Kategorier
Vardagstrams

Uppdate om skolan / jagär sämst

Skolan går bra hittills. Svårt att få ordentliga svar från avkomman, men jag har iallafall hittills kommit ihåg att packa med frukt och regnkläder och Ninja kom ihåg att tala om för mig att det fanns en lapp från skolan i väskan, visserligen innan hon skulle sova och då skämdes jag för att jag inte kommit ihåg att fråga.

Jag var ju själv det där barnet med stressad/disträ/glöms mamma som aldrig kom ihåg utflykter, matsäck, badkläder, gympapåse eller att kolla lappar och jag vill verkligen göra bättre ifrån mig.

bussen

Vi kliver upp halv sju varje morgon, borstar tänder och hår, klär på kläder och sen till bussen som kommer kl. 7.10. Frukost äter hon i skolan men jag gissar att den är mer varierad och roligare än det jag serverar hemma och hon verkar vara helt ok med detta.

Efter skolan så går hon på fritids. Inte för att hon behöver det egentligen, jag kan ju lika gärna hämta henne vid bussen men jag tror den sociala biten är viktig. Alla andra kompisar är ju där och jag vill inte att hon ska bli utanför. Det är ju ofta på fritids hon hittar lekkamrater. Hon har hittills kommit hem med flera nya namn och hon blir arg när jag kommer och hämtar.

ninja

För Tamlin går det sämre. Han går ju kvar på förskolan men nu utan Ninja och det brukar börja bra, vi pussas och kramas och säger hej då och han är glad men sen vill han vinka vid grinden när jag går och jag kan höra honom en halv kilometer bort när han skrikgråter ”MAMMA VAR E DUUUUU?!” så det ekar över hela segersäng.

Idag sa jag till pedagogerna att de inte får låta honom följa efter för att vinka. Då ropade han ändå innan jag hann gå och tårarna rann. Vi kramades och pussades länge och sen gick jag. När jag kommer och hämtar så berättar de alltid hur kul han haft och det har han ju. Han har en ny kompis som precis börjat. En flicka i hans ålder. Hans bästis är också en tjej. Det känns tryggt just nu på nåt sätt, men fan vad det känns som att jag har fuckat upp allt för honom.

I Älvsjö så älskade han förskolan. Han ville gå dit självmant på morgnarna och han pratade konstant om Nettan och Karolin. Häromdagen såg han en bild på dem och då sa han att de var hans bästa fröknar. Det har inte varit samma sak här även om förskolan och pedagogerna är minst lika bra (ok, förskolan i älvsjö var exceptionell men ändå)

FAAAAAAAAAAAAAAAAAN

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Uppdate om skolan / jagär sämst”

Åh, bland det jobbigaste som finns är att lämna ett ledset barn. Jag brukar ha så svårt att släppa det under dagen också.
Zack har också haft svårt att berätta vad dom gör och hur det är. Han berättar lite på sitt vis och det blir inte riktigt samma som när en vuxen berättar 🙂

Det finns många saker man kan göra om barn gråter vid lämning. T ex lämna senare om barnet är för trött, äta frukost hemma, göra promenaden/resan till förskolan rolig med en lek, ta tid på sig och vara kvar tills barnet sysselsatt sig med något/hjälpa barnet att sysselsätta sig innan man går.
Min son är t ex blyg på morgonen och behöver bli ”lockad” med nått som gör att han glömmer att vara blyg. När vi kom på det så går lämningarna mycket lättare.
Alla barn är olika, och deras vanor ändras med ålder, så man kan behöva ändra morgonrutinerna pga detta. Men att se hela morgonens aktiviteter och hitta sätt som funkar går bättre än att bara fokusera lämningsögonblicket, är min erfarenhet.
Att inte vara stressad själv vid lämning är bästa tipset, tycker jag. Så försök ha en dialog med chefen på jobbet så att hen förstår att man behöver tid de morgnar man lämnar.

Ja vad roligt för Ninja 🙂 Förstår ditt dåliga samvete vad gäller Tamlin, men tyvärr är förändringar, som en flytt, en del av livet även om det är smärtsamt för ett barn. Ni har det väl annars fantastiskt ute i Segersäng, så även lille Tamlin?!

Åh, jag förstår att det känns jobbigt, men ni har ju flyttat till Segersäng mkt för barnens skull vad jag förstått, och det han förlorar i i relation till ”favorit-pedagogerna” vinner han i annat (trädgård, friheten nära naturen osv osv.), det är sällan så att man får ”allt” med en flytt, utan man får ta det goda med det onda! Sen är ju barn så konservativa och lojala och älskar oftast det som kom ”först” tycker jag! Men visst förstår jag att det känns jobbigt, det gör jag – det hade jag säkert också känt, trots allt resonerande kring för- och nackdelar med olika val! Man vill så väl… och så mkt!
Sen att glömma en lapp i väskan ibland, det är inte det som avgör om man är en bra/dålig förälder, så mkt som du tänker på dina barn: den typen av omsorg förstår man som barn, och barn kan skilja mellan ngn som är lite glömsk, och ngn som är nonchalant/ointresserad – det är en JÄKLA skillnad mellan de två egenskaperna!
Hoppas att det känns bättre med lilla snart, och det går fortsatt bra med stora! 🙂

Jag grät floder när min pappa sa hejdå till mig på dagis. Jag visste också att jag skulle vara sista barnet kvar på dagis. MEN jag älskade fan dagis. Och har ingen separationsångest efter det.

Åh, vad jobbigt det låter med Tamlin! Man känner sig ju värst i hela världen i ett sådant läge. Du kanske redan har läst det här inlägget av Petra Krantz Lindgren http://petrakrantzlindgren.se/2011/09/26/alskade-barn-grat-inte/? Nu är ju alla barn olika, men kanske det finns något där som kan hjälpa er att hitta ett sätt att göra det bättre, just eftersom det verkar som om han egentligen trivs, bara att avskeden är jobbiga. Jag gillar i alla fall det tankesätt hon förmedlar 🙂

Jag undrar om du har några bra tips på böcker och filmer för barn som det är bra genustänk i och som inte är objektifierande. Känns som att tex. Disney Chanel är värdelös ur denna synvinkel.. 🙁 Jag vill inte att min lillebror ska bli matad med objektifierande av kvinnor osv så fort man sätter på tv:n…

Fy, måste vara hemskt jobbigt med barn som gråter och skriker efter en 🙁
Jag själv gjorde det ibland när jag blev lämnad hos dagmamman men det gick snabbt över, min dagmamma was the shit!

Se det positiva i det i alla fall han verkar ju haft roligt när han blir hämtad.
Här är lite knep, vet inte om dom fungerar men testa gärna. Plocka fram och packa ned allt kvällen innan och häng det på ytterdörren eller ställ det så du snubblar över det.
Nej jag gör inte så själv bara för att jag är så himla präktig, utan det är en ren överlevnadsstrategi, för att inte anlända halvnaken utan nycklar plånbok och mobil till jobbet i mitt sömniga tillstånd.
Sen kan du testa att avdramatisera lämnandet lite, jag har själv hållit på som scoutledare för barn. Allt funkade bra på lägret tills det var föräldradag då kom dom ut och sa ”O GUUUD VAD VI HAR SAKNAT DIG!!!!”
Kvällen efter hade vi tälten fulla med snyftande ungar. Vi fick helt enkelt instruera föräldrarna hur dom skulle bete sig, för att det inte skulle bli olidligt när dom åkte därifrån.
Lämna över, håll låg profil och låt honom hitta sina kompisar och fröknar sen glider du bara därifrån, när uppmärksamheten flyttats.
Ett annat tips är att du försöker hitta boken Flickan som inte ville gå till dagis av Cecilia Torudd, tyvärr verkar den utgången men går säkert att hitta på antikvariat eller bibliotek. Läs den tillsammans, den fungerade på mig och barn har faktiskt en större känsla för igenkänningshumor än man tror.

Hej vet hur det känns med gråtande barn vid lämning, det är så viktigt att pedagogerna fångar upp dem och sätter dem i aktivitet precis minuten då man går.
Allt blir lättare efter några veckor, om det inte blir det så kan man vara med några dagar, det brukar hjälpa, lite grundning, man ser hur gruppen av barn leker och hur stämningen är på förskolan och jag har fått en känsla av att barnen tillslut vill att man går därifrån efter en dag när de ser att ingens annan mamma är där.
Du kan gå nu typ …
Men vara tillgänglig gör dem säkrare absolut om man har möjlighet.
Grattis till Ninjas start, vilken underbar känsla när de står på egna ben!
(idag började min 16-åring gymnasiet i en annan stad och han var så nervös, jag lovar oron slutar inte förrän man är i graven tror jag)
Light up – och lappar från skolan…kah! Hate! 🙂 x

Alltså, jag är precis en sån där vimsig, disträ morsa som ofta lyssnar med halvt öra, som glömmer matsäck, gympapåse, regnkläder, aldrig(typ!) frågar efter lappar etc. Tuva är en disträ vimsig unge som glömmer bort att säga till om matsäck, som glömmer att hon fått lappar osv. Det funkar mao skitbra hemma hos oss! X-D
Vet inte hur många gånger jag missat föräldramöten, utvecklingssamtal osv…
Fast, ibland kommer jag ihåg, och jag försöker minnas gympapåse mm… Och matsäcken brukar lösas med stress-stekta pannkakor mitt i natten alt tidigt på morgonen…

Exakt vari ligger din oro? Det brukar bli lättare att sortera i kaoset om man pinpointar det. Vad exakt är det du tycker att du fuckar upp? Vissa saker är ju bara praktiska och de är rätt enkla egentligen att lösa. Känslan av att man suger som morsa är värre. Men det går om man bryter upp den i småbitar. Då ser man vad som är demoner och vad man kan bli bättre på.
Precis som kvinnor aldrig duger i våra kroppar är vi heller aldrig riktigt bra mammor.

Känner så igen mig. Jag var alltid barnet utan matsäck, handduk eller gympakläder och var så avis på barnen som hade pyssliga och fixande mammor. Min mamma hade alldeles för mycket annat att tänka på.
Har länge överkompenserat detta med mina barn och varit helt förstörd när dom någon gång inte fått med sig rätt grejer, men nu har jag äntligen släppt det. Alla missar ibland och till börjar faktiskt barnen hålla lite koll själva.
/L

Så där var min son oxå. Varje terminsstart var som att börja på noll. Skrik och gråt i veckor. Mitt tips: skola in på nytt. Nu är det nya bud utan storasyrran. Kom överens med pedagogerna och lägg upp en ny inskolningsplan. På vårt dagis brukade de skicka ett mms på min glada lekande son typ 10 min efter jag lämnat av en gråtande liten trasa. Det var urskönt! Då kunde en slappna av resten av dan. Tipstips.

Åh du behöver ju verkligen inte klanka ner på dig själv. Alla gör missar och barnen klarar sig bättre än man tror. Angående Tamlin och hans saknande av de urbra fröknarna så tänker jag att sånt går man ju igenom i livet. Det kommer alltid finnas perioder med folk som man kommer sakna men det är ju också nödvändigt att gå vidare. Det kan du inte skylla på dig själv för (även om det är lätt att göra det) och det kanske också är en nyttighet för barnen att vara med om?
Pepp-kram!!!

Förskolan är en frivillig institution. Låt Tamlin följa med hem när han gråter. Han kan bjuda hem kompisarna lika gärna eller komma till förskolan vid lunch/senare på dagen om han får tråkigt, bara ni kommit överens med pedagogerna och stämt av med schemat.
Du jobbar väl hemifrån LD? Låt honom sitta och pilla hemma då någon dag då och då. Han kanske vill gå på förskolan halvtid ett tag? Ni kan kanske åka och hälsa på Ninja i skolan någon dag?
I Sverige idealiserar alla föräldrar det ”självständiga institutionaliserade strömlinjeformade barnet”. Jag tycker det är inhumana skitnormer som känns jävligt förlegade. Barnen ska sitta och rätta sig i ledet resten av livet sen. Att inte komma tillbaka när ens barn i ångest gråter och ropar tycker jag är fel gentemot barnet (och ja tydligen är det ingen vanlig åsikt i dagens Sverige)…

När du vet att ditt barn har det bra på förskolan, leker och lär sig det sociala samspelet i en grupp, varför ska du då ta med hen hem igen ”bara” för att hen gråter vid lämningen? Det enda det kommer att föra med sig är ett barn som lär sig att gråta för att få sin vilja igenom.
Och, jag skulle knappast kalla förskolan för frivillig. I dagens läge är det nog många som är tvungna att lämna kidsen på färskola långt tidigare än de skulle önska.

Är inte det här med lappar och intresse för barnets skolgång ett delat ansvar mellan dig och din man? Vill bara mena att du inte behöver ha så mycket skuldkänslor för att DU glömde en sak.

Hej, var inne på de allra första inläggen du skrivit pga tristess och såg att din man är sonsonson… i rakt nedstigande led till Gustav Vasa. Skrattade till för jag är nämligen också det, rakt nedstigande dotterdotterdotter…. Familjen kanske är väldigt utbredd, vet inte hur många som finns på släktträdet, om jag och din man nu delar samma. Men det är kul info.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *