Kategorier
Vardagstrams

Många kvinnors största skräck är…. att se ut som mig?

Vi pratar ofta om ”trygga rum” inom feminismen. Det kan betyda lite olika beroende på vilken grupp vi talar om och vilka de enskilda behoven är för varje individ. För en kvinna eller feminist så handlar det ofta om rum fria från sexism eller mansdominans, för en transkvinna kan ett tryggt rum innebära att slippa felkönas, för en rasifierad så innebär det ett rum fritt från rasism eller exotifiering och så vidare.  Detta innebär att det offentliga rummet ganska sällan är speciellt tryggt eftersom att det alltid är anpassat efter normen och där ingår transfobi, rasism, sexism och annat förtryckande beteende.

Men utan att likställa olika förtryck så vill jag gärna prata om vad som är otryggt vs. tryggt rum för mig som överviktig. Ett tryggt rum för mig handlar kanske främst om att bara få finnas. Utan att granskas eller dömas, utan att tvingas försvara mig, min kropp, min hälsa, mitt ätande. Utan att behöva förklara varför jag är tjock eller kanske framförallt varför jag inte gör något åt det. .

Okej, såhär va: Jag bryr mig om hur jag ser ut. Jag vet att det låter motsägelsefullt för egentligen gör jag inte det, inte för min egen skull, inte så att jag tänker på det hela tiden. Men. Jag bryr mig om att jag är tjock och jag bryr mig om vad andra tycker om mitt utseende och då framförallt min vikt. Jag kan få skamkänslor när jag äter (speciellt när någon ser mig) och jag kan känna mig extremt självmedveten när jag är bland folk som är smalare än mig.

Som typ när man ska på fest eller befinna sig i större sammanhang med många människor man ska hälsa på eller vistas ihop med. Jag har svårt att inte ha ont i magen för jag vet att jag kommer vara tjockast i rummet. Och jag vet att alla kommer veta det och se det och tänka på det.  Jo, det är så säg inte att folk inte tänker på det för det gör de. Ni också förmodligen, HANDEN PÅ HJÄRTAT va?! Allt annat är fan lögn, man granskas precis hela tiden av omgivningen. Granskas och döms och döms man inte så registreras det. Hon den tjocka. Natashja är lite rund va? Natashja har gått upp mycket i vikt. Jag har till och med läsare som märkt viktförändringar utifrån enstaka bilder. Folk märker. De granskar och noterar och tycker nåt om det.

Så jag vet alltså att alla tänker på det. Jag är plågsamt medveten om att alla tänker på det. Och därför kommer jag att tänka på det hela tiden. Dra i kläderna, titta lite extra ofta i spegeln, försäkra mig om att håret sitter som det ska, försäkra mig om att jag kanske inte SER så tjock ut och att jag ändå är fin. Och värst är det när man får en komplimang för då känns det bara som att det handlar om att få den tjocka fulare tjejen att känna sig fiiiiiin stackarn. (Man hör det i rösten och ser det i blicken. Ni som är tjocka vet vad jag menar. Det där medlidandet.)
Och rätt var det är, det kan hända precis när som helst, så är det någon som kommenterar min vikt. Eller viktuppgång. Och kommenterar de inte min vikt så kommenterar de sin egen. ”Jag har blivit så fläbbig” eller så pratar de om hur onyttig maten är, om hur de syndar och måste jobba igen det sen eller så pratar de om hur rädda de är för att gå upp i vikt. Hur rädda de är för att vara tjocka.


Förstår ni att många kvinnors största skräck…. är att se ut som mig?

IMG_1926-0.JPG

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Många kvinnors största skräck är…. att se ut som mig?”

Många människors högsta önskan är att se ut som dig också. Av flera skäl. Och många bryr sig faktiskt inte om hur du ser ut, för att de har fullt upp med en inre eller yttre granskning av sig själva. Svårigheten tänker jag blir att den enes trygga rum är den andres helvete. Hur kan vi någonsin leva utan att skada? Hur kan vi minimera skada utan att släta ut livet till obrukbarhet?

Ja, jo, men… visst vet man innerst inne att skönhet verkligen ligger i betraktarens öga. Också. Visst är rådande skönhetsideal starka, fast att lyckas prestera skönhet på det sättet är ju lite som att ha den trendigaste inredningen hemma. Sedan finns ju skönheten som man ser i sina barn eller sin partner, i ett syskon eller en vän. Alltså, den är stark! Vill inte förminska snygghetsångesten/-pressen, bara upphöja den där andra skönheten, den som är kärlek.

Ofta, ofta, ofta har jag samtal i huvudet (framför allt med min mor som ofta har påpekat min vikt och vikten av att vara smaahahahal) där jag kraftigt och bestämt markerar att det inte är någon annans sak än min att prata om min kropp. Tack vare dig, LD, faktiskt.
Det tog mig många år innan jag förstod att INGEN har någon som helst rätt att uttala sig om MIN kropp. Blir så ledsen när jag tänker på alla dessa år som jag ägnat åt att inte tycka om mig själv för att jag aldrig var tillräckligt smal. Nu när jag ser bilder på mig som ung ser jag en fullkomligt normal flicka/tjej/ung kvinna utan minsta antydan till över- eller undervikt.
Önskar så att man kunde bli lämnad i fred om sitt utseende! Det är ju inte så att man inte ser hur man ser ut – vi matas ju med idealet trots att man väljer bort så mycket skit det bara går.

Det där med andras dömande stämmer verkligen. Jag har nyligen gått upp i vikt (15 kilo) efter att ha varit sjuk en längre period och därmed även varit väldigt smal/underviktig. Även om jag nu är normal igen är folks kommentarer om att jag nu gått upp i vikt jobbiga. Känns som de tycker och tänker en massa om detta faktum. Fast jag är frisk och mår bra nu. Varför måste de ens säga något?? Som att jag ej vet om det själv.
Det jag vill säga är att jag nu trivs jättebra med mig själv, förutom de gånger jag kommer i situationer där folk kommer kommentera min nya vikt. Typ med folk som ej sett mig på länge.
Skittråkigt verkligen!!

Nu är du ”normal” igen…? Normal som i vadå? När du var underviktig vad du onormal då? Och om du går upp i vikt blir du onormal igen?
Jag kommenterar inte för att hacka på dig och din text, men tycker att du bidrar till att reproducera normativa föreställningar om utseende (även om jag inte heller tror att det är din avsikt). Men jag är glad för din skull, att du trivs med din nuvarande kropp.
Väl mött// A

Den där känslan av att granskas kan jag också känna igen som, jag antar, normalviktig fast med några extra kg på underkroppen. Att mina lår kommer att granskas och jag kommer att ha tjockast lår under kvällens fest etc. Nu förstår jag att det är tusen ggr värre om man känner så över hela sin kropp men the point is hur får man bukt med det?
Min mamma är överviktig och hon uttrycker jämt ångest över att träffa nytt folk för att hon känner att hon blir granskad och dömd på förhand som du beskriver. Det gör även ont i mig när hon nedvärderar sig själv på det sättet. Kan folk bara inte få va utan att behöva ha angst för hur många centimetrar de tar upp av ytan på ett golv?

Jag gick från underviktig 48kilos sticka till 60 kilo, fy så tjock jag trodde att jag var. Och fy så jag skämdes inför folk. (Nu så var det tyvärr en del som reagerade då också men antagligen pga den enorma skillnad i vikt jag genomgått) Idag så fattar jag inte hur jag kunde tro att jag var det minsta överviktig.

Vad jag än säger så blir det på något sätt (även om det skulle vara det motsatta snälla) ytterligare en kommentar om ditt utseende etc. Så därför säger jag istället:
Hej Natasja
Har du haft en bra jul? Har du fått sova och skita ifred? Har du kunnat njuta av långa frukostar och annat för dig viktiga saker?
Mvh
Cecilia

Jaa! Tack <3! Det är så jävla bra att du skriver om det här. Det behövs! Känner igen mig så jävla väl.
Min Fd bästa vän pendlade oftast mellan 55-60kg och ojade sig ständigt över att hon kände sig så tjock och behövde gå ner i vikt, och om jag försökte säga åt henne att det faktiskt inte var okej att hon sa sånt till mig eftersom jag under hela vår vänskap alltid vägt minst 15kg mer än henne och om hon nu var "äcklig och ser ut att vara gravid" om hon vägde 58, vad vad inte jag då? Då skällde hon ut mig för att jag tog ifrån henne rätten att känna sig tjock och anklagade mig för att vara en dålig vän(jag samlade ihop modet att säga upp kontakten med henne för ett år sen, bästa jag någonsin gjort)
och när folk fäller en fatshaming-kommentar och sen tittar på mig direkt för att se om jag tog illa upp eller inte. Tar jag illa upp och säger till så får jag höra att jag inte är tjock och att jag är överkänslig. Låtsas jag inte om det så blir dom glada att dom kom undan med det..
Men jag har massor att jobba med också. Sluta tycka att jag behöver ursäkta min vikt. Sluta fatshamea andra själv! För jag är så jävla fast i tänket, att tjock=ohälsosam. Att jag är mindre värd, det är en jävligt lång process. Men jag hittar mer och mer verktyg och trygga rum på internet, så det går framåt 🙂

nyårslöfte, med start genast. 2015 ska jag aldrig prata om min vikt, viktuppgång eller eventuell nedgång. För ingen annan behöver höra, mår bra av att höra och jag mår inte bra av fokusera på det heller. Tack för att du dagligen upplyser mig fantastiska människa!

”Jag kan få skamkänslor när jag äter (speciellt när någon ser mig) och jag kan känna mig extremt självmedveten när jag är bland folk som är smalare än mig.”
Dessa ord skär som is i mitt hjärta när jag läser dem. Jag önskar ingen att känna så. Ingen!

Svar på din fråga: Nej det fattar jag inte faktiskt.
Över till annat: brukar titta på ett klipp på instagram där du sveper med kameran över ditt hem, så jäkla mysigt och hemtrevligt ni har *vill se mer* 🙂

Sen jag gick ned 40kg så känner jag mig som en människa igen. Som tjockis är man osynlig, eller iaf inte nån som räknas. Förstår precis vad du menar. Märkte det då. Mrker det ännu mer nu.

Eller klassikern: ”men vad fin du är! Du måste ha gått ner i vikt sen jag såg dig sist?” och man ba nej jag har faktiskt gått upp i vikt sen sist, du vet hur det är man kan inte låta bli glassen och donken. Tycker det är så jävla vidrigt att säga så och blir så tokig på att människor tror att den ultimata komplimangen är att man har gått ner i vikt. Om man tycker att feta människor är så vedervärdigt fula, varför ens komma med en kass falsk komplimang? Varför inte säga ”vad härligt att se dig, jag blir så glad när jag får träffa dig!” eller liknande. Liksom människovärdet ligger inte i hur vi ser ut utan i de vi är.

När jag fått sådana kommentarer säger jag ”Jag har haft problem med ätstörningar och har ingen lust att prata om min vikt” Följt direkt av tex. ”Men hur mår du? Länge sen vi sågs” Vill en inte prata om ätstörningar eller inte har den problematiken så kan en skippa den delen. Brukar funka bra.

Förstår känslan. Så jävla idiotiskt men samtidigt ”logiskt” att det är så. Vi blir ju matade med smala kroppar hela våra liv och att äta fel är livsfarligt och bla bla. Klart folk reagerar och blir rädda för de matas med att vara tjock är dåligt och fult.
Men varför kan inte folk tänka själva? På vilket sätt blir man en bättre, snällare och roligare bara för att man ändrar på sin vikt? Varför kan vi inte acceptera att alla ser olika ut? Alla är byggda olika. Tjocka och smala människor har fan funnits i alla tider, oavsett den tidens matvanor.
Jag försöker själv förlika mig med min vikt. Jag mår inte dåligt fysiskt eller psykiskt över min vikt men skulle ändå vilja gå ner. Bara för att slippa skämmas på stranden och på gymmet. Och folk som aldrig kan säga ”du duger för att du är den du är, inte för att du väger si och så” utan alltid ska komma med ”men du kan ju alltid gå ner i vikt”.

Ja, handen på hjärtat, du har rätt. Jag noterar om någon är tjock. MEN, förut kunde jag tycka i stil med ”varför tillåter sig människan”, men NU, bla tack vare din fantastiska blogg, så känner jag bara ”jaha, hen är tjock” UTAN att värdera det hela mer! Det du tar upp här är viktigt. Förmodligen var det all hjärntvätt att man ska smaal och hälsosam som jag nu lyckats få ur mig tack vare ditt skrivande. <3

Ja, precis. LDs och WDFs inlägg om detta har verkligen gjort skillnad både i hur jag tänker och pratar och det känns så sjukt att plötsligt se sina egna tidigare tankemönster från detta perspektiv. Det är långt kvar fortfarande för att göra upp med denna hemska hjärntvätt om fetmas ondska men det känns ändå som att jag är på väg åt rätt håll.

Känner mig nästan alltid tjockast i rummet. Vill bara ta på mig en säck och gömma kroppen. För de flesta märker sånt, jag gör i alla fall det om andra så varför skulle de vara annorlunda?
Kroppsuppfattning är en grej jag tycker är jätteintressant för jag inser att jag inte har någon som är förankrad i verkligheten. Jag har gått upp 40 kilo och tillfrisknat från över ett årtionde med svår ätstörningar. Jag kan ärligt säga att min spegelbild är nästan exakt den samma nu med bmi 34 som med bmi 18. Hittade lite gamla kläder från smaltiden och jag förstår inte hur de där plaggen har kunnat passa på min kropp, för i mitt huvud har jag aldrig någonsin varit så där liten.
Jag vill bara säga att du och andra som bloggar om kroppsacceptans har hjälpt mig så himla mycket på väg till ett mer rofyllt liv. Tack.

Med inspiration från dig kommenterar jag aldrig någon annans eller min egen kropp längre. Det är jätteskönt och det känns som att de i min omgivning börjat prata om det mindre också

Håller med dig om hur trygga rum kan finnas för att bara existera i. Tycker det är en av huvudpoängerna med separatism tex, många vill analysera vidare och undrar om separatism leder någonstans, vart det leder, hur det ska vara lösningen på alla orättvisor osv, men har vi inte kommit jävligt långt bara genom att det finns rum där människor kan andas ut och slippa bli förtryckta ett tag? Det är ju en poäng i sig själv tänker jag.

Fungerar inte eftersom problemet ligger i individens osäkerhet. Man kan isolera sig från männen, men då kommer rasfrågan upp istället, och isolerar du dig i det avseendet kommer fetmafrågan upp o.s.v.
Det viktigaste är att skaffa självkänsla.
Sen är just fetma något som är relativt enkelt att bli av med, om man gör små livsstilsförändringar. Det är ett problem som går att utbilda bort.

Din text hugger rätt in i ett stort sår. Jag är nämligen ”den tunna granskande”. Blev jag smärtsamt medveten om när jag häromåret – efter en ljuvlig kväll tillsammans – kommenterade min väninnas viktuppgång. Tack och lov sade hon ifrån. Med besked. Flera års tigande under min blick och mina kommentarer och samtalsämnen kom lidandet i ljuset. Det lidande jag orsakar. Med min blick.

Jag är så innerligt trött på denna viktdiskussionen!
Väger någon 130kg, har en fungerande kropp som mår bra, och som man trivs i-HÄRLIGT!
Väger någon annan 46kg, har en fungerande kropp och trivs i denna,-UTMÄRKT! Varför (?!?!?!) kan hetsen aldrig sluta?
Huvudsaken är inte vad man vägen, utan att kroppen mår bra och att en trivs med sig själv.
För övrigt är jag också, innerligt trött på, att köpa mina kläder på ”Plus size” avdelningen. Simple as that.
/Trötta hälsningar från en.. tjockis? Nej. Från en som väger vad hon väger (utan att veta vad hon väger då hon inte äger en våg). -Godnatt.

Ja, du har helt rätt. Jag ser och bedömer varje människa i min närhet, gammal som ung, man som kvinna. Och jag registrerar om de är överviktiga eller ej. Det händer att jag dömer dem för det också. Försöker jobba bort det tankesättet men det sitter djupt. Har jag en riktigt dålig dag och mår piss över mitt eget utseende så kan jag till och med kolla runt för att se om jag kan hitta någon som är ÄNNU fulare än jag, dock inte bara sett till omfång, utan även fult hår, dålig klädsmak etc etc. Bara för att må lite bättre och tänka ”Jag ser i alla fall inte ut sådär”. Vilket får mig att må ännu sämre efteråt, men inte på grund av mitt utseende utan på grund av mitt beteende. Har jag en bra dag och är nöjd med livet så ger jag blanka fan i hur andra ser ut, men mår jag dåligt så är det en annan femma. Inget trevligt beteende, men som sagt – it’s a work in progress.
Fortsätt gärna skriv om sådant här. Jag behöver återkommande ögonöppnare och påminnelser om hur livet ter sig från någon annans synvinkel. Nu kanske det låter som att jag är totalt empatilös, men jag har alltid varit smal, jag har ingen faktiskt erfarenhet av att vara tjock i vårt samhälle. Så upplys mig gärna. 🙂
(Tog emot att skriva/erkänna det här om jag skall vara ärlig. Är mycket enklare och trevligare inne i min lilla tjockis-hatande bubbla…)

Instämmer helt. Det är jätte svårt att inte dömma andra… Försöker men på en dålig dag går det så där. Ögonöppnare behövs, och denna blogg har fått mig att omvärdera står mycket i mitt liv.
Tack för att du inspirerar och motiverar!

När jag befinner mig i en folksamling där jag känner personerna är jag fullt upptagen med att lyssna och prata med folk och försöka avläsa situationen så att jag märker om jag t.ex. kan hjälpa värdarna med dukning, om jag har lyckats tråka ut någon genom att prata för mycket om mig själv, om jag har missat att hälsa ordentligt på någon jag borde hälsa på etc. etc. Jag är inte folkskygg men sociala situationer tar på krafterna eftersom jag verkligen inte är en naturlig minglare.
Består folksamlingen av folk jag inte känner är det ännu värre. Jag har svårt att minnas ansikten så jag kan lätt presentera mig två gånger för samma person om jag inte medvetet anstränger mig. Dessutom har jag svårt att höra vad folk säger i utrymmen där flera talar samtidigt. Jag blir väldigt självmedveten och undrar om jag hörde rätt, har svarat konstigt för att jag hörde konstigt eller borde fråga upp i stället för att chansa.
Slutsats: Inte en chans att jag har någon energi över för att klassificera personerna runt mig enligt vikt! Jag säger inte att det inte finns folk som gör det, men ALLA gör det inte. Det är närmast fascinerande att tänka sig att någon som kanske inte ens har pratat med mig tittar på mig och utgår från att jag har gjort en bedömning av deras vikt. Eh, nej, det har jag inte, sorry att jag inte har fokuserat på din kropp, men jag har fullt upp med mig själv och min egen osäkerhet!

Jag tror att utomjordingarna och änglarna och allt vad det är, har ögon som röntgenstrålar och ser oss som skelett som vandrar omkring här på jorden. Och de frågar sig förvirrat, ”Vad håller de på med de där människorna?”, ”Varför förtrycker de varandra?” ”De behandlar varandra som om de hade olika värde med de är ju likadana allihopa.”
ATT VI ORKAR FATTA DET! Sorgliga samhälle.

Alltså, jag älskar dig. Du får mig att må så bra! var tjock som liten, men bantade mig smal i tonåren. Nu som småbarnsmorsa har jag ökat radikalt i vikt efter graviditeterna och har jätte svårt för att acceptera mig själv. självförtroendet och självkänslan ligger väldigt lågt. Din blogg, dina bilder, jag avundas dig! önskar att jag kan acceptera mig själv en dag, att jag var fin trots köttet på kroppen. Tack för att du finns, för du stärker mig otroligt mycket.
Tack

Jag förstår precis vad du menar. Skam är en sådan destruktiv känsla som verkligen kan förstöra ens liv. Jag har i princip alltid varit överviktig (av olika grader) och skämts över det. Inte känt mig värdig, trott att t.ex jag får ”tacka för det som bjuds” när det kommer till sex partners osv tidigare. Skammen hindrade mig från att göra positiva saker för mig själv – typ träna, eller äta rätt. För vem fan trodde jag själv att jag var liksom?
Sen plötsligt en dag, med hjälp av en kompis som också är överviktig, ändrades min inställning. Hon har en mer manlig inställning till sin övervikt – den som inte är kopplad till skam, inte har någon inverkan på hur snygg man är osv. Vet du vad jag menar?
Iallafall, jag förändrades och slutade skämmas. Och började må bra. Och kunde göra allt jag ville, även träna som jag verkligen mår bra av. Jag kommer aldrig bli smal, hur mkt jag än tränar – jag tränar både bra och mycket, men jag är ändå den jag är. Detta är min kropp och tydligen vill den alltid ha några kilo extra på sig. Mängden av kilo varierar fortfarande, jag väger mig aldrig utan bara ser på kläders passform. Med detta ville jag inte säga ”du kan bli som jag, gör såhär”, utan ville bara delge min erfarenhet. Var precis som du är. Jobba med skamkänslorna (om du vill).
För övrigt har jag bestämt mig för att aldrig kommentera på min sons (eller eventuella framtida barns, eller syskonbarns) vikt. Det är där det börjar – den eviga onda cirkeln med tankar om man är fin och duger och skamkänslor börjar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *