Kategorier
Vardagstrams

Privilegium

När tjocka pratar om föraktet de möter från omgivningen och en smal person dyker upp för att berätta att smala också minsann får skit är PRECIS samma sak som när kvinnor pratar om kvinnors utsatthet och en man dyker upp och säger att män också har det svårt.

Ville bara säga det.

Smalhetsprivilegium

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Privilegium”

Jag som har levt som både över-, under- och normalviktig har faktiskt känt på skillnaden i attityderna och kan inte annat än att hålla med. Visst kan det vara jobbigt om man mår dålig över sin vikt när folk påpekar det oavsett vilken kroppsform man har. Men i dagens samhälle är det ju ”bra” att vara underviktig medans det är ”dåligt att vara överviktig och det är ju där den största skillnaden ligger.
Jag fick aldrig höra om vilken kostnad jag var för samhället när jag var underviktig även fast undervikt är en minst lika bidragande orsak till hjärtproblem som övervikt är.

Jag skrev om det idag efter att ha hittat en väldigt konstig bild på internet.
http://tetriminos.blogspot.se/2014/02/det-ar-skillnad.html
Dock skriver jag utifrån det jag har lärt mig genom att ha överviktiga vänner och läst väldigt mycket på internet.
Det var faktiskt först när jag utvecklade anorexia som jag började förstå vilken privilegieposition som jag sitter på. Jag började titta i alla tidningar, på tv och bilder och såg bara smala människor.

Agree. Det kan vara precis lika jobbigt att vara smal som tjock, är så less på att höra annat. INGEN har rätt att berätta hur jag eller någon annan ska känna. Ska vi stå där och låtsas som ingenting? Vi har väl för fan precis samma rätt som vem som helst att få må dåligt över våra kroppar. Att pendla i vikt mellan 39-42 kilo när man är 23 år gammal är inte kul. Att känna att man ser ut som en 12årig pojke till kroppen… Då skulle jag mer än gärna hellre vara tjock, faktiskt.

Åh, håller verkligen med.
Under en konstkurs för många år sedan fick jag lära mig hur omgivningen uppfattar en person beroende på kroppsform, en väldigt smal person uppfattas ofta som ganska filosofisk eller smart, medan en av större kroppsform ger uppfattning av bristande intelligens.
Har alltid varit pinnsmal, och kan därmed inte förstå mig på hur det skulle kännas att vara annorlunda (har inte drabbats av förutfattade meningar då min moder är stor och ett geni), men vad jag vet är att jag själv har suttit mig bredvid folk på bussen, och att dessa – utan att jag säger något – har kräkt ur sig att jag ser ”djup”, eller ”filosofisk” ut. En gång frågade en äldre man om mina föräldrar var forskare på Swebus. Blir så jävla förbannad. Hade jag fått de kommentarerna med (välbehövda) 40 kilo mer över kroppen? Troligtvis inte.
Visst var man mobbad för att vara skinn och ben under skolgången, men fan så hellre än att vara mobbad och dessutom ses som dum för ett så oviktigt argument som vikt. Fan så hellre att folk trott att jag haft anorexia än att folk trott att jag är omotiverad eller lat. Det första indikerar att det är synd om mig, det senare att jag får skylla mig själv.

Men det är också viktigt att förstå att även om du inser privilegiet med att ha en nornkropp och att du hellre blir mobbad för smalhet än tjockhet pga tjocka ses som dumma och lata etc och smal är norm så är det otroooooligt tröttsamt med alla smala som går runt och tror att jag (som är tjock) EGENTLIGEN vill vara smal. Jag vill få vara tjock (ja även på badstranden utan några uppmaningar från folks ögon att cover up tack!!) utan att någon ska gå runt och tro att jag egentligen vill vara smal och att det är lite synd om mig för att jag är tjock. Tack men nej tack för den ”omtanken”.

Det är alltid lättare att tillhöra normen helt klart.
Däremot finner jag många försök att bryta denna norm som problematiska.
När en ”schysst kille” berättar att män ”egentligen vill ha kurviga kvinnor”…. fy fan vad less man blir på sådant. Smala kvinnor kan mycket lätt hamna i kläm i kampen mot normer, tyvärr.
Jag tillhör själv normen och anses snygg och smal av många, det innebär ju att jag har vissa förväntningar och press på mig att uppehålla den imagen. Har många gånger blivit avfärdad pga mitt utseende också, som tex. korkad.
Däremot har nyligen börjat uppmärksamma de fördelar som ges mig för att någon tycker att jag är vacker. Hoppas att jag kan lära mig att arbeta emot detta på ett bra sätt.

Jag tycker det dar ar sa komplicerat. Jag forstar att smala har ett privilegium i att de hyllas av modeindustrin och av framst unga tjejer (sarskilt i overklassen och medelklassen), vilket vi ser i media. Men sen finns det andra ideal dar man ska vara smal – men ocksa kurvig pa ”ratt stallen”, dvs ha brost och rumpa. Det ser vi bland artister och skadespelerskor och andra kvinnor i media utanfor modevarlden. Lyssnar man aven till vad mannen tycker sa tranar de snarare efter alla ”smala men kurviga” Kim Kardashians och Beyonces i varlden, och det paverkar ju ocksa tjejers sjalvkansla. Darfor forstar jag om smala, okurviga tjejer kan kanna sig fortryckta av samhallets ideal. Det ar inte samma sak som att vara tjock, for ar man smal och okurvig sa ar ens kropp iaf idealiserad inom modevarlden och sa, men jag vet inte hur starkt privilegium det ar heller. Visst att man lider mer som tjock, men det ar nog inte heller sarskilt latt for vissa tjejer att inte ha brost eller rumpa alls, aven om ens midja och ben ar ”ratt” storlek.

Att få höra att man ser ut som en tandpetare är ingen komplimang, nej.
Jag är smal. Har alltid varit, mer eller mindre. Och ja, det är ”lyxigt” på en del sätt, ett privilegium, det inser jag självklart. Även om jag är sjukt medveten om att folk nästan undantagslöst (om vi bortser från en period mellan 25 och 30 kanske, när de flesta jämnåriga smalhetsade på ett närmast anorektiskt vis) tycker att jag är FÖR smal. Och har uttalade och outtalade synpunkter på det.
Men det var inte dit jag skulle komma.
Den absolut vanligaste ”komplimangen” jag har fått för min smalhet är ”jamen du har ju lite bröst i alla fall”. Dvs: jag är egentligen för mager, för okvinnlig, jag har inga höfter och ingen rumpa – ett streck i profil från midjan och neråt – men jag är i alla fall inte helt platt på överkroppen och det är det som ”räddar mig”.
Så visst, smal, men smal på rätt sätt. Jag tror att det ligger mycket i det.

Jag förstår att det inte är lätt att vara tjock med dagens ideal. Det betyder dock inte att bara för att en är smal så öppnar sig hela världen för en. Det gick inte en dag av högstadietiden utan att jag fick höra hur fet och äcklig jag var. Grejen är bara den att under de åren pendlade jag mellan 38-42 kg till min 156 cm långa kropp. Det är inte bara tjocka kvinnor som får höra att de behöver banta, det är något kvinnor av alla former blir tillsagda.
Kan vi inte bara sluta förminska kvinnors upplevelse för att de inte råkar vara tjocka? Bara för att en är smal betyder det inte att en uppfyller alla rådande normer. Att en inte får utstå skit pga hur ens kropp ser ut. Varför kan inte ALLA kvinnor få prata om hur de bemöts och hur de känner sig i sina kroppar? För att trots allt bottnar föraktet oavsett kropp i samma sak: Kvinnohat.

Fast det handlar inte om att ogiltigförklara smalas upplevelse. Det handlar om att de har ett privilegium som tjocka saknar och det är kränkande när smala kapar en diskussion ämnad att lyfta det förtryck av tjocka med en personlig upplevelse.
Nej att vara privilegierad innebär inte att man glider runt på en lyxig räkmacka och bara har det soft. Men det innebär fördelar. Tjocka är utsatta för förtryck. Smala är det inte. (Alltså i egenskap av sin vikt.)

Jag har varit både underviktig och överviktig och nu är jag fet (inget av detta har berott på ätstörningar). När jag var väldigt smal var det ofta folk som påpekade det och jag tyckte att det var jättejobbigt. Men nu vill jag att ni smala som har protesterat i den här tråden ska lyssna på mig. Det går inte att jämföra med hur det är att vara fet. Ingen vill förta era upplevelser men nu får ni förstå att det finns väsentliga skillnader.
Som smal har du hyllade förebilder överallt. På tv, i reklam, i tidningar, i musikvideor, i butiker (skyltdockor och storlekar på kläder), i filmer, ja var du än tittar och befinner dig. De flesta vill vara smala. Många strävar efter det. Bästsäljande böcker skrivs i ämnet. Det är överlag positivt att ha gått ner i vikt.
Det är ingen som vill vara fet. Ingen. Du är osynlig och du föraktas på ett sätt som är värre än föraktet mot kvinnor. Det är värre, på allvar, för det finns ingenting positivt med att vara fet. Du kan vara vacker trots din fetma och en trevlig person ändå, men din kropp är aldrig någonsin neutral i det offentliga rummet. Det finns ingenstans du kan komma undan för din kropp är ett provocerande statement för många. Folk blir förbannade när de ser dig. De tycker inte synd om dig, de blir arga. Min kropp är en förolämpning för många människor.
Jag har skrivit om det här i ett inlägg som heter ”Detta är inte för er smala att köpa i all er välvillighet. Detta är för er att svälja hur jävla illa det än smakar och sen bara ta och hålla käften på er.”
Läs det om du som smal vill öka din kunskap om fetas situation och om fetma.
http://wdarknessfalls.wordpress.com/2014/01/14/detta-ar-inte-for-er-smala-att-kopa-om-ni-kanner-for-det-i-all-er-valvillighet-detta-ar-for-er-att-svalja-hur-javla-illa-det-an-smakar-och-sen-bara-ta-och-halla-kaften-pa-er/

Jag trivs himla bra med att vara fet och har inget emot att vara det. Vill alltså inte gå ned i vikt, eftersom jag mår bra som jag är.
Vad jag däremot inte vill är att folk ska vara fettfobiker som fethatar och fat-shamar mig.
Problemet är inte min kropp. Problemet är samhällets behandling och bemötande av den.

PREACH! Jag har varit smal och jag har varit tjock. Det är bisarrt hur olika man blir behandlad. Skulle kunna skriva en 10 sidors uppsats om detta och kränkta smala människor men kan knappt hålla ögonen öppna. Hur som helst BRA att du sa det!

Helt riktigt. Fast inte. Det är mer som när en extrem feminism pratar med en kvinnoshatare om saken. Det beror på hur smal man är. Vanliga smala (som jag själv) får inte mycket skit för det. Lite, men det går inte att jämföra med dem extremsmala eller de tjocka. Lite får vi också, för det är liksom okej att hacka på folk för deras vikt oavsett vad vågen visar. Vi ska känna skuld för vår vikt. Antingen är vi hemska för att vi är enligt idealet, eller så är vi hemska för att vi har egna ideal, eller för att vi bryter mot någon annans ideal.
Men hur känns det för de magra tjejerna som hamnar på facebook med texter som ”Bones are for dogs”? Tvivlar på att dem känner att det är upplyftande för självkänslan. Min poäng? Mobbing och kommentarer är ALDRIG okej. Kan inte folk bara sluta? Det ÄR ingen komplimang att få höra att ”Har du gått ner i vikt?”. Det är intrång i mitt privatliv. 🙂

Jag var femton. Jag hade alltid betraktat mig som öppen och fördomsfri, en riktig fritänkare. Så satt jag på biblioteket och läste i en konstbok. Det var ett foto på en mycket populär modell (för konstnärer i Paris anno nån gång tidigt 1900-tal). Hon var helt naken och låg på en divan. I texten stod det något om att hon var konstnärernas favorit men hade ett mycket tydligt fysiskt tillkortakommande som hon hade komplex för.
Jag tittade på bilden och tänkte ”Jo, vacker, men nog är hon lite väl rund alltid”. Sedan läste jag vidare i texten och fick då veta att detta tillkortakommande var hennes brist (!) på könshår.
För mig var detta en brutalt tydlig ögonöppnare. Det blev så uppenbart för mig hur normer påverkar och får oss att värdera. Mina egna fördomar och förutfattade meningar blev smärtsamt tydliga. Det var en jobbig men nyttig upplevelse som jag försökt (men naturligtvis inte alltid lyckats) bära med mig genom livet.
Ibland kommer kunskap i konstiga paket.

Jag kommer ju alltid (om någon nu skulle komma ihåg mina kommentarer)dragande med mina jämförelser av erfarenheter att leva med funktionsnedsättning. För mig känns det relevant då det finns tydliga paralleller mellan feminism och crip theory.
Även där finns det ett privilegium, att ha full funktionalitet.
Att jämföra sin upplevelse och säga sig ha full förståelse och insyn är att förminska. Att man även som fullt fungerande kan ha tillfälliga nedsättningar som innebär problem, lidande eller diskriminerande behandling ifrågasätter jag inte. Jag säger absolut inte att man aldrig får gnälla för jag har det värre.
Men att säga att man vet och förstår hur det är att leva med funktionsnedsättning utan att ha gjort det kan vara oerhört förringande och privilegieblint.
http://criptografi.blogspot.se/2013/03/op-127.html

Åh just nu skäms jag för att tillhöra kategorin ”smala” för i den här diskussionen beter de sig precis som män! Buhu jag är smal det är också jobbigt liksom! Se dig omkring och inse hur samhället fungerar.

Alla de här kvinnorna som beter sig som män enligt dig, börjar förstå dessa män. Jag förstår också vad män menar när de säger att vissa kvinnor inte kan hålla ihop. Snacka om att splittra istället för att förena. Ld har väl aldrig fått såhär många kvinnor mot sig förut. Och varför då? Ledtråd:det var inte för att hon skrev någonting bra.

Tycker det är så konstigt att människor alltid tycker att allas problem minsann ska tas upp i alla diskussioner. Man måste ju kunna föra ett samtal om ett stort samhällsproblem, exempelvis den utsatthet som drabbar personer med övervikt, utan att tvunget ta upp hundra andra saker på samma gång. Om smala vill diskutera hur de drabbas av mobbing är det väl fritt fram att göra det i ett eget forum, blanda inte in det när något annat uppmärksammas.

WORD!! Är så trött på att tjocka ständigt ska måsta be om ursäkt för sig själva! När jag är ute och promenerar runt ån och stöter på en tjock person som löper, vill jag typ krama om hen och be om ursäkt för samhället. När jag möter en smal person vill jag egentligen springa in i hen från sidan vilket skulle få hen att falla i ån. Alla har samma rätt att vara ute och löpa och mina tankar är förstås inget beundransvärt alls. Men jag är bara människa. 😉

Så du vill ge dig på smala människor bara för att du tycker synd om tjocka? Det är b.l.a pga såna som dig som smala delger sina erfarenheter här. Snacka om att rikta ilskan fel. Hoppas du trollar.

Anser du inte att det är bättre att alla som blir utsatta för förtryck, mobbing eller rasism går ihop mot förtryckarna istället för att vissa håller käften om det de utsätts för eftersom andra har de värst och därmed ensamrätt på ordet. Ingen gillar att bli illa behandlad. Varför inte ha en debatt som inkluderar alla, där alla berättar om sina erfarenheter, istället för slutna debatter för vissa grupper. Men visst, ni gör som ni vill.

Måste vi ”tävla” i vem som har det jobbigast och är mest utsatt pga sin kroppsbyggnad? Det stora problemet är att kvinnor inte får se ut som vi gör, oavsett om vi är smala eller tjocka. Och det är förjävligt. Men det är ABSOLUT INTE samma sak som som när en man kommer och säger att män också har det svårt. Att tjocka kvinnor möter ett starkt förtryck behöver inte betyga att smala inte gör det. Ska smala hålla käften om sitt förtryck och tacka sitt smalhetsprivilegium för att tjocka har det värre? Tycker att hela den här diskussionen är bakåtsträvande.

Jag har aldrig berättat för någon någonsin att den är tjock eller smal. Men jag har många, många gånger fått höra av omgivningen att jag är smal eller mager. Det är aldrig kul att någon annan talar om för en hur ens kropp ser ut. Min 5-åriga dotter fick i glad ton höra på BVC-kontrollen: ”du märker att du är längre och smalare än dina kompisar va?”. Hade hon sagt motsvarande till ett överviktigt barn tror ni? Det är inte ok att bedöma andras kroppar whatsoeve´r, tjock eller smal. Kommentarerna ovan i den här diskussionen tycker jag bara visar att alla verkar stå sig själv och sin egen kroppsform närmast.

Håller med dig. Folk accepterar tjockas utsatthet vilket för vissa gör det mer okej att att säga såna saker till smala. De tänker att tjocka är så utsatta och då är det okej att trycka ner smala. Smala har ju stöd i media och yada yada. Det de inte fattar är att efter 10 eller 100 såna kommentarer så har de kanske tryckt ner personen så mycket att personen blir missnöjd med sin kropp. Det hjälper inte att kika i en h&m katalog eller läsa om kändisar. Det är ett barn vi snackar om.

Det här är så sant.
Jag fick lite mer förståelse för det när jag i sena tonåren gick från underviktig/pinnsmal till ”bara” smal/normalviktig. Då kunde jag plötsligt greppa de där viktkomplexen som alla andra verkade ha , men som jag inte aaalls tyckte var något att tjata om innan.
Och om jag blir tjock någon gång kommer jag märka samma sak igen, och få ännu mer förståelse.
Nu kan jag bara lita på vad tjocka säger om det här, lita på deras vittnesmål om all diskriminering de får utstå. För jag vet inte, så jag får aldrig underkänna en överviktig persons erfarenhet. Sen är det klart att om en öppnar ögonen kan vem som helst se hur samhället ser på övervikt/undervikt och att det är en jävligt skev syn. Men det kan vara svårt att fatta själv när en har fått just samma syn inprogrammerad i sin egen hjärna.
Skitbra liknelse med kvinnor/män, det kanske får upp ögonen hos några!

Ja herregud vad det suttit hårt inne för mig att fatta detta. När man själv fått utstå massor för att man uppfattats som ”för smal” och man i egenskap av just för smal (inga tuttar, inga sexiga kurvor)inte alls känt sig sådär göttigt priviligierad och representerad som överviktiga vill hävda, då är det lätt att snabbt slå det ifrån sig.
Med självklart så ÄR man som smal priviligierad i det att ens kropp är ”neutral”, man kan röra sig i det offentliga rummet utan att ens kropp ständigt ses som en issue, man tas på allvar på ett helt annat sätt och det finns generellt inga negativa uppfattningar om smala. Så visst. Till och med jag har fattat 😉
Det har faktiskt gjort mig liiite mer tålmodig med män som direkt slår i från sig med men-jag-har-minsann-inga-privilegier. Tänker att de ibland bara behöver lite tid att tänka efter. För det ÄR motigt att inse att man själv har privilegier. Särskilt om man själv inte uppfattat att man har det särskilt bra.

Jag håller helt med dig. Har alltid varit smal, när jag var yngre rent av mager och tyckte det var så jobbigt när folk kommenterade min vikt. Men så gick jag upp ett antal kilo efter att jag fött mitt andra barn. Nu fattar jag – och skäms hur jag innan beklagade mig över att vi smala MINSANN också får kroppskommentarer. För det är verkligen skillnad.
Och precis som du har det gjort mig mer tålmodig med män som inte förstår vad jag menar när jag pratar om könsmaktsordningen och patriarkatet. Att vara okunnig kan inte vara en ursäkt hur länge som helst, men om det stundtals var smärtsamt och svårt för mig att upptäcka mina privilegier så kan det säkert vara det för andra också.

Men man väljer väl om man vill vara smal eller tjock? Man väljer inte om man vill vara man eller kvinna (kan man göra, men generellt inte). Man skapar ju sin egen övervikt. Man väljer vad man äter och inte äter. Därför tycker jag inte det är jämförbart alls.

Ja visst, jag ”skapade” min vikt genom att göra något så dumt som att äta en medicin jag verkligen behövde, vilken råkade ha den tråkiga biverkningen viktuppgång. Var pinnsmal hela mitt liv. Har pinnsmala föräldrar. Pinnsmala syskon. Ändå gick jag upp från 48 till 80 kilo, på grund av en medicin. Det är först nu när jag minskat ner medicinen som jag börjat gå ner i vikt igen. Efter år av stigmatisering över att vara en av de lata tjockisarna. Fatta att det finns många anledningar till varför någon går upp i vikt. Bemötandet är dock alltid detsamma. Det antas att här har vi en lat soffpotatis som vräker i sig chips hela dagarna. Det antas aldrig att det finns några andra anledningar för sådant är samhällsklimatet.

Utan att ställa smala och tjocka mot varandra – det är ö h t skit att kvinnor (för det är ju oftast kvinnor som bedöms efter kropp och inte knopp) som inte uppfyller rådande ideal ska behandlas illa, föraktas och mobbas. På 70-talet när jag var tonåring var idealet smala, nästan plattbystade, kvinnor. Jag som fått förbannelsen av naturligt stora bröst kände mig som ett naturens freak och kände mig helt fel och tjcok (fast jag vägde en så där 50 kg till mina 1,59 cm.) Senare svängde det och plötsligt skulle småbystade kvinnor inte vara ”snygga” nog. Föraktfullt bemötande och ren mobbing mot personer p g a kroppsform är ALLTID kränkande och fel.
Jag kan liksom inte tycka att det är samma sak som när män gnäller ”men männen då” för de har ju, generellt sett fördelar i samhällsordningen just p g a att de är män.
Kvinnor som mobbas för ”mager, måste ha anorexia” o s v blir kränkta de med – p g a samhällets rådande värderingar, att en kvinnas främsta uppgift är att vara ögongodis åt män. Ja, tjocka personer upplever en annan verklighet, andra problem – som en läkare som troligen aldrig haft viktproblem som nästan fnös åt mig att det bara var att sluta leta ursäkter, köpa nya skor och ut och springa… Att jag har benhinneproblem viftade han bort för jag är ju automatiskt lat och dum i huvvet med mina 12-15 kg övervikt.
Magra personer har en annan verklighet, misstänkliggörs och påstås ha ätstörningar, kallas okvinnliga och t o m äckliga. Så deras verklgihet är troligen inte roligare den. Då menar jag inte normalsmala personer utan de som är av naturen underviktiga och JA de finns!

Orkade bara läsa mig igenom hälften av kommentarerna men Gud vad tråkigt att många av er inte förstår vad LD försöker säga, eller försöker och försöker. Hur tydligt kan det bli?
När man diskuterar föraktet mot tjocka och de problemen som uppstår då får oss överviktiga så ska vi väl inte blanda in smala i debatten? Smala har det också jobbigt!! Det är ju exakt det LD menar, att när vi diskuterar kvinnofrågor så är det alltid en karl-jävel som ska skrika högst, men mej är det också synd om!
Det har inte med varandra att göra. Att vara tjock är inte att vara smal så det är ju helt irrelevant att blanda in faktorer som debatten liksom inte handlar om. För det får bara problematiken med att vara överviktig och de fördomar vi får utså att blekna och inte synas.
Föraktet mot tjocka är en fråga
Svårigheter för smala är en helt annan och jag fattar inte varför dessa två ska blandas ihop hela tiden.
Som om en diskussion om anorexia skulle handla om mej som är tjock och äter mat. Håll isär vad det är vi diskuterar liksom!
Hoppas det framgår vad jag menar, är inte så bra på att uttrycka mej, förmodligen för att jag är tjock och dum 😉
PUSS LD <3

När jag var smal och snygg var allt så jäkla lätt. Så vansinnigt många förmåner och fördelar man får! Man glider visst runt på en räkmacka tycker jag, nu när jag är mullig är det inte alls på samma sätt.

Jag har aldrig varit underviktig men har i ungdomen varit ”normal” – vad det nu är egentligen. Idag har jag övervikt. Och jo, visst kan det vara så att smala är priviligierade men då pratar man ju om ”normal”smala och som många varit inne på, kurviga kvinnor. Men jag vill inte ha något sorts ”ställa tjocka mot magra” – ”fienden” är patriarkatet och inte den ena eller den andra kroppsformen.
Utan att ställa smala och tjocka mot varandra – det är ö h t skit att kvinnor (för det är ju oftast kvinnor som bedöms efter kropp och inte knopp) som inte uppfyller rådande ideal ska behandlas illa, föraktas och mobbas. På 70-talet när jag var tonåring var idealet smala, nästan plattbystade, kvinnor. Jag som fått förbannelsen av naturligt stora bröst kände mig som ett naturens freak och kände mig helt fel och tjock (fast jag vägde en så där 50 kg till mina 1,59 cm.) Senare svängde det och plötsligt skulle småbystade kvinnor inte vara ”snygga” nog. Föraktfullt bemötande och ren mobbing mot personer p g a kroppsform är ALLTID kränkande och fel.
Jag kan liksom inte tycka att det är samma sak som när män gnäller ”men männen då” för de har ju, generellt sett fördelar i samhällsordningen just p g a att de är män.
Normalsmala kvinnor har på samma sätt en bättre ställning men det är fortfarande skit att den man är ska bedömas efter ens storlek!
Kvinnor som mobbas för ”mager, måste ha anorexia” o s v blir kränkta de med – p g a samhällets rådande värderingar, att en kvinnas främsta uppgift är att vara ögongodis åt män. Ja, tjocka personer upplever en annan verklighet, andra problem – som en läkare som troligen aldrig haft viktproblem som nästan fnös åt mig att det bara var att sluta leta ursäkter, köpa nya skor och ut och springa… Att jag har benhinneproblem viftade han bort för jag är ju automatiskt lat och dum i huvvet med mina 12-15 kg övervikt.
Magra personer har en annan verklighet, misstänkliggörs och påstås ha ätstörningar, kallas okvinnliga och t o m äckliga. Så deras verklgihet är troligen inte roligare den. Då menar jag inte normalsmala personer utan de som är av naturen underviktiga och JA de finns!
För mig handlar inte det inte om smala mot tjocka. Det handlar om det förbannade eländiga äckliga jävla sättet att bedöma (främst) kvinnor efter liggbarhet, d v s vad som anses ”snyggt” i männens ögon. Förtryck är förtryck. Oavsett om en kvinna har 30 kg ”för mycket” eller 20 kg ”för litet”.
Och till dig skrev att man väljer om man vill vara smal eller underviktig. Riktigt så enkelt är det inte. Ja, jag har ätit mig till min övervikt genom att äta fel saker. Jag har personliga relationsproblem och ja, jag har tröstätit. Som många fler med mig säkert har gjort. Livet är inte så jävla rosenrött enkelt. Skit händer. Känslor och hungerhormoner är starka grejor och jag vill se den som iängden klarar av att stå emot sådant. Kan hända att jag är en dålig människa som inte klarat av att leva 100 % nyttigt men jag har faktiskt inte valt att hamna i de relationsproblem som sänkt mig och gett mig svåra och tunga perioder. Övervikt är inte så enkelt att man väljer vad man äter och väljer tjock eller inte.
Den attityden är inte så långt ifrån ”tjocka är dumma som mölar i sig allt de kommer över och se’n går upp i vikt.” Det finns en historia bakom de flesta människors övervikt.
Att samhället dessutom har rent vansinniga ”viktideal” är ingen hjälp…

Ja för de är ju privilege att få höra anorexia bitch eller att man ska äta mer eller se alla bilder som cirkulerar på internet om att ”Riktiga kvinnor har kurvor”. Vad nu det betyder. Här tycker jag nog du har fel man får skit om man är smal och man får skit om man är tjock. Tycker inget av det är okej.

Men kära hjärtanes, har du läst ordentligt? Ingen har påstått att väldigt smala personer inte får höra kommentarer, men i det offentliga rummet, i media och modevärlden, är det bra att vara smal. Hur många tidningsomslag har du sett med ”Lade du inte på dig tillräckligt med vikt över jul? Så här går du upp flera hekton i veckan!”
Det finns särskilda avdelningar i de flesta affärer för ”generous/XXL/curvacious”, för att det INTE anses normalt med övervikt.
Det finns hyllor i mataffärer fyllda med diet-produkter, för att de som behöver gå ner i vikt ska kunna göra det, medan de som behöver gå upp i vikt anses vara så pass få att de får leta rätt på egna metoder för att lägga på sig lite.
Det är skillnad. Inte på det personliga planet kanske, men på den allmänna attityden i samhället.

Klockrent skrivet! Jag är så glad att jag hittat hit, jag kommer nog att läsa hela dagen 🙂
En annan sak som stör mig är också när MÄN hoppar in och kapar diskussionen när kvinnor pratar om hur man som överviktig bemöts i samhället. Även överviktiga män är så oerhört privilegierade och deras erfarenheter kan inte likställas med vad vi kvinnor får stå ut med på långa vägar, särskilt inte om det är vita män vi talar om.
När en man är överviktig ses han som den glade, charmiga och kraftige killen. En överviktig kvinna däremot är dum, ful och har ingen självdisciplin.
Visst kan väl överviktiga män lida också men det beror nog mer på hur de ser på sig själva än hur samhället ser dem. Offerkoftan sitter lite väl trångt med tanke på hur privilegierade de är i övrigt helt enkelt! Båda jag och min sambo är överviktiga och jag har nu efter att ha pratat med honom för femtioelfte gången lyckats få honom att förstå att konsekvenserna av hans fetma inte alls är samma som jag får stå ut med.
Ett exempel för att illustrera vad jag pratar om:
http://weknowmemes.com/wp-content/uploads/2012/09/im-fat-lets-party.jpg
Kan man som tjock kvinna uppfattas lika positivt och ens tillåtas ha lika roligt som mannen på bilden?

Både tjocka och smala kan må dåligt över sina kroppar, och både tjocka och smala kan bli mobbade och få höra elaka saker om sin kropp. Men det de smala slipper är föraktet. Jag var tjock under några år i min barndom och det fruktansvärda förakt jag mötte från både barn och vuxna finns det inga ord för. Är man tjock tillskrivs man genast en massa negativa egenskaper som det egentligen inte finns någon grund för. Man ses som äcklig, svag, dum och utom kontroll. Folk ser ner på en.
Under några år i tonåren var jag sedan väldigt smal. Visst fick jag ibland höra att jag skulle äta mer och att jag skulle akta mig så jag inte blev ”äckligt smal”, men ALDRIG att någon försökte tillskriva mig en massa egenskaper på grund av min vikt.
Jag är livrädd för att bli tjock igen. Inte för utseendet eller hälsans skull, utan för att jag vet vilka fruktansvärda fördomar man möter överallt.

Jag ber om ursäkt för att jag deltog i att kapa diskussionen på facebook. Min kommentar var inte menad att göra detta. Jag menade inte att hävda att du eller någon annan minsann också måste ta hänsyn till de kränkningar som väldigt smala personer utsätts för. Min kommentar var enbart svar på en annan kommentar, som jag uppfattade hävdade att dessa personer _aldrig_ kränks. Men jag inser nu att det enbart bidrog till att förskjuta diskussionen bort från förtrycket av överviktiga till något helt annat, och att det hade varit bäst att helt enkelt vara tyst. Ber om ursäkt för det.

Min generella inställning är att vi ska sluta prata så jävla mycket om folks kroppar och framförallt hur de ser ut. Med det sagt så vill jag bara hålla med om hur otroligt snedvidret samhället är här. Vi vet alla att det inte finns ett automatiskt likhetstecken mellan att vara smal och ha en frisk kropp. Ändå är det exakt det vi får höra hela tiden. Antigen som tjock som får höra att det är dags att gå ner i vikt, eller som smal att få höra hur bra allting är.
Jag har gått ner i vikt. Jag var relativt förskonad från faktiskt elaka kommentarer när jag vägde för mycket. Men det är ändå smärtsamt tydligt vilken skillnad det är för mig nu. Jag får hela tiden höra hur duktig jag har varit och hur fiin jag är nu. Med min nya kropp som sköld tar min omgivning sig rätten att i ett andetag fördöma min tidigare kropp och vikt. Jag märker samtidigt hur mycket bättre bemött jag blir av främlingar på stan, i affärer och på caféer. Jag är helt plötsligt oerhört privilegierad.
Oavsett var jag är i det här (jag är faktiskt fullkomligt oviktig i detta, för att vara tydlig, jag tycker såhär mycket synd om mig själv när jag får kommentarer om att jag är ditten eller datten: 0) så gör det mig så förbannad att samhället ständigt matar oss med sanningen att tjocka personer automatiskt är sämre, och att allt automatiskt blir bättre bara man blir smal. Oavsett vilken typ av kropp jag har är det ingen annans business än min egen. Ge fan i att kommentera. Döm mig inte utifrån hur jag ser ut idag eller hur jag såg ut i går.

Jag själv, som skämts över min spinkiga kropp hela mitt liv, tyckte länge att större kvinnor inte hade något att klaga på. De behövde aldrig höra att de var äckliga anorexiaoffer, skelett, vandrande pinnar, att de ser ut som att de ska gå av på mitten, att de måste äta mer trots att de äter mer än någon de känner, att deras pojkvänner måste vara pedofiler om de kan attraheras av en tjej med en tolvårings kropp. Dagligen såg jag bilder på Facebook där folk dissade Victorias Secret-modeller och hyllade Doves modeller, citat om att riktiga män vill ha kurvor, bara hundar vill ha ben, att kvinnor ska ha kurvor för ingen vill ha en streckfigur, vintagereklamer om hur man kan gå upp i vikt för ingen respekterar en mager tjej.
Nu inser jag att det var så självklart att vi smalisar är privilegierade att jag inte ens insåg det. Det var så självklart att jag aldrig ens reflekterade över det. Nu ser jag ju att smala kvinnor hyllas dagligen, smala kvinnor är normen, alla som inte är smala borde sträva efter att bli det annars får de skit. Att större kvinnor som inte tänker anpassa sig efter smalidealet hyllas är ungefär som att kvinnor som vägrar leva upp till hur patriarkatet vill att en kvinna ska vara hyllas av feminister. Större kvinnor är inte privilegierade bara för att någon postar en bild på fejan för de får utstå en MASSA skit dagligen. Jag som spinkis behöver bara utstå kanske en hundradel av vad en kraftig tjej får utstå.

När jag var elva lärde jag mig av min bästa vän att man kan räkna ut hur procentuell chans man hade för att växa upp och bli överviktig, baserat på sina föräldrars kroppar. Då lärde jag mig att jag inte har en chans på att någonsin ha samma förutsättningar som en tjej som henne.
Jag är sjutton år, jag har inte en kropp som följer dagen ideal, absolut inte. Jag är både kort, blek och överviktig. Och det rör mig inte i ryggen, förrän de där blickarna kommer. Tills det att hälsokontrollen med vikt och längd dyker upp igen. Då blir jag ledsen igen. För att då inser jag att jag inte är en ordinarie skolelev, klasskompis eller vän. Utan jag är hon som är överviktig men ändå äter godis om helgerna.
Jag har i många år sett mig som fel, för att alla smala tjejer fick ju vara kär i någon som var kär i en när vi gick i femman. De fick ju höra om hur många som tyckte att de var snygga i högstadiet. Det var de som blev visslade efter (och att jag trånade efter nåt så förnedrande är hemskt bara det) på sommaren. Inte jag. Jag vara bara den eviga ”du är väl fin/bra kompis/snäll/bra på matte” när vi skrev komplimanger på röda pappershjärtan i skolan under alla hjärtans dag.
Jag får nästan skämmas över att vara nöjd med mig själv när jag umgås med mina vänner. För att det är ju nästan skevt av mig att tycka att det är okej att se ut som man gör. Klart att jag har haft komplex, men när jag sitter i matsalen med mina vänner när de räknar hur många kalorier de just ätit, när de predikar om att de inte kan ha byxor/kjolar/shorts för att deras ben är fula så blir jag arg. När de säger att de inte kan ha linnen/tshirts/bikini/tighta toppar för att det är något fel med deras kroppar så blir jag arg. Och då visar jag att de kan visst ha vad fan de vill ha på sig. Jag drar på mig tighta tröjor, trots att de skär in lite i magen så att det blir ett litet veck. Jag drar på mig tröjor och visar mina armar. Jag har på mig byxor, kjolar och shorts.
Och det är där blickarna kommer in. För att kläderna är inte gjorda för människor som mig. Kläderna är ju faktiskt gjorda för smala, solbrända och långa människor, inte korta, tjocka och bleka som jag. Och jag ser ju förskräcklig ut, du fattar väl att du inte kan ha på dig såna tröjor? du är för tjock för det. Ord som kommer ur min mammas mun.
Hörru knubbfia, ska du verkligen ha mer choklad? tillar min pappa när jag köpt choklad en fredag.
För att jag får inte äta. Du har redan ätit dig till din vikt, sluta ät för fan!!!!
Jag tänker inte hänga med i ett samhälle där bantning är vardag, ätstörningar ökar och jag tänker fan inte sluta stå upp för mig själv. För jag hoppas att om jag står för mig, så kan jag hjälpa någon annan att också känna att du visst får äta, du visst får ha på dig detta, du är inte lat eller äcklig. Du är precis lika mycket värd, oavsett hur mycket vågen står på.

Lite komiskt är det, hur de smala plötsligt VÄLLER in för att tala om att det är mest synd om dem. Precis som männen gör när det talas om kvinnors problem.
Människor…
Jag har aldrig behövt ta dubbelbestraffningen att vara – eller ses som* – tjock men jag är fan varken blind, döv eller sjukligt självupptagen. Jag ser ju vad mina tjocka vänner går igenom. Jag ser och hör vad folk kläcker ur sig när de tror att de är med ”allierade” – dvs, icke-tjockisar.
Det är jävligt uppenbart att tjocka behandlas jävligt illa i mycket större utsträckning och att de aldrig. får. vila. från. det. Och det är inte okej.
För den som är kapabel att se utanför sitt egna lilla snörp-ego, alltså.
* En stor grupp människor ser normalvikt som tjock. Man måste liksom ha minuskilon för att räknas.

Wow, det här var en ögonöppnare. Min första instinktiva känsla när jag läste det där var att det minsann inte är så jäkla kul att vara smal. Därefter kom insikten om att du har rätt. Visst har jag blivit kränkt för mitt utseende, men jag passar samtidigt in i normen för hur kvinnor bör se ut. Kanske är det inte så jäkla kul att vara kvinna med tillhörande objektifiering från män och kvinnor? Tack för att du fick mig att inse hur män kan reagera när deras privilegium ifrågasätts, det var både läskigt och intressant.

Alltså fan vad jag blir provocerad av alla ”vi smala då?!” här inne. Ursäkta grovt språk men fan, håll käften. Jag har varit på båda sidor av det här. Jag har varit väldigt smal, väldigt tjock och nu är det någonstans mittemellan.
Det handlar inte bara om att ha blivit mobbad i skolan eller att få kommentarer om ens kropp. Man blir HELT olika bemött. Butikspersonal upphör plötsligt att sucka och vara otrevliga när man ber om hjälp i en klädbutik. Folk tar sig tid att vara trevliga. Man får plötsligt inte alls onda blickar och viskningar när man försöker beställa mat. Det är inte längre en kraftansträngning att samla mod till att köpa godis för man vet att som tjock kommer personalen blänga lite odiskret mot en. Man får betala dubbelt så mycket för ett klädesplagg man behöver beställa från internet. Man kan inte uttrycka sig som man vill utseendemässigt för det finns inget så provocerande som en tjock person som inte skäms och går klädd i en svart soppåse. Hela samhället förmedlar varje dag att man inte får existera som tjock för det finns inte ens kläder åt oss?!
Seriöst, kommentarer är det MINSTA av tjocka människors problem. Man ses som en jävla pest som inte förtjänar mänsklig kontakt. Som själv har gjort sig förtjänt av att bli illa behandlad för att man är så jävla äcklig och odisciplinerad. Fy fan vad arg jag blir. Ni saknar helt analys.

Ja jag känner likadant. Vet inte hur många gånger jag har diskuterat min upplevelse av att vara tjock med smala vänner som inte kan förstå. Jag har varit tjockare sen fyraårsåldern. Jag gillar inte när smala säger att dom vill ha samma kropp som mig och jämför mig med äldre tiders målningar.
Jag gillar inte att ha min kropp på sommaren och bada bland främlingar. Jag har blivit mer obekväm med sånt för varje kg. Jag har många gånger blivit avfärdad av andra pga min vikt. Är sjukt trött på det.

Men herregud vilken hätsk debatt det blev. Take a chill pill liksom. Jävla rovdjur alltså. Ja, detta till trots, så börjar även jag inse skillnaden mellan magra och överviktiga på samhällelig nivå. Och ja herregud vad jag ångrar min kommentar jag ska bara hålla käften nästa gång. Sen kan jag bara tillägga att jag aldrig någonsin brytt mig om andra människors kroppar kanske pga min egna erfarenhet av mobbing.

Jag ska beratta en historia som jag aldrig har berattat for nagon. Nar jag var liten sag jag mig sjalv som valdigt tjock, trots att jag egentligen bara var lite mullig (mest pa grund av indoktrinering fran min mamma som har hatat sin kropp framfor mig under hela mitt liv). Nar jag var runt 7 hade jag en kompis som hade ungefar samma kroppsbyggnad, vi blev bada mobbade valdigt kraftigt. Vi brukade ofta leka tillsammans, ofta rollspelslekar dar vi skapade vara egna karaktarer. Har ar en helt vanlig konversation under en av dessa lekar:
”Jag har langt, svart har, heter Felicia och min midja ar sa haaar smal! *mattar med handerna*”
”Jaha, men min midja ar sa haaaar smal! *mattar mindre midja*”
(Det har fortsatter tills vi bada mattar ungefar 10 cm mellan handerna)
”Vad fina vi ar nu.”
Jag hade kunnat beratta otaliga historier om mobbning som blev annu varre nar jag blev tjock, jag hade kunnat beratta om min atstorning och hur annorlunda saker och ting blev. Jag hade kunnat beratta om hur en liten del av mig an idag tycker att det var bra att jag hade bulimi. Da fick jag i alla fall vara snygg ett litet tag.
Jag hade gett nastan vad som helst for att vara smal. For att inte hata mig sjalv. For att vaga se mig sjalv i spegeln (i skrivande stund har jag inte frivilligt tittat i en helkroppsspegel pa tva ar).
Jag forstar verkligen sarade kanslor, men vid dagens slut kan ni som ar smala anda se pa er sjalva och veta att ni ar helt okej, och att samhallet haller med er.
Forlat for att det blev langt.

Jag tillhör dem som räknas som feta. Det finns massa nackdelar såklart och vet ni, de främsta är faktiskt de som påpekar det eller när min kropp tar mer plats än andras, världen är liksom inte anpassad efter mig. Detta är inget ”buhu, det är så synd om mig!!!” men det är jobbigt tidvis.
Att kommentera folks kroppar ovälkommet, tjocka som smala är oartigt! Är så irriterad att folk börjar whina så fort jag inte i samma mening nämner att det såklart inte är ok att kommentera en smals kropp heller. Jag har heller inget emot att folk vill gå ner/upp i vikt eller vad de nu vill göra men INGEN SKA FÅ SIN KROPP VÄRDERAD, ok? Ok. Nu har jag sagt det.
Jag vill inte höra att kvinnor ska ha kurvor eller det vidriga ”only dogs go for bones…”, jag vill enbart bli accepterad. Jag kräver inte att jag ska vara del i ett ideal, att alla ska tycka att jag är attraktiv, jag kräver faktiskt bara att ingen ska kommentera när jag äter sallad, att ingen ska ropa fetto efter mig på stan (hänt minst 7 ggr i mitt liv och nej, jag är inte unik) och att folk inte ska utgå från att jag är onyttig. För det är jag inte. Min kropp är ok, och tänk, den ska vara godkänd även om jag inte hade varit nyttig på precis samma premisser som vem som helst.
Jag känner äntligen att jag är stark, fin och nöjd. Tänker inte ändra ett vinnande koncept förrän en läkare påtalat något problem om min vikt. Om jag haft dåliga värden el likn pga av min vikt hade jag lyssnat på läkaren. Men glöm att jag lyssnar på självutnämnda experter som inte vet ett skit om mig.
Jag har aldrig fått så mycket beröm för nån ”prestation” i mitt liv som när jag gick ner i vikt vid svår lunginflammation och ätstörning. SJUKDOMAR! Bekanta berättade för mig hur snygg jag blivit, skolsköterskan tyckte det var bra att jag blivit nyttig, busschauffören tyckte jag var söt och alla tjatade hål i huvudet om min hälsa och min nyvunna snygghet. Ingen visste att jag spottade ut maten eller jag kräktes. Thin privilege existerar.
Sorry för rant!

Aldrig kul att få pikar, men jag tar hellre en pik att jag är för smal, än en pik att jag är för tjock. Så därför håller jag med LD i vad hon skriver.
Angående ”smalpikar” – det är nog ofta en gnutta avundsjuka i dem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *