Kategorier
Vardagstrams

Attäcklas av sin egen övervikt är (tyvärr) inte konstigt alls

Åh, allas vår glädjeflicka Mondo Kanel (Lisa) har skrivit ett bra inlägg om fettförakt. Läs det!

Utdrag:

Sanningen är detta: Fetthat har absolut ingenting med hälsa att göra. Smala människor som lever osunda liv accepteras utan protest. Det handlar om knullbarhet. Det handlar om att skamma människor för att de inte är knullbara.

Vill även föra till protokollet att vi ska vara försiktig med att skamma kvinnor som känner sig äckliga med övervikt. Problemet är ju när de uttrycker sitt fettförakt offentligt eller låter det påverka synen de har på sina medmänniskor. Men att äcklas av sin kropp i ett samhälle där vi inte lärt oss annat är inga konstigheter. Tyvärr!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Attäcklas av sin egen övervikt är (tyvärr) inte konstigt alls”

Jag har följt det här med fetthat på din blogg och jag vet mycket väl vad du tycker om det. Men jag måste fråga, inte för att vara elak på något sätt. Men jag själv har 20 kg övervikt just nu och jag mår inte bra av det.mina knän gör ont.jag svettas, de är jobbigt att sitta å leka med min lillkille, att resa sig.kläder sitter åt får helvetisk skav på sommaren mellan låren.ja allt är jobbigt med dessa extra kg. På jobbet finns det sköterskor som är så överviktiga att de inte kan gå ner på knä för att ta på stödstrumpor på de gamla. Hör inte dessa problem ihop med dålig hälsa? Nu har ju inte alla samma problem som jag men det är ändå kända ”tjockisproblem” och då är inte de farliga skador som jag utsätter mig själv för med i min lista här.har jag fel? Tänker jag elakt å dumt?

Klart att många kilos övervikt är en faktor som sliter extra mkt på kroppen, vet inte om det är ngn som förnekar det..? Och precis som med allting annat som utsätter kroppen för extra påfrestningar, så påverkar den övriga hälsan – t.ex om man är i grunden frisk, stark och tränad, vad man äter, för att inte tala om vilka gener man fötts med – hur väl kroppen kan ”hantera” extra belastningar, vad dessa nu än må vara. Är själv underviktig (och äter extremt ohälsosamt om jag jämför med flera överviktiga vänner), men man kan väl dra vissa paralleller till rökning, som jag ägnar mig flitigt åt – av ngn märklig anledning så verkar folk ha fått för sig att rökare INTE VET att rökning är skadligt för lungorna ELLER kostar pengar?! – precis som folk verkar ha fått för sig att överviktiga inte skulle vara medvetna om sin egen vikt?! Det finns nog inte en enda rökare som inte är extremt medveten om att rökning både är skadligt och kostar pengar (jag lägger väl f ö mina pengar på vad fan jag vill), ändå går det sällan mer än några dagar utan att folk ”i all välmening” känner behovet av att upplysa mig om just detta. Känner samma sak där som LD med flera uttrycker, att jo, JAG VET DET, och vad hjälper det att jag får det påpekat för mig ännu en miljard gång? Knappast får det mig att sluta röka iaf.

Boop. Jag har varit ”modig” och uttalat betackat mig kommentarer om vikt och viktnedgång i min umgängeskrets. Detta togs emot med vänlighet även om jag misstänker att jag kan bli uppfattad si och så tråkig för det. I don’t care!
SEN. Hälsa. Hälsosam. Staaaark. Frisk! Sund! Jag är så trött på det. Ta er i röva känner jag bara. Jag tänker leva som JAG vill med allt det innebär. Sorry för alla stackars skattebetalare som känner av det när jag blir sjuk på äldre dagar men eff that för jag har aldrig låtit någon säga till mig hur jag ska leva och jag tänker inte börja nu bara för att hälsohets är ÖVERALLT. Ahhhhh fan vad skönt det var att skriva detta. Skulle kunna fortsätta lääänge men lägger band på mig nu. *tar en cigg och pekar finger, ni vet vilka ni är* /det -döende- släktet

Det är sant. Jag har skrivit detta innan i den här debatten men jag har väldigt smala vänner (män) som äter på donken flera gånger i veckan, sitter framför datorn och dricker energidryck flera timmar per dag och ingen tycker att de är ohälsosamma, för de är inte tjocka.
Men jag undrar hur fan deras organ ser ut!
Jag som är lite överviktig (och tjej dessutom) äter grönsaker varje dag, dricker mycket vatten och varierar min kost (quinoa, mathavre, potatis, fibrer osv) men jag anses ändå lite ohälsosam och lat sådär.
Vikten säger egentligen ingenting om hälsan eller hur ens inre organ mår. Eller ens hur personen mår. Men alla har satt ihop hälsa med utseende = är man smal är man automatiskt hälsosam. Även om man inte ens äter nånting.

Sen jag började följa dig, apansattigranen mfl på instagram har jag slutat reagera över kroppar som inte är smala och modelliga. Vilket jag gjorde innan, gäller även min egen kropp. Tack för det.

Ja, jag antar att nästan alla kvinnor i dagens samhälle tycker illa on sig själva någon gång. Jag som vet att jag har en normativ kropp fullkomligt avskyr den, äcklas av den och behandlar den allt annat än väl. Ändå anses jag ”hälsosam”. Vilket jävla skämt. Och vilket jävla samhälle.

Jag har en smal normkropp. Den är funktionsnedsatt och sjuk, vilket är delvis synligt och delvis anledningen till att jag är smal. Det har vid mer än ett tillfälle hänt att kvinnor uttryckt en önskan att ha min kropp för att se ut som jag. Fånigt ofta. Detta alltså trots att de vet att det skulle innebära rörelsehinder och kronisk smärta. Det är så mycket smalhet anses vara värt. Så sjukt. Så att komma och tala om att det bara handlar om att vilja vara frisk och sund är så mycket BS att det inte går att mäta på en vanlig skala.

Nej, det är verkligen inte ett dugg konstigt.
Jag älskar när du skriver om sådant här, det har varit en riktig ögonöppnare för mig. Du har fått mig att komma till en ganska smärtsam insikt – då jag för några år sedan valde att banta mig ner en hel del i vikt, så gjorde jag inte det för hälsans, min egen eller för någon jävla livskvalitetsgarantis skull. Jag gjorde det för samhällets skull. För att försvinna i mängden och inte bli dömd. Vilken LÖGN det var att intala sig själv att jag minsann gick ner i vikt för min egen skull – så fan heller att jag gjorde!
Du har fått mig att inse detta och det måste jag tacka dig för. Nu återstår det att på något viss jobba med detta. Typ plocka på mig några gottekilon, vara lycklig och skita i vad samhället tycker om min kropp.

Jag har kämpat med ätstörningar i många år. Underviktig i korta perioder, normalviktig i övrigt, men alltid, alltid med konstant ångest över min kropp. Ångest över den stundande julen med all mat den innebär. Planering för hur jag ska ”komma undan” skinksmörgåsar, chokladkartonger och pepparkakor. Sorg över att jag inte har firat en ångestbefriad jul sedan jag var 11 år (jag närmar mig 30 nu).
Men det går åt rätt håll, bland annat tack vare dina inlägg om fettförakt och alla kloka kommentarer till dessa. Trots att jag själv aldrig varit överviktig och därmed utsatt för andra människors fördomar mot överviktiga är ju min problematik på många sätt sprungen ur samma källa. Rädslan för att inte vara ”knullbar”.
Tack för att du skriver om det här ämnet! I år ska jag banne mig inte avge något sorgligt löfte om att gå ner i vikt och kanske, kanske får jag uppleva en jul utan ångest någon gång i framtiden.

Jag har funderat en del på det här med övervikt ur ett medicinskt perspektiv. Jag pluggar för närvarande till läkare och en del i en läkares arbete är ju så klart att arbeta hälsofrämjande.
Under utbildningen får vi lära oss att övervikt är en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdomar mm (fast egentligen främst stillasittande), men jag tycker själv att det är är ett jättesvårt ämne att ta upp med en patient som läkare. Det är ju knappast så att jag kommer vara en ögonöppnare för patienten så att hen kommer på ”aha, borde jag gå ner i vikt? det har jag ju aldrig tänkt på själv”, utan det är ju något som alla är väldigt medvetna om i vårt samhälle.
Min fundering till dig LD (och alla andra) är egentligen: är det egentligen bra att prata om vikt med sina patienter? Och i så fall-hur gör man det på ett bra, icke dömande, icke fatshameande sätt? Ska man prata om risker med övervikt och stillasittande (även om i stort sett alla redan vet om det?) Mitt mål är ju att mina framtida patienter ska må bra.
Vad tycker ni?

enda gången du ska prata vikt med din patient är om hen tar upp det själv. Hen kommer nämligen aldrig gå ner i vikt eller äta bättre eller röra på sig för att du pratar om vikten. prata om vad annat god hälsa/kost/rörelse kan ge istället. Det är tillräckligt ”övertygande”.

För sex år sen gick jag ner massor i vikt, blev SMAL för första gången i mitt liv. Alltså smal stl. 28 i jeans-smal, menar jag.
Fick MASSOR av uppmärksamhet.
ALLA runt mig gav mig cred för att jag äntligen blivit SMAAAL och många vänner sa även, ordagrant: ”Hoppas du aldrig går upp igen.”.
Nu väger jag fem kilo mer än innan jag gick ner i vikt.
Nej, jag är inte fet och är väl egentligen ganska så normal, men man har ju framförallt sin syn på sig själv. Synen andra gav en, när de var så ärliga mot en att ”man äntligen var så snygg”. När man var smal.
Mitt BMI är 28. Nej, jag vet. Jag väger nästan 90 kg. Är 175 cm.
Jag vet, ”ska inte klaga”. Men det tar inte bort det faktum att jag fortfarande är överviktig och att man nu vet vad människorna runt en tycker, hur äcklad jag är över mig själv och mina fläskiga lår och gäddhäng och magen som alltid är ivägen.
Jag ser verkligen inte ned på mina vänner och kamrater som väger 40 kilo mer än mig, jag betraktar inte dem med samma ögon som jag betraktar mig själv.
För det är mig själv jag är äcklad av. Inte av andra.
Bara mig själv.
Och det är mina närmaste vänner som planterade det äcklet i mig.

Har en situation om någon vill ge input, är tränare för ett lag med majoriteten unga (små) tjejer, när vi för någon dag sedan stod och provade tävlingskläder som var åtsmitande och hade korta shorts (som alla har på sig oavsett utseende) så utbrast en annan tränare att hon såg så ”hemskt och fet ut”, att ”allt dallrade” och att hon ”såg skitful ut” – hon är normativ och långt ifrån fet, men jag sa inte det utan sa istället att jag inte tycker att det är okej att hon säger så framför de små för att det är onödiga tankar att sätta i deras huvud. Jag tror inte att hon tog det till sig och ansåg mest att jag inte fattade för att ”jag är smalare än henne” (vilket hon sa).
Hur hanterar man såna situationer?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *