassa motsvarande ”undernärd” ([Namn] var anorektisk, hen var undernärd). En kan alltså, av olika anledningar, VARA anorektisk utan att HA anorexi (och även ha anorexi utan att vara anorektisk) – precis som att en person med fetma inte automatiskt lider av BED. Det är med andra ord två olika saker, men får tyvärr i vardagstal ofta samma betydelse.
Tänkte det kanske var en bra grej att reda ut, while at it.

Jag som tjock: Undrar om krigsfångar åtnjuter smalhetsprivilegier? Ja, det är klart att de gör. I förhållande till mig, och i förhållande till andra, nyanlända krigsfångar. Ungefär så här känns det.
Privilegier är ju flytande.
Jag blir så jävla förbannad på sån här skit.

OT men jagskrev precis min åsikt om artikeln ”sluta göra barn könsneutrala” som cirkulerat på facebook och GAAH det känns så bra men är så nervös inför kommentarer att jag darrar. Men det behövdrs skrivas, då två vänner positivt delat den så var tvungen att skriva nåy om att den int är så bra
Va ba tvungen att säga det till någon haha puss på er!

Med ”frisk” menar jag att iaf ha en möjlighet att övervinna problemen med min självbild. Att kunna vara ok med mig själv, att kunna göra som du och posta en bild på min kropp och vara genuint ok med det. Som du, eller som Molly Sandén. Men det kommer aldrig, aldrig att hända. Så snälla, kalla mig inte priviligerad för att du upplever det så. Eller fundera åtminstone över om de privilegier jag eventuellt åtnjuter står i proportion till hur stigmatiserad jag är och vad det medför. Och snälla du, gör inte det här till ett exempel på förtryck. Det är det inte.

Att du inte känner av ditt privilegium innebär inte att du inte har det. För andra kommer inte se dig som mindre värd på grund av din kropp, du kommer inte få sämre vård på grund av din kropp och du kommer inte vara ett stående skämt på grund av din kropp. Du har förmodligen även andra privilegier som du inte märker ett dugg. Till exempel är du förmodligen cis, vilket är ett stort privilegium.

Jag hade bulimi när jag var yngre. Jag är frisk nu, fast egentligen inte. Vad jag menar är att jag har slutat hetsäta och spy, men jag tänker fortfarande likadant om mat och om mig själv. Det är en oändlig källa till ångest för mig. Utöver detta har jag andra mentala diagnoser, som inte är relevanta just här. Och just det, jag är överviktig. Har alltid varit det, mer eller mindre. Förutom perioden i tonåren då jag insjuknade i bulimi. Och det är så klart hemskt att leva med mentala sjukdomar i allmänhet och ätstörningar i synnerhet. Men grejen är den att trots att jag mådde så sjukt dåligt, utan att ens riktigt försöka dölja det, så bemötte alla mig med hejarop och gratulationer. De visste inte att jag spydde upp allt jag åt. De visste inte hur jag debatterade med mig själv varje dag, inför varje måltid. Allt de visste var vad de såg. Och det var att jag äntligen hade tagit tag i mina problem och blivit smal! Så vid just den tidpunkten hade jag det privilegiumet.
Det var inte förrän jag berättade för folk hur jag hade lyckats bli smal och sökte hjälp för det som folk började bemöta mig som psykiskt sjuk. Och trots det så var det många som inte visste. Varje gång jag mötte en ny människa kunde jag ändå känna mig säker på att de inte skulle döma mig för hur jag såg ut.
Allt det försvann när jag blev ”frisk” eller vad jag nu ska kalla det, och gick upp rätt mycket i vikt. Genast var mina gamla problem tillbaka. Jag är fortfarande, i grund och botten, ätstörd. Jag kommer förmodligen alltid att vara det. Men just nu har jag inte ens den enda fördelen kvar.
Min poäng med det här inlägget (som blev mycket längre än vad jag hade tänkt) är att det verkligen inte spelar någon roll varför man är smal. Majoriteten av samhället känner inte till ens personliga omständigheter, och såvida en inte är väldigt underviktig är det svårt att skilja mellan sjuka och friska personer.
Privilegium är inte någon sorts tävling, eller något som kan jämföras. Om det fungerade på det sättet så hade intersektionalitet inte varit ett användbart koncept. Sist men inte minst, privilegium bör inte ses på ett känslosamt vis. Det är skitsvårt att se att en själv har haft fördelar som andra inte har haft, trots att ens eget liv har varit svårt. Men att ta det som en förolämpning för inte diskussionen framåt och är inte konstruktivt på något sätt.

När jag som smal läser sådana här texter förstår jag varför män ifrågasätter feminism. Det gör jag verkligen. För jag som smal blir sjukt förbannad, ungefär på samma sätt som en man säkert blir. Dock inser jag att det inte finns någon logik bakom mina känslor, då jag bl.a. kan köpa kläder utan att ens prova dem, då jag vet att den minsta storleken alltid passar. Men, jag känner verkligen ”ehm ja, mina känslor och åsikter räknas inte”. Precis som en man.

jag har också tänkt på det när jag har läst på rasifierade bloggar. då försöker jag alltid tänka på alla män som har noll själv insikt och kniper ihop min käft och lyssnar. jag blir irriterad, tänker över det, och släpper det. och ja, jag har fått mer förståelse, förståelse att jag inte fattar mycket!

Jag har lidit av ätstörningar en stor del av mitt liv och varit normalviktig hela tiden, med undantag för en period då jag var underviktig. Inga erfarenheter av reell övervikt mao, utan bara av ”mental” fetma. Och nog fan kan jag fortfarande se att jag som normalviktig/smal är privilegierad.
När jag var som sjukast minns jag med vilken avsky och rent av rädsla jag såg på överviktiga människor. Jag skulle hellre ha dött än gått upp tio kilo (trots att jag fortfarande skulle varit normalviktig).
Jag stirrade med äckel i blicken på överviktiga människor som la ner chips i kundkorgen på ICA. Det skäms jag för idag, men så var det. Mina festmåltider bestod av lightläsk och Läkerol och det tyckte jag gott att alla ”fetton” kunde nöja sig med de också.
Jag vet inte hur det är att vara överviktig, även om jag levt med känslan av att vara det i snart halva mitt liv. Men när jag går igenom alla elaka, orättvisa, vidriga tankar jag som svårt ätstörd tänkt om mina överviktiga medmänniskor får jag en hint. Jag har ju själv stirrat på dem utan att dölja min avsky. Jag har snörpt på munnen åt överviktiga McDonaldsbesökare. Mina egna tankar, mina egna fördomar och rädslor kan förstås inte ge mig full insikt i livet som överviktig, men väl en aning.
Som mångårig, multisjuk psykiatripatient är jag inte det minsta privilegierad, men likt förbannad ser inte folk i gemen på mig med äckel i blicken. De stirrar inte på mig när jag äter hamburgare, de viskar inte om mig när jag handlar mat. Mina privilegium som smal har jag fortfarande kvar.

Fattar poängen med ditt inlägg och tror att de flesta smala med ätstörningar har fått det pga tjockhetsförakt/smalhetshets som finns i samhället. När jag växte upp dvs gick högstadiet/gymnasiet för drygt 20 år sedan så dog sammanlagt 5 vänner/klasskompisar (5-års period) i anorexia och ett flertal blev väldigt sjuka. I min värld är väldigt smal förknippat med död och sorg. De må ha haft vissa privilegium som smala men ingen av mina sk tjocka vänner har dött pga mat de valt att äta alt inte äta. Jag tycker med andra ord att detta inlägg är att bege sig ut på tunn is i fråga om privilegium.

Varför använder du ordet normalviktig? Är inte det ganska dumt i disskutionen om vikt? När är en normalviktig? Försöker DU skapa ett eget ideal där du bestämmer vem som är normal och vem som är inte? Normalt är ett väldigt ångestladdat ord och ett dumt ordval. Hur resonerar du?

amen alltså kan vi sluta snacka kroppar nu?? Under tiden du bestämde dig för att inte uppmärksamma olika sorters kroppar så var denna bloggen underbar. nu? Med typ 2 sidor som enbart handlar om tjocks mala och privilegier hit och dit? Ångest. tråkigt. ännu ett ställe där kroppar tas upp.
Och ja. Jag gissar att jg är en av de ”smalhetsprivilegrade”.

Så utmynnar det hela ändå till ett självömkande gråtrunkande där alla tjockisar måste släppa allt och trösta det sårade privilegiets självupptagna ylanden.
Nästan som om huvudtexten inte redan hade förklarat det hela med mycket enkla och tydliga ord.

Och jag håller med dig, DenDärAndraJessica. Det är tydligen jättesvårt att försöka förstå vad inlägget handlar om utan att ta ner det på individnivå, eller missförstå och få det till att det skulle vara mer synd om tjocka än andra på något vis?
Tjosan liksom, intersektionalitet och privilegier går in i, eller överlappar varandra!

Jag upprepar mig så att du inte känner dig ensam.
MollyMollsfirstofhername, jag är helt och hållet på din sida!!!!!
Framförallt det du skrev…12 augusti, 2014 kl. 18:37
(Detta helt utan att jag själv har ätstörningar men jag är väldigt insatt i vad de handlar om.)

@Mollymollsfirstofhername
Vad är det du inte förstår? En man som är uteliggare har ju privilegier av att vara man även om han personligen har andra problem som en viss kvinna inte har. En vit kvinna har privilegier som en svart kvinna saknar även om just den vita kvinnan inte har det lika bra som t.ex. Opera Winfrey.
Du som smal har privilegier som en tjock person inte har.
Precis som män och vita så får du acceptera din roll i förtrycket, lyssna på de förtryckta och försöka vara en del av förändringen.

The real Hmm: som vanligt håller jag med till en viss del, hmm sån är jag. Håller bl a med om att folk blir förskräckta när de ser en riktigt anorektisk kropp och att det knappast innebär ett privilegium, eller förresten gör det inte? Jo på ett sätt gör det faktiskt det och för att den avmagrade kroppen inte enbart väcker avsky, utan även medkänsla. En medkänsla som sällan infinner sig då det gäller en tjock person. För en tjock kropp får sällan någon medkänsla, hur dåligt den en mår på insidan.
Ta det här med föreställningen om depressioner som exempel. Jag vet nämligen många som på högsta allvar tror att en depression per automatik innebär att man rasar i vikt (åtminstone om det är en riktig depression ;)). Eh näe jag rasade istället upp i vikt (ca 20 kilo på mindre än ett år). Jag har också en släkting som är bipolär och hon går ofta upp enormt mycket på kort tid under hennes värsta perioder. Så ja, jag tror fortfarande att smala har ett privilegium oavsett de är medvetna om det eller inte.

Jag håller absolut med dig och förstår att en kan vara privilegierad trots äs. Men vill bara tillägga att, angående vem som får hjälp så är äs-vården en stor fet skamfläck över lag och det är sjukt svårt för någon att få hjälp/ rätt hjälp.

Det blev du genom att vägra att ta ansvar för ditt smalhetsprivilegie och istället hävda att ditt sjukdomsproblem gav dig frikort att förtrycka tjocka.
Hur ser du på psykiskt sjuka män? Saknar de manlighetsprivilegier bara för att de är sjuka?
Du märker kanske att LD inte förnekar sin roll gentemot rasifierade och transpersoner? Men du kanske menar att hon som tjock kvinna inte kan vara en del av annat förtryck?

Jag kan inte förstå hur hela den här kommentarstråden blivit kidnappad av en enda människa som trots upprepade och väldigt bra förklaringar ändå vägrar förstå… Allt är så fruktansvärt klart, tydligt och välformulerat.
/Smal vit kvinna med två friska barn och psykisk sjukdom (privilegier haglar trots att jag är kvinna och psykiskt sjuk)

Ännu ett smalhetsprivilegium är ju just detta med folk som bah ”Stackars alla SMALA ÄTSTÖRDA”. Smala är det liksom automatiskt synd om medan tjockisar inte tänks på. Eller det finns rätt många som tycker att tjockisar ska vara ätstörda för det är normalt att vilja bli smal. Fast det där ätstörda tolkas inte då som ätstört.

My
Du ser inte på hur många sätt det är osmakligt att ta upp? Ok.
Vi kommer väl inte längre.
And:
Jag trollar inte, jag håller inte med er.
Stor skillnad.
I ett sammanhang när ni kommer med åsikter på hur fel jag har när jag förklarar att smalhetsprivilegiet inte ser ut på samma sätt för psykiskt sjuka som för friska, något jag faktiskt vet något om; känns det lite som att ni ska akta er för att anklaga andra för att trolla. Jag förtår också att ni inte tycker att det är osmakligt att fundera över om sjuka människor åtnjuter privilegier pga symptomen på sin sjukdom. Det är ok, men jag förväntar mig samma jävla respekt tillbaka när jag säger att jag inte tycker att det är ok.

”Något jag faktiskt vet något om” säger du. Jag vet också precis hur det är, men jag håller inte med dig. Tidigare sade du att du inte talar för alla ätstörda, men det är ju precis det du försöker göra här? Du beter dig som om din åsikt är den enda rätta för att du har dina erfarenheter, utan att bry dig om oss andra som har sina egna erfarenheter utan att hålla med dig.
Man måste kunna se sitt privilegium utan att ta det som en förolämpning.

Oj, kommentarsfältet har minst sagt spårat ur här.
Jag har haft ätstörningar eftersom jag ville vara smal eftersom allt annat än att vara smal som kvinna ses som ett misslyckande. Och ni som påstår att man inte är smalhetspriviligerad som ätstörd vet inte vad ni pratar om, just smalhetsprivilegiet var det enda som var positivt med sjukdomen. Det är något jag kan sakna ännu idag faktiskt (trots att jag aldrig varit i ens i närheten av övervikt).

Ursäkta, men hur beter ni er egentligen?! Och ni ska kalla er feminister!
För det första: Att skriva ett blogginlägg där man kallar symptomen på en sjukdom för privilegier är helt befängt! Tror ni inte att människor som är sjuka (oavsett om smalhet är en följd av sjukdomen) hellre skulle ha ett friskt psyke och en frisk kropp – oavsett storlek?
Och detta tjat om förtryck! Vet ni ens vad förtryck betyder? Det är skillnad på att utsättas för negativ särbehandling och diskriminering och att bli utsatt för förtryck. Förtryck är att inte få styra sitt liv själv, att bli hotad med/utsatt för våld av en regim, att vara utsatt pga sin hudfärg (pga ÅR av förtryck) osv.
Jag har själv ett funktionshinder och skulle aldrig i livet hävda att jag är utsatt för förtryck. Negativ särbehandling och diskriminering, ja. Men förtryck? Knappast! Vi lever i en demokrati där vi kan göra vår röst hörd, där vi kan protestera, där vi kan delta i förändringsarbete, där har makten över våra egna liv (så till vida att vi inte har en svår sjukdom/en grav funktionsnedsättning och därmed är utelämnade till andras eventuella välvilja).
Och som ni behandlar en person som protesterar och berättar att hen har en ätstörning! Att ni envist fortsätter hävda att hen är privilegierad. Att ni använder härskartekniker. Vad är det för fel på er?! Hur skulle ni reagera om någon bloggade om att symptomen på den sjukdom ni har, som påverkar hela ert liv, i själva verket är ett privilegium?
Ni borde skämmas!
Och nej, att vara smal eller att vara man eller valfritt annat valfritt privilegium innebär inte att man automatiskt är överordnad. Tror ni att en gravt CP-skadad vit heterosexuell man är överordnad normalhindrade rasifierade homosexuella kvinnor t.ex? Tror ni verkligen det?
Överviktiga människor blir helt klart diskriminerade och hegativt särbehandlade, jag har inte sett någon i det här kommentarsfältet hävda något annat, men sluta för höge farao tro att alla smala, oavsett anledning till vikten, är överordnade överviktiga människor! Det finns andra faktorer som verkligen kan överskugga alla privilegier som smalheten eventuellt innebär.
Nej, tänk verkligen över ert beteende och er världsbild, för båda är helt åt skogen!

Den här bloggen kryllar av inlägg och kommentarer i stil med: ”Åh, innan jag var tjock var jag ett jävla svin som inte kunde känna med tjocka människor eller se deras situation öht”
Så jag lägger ner nu, tydligen har merparten av skribenterna här en empati som stannade i utvecklingen någonstans i 7-årsåldern. Jag förstår att ni inte riktigt kan ta in det ni själva inte har upplevt och att er nya utsatta situation enligt er själva berättigar er att trycka ner och förminska andra människor.
Jag blir alldeles matt och chockad när jag läser såna kommentarer, men själv har jag inte ert empatiska handikapp. Så jag kanske ska visa lite förståelse för det.

Du skulle ju också kunna undersöka hur det är att vara tjock och ätstörd om du nu inte tror att din smalhet utgör ett privilegium. Tjocka ätstörda (sockerberoende, hetsätare m.m. som är tjocka på grund av ätstörningar) blir inte ens erkända som sjuka och får bara förmaningar om att skärpa sig, ät mindre rör dig mer.
Hur hade du känt dig om vården och alla omkring dig bara förringade din sjukdom och sa ”det är ju bara att äta mer”? Bättre eller sämre? Så hade du haft det som tjock ätstörd.

”Den här bloggen kryllar av inlägg och kommentarer i stil med: ”Åh, innan jag var tjock var jag ett jävla svin som inte kunde känna med tjocka människor eller se deras situation öht”
Så jag lägger ner nu, tydligen har merparten av skribenterna här en empati som stannade i utvecklingen någonstans i 7-årsåldern. Jag förstår att ni inte riktigt kan ta in det ni själva inte har upplevt och att er nya utsatta situation enligt er själva berättigar er att trycka ner och förminska andra människor.
Jag blir alldeles matt och chockad när jag läser såna kommentarer, men själv har jag inte ert empatiska handikapp. Så jag kanske ska visa lite förståelse för det.”
Jag avslutar med att citera mig själv och låter er svamla om eran rätt att kränka och lufta era fördomar ifred!

Lady Dahmer: tack för ett briljant inlägg!
Tack för att du påpekar att ätstörningar inte i första hand handlar om vilken vikt en människa har. Ätstörningar finns hos människor i alla kroppstyper.
Håller med till 100% om att smala med ätstörningar har ett smalhetsprivilegium. Säkerligen gör det inte det lättare att bli frisk, det gäller oavsett tjock eller smal. Samhället stödjer smalhetsen och det är så jävla destruktivt och samtidigt så accepterat.

Jag tycker att LD ska ta bort det här inlägget. Du menade väl när du skrev det men uppenbarligen har det varit väldigt väldigt triggande för vissa läsare som redan är sjuka. Att folk beter sig som de gör mot Molly i kommentarerna gör mig fan fysiskt illamående. Håll käften, bara.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *