Kategorier
Vardagstrams

Livet är orättvist och jag drog vinstlotten

Alltså gud vilken vändning livet tog ändå? Tänk att det hade jag aldrig kunnat drömma om ens i min vilda fantasi. Ibland måste jag nypa mig själv. Och jag tänker på alla som högt och provocerat liksom kastar det i mitt ansikte att jag lever på min man, att jag bara sitter på min rumpa och får och får och får och så tänker jag på var jag kommer ifrån.
Jag behöver inte dra den tradiga snyftisen om den fattiga flickan från förorten, ni är nog ganska trött på henne och den delen av mig är ju ett minne blott. Men många kanske inte vet hur vi hamnade här, hur jag och Oskar hamnade här alltså. Och hur det så lätt kunnat bli annorlunda.
När jag och Oskar blev tillsammans 2003 så hade han ganska precis blivit arbetslös. Jag hade precis dumpat mitt våldsamma ex och Oskar hade förlorat sitt första jobb. Företaget han jobbade för gick i konkurs och han lämnade Stockholm, åkte hem till mig, vi blev tillsammans på allvar och återvände först när vi båda kommit överrens om att flytta dit tillsammans. Det var så det började.
Men tillbaka till början. Vi levde på soc ett tag i Hudiksvall innan vi flyttade till Stockholm (Jag hade levt på soc i nästan exakt tio år innan Oskar rullade in i bilden). Jag, Oskar och min dobermann Idefix. Väl där fick Oskar ett jobb på sina bröders företag. Avalanche hette det.
Vi hade bara varit tillsammans i tre månader men hunnit förlova oss på en sten i skogen under midsommarafton.
(Jag och hunden nere i ”verkstan” i Delsbo, den del vi bodde i med fuktskadat tak, ingen värme eller vatten, när vi hälsade på Oskars föräldrar och som sedan byggdes om till det ni ser nu på bilder när vi är där.)
Han hade en löjlig lön (16000 brutto) och vi bodde i en sunkig tvåa på Brännkyrkagatan i Zinkensdamm. Sovrummet använde vi inte för det var täckt med mögel så pass att tapeterna hade lossnat från väggarna. I badrummet växte det svamp under badkaret, överallt var linoliumgolven ruttna och putsen på väggarna ramlade av.
Men fy fan vad mysigt det. Ja, alltså inte mögelrummet och de ruttna golven men livet. Vi lyxade till det med varsin veggierulle nere på korvkiosken och en varsin cola varje kväll och tyckte att vi var rika. Det var drömmen. Helvete vad vi var lyckliga
Det tog ett tag innan jag fick jobb. Tricket var att sluta använda mitt invandrarnamn och istället kalla mig Blomberg. Vilken skillnad?! Från att alltid söka jobb och aldrig få en chans blev jag plötsligt kallad på intervjuer. Jag började jobba deltid med autistiska barn och sen fick jag till slut heltidsjobb på förskola.
Vi fattade att vi inte riktigt kunde bo som vi gjorde, men alla lägenheter till salu var dyrare än vi hade råd med. Och i Stockholm finns inget att hyra. Men till slut ramlade vi på ett nybygge med önsketänkande kostnad och skrev skräckslagna på kontrakt. En trea för 1.2 miljoner men handpenningen fick vi spara ihop själva. Och det gjorde vi.
Under lite mer än ett år så jobbade vi  och lade undan nästan varenda krona. Vi levde på tomatkross och makaroner och det gick det med. (Herregud det var ju lyx jämfört med vad jag levt på innan)
(Där står jag!)
Sen kunde vi äntligen flytta in i vårt första EGNA hem. Tomt på möbler visserligen men vi var ju ganska bra på det där att spara och vi hade två löner och inga barn, inga ansvar, inga worries. Bara mer pengar som rullade in.
Så vi fortsatte jobba och fortsatte spara. Det var typ det vi gjorde. Vi jobbade och sparade till bröllopet och till ringar. Vi jobbade och sparade sparade till möbler och fyllde hemmet. Vi jobbade och sparade till fina onödiga dyra saker. Vi jobbade och sparade och skapade ett liv. Och så blev jag till slut gravid också.
När N kom förlorade jag mitt jobb och blev arbetslös igen så att säga. T kom två år senare och då hade jag redan börjat blogga och då tänkte vi att nu bygger vi livet så här. Alla tankar på att dela lika på föräldraledigheten bytte vi bort för möjligheten att bygga mot en annan dröm.

Kolla vad fint det var!
Vid det här laget var Oskar höginkomstagare dock och vår ekonomi gjorde det möjligt för mig att gå hemma istället. Och jag drog in ganska bra på mitt bloggande i perioder.
(Ni minns kanske hur mycket ösch det var i kommentarsfältet kring det. Och jag sa att vi drömde om ett hus och en trädgård och att om Oskar jobbade och jag var hemma så kanske det skulle kunna bli verklighet. Vi hade ju förutsättningarna för det.)
Vi drömde om att köpa hus kanske i framtiden så barnen fick växa upp på landet men det var ju läskigt, hur gör man, får vi ens så stort lån på en stadig inkomst?
Men så plötsligt var det till salu, ett perfekt rött hus i Segersäng där våra bästa vänner bor. Plötsligt gick det snabbt, prata med banken, kolla upp mäklare, andas i fyrkant och en dag när jag står i badrummet med barnen så ringer Oskar från jobbet och säger nästan förvånat: Jag tror vi har köpt ett hus?
(Första bilden vi tog när vi precis lassat in sista flyttlådan i nya huset)
Nu är vi här. Allt blev som vi drömde om och mer därtill. Jäklar vilken resa och jäklar vilken tur jag, eller vi har haft. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!