Kategorier
Vardagstrams

Man ska inte jämföra lidanden säger en del men då osynliggör man de utsatta grupperna

Det finns inget som triggar mig så mkt som diskussionerna under mina inlägg om övervikt och smalhetsprivilegier. Jag mår ofta väldigt dåligt efteråt. Ibland tänker jag att jag ska undvika att skriva om det men samtidigt så måste ju nån göra det!
Oförståelse och framförallt oförmågan att se sina privilegier hos de privilegierade grupperna gör mig alltid frustrerad oavsett om vi pratar rasifierade och vithetsnormer eller cispersoner vs transpersoner, funktionshindrade vs ablesism eller feminism, men det värsta när man diskuterar just smalhetsprivilegier är att det ofta är medfeminister som står för oförståelsen.
Och då känner jag mig så tom och ensam.
Jag önskar även att vi gjorde vårt bästa för att förstå varandra istället för att haka upp oss på olyckliga eller dumma formuleringar och sen ägna all plats i kommentarsfältet till att sätta åt de som är på vår sida. Den här tendensen ser jag överallt men den skapar motsättningar där vi egentligen är eniga. Fan, sätt åt motståndet istället!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Man ska inte jämföra lidanden säger en del men då osynliggör man de utsatta grupperna”

Hej!
Jag skrev ett inlägg om det här idag.
Privilegium är inte något en frivilligt kan avsäga sig ifrån. Det går inte att abdikera från sin post som förtryckare, att en dag vakna upp och säga – idag ska jag sluta förtrycka, vi är alla likställda och allting har ordnat sig! Oavsett vad jag personligen som en smal person tycker om min egen kropp exempelvis (vare sig jag älskar eller hatar den) så är den normen i dagens samhälle och därmed privilegiad. Det betyder inte att folk oavsett kroppstyp eller kön inte får må dåligt när de blir illa behandlade men det handlar om att inte likställa enstaka händelser med strukturer och normer som faktiskt skadar alla som inte ser ut på ett visst sätt eller som skadar alla kvinnor.
http://www.kultureliten.nu/sarade-kanslor-ar-inte-samma-sak-som-fortryck/

Att många som är eller har varit smala / underviktiga reagerar så starkt känslomässigt när de läser att det inte finns något strukturellt förtryck mot smala på samma sätt som mot överviktiga behöver inte alls handla om att ”de har svårt att se sina egna privilegier”.
Det handlar ofta om att de här smala / f.d smala personerna har blivit systematiskt mobbade för sina kroppar under den del av livet de är som känsligast och mest formbara och att då – som i rubriken du länkar till i ditt inlägg – får det som kanske är ett enormt trauma de aldrig kommit över reducerat till ”sårade känslor” river då upp sår som kanske aldrig läkt och aldrig kommer att helt läkas.
Olika uttryck betyder olika saker för olika människor. Men för mig är ”sårade känslor ” det en upplever när en ytligt bekant ignorerar en vänförfrågan på Facebook, typ. Det helvete ett barn eller en tonåring som blir systematiskt mobbad på daglig basis år ut och år lever i går knappast att beskriva som eller reducera till ”sårade känslor”.
Det är ju nämligen så att allt som kan trasa sönder en människas liv och självkänsla inte alls behöver vara direkt kopplat till någon av de officiella diskrimineringsgrunderna, eller till någon form av strukturellt förtryck överhuvudtaget.
Ungdomar har tagit eller försökt ta livet av sig på grund av att de blev mobbade för att de hade en förälder som satt i fängelse för förskingring, för att de hade löss, för att de var sängvätare eller för att att de hade ett syskon som var född samma kalenderår utan att de var tvillingar.
Saker som knappast har någon direkt koppling till något strukturellt förtryck alls.
Vid flera av de uppmärksammade skolskjutningarna har gärningsmännen betraktat sina massmord eller försök till massmord som en hämnd för långvarig mobbning, mobbning som inte behöver ha haft sin grund i något annat än att mobbarna helt enkelt tyckte att deras offer var ”fula och udda”.
Det om något bevisar väl verkligen att det inte behövs någon koppling till någon av de officiella diskrimineringsgrunderna eller något strukturellt förtryck för att traumatiserade människor kan ta allvarlig skada och skada andra allvarligt. Att många av de ungdomar som tagit livet av sig på grund av mobbning och flera av de skolgårdsmördare som drog andra med sig i döden var priviligerade eftersom de inte tillhörde någon strukturellt förtryckt grupp var liksom inte relevant för hur de mådde och upplevde sin situation.
Nu kan man visserligen betrakta vuxenvärldens oförmåga eller ointresse av att stoppa mobbning i skolorna som ett strukturellt förtyck riktat mot barn och unga som grupp, men det är ett sidospår.
Med allt detta sagt så har jag inga problem att se att överviktiga människor som grupp utsätts för ett
strukturellt förtryck som inte alls finns på samma sätt när det gäller smala / underviktiga människor. Det rör sig som LD och gästskribenter beskrivit om allt från att inte kunna handla i vanliga klädaffärer till
att inte få plats rent fysiskt i det offentliga rummet och i kollektiva färdmedel. Att överviktiga som grupp ofta betraktas som korkade och ointelligenta på ett sätt som inte drabbar andra grupper som inte lever upp till de rådande skönhetsidealen är ytterligare ett exempel.
Allt det här kan man vara helt införstådd med , men det betyder absolut inte att underviktiga personer som mobbats för sin undervikt alltid blivit mindre skadade av det de utsatts för. Visst finns det säkert de som blir provocerade av det sanna påståendet att överviktiga är utsatta för ett strukturellt förtryck. Men ofta tror jag att det människor blir provocerade av helt enkelt är antaganden eller antydningar om om att om man är priviligerad eftersom man inte tillhör en strukturellt förtryckt grupp rinner allting av en som vatten på en sten, man kan aldrig gå sönder, på sin höjd kan man bli kränkt, lite ledsen i ögat eller få sina ”känslor sårade”.

Håller med dig! Även om jag har en lite annan syn på det där med smalhetsprivilegium. No matter. Det viktigaste är att visa enad front utåt, mot den ”riktiga fienden”, patriarkatet och dess unkna värderingar om kvinnor…

Har tänkt på det ibland när dina tjockisinlägg kommer. Att jag tycker de är de modigaste av alla dina inlägg och att stödet från omgivningen känns minimalt. Jag märker det även i mitt egna huvud, spyr på hälsohetsen och alla goda råd som konstant surrar runt en, vill bara stänga av allting.
Men, märker också att jag blir skeptisk om just överviktiga personer pratar kost och träning, jag litar helt enkelt inte på att de vet vad de pratar om. Jag tycker dina inlägg gör nytta, i mitt huvud i alla fall. Men fattar också om du inte orkar ta den debatten och att det måste kännas lite ensamt i just den kampen.

Jag tror att jag har fattat grejen.. Kan vara svårt ibland att inse att man är priviligerad, fast konstigt också för jag har absolut inga problem med att förstå det när det handlar om att jag är vit och helt svensk.
Och jag skäms som fan när jag inser att jag har tänkt fula tankar om tjocka människor. Att det går att bli smal bara men vill osv.. Men nu vet jag bättre.
Frågan är vad man gör åt det? Hela lyssna prylen greppar jag och ska tänka mig för innan jag öppnar min stora trut nästa gång.
Men i övrigt är det skitsvårt inte bara inom vikthetsen utan allt inom feminism.
Vill iaf tacka LD och alla kloka i kommentarsfältet som får en att inse mycket och tänka på ett annat sätt..
//Jenny

Varför kan inte folk ha sunda värderingar på alla områden? Varför ska det alltid vara något skit med folk? Är det inte fettfobi är det speciesism och är det inte det är det transfobi eller rasism eller nåt annat skit, alltid något, alltid något att känna att du inte kan prata om, något som gör att du inte kan vara dig själv, något som gör att du inte kan känna solidaritet eller stöd bland folk. Ugh.

Då kanske jag kan muntra upp lite genom att säga att ditt inlägg om smalas privilegier var en ögonöppnare för mig iaf. Blev först lite stött, som vanligt av liknande diskussioner, men när jag sen började tänka efter så insåg jag att när jag i diskussioner om smalhetsideal inflikar att det minsann är svårt för mig att hitta byxor som är tillräckligt långa i förhållande till midjan så är det samma som när män kapar feministiska debatter med att gnälla om att det inte finns några mansjourer och att jag gott kan spara just det gnället till andra forum och andra tillfällen. Så tack!

Håller helt med dig, men kan ändå tycka att väldigt många kommentarer försökte få det till att (för)smala är minst lika utsatta/förtryckta som tjocka människor och en del verkade även argumentera för att det är hyckleri att uppmärksamma tjockas situation och det strukturella förtryck de upplever om man inte gjorde detsamma/höll med om att det gällde för smala människor också.

Hoppas du läser den här kommentaren.
Jag läste allt du skrev om vikt, om smala och tjocka i samhället. Här och på din twitter.
Jag blev mobbad 5.5 år, för att jag var sent utvecklad(inga tits), för min spetsiga näsa och för att jag var smal.
Först tog jag illa upp, smala har det visst svårt and so on. Blev helt klart putt och obstinat av det du skrev, sur på dig, men sen började jag tänka på det du skrev ur större perspektiv.
Det var ju min individuella upplevelse och min vikt hade egentligen inget med att göra att just jag blev mobbad.
Jag förstår allt du menar och jag håller med. Jag tog in och ändrade min syn på den här frågan.
Jag blev mobbad men det var av en grupp individer. Jag vet inget om hur det är att bli mobbad av ett helt samhälle.
Jag är en smal och vit kvinna. Som kvinna blir jag kränkt och nedvärderad varje dag. Som vit och smal blir jag hyllad och privilegierad varje dag.
Hoppas du fortsätter kampen och skriver fler gånger om det här. För varje gång öppnas ögon hos några iaf.

Väldigt märkligt att många som är inkluderande och bra och smarta på alla sätt och vis ändå fatshamar, medvetet eller omedvetet. Det behöver pratas om fat acceptance och på alla vis som man som fet kvinna blir dubbelbestraffad.

Jag är tacksam över att du vågar ta upp det här ämnet. Jag känner så mycket skuld och skam över min övervikt att jag inte vågar prata med någon om mina upplevelser och allt hat som jag fått utstå. Jag vågar inte ens prata med mina närmsta vänner om det här. Varje gång någon fäller en blick eller en kommentar så känner jag ett knivhugg i magen och jag kan vara ledsen i en vecka efteråt. Dina inlägg om vikt är jobbiga att läsa. De oförstående kommentarerna som många skriver är ännu jobbigare att läsa. Men ändå måste jag läsa. Jag känner mig lite starkare. Jag känner att det är första gången någon bekräftar att mina upplevelser är sanna och att allt som jag utsatts för är fel. Det är inte på grund av hur jag ser ut som folk hatar. Att jag ser ut som jag gör är inte anledningen till att folk hatar. Folk hatar för att de är trångsynta as. Dina inlägg ger mig på ett vis en känsla av upprättelse.

Men jag känner inte att kommentarerna under förra inlägget var oförstående. Tvärt om så kan jag relatera och dessutom hålla med om att det är än värre för sk feta. Jag ville på inget vis kapa debatten. Mitt problem blev när du helt med eget tolkningsföreträde ansåg dig veta hur livet för någon som mycket smal är. De bilder som du vista på bloggen har varit på en smal men person men inte en mycket smal sådan. Dina jämförelser är helt enkelt inte 100% . Och jag undlät mig att ge dig fler exempel på alla spekulationer i press om kändisar i varför de är smala där det spekuleras i all ifrån att de knarkar till att de kräks. Eller som Catta skriver där smala skyltdockor, som är i min storlek, tas bort för att de sänder fel signaler mm.
Jag har förståelse för dig. Och jag tycker att du ska föra din kamp. Men gör den inte på bekostnad och med oförståelse för min är du snäll. Då och bara då lägger jag mig i din kamp.

Eller veckorevyn som beskrev kvinnor med hull som ”riktiga och sunda kvinnor”. Alla som använder begreppet ”riktiga kvinnor” i den kontexten har ju fått det från någonstans. Från media såklart.
Det är uppenbart att media vill ställa folk mot varandra. De med makt tjänar nämligen på att splittra och ställa majoriteten mot varandra.

Jag är glad att du skriver om det!! Har länge själv varit en sån som säger ”men det är synd om oss smala också” men dina senaste inlägg på ämnet har verkligen fått det att gå upp för mig, t.ex. jämförelsen med patrarkatet och männens ”men det är synd om oss också!!”. Och att privilegiet handlar om samhällets syn på ens kropp och inte om ifall man själv trivs i den. You go girl, fortsätt med vad du gör så ska jag be (ja jag är kristen) för att dina texter ska öppna ögonen på fler i framtiden också!!

hej! jag är smal och har mycket problem med min syn på min egen kropp. det du skrivit om smalhetsprivilegium har öppnat mina ögon ordentligt för något jag inte direkt funderat över innan. visst har jag förstått att det är jobbigt att vara tjock, men jag har inte insett allt som jag förstår nu. vilken kamp det är! jag tvivlar inte en sekund på att du har rätt, och att det ser ut på det här sättet i vårt samhälle är så överjävligt att det inte är sant. tack tack tack tack för att du öppnar mina ögon och får mig att inse mitt privilegium!

Kommenterar angående både detta och förra inlägget om vikt:
”Den enda personen som egentligen bryr sig om hur du ser ut är du. (som smal).” Är inte det ändå att försumma väldigt mycket? Samhället kanske inte hatar smala kroppar men räknar man bort individuella händelser så bryr sig ändå varenda läkare, lärare (iallfall för mindre åldrar), skolsköterska m.m. Så fort man kommer till någon sjukvårdspersonal som smal så frågas det (liknande som att alla tjocka får fråga om de har diabetes) om de verkligen äter, om de har någon ätstörning, om de vet att det faktiskt är viktigt att äta osv istället för att lyssna på anledningen till att person faktiskt kom hit.
Jag är på din sida och förstår och har alltid känt att jag är privilegierad som smal och jag tycker det hela vikthetsen är ett enormt problem. Men jag förstår också att människor blir sårad och stötta av dina inlägg. Länktexten till exempel (till WDF), om man som smal vill förstå mer om ämnet men bara blir uppmana en till att svälja och hålla käft, så tycker jag deras upprördhet är ganska förståelig också.

Jag skrev INTE att smala ska hålla käften om SINA problem och svälja det som sägs om DEM. Hur jävla svårt kan det egentligen vara att läsa en text utan att missförstå den så kapitalt? Eller kanske bara fråga VAR DET SÅ HÄR DU MENADE ELLER MISSUPPFATTADE JAD DIG? Jag skrev om fakta om övervikt och metoderna att komma tillrätta med detta och eftersom jag är så van vid att smala klappar mig på huvudet och bah ”ja du pratar som du förstår du din tjocka lilla dumsnut” skrev jag att dessa fakta inte är något ni ska köpa i all er välvillighet utan svälja och sen hålla käften på er. Men jag hade kanske FEL TON när jag beskrev det förtryck ni utsätter mig för? För det är ju ingen som kan lyssna på den som låter ARG eller hur? De får allt prata vänligt med oss om när de berättar hur vi förtrycker dem, annars tänker vi minsann inte lyssna! KÄNNS DET IGEN? Känner ni igen det ni smala kvinnor här som känner er FÖROLÄMPADE över min arga ton? Har ni hört det förut måntro? FRÅN MÄN KANSKE?
Sen har jag några kängor att dela ut till Hej och Hmm som rusar omkring i de här trådarna och bygger halmgubbar (”Jaha så då menar du alltså att man typ får slå smala på KÄFTEN bara för att de är SMALA då???”) och tjafsar som småbarn med något slags förorättat rättvisetänk. ”Pratar man om den ena gruppen måste man minsann prata lika mycket om den andra!” Jag undrar vad ni två egentligen gör i de här kommentarsfälten, för ni tillför inget positivt öht. Och det spelar ingen roll om det står en hel armé smala bakom er och hejar på, det bevisar bara hur sjuk samhällets syn på överviktiga och feta är.
Tycker uppriktigt synd om LD som måste läsa alla kränkta kommentarer från smala som tycker att tjocka ska lyssna på DEM och DERAS problem också annars är de tjocka faktiskt taskiga mot de smala buhuhu!!! (för hon måste ju det även om hon inte släpper igenom alla kommentarer) med tanke på att hon tar upp det här ämnet för att skapa förståelse för överviktiga och feta och hon berättar även hur dåligt hon mår när hon skrivit de här inläggen. Och så härjar ni runt helt uppfyllda av era självbelåtna egon utan att skämmas det minsta. Ni ska veta att ni skrämmer bort överviktiga som hade velat berätta om hur illa de behandlas av smala på daglig basis, hur dåligt de mår och hur det påverkar deras livskvalitet. De VÅGAR helt enkelt inte prata här för ni är så förbannades jävla oförstående och skuldbeläggande. De flyr härifrån, det är deras egna ord. Tack för att du orkar, säger de till mig.
Men vet ni vad, jag orkar inte heller. Jag orkar varken med kränkta vita män eller kränkta smala kvinnor. Er självupptagenhet och KRÄNKTHET skadar mig och andra överviktiga. Förstår ni det? SKADAR!

Fattar att det är skitjobbigt att lyfta den här frågan, jag blir själv GALET arg och irriterade på såå många av kommentarerna och då är ju det bara dom publicerade kommentarerna! Jag tycker det är såå grymt att du synliggör ämnet och det är så tydligt att det verkligen behövs föras upp på agendan eftersom kommentarerna visar hur tjockisföraktet är så extremt normaliserat så att det för så många är helt osynligt. Och jaaa jag snackar även till er smalisar som inser problemet men ändå typ ”åhh så tacksam över att jag slipper att vara tjock” eller typ ”åh det är så himla hemskt att det ska behöva vara så här för tjocka, btw den jag älskar mest är faktiskt tjock och vissa kanske kallar mig blind men hon är en underbar person med ett stort hjärta”. Alltså det där sista är en så jäkla vidrig kommentar! Tänk er den kommentaren om andra intersektioner och inse det absurda! Och ja! Jag håller med dig LD om att vi ska stå enade men jag tror att det är väldigt viktigt att folk här inne rannsakar sitt eget tjockisförtryck big time!
Vad många smala också behöver förstå är att många som är tjocka faktiskt är det för att dom VÄGRAR självspäkning och osunt kontrollförhållande till kroppen. Jag hatar att mina smala vänner kan sitta och uttrycka sig saker som *nu FÅR jag äta lite extra för jag har ju faktiskt tränat* eller pratar om sin svåra ångest för att man har ätit en bulle eller som jag såg att Cissi Wallin skrev: Alla är vi ätstörda och jag ba neeeeej!! Jag är inte ätstörd och har aldrig varit. Och trots att självspäkning är ett osunt förhållningssätt till sin kropp är det Jag som tjock som STÄNDIGT blir misstrodd i att veta vad min kropp mår bra av eller att jag skulle veta NÅGONTING om bra mat. Jag minns när jag jobbade som skidlärare första året och eftersom jag var vegetarian så åt jag linser och grönsaker och frukt dagarna i ända medan dom andra åt pommes och kyckling. Och så en dag åt en av grabbarna en sallad med isbergssallad, gurka, tomat, kyckling och DRIVOR av Rhode Island och alla ba WOWWWW SHIT VAD NYTTIGT DU ÄTER IDAG *seriously impressed*. Och skulle jag säga någonting om att just den salladen kanske inte var den mest smashing i näringsväg skulle INGEN anse det rimligt att jag uttalar mig om näringsriktig mat. Förstår ni absurditeten i detta? Förstår ni hur sjukt indoktrinerade de flesta är på att tjocka inte vet något om mat och att dom bara äter skit? Förstår ni den fruktansvärda frustrationen över att STÄNDIGT se kommentarer från smalisar som tror att dom ska informera tjocka om hur dom ska ta hand om sig själva? Ursäkta men PLZ stay quiet! Jag tar inte råd från självspäkande kontrollfreaks, DET ÄR INTE VAD SUND BETYDER FÖR MIG! Jag vill inte tvingas in i ert självskadebeteende tack. Eller något annat heller. Jag vill få äga rätten till att få vara i min kropp utan att ständigt behöva försvara den mot hat och provokation. Jag vill slippa be om ursäkt för min kropp och bara få ha den ifred. Varje dag! Och jag vill få prata om hur föraktet mot tjocka är så normalt att det inte syns för icke-tjocka utan att bli avbruten hela tiden. Och det gäller både icke förstående och förstående för visst är det fint med förståelse men om två tredje delar av kommentarsfältet är fullt av 1. Personer som hävdar att det inte finns något tjockisförakt/lika illa att vara smal och 2. Personer som inser att det finns ett förtryck och som skriver om hur dåligt det är att inte vissa fattar det så riskerar ju det att ta över från den där tredjedelen som faktiskt vill få berätta om förtrycket dom utsätts för. OBS! Vissa kanske älskar peppen i att folk förstår men jag tycker många av dom dels inte är så förstående när det väl kommer till kritan (jämför med män som ba åhh det är hemskt att ni kvinnor förtrycks *ignorerar sin egen del i förtrycket*) och dels att det tar fokus från vad diskussionen borde handla om: att synliggöra tjockas berättelser i en tjockisföraktande värld.

Håller med till 100 %.
Jag vet att jag har skrivit detta förr, men i en annan diskussion, men förr när jag var smal (47 kilo till mina 169 cm) så var jag så sjukt ohälsosam. Jag hade ingen ätstörning men jag levde väldigt ohälsosamt på många sätt och det resulterade i en låg vikt. Jag åt nästan aldrig riktig mat, bara godis eller snacks. Jag tränade inte. Jag drack rätt mycket alkohol och tog droger på fester. Mådde jättedåligt inombords, led av stress, panikångest och sömnsvårigheter. Idag tror jag många av mina psykiska problem under den tiden var ett resultat av undernäring. Ändå har jag aldrig fått så mycket beröm kring mitt yttre! Inte så konstigt kanske med tanke på hur skönhetsidealen ser ut men det intressanta är ju hur mycket ”hälsa” folk läser in i en smal person och hur mycket ”ohälsa” en tjock person uppfattas ha? Jag fick ofta höra att jag såg så hälsosam ut, folk undrade vad jag tränade, hur jag åt etc. Ungefär som om mina sjuka och ohälsosamma kropp var något eftersträvansvärt. Helt jävla sjukt! Jag har aldrig mått så dåligt i livet som jag gjorde då, ändå tyckte folk att jag ”strålade”. Snacka om att man nästan tappar tron på mänskligheten som är så fixerad vid en smal kropp att de läser in allt möjligt i det. Och idag, när jag är överviktig, skulle aldrig någon fråga mig om ”min träning”! Fast jag tränar flera gånger i veckan! Men jag är väl ingen inspiration eftersom ingen vill vara knubbig som jag. Det är så sjukt. Min övervikt till trots är jag tusen gånger hälsosammare idag än jag var när min kropp var enligt normen ”perfekt”.

Smalhetsen är hemsk. Det tycker jag, trots att jag varit smal hela livet. Har kontrollerat maten i över fyra år nu (sen jag var 16). Jag känner en rädsla för att bli tjock, till och med normalviktig. Inte för att jag inte tycker att det är fint. Jag tycker det är jättefint! Och jag tycker om min kropp både nu och med fem kg mer. Men jag tycker dte är jobbigt att veta att jag kan bli kritiserad med mer fett på kroppen. Hör ju sånt hela tiden! Kommentarer som fälls: ”vad tjock hen har blivit!”, ”Så, såg hen inte ut innan, undrar om hen har gått upp i vikt…?” När jag tänker på att folk kan prata och tycka så om mig om jag går upp i vikt så känner jag ångest. Jag vill skydda mig själv emot det.
Det känns som att jag endast är tillåten att ligga på normalvikt eller över det om jag är TILLRÄCKLIGT bra på ett annat område. Om jag presterar inom t.ex. träning, utbildning eller umgänge. Då behöver jag inte ”smalskyddet” längre. Men det känns samtidigt fel, att knyta vikten och kroppen till prestation och värde. Jag vill inte att det ska vara så. Jag tycker som sagt att jag är fin både som smal och större. Men i omgivningens ögon så är det en ”bedrift” att vara smal/underviktig. Det är också en bedrift att vara vältränad. Att ”bara” vara normalviktig är ingen bedrift, och därför känns det som att jag inte får vara det. För jag känner mig inte tillräckligt bra på andra områden.

Så tråkigt att läsa att du känner såhär, för jag förstår vad du menar. När jag behövde gå upp i vikt för något år sedan reagerade jag ungefär med: ”Men om jag blir normalviktig så kommer ju alla tro att jag väger så mycket bara för att jag inte klarar av att vara smalare!”
Jag tycker också att normalvikt är jättefint, men du uttrycker det jättebra när du skriver att samhället inte ser det som en bedrift. Fast för mig är det ju i själva verket en jättebedrift, eftersom jag har svårt att äta ordentligt! Det jag lutar mig mot idag är mina vänner som vet vad det är jag har svårt med och vad jag behöver, och som kan uppmärksamma mig för mina personliga segrar.
Ta hand om dig!

Alltså, det är HELT OTROLIGT hur tröga vissa kan vara. Hur kan vissa INTE se smalhetsprivilegiet? Det är ju fucking everywhere. Jag skiter totalt i era egna berättelser, ”åh jag har blivit retad för min smala kropp blablabla” – Jaha, vad tråkigt, mobbing är aldrig bra och jag beklagar det du upplevt men hur fan kan du jämföra det med det som feta utsätts för dagligen??
Helt otroligt vad folk skriver i kommentarsfälten, på LDs facebooksida osv – HUR har någon ”tryckt ner” en smalis? Genom att påpeka detta uppenbara?
Vill bara skjuta mig själv över nivån på denna diskussion.

Jag har bara följt debatten här på bloggen, kan ej uttala mig i övrigt. Men:
1. Det verkar vara en allmänmänsklig mekamism att reagera på andras problem och upplevelser genom att vilja relatera till sina egna. Det är ju så vi gör för det mesta: någon berättar om något, någon annan kontrar med en liknande/motsatt erfarenhet, och så diskuterar man fram och tillbaka, speglar sig i varandra, försöker bekräfta varandras upplevelser och utbyter erfarenheter = grunden till ett samtal.
Ofta fungerar det bra. Ibland fungerar det inte alls. T ex när någon tar över den ursprungliga diskussionen med sina egna upplevelser (person a som pendlar mellan att vara arbetslös och jobba deltid berättar om sin ångest över att inte kunna betala sina räkningar, person b som är välbärgad men föräldraledig påbörjar en lång utläggning om att det faktiskt inte är lätt att leva på föräldrapenning), eller börjar relaterat käpprätt åt väggarna på ett sätt som förminskar och förolämpar den som började berätta om sin upplevelse (man kan inte jämföra en canceroperation och en blindtarmsoperation, eller att inte kunna få barn med att inte lyckas få ett tredje eller fjärde barn).
2. Ytterst sett tänker jag att det handlar om ilskan och uppgivenheten över att som kvinna ALLTID vara fel. Hur du än är. Hur du än ser ut. Javisst, det finns ett smalhetsprivilegium och ett förakt mot överviktiga i samhället. Jag är väl medveten om detta, det är inget jag förminskar.
Men de kvinnor som inte är överviktiga är fel på något annat vis och får i olika hög grad skit och kritik för det, för som kvinna är ditt utseende allmän egendom och något som andra ALLTID bedömer och har synpunkter på. Och som du blir bemött efter. Är du inte för tjock är du för smal eller för ful eller för snygg eller för fixad eller för ofixad osv i all oändlighet.
(Sen är du antagligen för dum eller för smart eller för aggressiv eller för mjuk eller för frigjord eller för frigid också, men det sitter ju på insidan.)
Därför tycker jag att jämförelsen med förorättade män haltar något. Sen är det inte alltid rätt att dra upp dessa problem när ett specifikt problem diskuteras (se punkt 1). Kanske går det inte att dra paralleller mellan övervikt och exemplen ovan heller.
Men vill man söka andra förklaringar än att kvinnor som börjar tjata om andra problem är dumma i huvudet och osolidariska och ska gå och dö, så tänker jag att man kan ha detta i bakhuvudet. Om man vill vara lite storsint.

Jag tror att det ligger mycket i det du skriver Hanna, om att det är en automatisk reaktion att försöka relatera det någon berättar till något en själv varit med om, och kanske dela med sig av det. Det gör vi väl alla i samtal med andra? Och som du skriver så är det ju ofta inget som är problematiskt. Det kan ju snarare vara bra för den som vädrar sitt problem att få höra att någon annan varit med om något liknande.
Men, precis som du också skriver, så kan det ju ibland bli väldigt fel när en gör så. Särskilt om personen/personerna som svarar med att relatera till sina egna problem/erfarenheter inte är inkännande och medvetna om sina egna eventuella privilegier gentemot personen som ursprungligen berättar om sina upplevelser.
Och det är väl egentligen det som hänt här, och som ofta händer när en förtryckt grupp berättar om upplevelsen av att vara just förtryckt. Folk är inte uppmärksamma/tänker inte/whatever, och många har därför klampat in med kommentarer som tar fokus från frågan och i flera fall är direkt sårande mot oss tjocka personer. Jag har själv, tyvärr, gjort det många gånger i andra sammanhang, utan att vara medveten om att det är vad jag gör. Men i och med att det finns människor som säger ifrån och upplyser en om att det en gör är sårande och olämpligt i sammanhanget så kan en ju förhoppningsvis lära sig något, och därmed inte göra om det.
Det jag ville ha sagt var väl i det stora hela att jag tycker att det kan vara klokt att, som du gjorde Hanna, försöka se om det finns en annan förklaring till att det blev som det blev. Det kan dock vara väldigt svårt att göra i den ilska, frustration och nedstämdhet som lätt kommer av att läsa massvis av ogenomtänkta och/eller sårande kommentarer.

Jag tycker jättemycket om dina inlägg om fatshaming och liknande. Själv är jag smal, inte jättesmal i dagens samhälle, men i alla fall långt ifrån tjock och har aldrig fått höra från någon (förutom mina systrar..) att jag skulle vara tjock/överviktig/knubbig eller vad som helst.
Och jag måste säga att jag lär mig jättemycket. Att rasism finns även idag lärde jag mig när jag gick på mellanstadiet, att feminism behövs lärde jag mig på högstadiet, då jag lärde mig att förtrycket mot kvinnor fortfarande finns. Däremot har jag aldrig fattat det hela med förtrycket mot överviktiga. Jag har själv ofta tänkt att jamen alla elitidrottare ÄR ju smala… Osv. osv. men det är klart det finns de som är mycket större än mig som lever mycket nyttigare osv. Det har liksom ingen som helst korrelation, och det vet jag ju.
Det är så viktigt att du skriver om detta. Lär mig mer och mer varje gång! Ska verkligen sluta döma, i alla fall försöka, i takt med att jag lär mig 🙂

Hanna! Kunde inte sagt det bättre själv än det du skrev!
Jag blir lite brydd när denna fråga helt plötsligt får kvinnor att vända sig mot varandra..istället för mot själva problemet..(precis som i så många andra frågor)
Saras sista inlägg framförallt..Visst, smala kanske är privilegierade men menar du verkligen att det är ok att påpeka det uppenbara så länge någon är för smal..men inte om någon är uppenbart överviktig?
OBS! jag tycker inte något av det är ok..ge fan i att döma varandra helt enkelt! Kan vi inte själva göra det, hur ska vi då kunna påverka resten av samhället!
Egentligen borde överviktiga också sluta klaga för vi är då jäkligt privilegierade i jämförelse med både kvinnor, män och barn i andra länder, där lite övervikt skulle vara önskvärt ”problem”..
Betyder det att jag inte ser problemet?..Nejdå jag både ser och förstår!
och det behövs verkligen en förändring och en pågående debatt, men jag lovar att sånt här är just det som får dem som är tveksamma till feminism backar när de ser vad som sker inom det hela.
Nu blir jag väl hängd och halshuggen och ombedd att hålla käften 😉
men det är ok för jag är privilegierad på så många sätt 😉

Bra skrivet Meb, jag förstår dig och allt det där, men jag förstår också att många feta inte vill ha med smala att göra när de läser såna här kommentarer. Du skrämmer bort dem och ger smalheten dåligt rykte. Alltså det är inte jag som tycker så, men jag har många feta kompisar som skulle kunna tänka sig att gilla smala och kanske förstå dem också, men de känner sig tveksamma och backar när de ser sånt här. Vill absolut inte vara taskig, berättar bara hur det kan uppfattas 😉
Nu blir jag väl stenad på torget av de smala 😉
Men jag kan ta det, jag är har det så bra ändå! Ha en glimrande skimrande underbar toppeli-toppenmåndag!!! 🙂

[…] Under det senaste inlägget Lady Dahmer skrivit om det här har det blivit en mycket bättre diskussion tycker jag. När jag sa ifrån där var det fler överviktiga som vågade berätta och diskussionen blev mer konstruktiv. Äntligen känner jag, äntligen får vi komma till pudelns kärna och kan börja prata om vad det egentligen handlar om. Jag har bl a tänkt rätt mycket på varför kvinnor som är helt med på att män förtrycker oss i egenskap av privilegierade genom patriarkatet, inte kan se hur de gör precis samma sak när de själva tillhör den privilegierade skaran smala/normalviktiga. Att de inte ser att de beter sig exakt som männen gör när de är i männens position på privilegieskalan. Varför kan de inte stå tillbaka under de här inläggen och varför ser de inte att de genom att berätta om sina erfarenheter som smala stjäl fokus från det samtalet var avsett att handla om, nämligen överviktigas och fetas situation? Varför ser argumenten så lika ut från kränkta vita män och kränkta smala kvinnor?  Varför är argumentet så ofta JAMEN vi måste väl också få säga vad VI tycker???? Och detta är vad jag kommit fram till: […]

Skillnaden mellan tjocka och smala och kommentarerna som de får skiljer sig naturligtvis åt på flera sätt.
Smala har oftast medvetet försatt sig i det smala tillståndet, kämpat för att se smala och vältränade ut. De får då alltså positiv bekräftelse på allt arbete som de har lagt ned, när någon kommenterar att de ser smala och vältränade ut.
Tjocka får istället ofta äcklade kommentarer från folk som självklart inte är någon positiv bekräftelse på hur duktiga de har varit, då de har lyckats hålla sina kroppar feta och goa. Inte heller har tjocka medvetet försatt sig i det tjocka tillståndet, dvs jobbat medvetet för att bli tjocka.
När tjocka får elaka kommentarer om sin vikt, börjar många av dem att fundera på att gå ned i vikt. När smala får elaka kommentarer om sin vikt, börjar de sällan fundera på att gå upp i vikt eftersom de helt enkelt inte vill det. De vet att det är ”fult” att vara tjock och därför är de ofta livrädda för att lägga på sig.

Jag har alltid utan undantag fått komplimanger när jag har gått ner i vikt.och då har jag aldrig varit överviktig utan bara pendlat mellan normal/underviktig. Jag väger 51kg till mina 1.72 cm just nu. Har på ett halvår gått ner 8 kg och beröm och komplimanger haglar. Jag får kommentarer om hur duktig jag är, vilken självdisciplin jag har och hur snygg jag blivit.
För ett halvår sen påbörjades en jobbig process gällandes ett av våra barn. Det har varit många tunga dagar och nätter, jag har sörjt och haft ångest. Min aptit försvann och jag orkade inte gå ut eller träna. Jag äter kasst och har inte direkt en hälsosam livstil. Innan den här viktnedgången tränade jag aktivt och hade en frisk kropp.
Men det spelar ju ingen roll. Smal/mager är tydligen bäst. Vägen dit är mindre viktigt. Är man ”tjock” och glad är det fel. Jag blir förbannad över att läsa smala människors oförmåga att se skillnaden mellan enstaka pikar för att man är för smal, mot att ett helt samhälle dömer din kropp, ifrågasätter din livstil och redan har bestämt din personlighet utifrån din jeans storlek. Smal är eftersträvansvärt till vilket pris som helst som det ser ut idag. Och när folk frågar hur jag gått ner i vikt svarar jag snus, kaffe och självhat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *