Kategorier
Vardagstrams

I feminismenär det kvinnor som sätter agendan

Meddelande till alla män som ”inte känner sig välkomna” i feminismen: Feminismen är ingen klubb du går med i och du kan inte kräva att få en självklar plats.
Problemet med män är att de alltid kräver plats. De ska alltid få vara med och alltid välkomnas med öppna armar annars känner de sig ”exkluderade” men vet ni vad? Kvinnor exkluderas precis hela tiden och feminismen är den enda platsen vi kan sätta agendan. Jobbigt om man är van att inkluderad, jag fattar det men kvinnokampen är kvinnornas kamp att föra.
Det du som man och allierad kan göra är att lyssna och lyfta oss och feminismen. Ge plats och stå tillbaka. Samtala med andra män, se dina privilegier och för Gudruns skull håll käften ibland.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”I feminismenär det kvinnor som sätter agendan”

Vem? Tex Martin Luther King….
”The marvelous new militancy which has engulfed the Negro community must not lead us to a distrust of all white people, for many of our white brothers, as evidenced by their presence here today, have come to realize that their destiny is tied up with our destiny. And they have come to realize that their freedom is inextricably bound to our freedom.”
I have a dream
http://www.americanrhetoric.com/speeches/mlkihaveadream.htm

Jag har sen ett par år tillbaka använt Gaia istället för Gud!
Gaia är moderjord och helt ärligt mycket coolare och realistisk än den kristna guden (och många andra gudar för den delen)
dessutom är det ett superfint namn som är roligt att säga
men ja Gudrun är också bra 😀

Förstår jag dig rätt att du tycker det är bättre att vi öppnar dörrarna för kvinnor i stället för att hoppa utanför och banka på dörrarna tillsammans med er och gnälla över alla som är stängda? (Ja lite på glänt sådär är de nog kanske i ärlighetens namn.)
Om så- finns viss logik i detta, för att utrycka sig milt.

Jag fick samma intryck som Emil, för mig låter det som att ”jag vill att folk ska få upp ögonen och sprida feminismens budskap, och med folk menar jag kvinnor för de med penis ska hålla käft”. Dagligen så ifrågasätter jag mäns och kvinnors handlingar och uttalanden, försöker få folk att förstå att det inte är okej att döma folk efter deras kön – tycker du det vore bättre om jag bara sket i det? För jag har ju trots allt en penis.

Jag förstår poängen (tror jag) och håller med i viss mån (tror jag).
Men menar du att detta är Definitionen av feminism eller din definition av feminism?
Jag är feminist för att jag vill kunna samexistera med mina medmänniskor på lika villkor, skapa ett gemensamt livsrum tillsammans med dem, och en del (ungefär hälften) av mina medmänniskor är män. Jag förstår (tror jag) varför det ibland kan behöva kvinnoseparatistiska arenor (jag väljer ibland criparenor för att oifrågasatt dela upplevelser) men när jag vill åstadkomma förändring vill jag göra det tillsammans med alla som vill vara med och åstadkomma förändring.
Ett sätt att motverka våld mot kvinnor är ju att utbilda, stötta, och vårda män. Att förändra mansrollen och erbjuda alternativ. Får inte det ingå?
Jag kanske inte förstår ändå?

Ett problem med feminismen som jag ser är att den just är exkluderande. Du skriver i och för sig att män bör lyfta feminismen, men kampen för jämställdhet måste väl alla kunna få vara delaktiga i? Jag kan tycka att argumentet om att männen någon gång kan få känna sig exkluderade är något missriktat. Om en man vill vara delaktig i feminismen anser jag det bara vara positivt; deras engagemang krävs ju faktiskt på något plan för att samhället ska kunna utvecklas. Om människor bara jobbar mot samma mål finner jag ingen anledning till att män INTE ska få känna sig välkomna (vem det än är som ”bestämmer” detta). Däremot är det ju en helt annan sak att som man kräva uppskattning och lovord för att denne står upp för kvinnors rättigheter. Männen ska inte daltas med!

Om vi säger så här: Mitt första möte med feminismen var på en studiecirkel. Vi var ungefär sju kvinnor och tre män. Männen pratade 70% av tiden och jag blev avbruten av dem när jag försökte ge röst åt min upplevelse av ojämlikhet i min högstadieskola. Det är ett ganska bra exempel på en situation där en man i ett feminstiskt sammanhang inte själv ser att han är en del av det förtryck han försöker bekämpa. Med andra ord var de tre männen mer än välkomna, men hade vunnit på att tona ner. Som fjortånåring bekräftade det bara för mig att ”jaha, ojdå, här kom en man som säkert hade nåt viktigare att säga än mig”, för jag var ung och osäker.

OK, fuck it – jag har stått med mina medsystrar på barrikaderna, (ja, jag är en man) och alltid försökt stå upp mot orättvisor som kvinnor utsätts för, men vet du vad? Fuck it. Jag får bara skit tillbaka från mina medfeminister.
På senare tid så har jag hört mer och mer om hur befogat manshat är, hur ALLA män är onda, våldtar och förtrycker. Det har gått ifrån att handla om lika vilkår till att handla om manshat och rasism mot vita och hetrosexuella.
Det var precis på grund av sådana orättvisor som jag blev feminist, men nu har själva feminismen blivit en hat propaganda och jag har fått nog, så fuck it.
Jag lägger av – jag tänker fan aldrig igen lyfta fram en kvinna eller en feministfråga. Det har jag gjort tillräckligt i mina dar. Nu är det dags att fokucera på mig och mina närmaste istället. Och alla som FAKTISKT kämpar emot orättvisorna borde istället söka sig en ny grupp som inte bygger på könshat.
Och för att svara på några inlägg här: vad i helvete spelar det för roll någon har som gör något bra för feminismen? Vad är det för sjukt synsätt där du måste syna någon mellan benen innan du ger en komplimang? Tror ni verkligen på allvar att sådant leder till jämlikhet?
Och till det intellektuella kalhygget som jämförde feminister med svarta i usa:
1. Svarta i USA fick och får utstå sjukt mycket värre saker än kvinnor någonsin har.
2. Hur tycker du att den strategin har funkat då? Kolla på vilka som röstade på Obama, hur stor del av alla som sitter i fängelse idag är svarta MÄN, kolla utbildning, inkomstskillnader, drogberoenden, etc, etc. Om du verkligen vill att kvinnor ska behandlas som svarta blir behandlade idag så måste du vara sadomasochist.
3. Det finns svarta människor som pratar precis sådär – dagens ”black panthers”. Förmodligen USA’s näst mest rasistiska grupp efter KKK. Och de sticker inte under stol med att de är rasister. Precis som med svensk feminism så blev de precis det de kämpade mot. De blev rasister och flertalet av er har blivit sexister.
PS: Nu får ni bevisa att ni är starka istället för att kräva att män ger plats. Ta plats själva. Ni får bevisa att kvinnor kan genom att faktiskt göra. Ta ansvar för er själva.
// fd feminist sedan 10 min tillbaka

Ja alltså någon som blir sur för att han inte får vara med på sina villkor klarar sig feminismen väldigt bra utan! Tycker du kan ägna dig åt att utbilda, stötta, och vårda män så att de inte våldtar, som skrevs i en annan kommentar om att män kan känna sig utanför.

Pps: Natasha, jag vet att du aldrig någonsin kommer att publicera mitt förra inlägg, det är du på tok för feg för. Men jag tror att du vet att det jag säger stämmer, för så dum i huvudet är du inte. Om det nu var ditt ex, din pappa eller vad det än var som fick dig att hata män så passionerat så måste du någonstans inse att det inte är friskt beteende att generallisera och skuldbelägga en så stor grupp människor pga av några få. Män är inte och kommer aldrig att bli din personliga syndabock.

du är ett ganska bra bidrag till mitt manshat just nu. Tack för att du bekräftar mina fördomar. Mannen som inte får beröm för att han typ förespråkar en schysst och jämställd människosyn och därför ”skiter i det”. Påminner om flera killar jag känt som säger att ”det spelar ingen roll om jag är snäll mot tjejer för jag får inte ligga ändå så nu skiter jag i det”. Ba mmmmm nä du var nog inte så snäll egentligen då med andra ord.
Du är ingen feminist. Du är en man som försöker få brownie points.

Okej. Den första kommentaren kunde jag till viss del hålla med om. Jag gillar inte synsättet att män inte riktigt räknas för feminismen. Jag tycker inte att män ska hyllas så fort de gör något som kvinnliga feminister gjort i evigheter utan att uppmärksammas, men jag är en feminist som vill ha med män också.
Men. Sen visar du med dina vidare kommentarer att du inte är en feminist, utan att döma av kommentarerna, rejält kvinnofientlig.
”Du kommer aldrig att ge upp dina fördelar” bla bla bla. Total idioti. Att du någonsin kan ha klassificerat dig som feminist är en gåta.

Ovanstående skulle placerats som svar till första inläggen från ”Jag ger upp” Btw, håller helt med LD i hennes sista kommentar.
Tilläggas skall att jag blir rädd hur snabbt tonen ändrades, från vad som på ytan verkade vara i mitt tycke någotsånär relevanta poänger, till att bli riktigt vidriga. Från någon som faktiskt tror att han varit feminist. ”Free the slaves” till Ku kux klan på ca 30 sekunder. Nice, verkligen. Får mig att förstå separatistfeminister väldigt mycket mer, trots att jag inte räknar mig till dem.

Word, säger jag med. Och jag har tänkt mycket så när jag rört mig i t.ex. lesbiska rum eller transrum, när jag är cis och ganska hetero. Sen är det intressant också om det borde skapas fler rum för dialog mellan grupper – vem sätter då normerna? Om det inte är uttalat en viss typ av samtalsregler är det nog lätt att det blir samma vanliga normer som utanför rummet, vilket då personer från mer utsatta inte tjänar på.

”Kvinnor exkluderas precis hela tiden och feminismen är den enda platsen vi kan sätta agendan.”
Att jag befinner mig på den här sidan indikerar att jag delar din grundanalys.
Men visst finns det väl ändå ganska betydande ljusglimtar beträffande platser där kvinnor inte exkluderas eller saknar möjlighet att sätta agendan?
Miljöpartiet har 56 procent kvinnliga riksdagsledamöter. Det är numera fråga om ett ganska stort riksdagsparti. Och bland den urbana högskoleutbildade medelklass som, vare sig man gillar det eller inte, i praktiken har en stor påverkan på ”agendan” i samhället – låt vara att det ofta tar ett tag innan deras ideal/trender sprider sig till arbetarklassen – så är partiet ännu större.
Riksdagen som helhet har visserligen bara 45 procent kvinnor. Men det beror framför allt på att SD – som, på ytterst goda grunder, är just exkluderade av alla andra – har fått så många mandat. Bortser man från dessa rasister, som varken får vara med de röda eller de blåa, så ser det riktigt bra ut. Någon exkludering av kvinnor i Sveriges lagstiftande församling är det således knappast fråga om. Låt oss glädja oss över detta.
Och när vi ändå talar om lagstiftning så är domarkåren på väg att bli extremt kvinnodominerad.
Kvinnor har alltså i princip hälften av platserna i den lagstiftande församlingen. Och långt över hälften av rådmanstjänsterna i landets domstolar. Sammantaget finns det således en kvinnlig övervikt när man (bara) tittar på den sammantagna representationen i den lagstiftande församlingen och den dömande makten. Vilket ju är utmärkt!
Missförstå mig inte. Det finns så klart oändligt med mörker kvar. Jag menar inget annat. Men blir det inte onödigt tungt om vi inte erkänner och glädjer oss åt de faktiskt ganska betydande ljusglimtar som finns ”här och där” (t ex i ovan nämnda områden, som knappast berör några skitsaker)?
Beträffande feministen som gav upp sin kamp för 50 procent av befolkningen för att han får skit ”av sina medfeminister” så kanske man kan avfärda honom som en egoistisk nolla. Som bara var intresserad av att få points. Och visade sig sakna verkligt patos så snart han kommit fram till att han inte verkar kunna få någon egen vinning på att t ex göra sig osams med både män och kvinnor som försvarar den rådande ordningen.
Man kanske skulle kunna klämma ur sig ett raljerande ”bu fucking hu” för att visa hur litet och löjligt hans lidande är.
Men jag vet inte… På nåt sätt skaver det.
Jag tänker att hans formuleringar visserligen inte var särskilt briljanta. Men att det kan handla om en person som tagit stora sociala risker och gjort sig impopulär många gånger i sina försök att få en icke-feministisk omgivning att förstå. Och som nu faktiskt är ledsen för att ingen verkar ens det minsta tacksam för dessa uppoffringar. Precis som vem som helst skulle vara, om vi ska vara ärliga och inte låtsas som att vi är några psykologiska stålmänniskor; det är det ju ganska få människor som är; t ex orkade väl inte LD genomföra en potentiellt politiskt viktig pjäs som kunde fått ett enormt genomslag pga något så banalt som personliga problem med kollegan? Eller fick jag det om bakfoten? De flesta av oss är helt enkelt inte sådana stålmänniskor som så att säga klarar att sätta sig över privata små känslor för ”den stora sakens” skull. På den punkten måste vi nog vara ärliga. Och lite ödmjuka.
Jag tänker att han kanske inte alls är en sådan ”feminist” som egentligen i huvudsak är ute efter att få credd för sin tjusiga hållning. Han kanske bara inte orkar få hur mycket skit som helst, från alla jävla håll.
Eller så är han bara ett vanligt rövhål. Jag har ingen aning.
Men jag tänker att vi som strävar åt någorlunda samma håll kanske borde vara lite rädda om varandra. Och inte tala om för varken systrar eller bröder som förtvivlar i kampen att ”Fattar du inte: VI VILL INTE HA ER HJÄLP”. Eller är jag för mesig/tänker fel?

Jag håller också med. Jag vill ha med alla feministsystrar och bröder, det behövs. I det här fallet tycker jag dock att masken på ”Jag ger upp” föll läskigt fort. Det här är en ”feminist” jag inte tror att kvinnokampen lider av att mista, för med tanke på de åsikter som snabbt kom fram så var han aldrig en del av den ändå. Jag tror LD, med all rätt, tog bort hans sista kommentar, som var riktigt vidrig och kvinnofientligt generaliserande.
Men i övrigt, nej jag tror inte på att vara uteslutande, förminskande och otrevlig, bara för att en man ifrågasätter att hans åsikter och stöd inte räknas. Man kan förklara på ett logiskt sätt varför man vill att han ska stå tillbaka och stötta, och visa på hur han just nu tar plats och kräver utrymme på ett sätt som inte är lyckat, utan att genast gå till ”buhu kränkt man, vi skiter i dig”, vilket i mitt tycke är kontraproduktivt.

[…] Det här är ett ämne jag skrivit om många gånger. Mångamångamånga gånger. Det handlar om cis-män som inte känner sig välkomna i feminismen. Som känner sig undanskuffade av kvinnor som vill ta plats i den feministiska kampen. Som tröttnat på att vara snälla mot kvinnor när de aldrig får beröm för det. Som vill att det skrivs mer om de snälla killarna och mindre om orättvisor och förtryck som drabbar kvinnor och andra icke-privilegierade grupper. Som den här mannen i LD:s kommentarsfält: […]

Hej! Man som känner sig välkommen i feminismen här.
Ja, utom ibland, som när jag läser sånt här.
Jag förstår inte hur du tolkar ”jag känner mig inte välkommen” som ”jag vill sätta agendan”. Jag förstår heller inte hur det inte finns en självklar plats för alla som vill vara del av rörelsen, och jag tycker det låter väldigt elitistiskt att säga annat.
”Problemet med män är att de alltid kräver plats” är ju också en konstig sak att säga. Kräver män alltid plats? Verkligen? Låter som en taskig och generaliserande manssyn, tycker jag. Själv är jag väldigt tillbakadragen, osocial och introvert. Och det har skapat en hel del problem i mitt liv. Men oj, nu gjorde jag ju misstaget att se mig själv som en individ och inte bara som ett kön komplett med egenskaperna som tilldelas det könet.
Feminism är för alla. Jämställdhet gynnar inte bara kvinnor, utan hela samhället. Ojämställdhet drabbar alltså både kvinor och män, då det är ohälsosamt för samhället och därmed alla som lever i samhället. En pappa som tjänar mer än mamman, som missar tid med sitt barn för att de inte kan förlora hans lön. En kvinna som våldtas, och är någons flickvän, syster, dotter eller mamma.
Jag förstår inte konceptet med att bestämma feminismen. Vadå ”sätta agendan”? Agendan är redan satt. Nu gäller det att vi välkomnar alla, även om de har snopp och även om de rakar benen och väljer att vara hemmafru.
När jag jobbar som förskollärare finns feminismen på min jobbeskrivning. Jag kommer stå där och hjälpa föra den här kampen, för det kommer vara mitt jobb. Tough luck om du inte gillar det, men jag behöver inte ditt godkännande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *