Kategorier
Vardagstrams

Får man bara tro att jag hatar barn så spelar sanningen lite roll

Anitfeminister tycker att arga feminister är det största hotet i världen.Och ja, det kan man kanske säga och känna om man är en patriarkal könsnormativ man med massa privilegier som man ogärna vill ge ifrån sig. Men antifeminister menar att arga feminister utgör ett hot mot mäns liv och hälsa. En vanlig vanföreställning som de gärna hetsar varandra att bejaka är tanken på att feminister egentligen bara vill döda alla män, kanske tortera dem innan och skära av en massa kukar HUVALIGEN.

Antifeministerna ägnar mycket tid och energi till att älta offentliga feminister. De driver bloggar om oss där de skriver inlägg efter inlägg där de analyserar lösryckta meningar utifrån ett domedagsperspektiv. De ägnar flashbacktrådar och twitterdiskussioner åt att diskutera det fruktansvärda dödliga manshat som feministerna ägnar sig åt. Fuck näthoten som drabbar kvinnor på nätet. Fuck trakasserier som drabbar många av oss. Fuck telefonterror, direkta mail, uppmaningar till våld.

egen kategori

Titta! En helt egen kategori där en kan vältra sig i.

Ett av antifeministernas guldägg när det gäller mig är den här tweeten:

hatar pojkar

Den drar de fram som ett ess ur ärmen i tid och otid. Ler säkert nöjt också inför detta magiska avslöjande som de tror kommer få hela världen att vända sig om i avsky. Jag får ofta OFTA (alltså dagligen) mail från män som undrar varför jag hatar barn. Jag ignorerar alltid detta av två anledningar:

1. Tweeten används som ett verktyg för att misskreditera mig oavsett vilken sakfråga som diskuteras. ”Hur ska vi göra åt finanskrisen egentligen” ”HA! DU HATAR BARN VAD SÄGER DU OM DET DÅ?”

2. Jag är övertygad om att det inte spelar någon roll vad jag svarar.

Ni får ursäkta min fördomsfullhet, men jag tror faktiskt inte dessa män är speciellt intresserad av att förstå mig, hur jag menade eller vad som provocerade fram det uttalandet.

Jag tror det är bekvämare, roligare, enklare att bara avfärda mig som en människa som hatar barn. Att jag har en egen son eller förespråkar barns rätt och behov precis hela tiden spelar ingen roll. Att jag ofta skriver om pojkars rätt att växa upp som fria sunda lyckliga människor är såklart oviktigt om man kan få tro att Lady Dahmer är en barnhatande feminazi som vill utrota allt med penis. TITTA LADY DAHMER / FEMINISTER HATAR SMÅ SÖTA OSKYLDIGA POJKAR OCH VILL DÖDA DEM! 

Som ni ser i tweeten så länkar jag till ett inlägg på facebook. Det är detta inlägg: ”Känner du någon pojke, ca 8 år?”, läs och känn vreden koka i er! Efter att jag länkat till det så skrev jag ett eget inlägg: ”Att vara åttaårig flicka bland åttaåriga pojkar” som egentligen inte alls handlar om pojkhat utan problematiserandet av snäva normer som begränsar våra pojkar och går ut över våra småflickor. I efterhand kan jag såklart känna att det var lite klumpigt sagt, jag trodde väl i min enfald att ingen på riktigt skulle ta detta på fullblodigt allvar, men sagt är sagt och jag tror de flesta här fattar precis vad jag menade. Ja förutom antifeminister som letar monster under varje säng.

Problemet är att övergrepp inte är något som vuxna män börjar med out of the blue. Det är en trend de följer från barndomen där övergrepp alltid viftas bort, skrattas åt eller avfärdas som bus. Pojkar är ju pojkar, man vet ju hur de är….. eller?

Många av oss kvinnor vet hur det är att vara en åttaårig flicka och hur åttaåriga pojkar kan vara och många av oss har traumatiska minnen från en barndom full av övergrepp och sexuella kränkningar som aldrig togs på allvar eftersom att våra förövare var barn och barn kan ju aldrig hållas ansvariga. Det sistnämnda håller jag såklart med om, barn är barn men barn som får lära sig att tafs är på skoj och att det är oskyldigt att slita kläderna av flickorna i klassen kommer inte veta bättre än så. Frågan är vad de bär med sig in i vuxenlivet.

När börjar pojkar förstå att det är fel att ta för sig av kvinnors kroppar? Vi vet svaret på den frågan eller hur?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Får man bara tro att jag hatar barn så spelar sanningen lite roll”

Du har absolut helt rätt i det att pojkar lär sig tidigt att det är helt okej att tafsa på tjejer (speciellt om flickan råkar vara tidigt utvecklad vilket gör det hela ännu vidrigare) för att de är nyfikna. Ytterligare ett annat problem är att kvinnor får lära sig att deras beröring aldrig kan vara dålig eller sexuella trackaserier (kvinnor har ju ingen sexualitet enligt vårt samhälle, och har de en använder de den enbart till att lura stackars män). De flesta jag känner har varit med om den kvinnliga läraren som ska ta på lår och axlar och själv har jag vistats väldigt mycket inom olika delar av vården sedan jag var tretton och varit i ett antal jobbiga situationer där psykologer, läkare, sköterskor osv tagit på mig på ett sätt som absolut inte varit okej (Klappat på rumpan, tagit på brösten, velat att jag klär av mig trots att jag påpekat att undersökningen på intet sätt kräver det osv.) och varenda en var en kvinna och vid flera av tillfällena var jag under femton.

Att de orkar. Alla borde väl veta nu att en provocerande rubrik väcker nyfikenhet och kan dra trafik till bloggar och artiklar m.m. samt att det knappast är nått att komma dragande med på det sättet de gör. Måste allt läggas fram på ett pedagogiskt och uttömmande sätt bara för att vissa älskar att dra saker till sin spets?

Jag skulle säga att vissa människor är dumma i huvudet.
Min systers pappa, som min mamma gifte sig med när jag var 7 år(är 21 nu) var helt fantastisk. Han sa ofta till mig(mamma också) att ingen annan förutom jag hade rätten till min kropp, ingen skulle få röra vid mig om jag inte ville det och jag skulle säga till dom på en gång om någon gjorde det.
När jag en gång berättade för honom att jag hade sparkat en kille mellan benen för att han försökte att ta på mig mellan benen så sa han; Bra jobbat! Och när jag blev kallad till rektorn pga detta så försvarade han och mamma mig, visste blev jag avstängd i en vecka men det spelade ingen roll för oss.
Alla män är inte svin eller dumma i huvudet och det finns kvinnor som är svin också.

8 åriga pojkar… Efter att ha läst inlägget du länkat till… Fy fan! Jag skulle polisanmäla de små kräken. Ringa soc och dra igång en jävla process. Vidriga jävla kräk till barn och efterblivna vuxna. Undrar vad morsorna eller fröknarna som är medvetna om problemet men inget gör skulle tycka om de blev grävda i fittan i tid och otid på arbetsplatsen. Vad fan är det för fel på folk!

”… våra förövare var barn och barn kan ju aldrig hållas ansvariga”.
Den delen går rakt in i hjärtat på mig. Det var precis därför jag aldrig berättade om vissa delar av min mobbning, och vad min bror gjorde mot mig (men där är det så klart en annan problematik involverad också).
Sen så är det helt jävla sjukt hur jag, trots mina upplevelser, ofta var avundsjuk på de flickor som fick mer uppmärksamhet av pojkarna (läs: tafs), helt enkelt eftersom att jag fått lära mig att pojkarna var kära när de gjorde så och jag var väldigt törstig efter bekräftelse. Fy fan för dessa pojk- och mansnormer.

Du vet ju att antifeministerna hugger på allt dom kan så det är ju att ge dom gratis ammunition med en sån tweet. Du får nog tänka på hur du uttrycker dig så du inte ger dom sådana chanser. Ett råd i all välmening.

Jag var i låg och mellanstadiet rätt så ointressant för killarna, och blev aldrig tafsad på men jag minns hur jag kände att det var trist, att jag inte var populär nog att ens komma in i den världen.. jag var så smal och minns inte ens när jag började få bröst men sent var det iaf.
Hur fucked up är det om man vill bli tafsad på och retad.. det är så man var ”popis”…
Tacksam idag att jag inte blev det..

Jag kände detta bara för några veckor sen när jag var ute med vänner. Vi dansade i en cirkel och en kille kom och började ta på oss, typ började tafsa på en men när hon inte ville gick han till nästa. I slutändan hade han tafsat på allihop utom mig, och trots att jag inte hade något intresse av honom, eller män, överhuvudtaget blev jag ju lite sårad och fundersam, ”är jag så ful jämfört med mina vänner?” och liknande.
Ja, det är helt fucked up.

Kommer ihåg när man själv var liten och pojkarna stängde in mig och mina tjejkompisar i olika utrymmen och hur jag ofta blev nerbrottad på marken och hur jag låg där och kämpade medans pojken passade på att ta på mina bröst som inte existerade. När jag var ensam kvar på fritids med två pojkar så blev jag jagad runt runt för att de ville tafsa. Jag har tänkt på det många gånger, vart var personalen och varför gjorde dom inget? Jag kommer inte ens ihåg nån personal. Jag vet iaf att om jag nånsin får en pojke så kommer jag göra allt i min makt för att han inte ska göra likadant och jag skulle skälla ut personalen om de accepterade det.

Jag vill inte förespråka våld, men jag anser att ifall någon tar sig friheter att ta på min kropp, då har jag även friheten att försvara mig. Sen kan väl folk tycka att tafs kanske inte är likställt med en smäll i nyllet, men det tycker jag. För min kropp är min och ingen annans. Man har inte frihet att ta på någon annan precis som att man äger den.
Och det tänker jag även lära mina barn. Ingen får ta på deras kroppar hur som helst och gör någon det, då får de försvara sig. Nånstans måste man ju fan sätta ner foten och uppenbarligen löser man inte problemet genom att säga till t.ex lärare eftersom det bara viftas bort som något ”roligt” eller ”oskyldigt”.
Barn vet att man inte får stjäla, men tydligen kan de inte läras att inte tafsa på eller putta på och dra flickor i håret…

Väldigt märkligt påhopp att du skulle hata barn måste jag säga… Snacka om att vilja missförstå. Jag menar du hatar ju inte barn generellt utan bara 8-åriga pojkar 😉 Läste för övrigt länken och blev väldigt illa berörd av den lilla flickans skam och vad hon tvingades utstå i sin vardag – övergrepp! 🙁 Blir så förbannad för det pratas fan aldrig om det här? Nu har jag inga barn själv, men det här skulle vara helt vidrigt för mig som förälder oavsett om mitt barn var den som utsattes för övergreppet eller utsatte någon annan för det.

När jag var åtta år brukade pojkarna i parallellklassen jaga mig VARJE rast. De brukade trycka upp mig mot stängslet och bara hålla fast mig och skratta. Jag brukade ta min tillflykt hos rastvakterna, men det gjorde sällan skillnad. De slet mig från dem och lärarna brydde sig inte ett skit. Det var ju så pojkar höll på?
En dag gav jag igen på en av pojkarna, jag fick med mig en tjejkompis och vi jagade honom. Han råkade ramla och få en lerfläck på byxorna, han berättade genast för fröken och jag fick världens utskällning för att jag hade jagat en stackars liten pojke som inte ville bli jagad…

Som vanligt är det så jävla lätt att läxa upp andra om hur alltid-lika-dåligt hat är när man själv är privilegierad nog att kunna VÄLJA. Det brukar ju sägas att hat i sin renaste form är rädsla. I så fall måste hatet vara en självförsvars-riktning som den rädslan kan ta (där alternativet är ett mer självdestruktivt sådant: Passivitet).
Att man fortfarande pressar 8-åriga flickor att ta ansvar för jämnåriga pojkars känslor och handlingar på det sättet är helt galet. Har vi verkligen inte kommit längre än så ännu? Vid 7-8 (90-tal) ”gjorde jag slut” med en pojke som bodde på samma område och tackades med ett raseriutbrott där han slungade en stor is-koka i huvudet på mig så våldsamt att jag föll av gungan. Vuxen: ”Oj, hur gick det?”. Kommer också ihåg ett tillfälle då jag lekte med två pojkar i min klass – typ polis & tjuv (jaga – fånga – bura in i klätterställning – försöka rymma – upprepa). Efter några dagar joinade fler barn leken och en pojke från en annan klass fångade mig men började istället dra mig åt ett annat håll och in i ett buskage där han hotade med att ta med sig sin täljkniv dagen efter om jag inte pussade honom. Svarade bara uppkäftigt att jag valde kniven i så fall, slet mig loss och sprang iväg. Men resten av dagen började jag känna mig fruktansvärt illa till mods och dagen efter var jag så nervös att jag, när rasten kom, gick ner i lärarrummet för att prata med våra lärare. Hans lärare svarade: ”Den som ger sig in i leken får leken tåla!” (Minns fortfarande citatet ordagrant). Båda lärarna tyckte också att jag skulle vara smickrad över att pojken ju var kär i mig och ”säkert bara försökte göra mig imponerad” (angående kniven). Särskilt hans lärare fick mig att skämmas SÅ HIMLA MYCKET för att jag hade ”skvallrat” och kanske fått honom att känna sig illa omtyckt eftersom han inte hade så mycket vänner och nu hade jag haft mage att säga att jag inte ville pussa honom också – ”HUR trodde jag att allt detta hade fått HONOM att känna sig”? =/

Nu skriver jag här fast jag troligtvis borde ringa kvinnojouren och få prata av mig, men känner verkligen att min röst inte skulle hålla. Jag brukar läsa Lady Dahmers inlägg om mäns våld mot kvinnor och läsa väldigt noggrant trots att jag bara mår dåligt av det. Sist när jag läste inlägget om våld som är annat än ren misshandel, sånt som knuffar, dra i håret, kasta saker osv så kände jag ingen mig så jäkla mycket när jag läste kommentarerna och grät som bara den… Jag antar att jag skriver för att jag hoppas på något sorts stöd för att ta mig ur situationen jag är i, den är inte särskilt lätt, men det är väl ingen….
Har varit tillsammans med min man några år nu, tidigt i relationen fick han utbrott då han kallade mig massa fula ord men inte ”mer” än så, sen blev jag gravid väldigt snabbt och under graviditeten hotade han mig några gånger, mer fula ord, gjorde slut hit och dit, allt var väldigt fram och tillbaka och psykiskt påfrestande men jag vill inte minnas att han slog mig någon gång. När vi låg på bb med vår lille var han av någon anledning arg och allt var mitt fel… Han drog mig i håret och tröck hårt på min hand och när jag grät så blev han arg för han ville ju inte att jag skulle gråta över vårt barn… Sen vart det mer och mer våld som jag inte behöver gå in på, när lillen var runt året hade jag blåmärken på armarna nästan jämt så jag gick alltid med långärmat. Han har aldrig slagit så att jag börjat blöda eller nåt sånt men har fått blåmärken, bulor och ja ont såklart… Men det värsta är ju inte själva slagen utan hotet om de och att man börjar anpassa sig till situationen. Det blev liksom normalt, värre än slag är den psykiska kontrollen, som man så ofta läser. Jag måste laga mat för annars får jag stryk, får inte träffa den kompisen idag för annars ska jag få se, jag får åka hem till föräldrarna o hälsa på om jag vill, men min son får inte följa med. Det där att tacka ja till en fest och sen blir mannen sur av nån anledning o planerna sätts på is, eller så slutar det med att vi alla stressar iväg dit för att han till sist bestämt sig för att jo vi ska visst gå. Det har varit bland det jobbigaste, ovissheten, att jag säger till mamma att hon kan komma på onsdag men så vet jag aldrig vilket humör han kommer vara på, han kommer hinna förbjuda att hon kommer hit och sen ångra sig och sen igen… Ja ni fattar.
Förra sommaren hade våldet eskalerat och jag sa att nej nu separerar vi, jag orkar inte mer. Jag hade bestämt mig men det slutade med att han bad mig att försöka igen, efter att ha hotat ta livet av sig började han gå till psykolog där han fortfarande går. Han slog mig några gånger mer efter det men var alltid ångerfull efteråt och framåt hösten blev det nästan bra mellan oss. Sen blev jag gravid igen och under graviditeten hade vi det också ganska bra. Sen började de fula orden komma tillbaks och han deklarerade att nu var han minsann inte rädd för att bli lämnad att om jag inte har huset rent, lagar god mat, blabla, så ska jag få se på annat….
Nu på senaste tiden är hoten tillbaka, han slog mig två gånger i huvudet, tillräckligt hårt för att det skulle göra ont men knappast så att jag skulle börja gråta direkt, när jag konfronterade honom när han lugnat sig så förnekade han det! Som jag läst om här hos Lady Dahmer, troligtvis för att jag ska tro att jag är galen ??? Han hade ju inte alls slagit mig, hohoho? Fula ord som horunge, idiot, äcklig blabla är nu vardag igen. Han kastar saker på mig, sparkar saker ur händerna på mig, och värst av allá är att det är framför vår treåring. Som sen tröstar mamma och vill slå pappa… vilket gör så sjukt jäkla ont! Han förtjänar verkligen inte att se sånt, men samtidigt vill jag ju inte ta ifrån honom hans pappa… Och saken är den att jag nu är höggravid, om han behandlar mig såhär nu när jag är gravid, vad väntar då sen..?
Jag är inte beroende av honom ekonomiskt men annars är jag ganska så ensam vilket försvårar saken… Om det tar slut mellan oss skulle han troligtvis lämna landet för alltid (har ej fler än oss här) vilket också försvårar för att det

Snälla du, det är så självklart för oss som läser vad du ska göra. Även om du tvivlar eller är rädd så är det fel, fel, fel att en människa ska behöva stå ut med och ta det du får ta.
Du har bara ett liv, vill du fortsätta resten av ditt liv såsom det ser ut nu?
Jag känner inte dig och jag har alltid varit för att ”höra bådas sidor” men i det här fallet så mår jag på riktigt illa och dåligt av att läsa din historia och tycker på riktigt synd om dig.
Snälla, få hem ditt barn. Se till att ha någonstans att ta vägen (polisen, kvinnojour, kyrkan, släkt, vän, familj, granne), om du har blåmärken/bevismaterial fota/spara och lämna honom en gång för alla och var GLAD om han reser iväg eller försvinner ut ur ert liv. Det är väl 1000 ggr bättre att han är borta ur barnens liv än att se sin pappa misshandla sin mamma.
Klart han hotar med att ta livet av sig, då faller ju du tillbaka till honom, han är inte dum men hans liv är inte ditt ansvar.
Önskar jag kunde hjälpa dig! LÄMNA NU innan bebisen kommer och får uppleva allt 3-åringen fått varit med om.

Åh minnen väcks… Jag blev dock aldrig sexuellt trakasserad men dom små pojkarna i min klass utövade sin makt att vara just små pojkar. Alla killarna i klassen retade alltid mig och jag bråkade med dom hela tiden. Dom tyckte såklart det var roligt när jag gav en reaktion, och då blev det bara värre. Dom brukade lägga maskar och insekter på och i min bänk och lärarna gav dom en tillsägelse men avfärdade det till mig som ”du vet ju hur pojkar kan vara, dom är nog bara kära i dig”. När jag gjorde nånting tillbaka tog det hus i helvete och jag fick världens utskällning för att jag kämpade tillbaka. Har aldrig tänkt på det så innan men rätt så sjukt egentligen vad pojkar kommer undan för att ”dom är pojkar”.

Å jag glömde! För att inte tala om den gången både klass 7b och 7a åkte på läger tillsammans och hur killarna värderade våra kroppar och sa vem som hade störst bröst, vem som var sexigast osv. Kvar blev dom som inte var fjäskande och levde på killarnas komplimanger. Dom fick inte vara med i klädpoker och inte smyga med dom ”snyggaste tjejerna” till killarnas sovrum på kvällen för att sitta och snacka betyg på kroppar. Jag var en av dom som varken var en 10-poängare eller som någon egentligen brydde sig om för det fanns ju dom som var fulare än mig. Jag fick sitta där och lyssna när dom andra tjejerna fick sk. Komplimanger och godkännanden och hur den populäraste tjejen blev ratad från första plats till andra för att det upptäckts någon annan med lite snyggare rumpa. Hon blev SÅ sur!

Var fyra/fem (kommer inte ihåg exakt) när killarna (3 år äldre) bestämde sig för att leka ”mamma, pappa, barn” och valde ut tjejen som fick äran att spela mamma för dagen. Resten var barn. Sen tog dem den tjejen, la henne under trappan och tog av henne byxorna för att se hur det var ”där nere på en tjej”.
Den ena höll i händerna för att man inte skulle kunna göra något och den andra tog sig friheten att ”inspektera läget” och så turades det om. Detta höll på till att jag var sex år gammal och bytte dagmamma. Vi var nere i källaren när detta höll på och kom hon ner så skulle vi bara låtsas att vi lekte, vilket vi endast gjorde enligt dem.
Kom ihåg att jag inte vågade berätta för någon vuxen, vågade inte för mamma, pappa eller psykologen jag gick hos för någonstans visste jag att jag skulle skämmas för det. Har tagit mig sinnessjukt lång tid att komma över och har fortf inte berättat för någon som kallas ”vuxen”. 21 år gammal och fortfarande en ”hemlighet”.

Bara dom populära tjejerna blev tafsade på, jag slapp det mesta. Men sataaan vad ont det gjorde på som små brösten som växte när nån väl försökte. :/ Ingen snackar om den smärtan, bara pungsparkar. ”Oj, akta honom!”…. AKTA MINA BRÖST! Ville DÖ för att det gjorde så ont när hårdhänta händer klämde i förbifarten i korridoren.

Som om en stunds fysisk smärta (pungspark) är värre en en livstid av psykisk (efter alla övergrepp där flickan fått lära sig att hennes kropp är allmän egendom)…
Har i vuxen ålder klämt tillbaka när jag sett vem som tafsat på mig på krogen. Har varit nära att åka på en rak höger ett antal av de gångerna, var visst inte lika kul att bli klämd på som att klämma på andra..

Haha, de sätter så stort värde på sitt kön så att de tror att andra också gör det… vad skulle det ge att skära av kukar på män liksom?? Tänk er, Gudrun blir statsminister och det första hon gör är att säga att vi ska skära kuken av män! Ingen polis protesterar heller, de och armén bara utför sina order iskallt! Ingen feminist protesterar heller, för vi står ju bakom övergrepp på andras kroppar?? När vi sedan har ett land med män utan kuk (men som fortfarande kan vara våldsamma och överfalla kvinnor) då skulle feministerna nöjt luta sig tillbaks??? Haha, näe skulle vara effektivare att kastrera våldtäktsmän och pedofiler i så fall, men det behöver en inte skära av kuken för…

Jag tycker att hur vi uppfostrar våra söner är den viktigaste frågan i strävan mot jämlikhet. Det är fruktansvärt att se hur pojkar om och om igen ursäktas med att just bara vara en pojke. Hur kan vuxna stå bredvid och se på när själsförändrande kränkningar pågår? Varför vågar så få ta i den här frågan?
Jag blir fly förbannad när något liknande händer mina döttrar. Jag gastar och gormar till pojkarna och till de vuxna. Har till och med polisanmält en incident. Ja, nu blir det inte mycket av en anmälan, tyvärr.
Jag uppmanar alltid mina döttrar att sparka pojkar som inte kan hålla sina händer och tankar för sig själva på pungen. Slå tillbaka! Det är aldrig fel med självförsvar.

Det väcker gamla obehagliga minnen till liv att läsa ”Känner du någon pojke, 8 år?” Jag minns äcklet, skammen, rädslan och avskyn inför pojkarna som gjorde mig illa. Tyvärr slapp jag inte helt undan tafset trots att jag var väldigt opopulär. Jag hade inget intresse av att killarna skulle attraheras av mig, jag ville bara att de skulle låta mig vara. Vissa killar var oförargliga och lät mig vara. Andra utsatte mig för tafs, hot, hån, misshandel. För mig var det svårt att förstå att andra tjejer kunde gilla killar. För mig var de i bästa fall ointressanta och i värsta fall riktigt hemska. Fortfarande känns det svårt att tala, skriva detaljerat om det som jag utsattes för.
Jag minns en populär tjej i klassen som hade stora bröst. Hon blev mycket tafsad på och retades för att hon lät rodnade.

”När börjar pojkar förstå att det är fel att ta för sig av kvinnors kroppar?”
När kvinnor visar att det är fel.
Jag har i hela mitt 17 åriga liv aldrig, och då har jqg endå tänkt efter, aldrig blivit utnyttjad, särbehandlad, antastad eller någonting i den stilen på grund av mitt kön. Anledningen till det är att jag helt enkelt att jag förväntar mig att bli behandlad med den respekten. Jag förväntar mig att jag kan ha kort tjol utan att bli klämd på röven, jag förväntar mig att min idrottslärare inte ger mig bättre betyg för mina korta shorts och jag förväntar mig att ha samma jäkla rättigheter som vilken annan människa som helst.
Om man inte sätter sig själv i offerrollen utan ser det som en självklarhet att bli behandlad med respekt av alla, då blir man det. Även om man har långt blont hår och tight ass.
Jag har underhela mitt liv fått inpräntat i skallen att vara tjej inte är något som hindrar än i livet. Då menar inte att folk har talat om det för mig, det tror jag snarare leder till en motsatt uppfattning. Utan stora starka fantastiska kvinnor har visat det för mig! Genom att göra helt jävla amazing komet karriärer och genom att tillåta sina män att ta ut lika mycket föräldrar ledighet osv osv.
Det här blev långt lol men är så sjukt trött på att kvinnor alltid ska sättas i offerrollen!!

Vet du vad, den uppfattningen hade jag också, när jag var kring 17 år och vi återigen skulle tjata om jämställdhet på samlevnaden i skolan. Jag var så sjukt trött på det för jag hade ju aldrig upplevt varken det ena eller det andra… En dag vaknar man upp och inser hur fel man hade. Och hur allt man sett som normalt som hänt under ens uppväxt, faktiskt varit just särbehandling, kränkningar och förtryck.
Och med din logik så förstår jag ju nu att kvinnor som blir våldtagna helt enkelt förväntade sig att bli det, så de får ju bara skylla sig själva?! Jag undrar om mannen vid överfallsvåldtäkten sitter i ett buskage och väntar in en kvinna som han ser förväntar sig att bli våldtagen, men skippar de där första 2-3 kvinnorna som vandrar ensamma hemåt från krogen (som exempel) för att de utstrålar att de kräver respekt? Nej, vad dum jag är! Det är förstås bara för kvinnan att i inledningen av våldtäkten bestämt säga att hon kräver respekt och rätten till sin egen kropp, så fattar mannen galoppen och avbryter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *