Kategorier
Vardagstrams

Att vara en värdig överviktig

”Inget godis och ingen glass för dig ditt fetto, inte konstigt att du är tjock om du äter sånt!” (Som om smala aldrig äter skräpmat eller godis.)
Som tjock förväntas man avstå från allt som är onyttigt, från skräpmat, godis, bullar. Man ska späka sig, utöva självkontroll. Man ska framförallt vilja gå ner i vikt och aktivt jobba för det för då är man iallafall en värdig tjockis och först då förtjänar man omgivningens respekt.
tjock

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att vara en värdig överviktig”

Det här med träning. Innan barn så var det typ det mest ointressanta jag visste och jag behövde i ärlighetens namn inte direkt träna. Nu med två små barn så förstår jag att det inte bara är 40-års kris som får iväg många av oss till gymmet/i löpspåret utan det är helt enkelt en acceptabel anledning till egentid. Ja jag vet att vissa inte behöver det och vill vara med sina barn 24/7, jag är dock inte en av dem. Och med träning kommer ofta ett intresse för kost och hälsa. Ville bara säga detta då jag själv tidigare var så förundrad över detta tränande. Alltså hur tråkiga liv har folk om de tycker att träning är ngt som muntrar upp. Nu med en ett- och treåring så förstår jag precis glädjen att få lämna hemmet och göra ngt eget, ofta, som inte ifrågasätts. Småbarnslivet pendlar ju liksom mest mellan överjävligt och hanterbart… Kram alla

Hej LD!
Det är pga omgivnings åsikter som du beskriver ovan som gör att jag kommentarer när du skriver om vilken mat som är ”nyttig” och när du sätter vissa näringsämnen i samma box.
Att folk är/blir rädda för mat och rädda för att äta när andra ser det pga av dömande blickar.
Jag skulle vilja hävda att all ångest som finns inför mat är orsaken till mångas cirkel som är svår att bryta.
Min önskan (”bön”) till det nya året blir att jag hoppas att alla ska kunna äta vad de vill, vad det än är, utan inre ångest och utan andras dömande blickar.

Det är uppenbart att du vill gå ner i vikt, men du tycker uppenbarligen att det inte är värt uppoffringen att inte kunna äta vad som helst, närsomhelst.
Väldigt många andra människor gör den uppoffringen dagligen.
När du sedan kräver respekt för detta val, så tror jag det sticker i ögonen på många.

Finns så många klassiska exempel på hur man märker att det verkligen finns ett krav på att överviktiga ser på sig själva som ett ”work in progress”, och alla regler för hur man är en ”värdigt överviktig”. Är själv en ”viktpendlare” (har relativt lätt att både gå ner och upp i vikt väldigt snabbt. Ofta kan det till och med skifta märkbart bara från vecka till vecka).
Första gången jag i vuxen ålder gick upp i vikt så pass att det började synas och jag väl bestämde mig för att ”ta tag i det” var jag så himla stressad över den lilla övervikt jag hade (Bara något ynka kg. Hade – och har – dock bl.a. BDD, samt var slutmålet att ta mig ner till så liten ”normalvikt” som möjligt utan att tippa över på undervikt ”eftersom jag var rädd att falla tillbaks i ätstörningar” igen. LOL.) att jag, medan jag började panik-späka mig snabbt började utarbeta nödlögner i mitt huvud (för var liksom HELT övertygad om att någon när som helst skulle ställa mig till svars – vilket troligen bara gick tillbaks till 1. att jag alltid upplevt omvärlden som mer ”frispråkig” än jag själv, men också faktiskt 2. min egen syn på överviktiga) som gick ut på att på alla möjliga sätt urskulda dom där kilona jag ville göra mig av med tills dess att det var avklarat. En utav dom var bland annat att (ganska rejält) överdriva den vikt jag redan hade gått ner. Bättre att vara en ”duktig tjockis på rätt väg” än bara ”något trivsel-lönnigt pucko som helt enkelt gett upp och låtit sig själv förfalla”.
När jag ett par år senare på grund av mediciner gick upp 17kg på mindre än ett halvår var det också alltid jävligt behändigt att liksom kunna ta till det som den där ”ursäkten” (och dessutom inflika att jag hade slutat med medicinen och börjat arbeta på att ”bli mig själv igen”). Och ja, den fungerade – åtminstone så länge jag inte behövde förtydliga att det var mediciner mot psykisk ohälsa (men det är ett helt annat ämne i sig). Nu, flera år senare, har jag FORTFARANDE svårt att inte gömma mig bakom diverse förmildrande omständigheter för minsta kilo jag lägger på mig.

Precist så är det, är man fet då fan ska man inte äta annat än möjligen några salladsblad..om ens det. Min ”härliga” morsa (som jag berättat om tidigare, fast det minns nog ingen) brukar köpa med sig sådana där bullar som säljs styckevis, till alla utom mig såklart. Men jag som fick lite självförtroende av ditt och andras svar på min kommentar sätter numera näsan i vädret och tar hennes bulle och mumsar på. RESPEKT!!

Tycker det är lite samma krav på tjocka som det är rent generellt på kvinnor. Kvinnor ska se snygga ut och hela tiden klä upp sig och vara ”söta”. Likadant med tjocka, de ”SKA” försöka göra allt för att gå ner i vikt, annars är de lata och dåliga.
Förstår inte besattheten kring hur andra ser ut, vem fan bryr sig!?
Har man inget bättre för sig? Om inte borde man skaffa sig ett liv eller börja volontärjobba nånstans så man får lite perspektiv på livet och lär sig ödmjukhet.

Håller helt med. Vissa länder är dessutom värre än Sverige. Bodde i ett land där jag bara kunde göra fel. Lade jag inte upp tillräckligt med mat på tallriken så skulle jag akta mig för att inte bli för mager. Såg dig mig äta när de själva inte gjorde det så skulle jag akta mig så att jag inte blev tjock. Alla var dessutom kommentarer från samma människor. 👿

En kommentar som gör mig förbannad är ”det är okej att vara överviktig så länge man är hälsosam”.
Alltså för det första: Vad FAN har du (som säger så alltså) att göra med om någon äter skräpmat, slöar framför teven varje dag och vägrar träna att göra? Okej om du är personens läkare, pt, dietist etc som faktiskt ger dig en anledning att ge ”goda råd” om personens hälsa, men om det är en random person på internet? Och om du nu är så mån om att denna random människa ska må bra, så var är du då när personen får hatinlägg? Borde du inte försvara personen du bryr dig så mycket om? Eller skriver du egentligen bara alla dessa ”goda råd i all välmening” för att ha en anledning att få klaga på överviktiga?
För det andra: Så det är alltså inte okej att vara överviktig pga sjukdom, medicin, fuktionsnedsättning eller andra ”ohälsosamma” anledningar? Det är ju ett riktigt sjukt tänkande.

Lili: Jag håller med största delen av din kommentar. Helt och hållet. Det blir det sista raderna som jag har lite problem med.
Jag har nära mig flera hjärtinfarkter, flera strokes, mag och tramcancer mm mm. I värsta fall har jag förlorat dem för gott, i bästa fall så har det ”enbart” lett till att hen blev blind på ena ögat. Allt är odiskutabelt pga övervikt.
Jag är ledsen men för mig kan det aldrig bli ok att någon som står mig nära är ohälsosam och överviktigt lika lite som att jag aldrig slutar att kämpa för dem som står mig nära och inte vill äta alls. Du kan kalla mig egoistisk om du vill, men jag vill inte förlora fler när det går att avhjälpas.
För mig är det inte ok.

Vi lever i olika världar, eller så ser vi olika saker.
Jag är tjock, jag äter vad jag vill och ingen säger någonsin något sånt till mig. Ingen tittar snett på mig då jag äter eller något sånt.
Jag är helt öppen med att jag inte bryr mig om hur jag eller någon annan ser ut. Jag är en jojjobantare. Inte för att bli smal, utan för att jag stundvis tar tag i mitt sockerberoende. Ingen klandrar mig då jag går upp 15 kilo på ett halvår.
Jag bryr mig verkligen inte om folks åsikter och det hymlar jag inte med, så då kanske de inte ens bryr sig om TT säga något…

Det här känns lite märkligt för min del – jag har nämligen sett detta även som åskådare. Min mamma har varit tjock under större delen av mitt liv och folk har varit extremt tydliga med att det inte är ok när hon valde att äta något ”onyttigt”. Detta, samtidigt som hon inte heller tilläts tacka nej om någon bjöd henne på sötsaker utan att skuldbeläggas för det också.
Det låter toppen att du inte märker något av detta förtryck. Tyvärr är min egen erfarenhet att internaliserat förtryck kan få en att ljuga rätt bra för en själv i många år. För egen del ljög jag om såväl sexism som rasism i många, många år. Jag hävdade i många år att jag minsann inte upplevde något som helst förtryck varken som kvinna eller som rasifierad (förutom den nioåriga mobbingen i grundskolan dårå men men), men när jag till slut vågade se och erkänna hur det verkligen såg ut kunde jag börja plocka ur en nästan outsinlig källa av exempel.

Värt att nämna är att även on du är den ”värdiga tjockisen” så har folk rätt att utgå ifrån att du inte är det. Även om du tränar tre gånger om dagen och livnär dig på morötter (hehe, det låter väl vettigt va?) så kan folk runt omkring dig sucka och fnysa och viska och dra slutsatser om dig utan att veta något. Du är dum i hövve tills motsatsen s.a.s. bevisats.

Så är det för mig hela tiden, från alla håll. Mina syskon, kusiner. Bekanta och min mamma. De uttrycker sig mot mig så vidrigt när det gäller min övervikt. Dessutom är de såååå besvikna och arga på mig varför jag en gång var smal för ca 3 år sen och varför jag har gått upp allting nu på senaste tiden.
Min brorsa tex ska hela tiden påpeka att jag måste börja gå ned i vikt och ska gå ner som fan tills sommaren, han har liksom bestämt det och så ska det vara. Jag har ingen talan. Försöker jag försvara mig nä då jävlar blir jag utskälld och jag ska vara ’the bad guy’ när jag säger ifrån.
Häromdagen besökte han släkten och träffade på en kusin till oss som själv har varit överviktig och lyckats gått ner. Då när han kommer hem så ska han göra det till en tävling, att jag måste inihelvete gå ned i vikt! Bara för att alla andra är smala.
Det är flera riktigt provocerande grejer min familj gör mot mig som gör att man blir så jäkla sur.

Du beskriver att många kvinnors största skräck är att bli feta. Jag som ofet får konstigt ofta höra att jag ska se till att inte bli lika fet som min mor, bl.a. av min mor själv. Som att det värsta som skulle kunna hända är att jag blir fet, kan komma på tusen dåliga saker som skulle kunna hända mig, men just fetma verkar vara det farligaste av allt.
Sen tror jag att mångas rädsla för att bli feta är att deras smalhetsprivilegium ryker i och med det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *