Kategorier
Vardagstrams

Men får inte killarna en hashtagg som lär dem att vara stolta över sina kroppar?

Godmorgon allihopa! Jag undrar lite varför vi aldrig får se sånt här i tidningarna?

alex-schulmanskrmavbild-2012-05-13-kl-20-56-21_202454007skrmavbild-2012-05-13-kl-20-55-52_202453902

Varför startas inga kampanjer för att killarna ska känna att deras kroppar är fina som de är? Killar har ju också massa komplex och mobbas ju också för att de t.ex är för korta eller smala eller tjocka eller omanliga.
Vart är hashtaggen som peppar dem att våga vara stolta över sina kroppar? Kan vi inte starta en? Vad skulle den heta?
Närå allvarligt. Det finns en ganska tydlig anledning till varför vi inte ser sånt här skit i tidningarna. Kan ni gissa varför?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Men får inte killarna en hashtagg som lär dem att vara stolta över sina kroppar?”

Är svaret ”patriarkala strukturer”? Är osäker men gissar på det… 😉
En sak som jag kommer att tänka på spontant när jag ser detta (men som jag absolut inte påstår är hela svaret!) är de skillnader som finns i hur grupper med män och kvinnor umgås (och här blir det så klart väldigt stereotypiskt, men det ligger ju i ämnets natur):
Min erfarenhet är att det bland kvinnor är mycket vanligare än bland män att man delar med sig av svårigheter och får stöd och pepp av varandra för att ta sig igenom dem. I ett sådant sammanhang värderas det både att dela med sig av sina problem såväl som att stödja de andra medlemmarna i sina, och hela processen är en viktig del av det sociala samspelet i gruppen. Ur ett sådant perspektiv blir det naturligt att säga ”jag tyckte detta var svårt men nu har jag kommit över det” och sedan ta emot det efterföljande stödet och gratulationerna. Att dela med sig av nojor och svårigheter skapar en starkare samhörighet och därmed ännu större möjligheter för stöd.
I många mansgrupper funkar det inte så. Där fyller inte delande av svårigheter samma sociala funktion utan delar man med sig av något problem så är det många gånger för att få hjälp med en lösning som man inte klarar av att hitta själv. Men det som ger mest respekt är att visa i handling att man har tagit sig igenom problemet. Ur det perspektivet blir det naturligt att inte tala ut om sina kroppsnojor utan istället göra något åt dem, vilket inte behöver betyda att man börjar banta och hänga på gymmet utan kan lika gärna betyda att man skiter i alla ideal och uppför sig med (ett många gånger fejkat) självförtroende trots att man är ”tjock och ful”.
Så den manliga varianten av det serien pratar om, dvs den manliga varianten att hantera kroppsångest på, ser man hela tiden i många av de killar som gör allt för att synas, ta plats och bli respekterade för något annat än sitt icke-normativa utseende.
Båda beteenden har sina för- och nackdelar.

Hej Natacha!
Lite lite OT….
Jag lämnande tråden om dem med ätstörningar också har smalhetsprivilegier då jag blev upprörd över att folk skrev att dem som var smala pga tex cancer också åtnjöt det privilegiet. Då var där ca 100 kommentarer. Jag kan nu se att där blev över 200. Jag hade inte tänkt skriva mer, har ju gått en tid dessutom så tråden borde vara ”död”, men vill läsa vart det hela hamnande. Att du stängt av för fler kommentarer tycker jag är helt ok, men nu till min fråga. Är det meningen att en inte ska kunna läsa vad som skrivits där från dem som kommenterat? Jag får nämligen inte upp dem när jag klickar mig in. Din blogg, dina regler, men jag känner det som fel om det är det du gjort.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *