Kategorier
Vardagstrams

Ensamhet

Jag har ju pratat tidigare om hur ensamt det kan kännas när alla tror att man är stark. Hur det på nåt sätt osynliggör hur jävla trasig jag oftast är. ”Jag hade blivit knäckt om jag fick så mycket skit som du” säger nån och då tänker jag att ja, men det är ju precis det jag är. Helt knäckt.
Ofta önskar jag att jag hade en famn att gråta ut i (eller ja ok metaforiskt för vill ej ha kroppskontakt men gråta iallafall) men känner mig inte tillräckligt trygg med nån för det. Inte tillräckligt trygg för att prata om det som gnager och inte tillräckligt trygg för att visa min sårbarhet.
Det är också en slags ensamhet som faktiskt äter upp en inifrån. Jag har många vänner och jag har en livspartner men inte ens där känner jag mig trygg. Känner att jag aldrig får aldrig visa mig svag, jag har alltid varit sån även som barn. Jag biter ihop och uthärdar men dör på insidan. Och gråter massvis när ingen ser eller hör.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ensamhet”

UPPMANING TILL NATASHJAS VÄNNER OCH FAMILJ: Förklara att ni gärna lyssnar och stöttar oavsett hur ”svag” hon visar sig. Fråga hur hon mår på riktigt och ta er tid att sitta och lyssna! Insistera på detta tills hon öppnar sig!
KRAMAR till dig!

Hej Hanna. tack så himla mycket för omtanken, men nej det funkar bara tvärtom för mig. Vill absolut inte bli trakasserad av familj/vänner med välvilja! Då åker liksom knytnävarna fram istället.

Hmm, jag känner inte dig så jag har svårt att avgöra om du är stark. Men en sak har jag fattat, du är modig. Modig som kämpar för att utvidga ditt rike och bryta ny mark. Påminner mig om Djingis Khan, fast på ett bra sätt utan splatter.

Det du beskriver påminner ganska mycket om en vän till mig. För henne var det också djupt rotat sedan hon var barn, och för henne hjälpte det mycket med terapi. Det kanske är någonting du redan har övervägt eller testat såklart, men hittar man rätt form och en bra psykolog / liknande, så gör det nog stor skillnad.

Kram till dig. Som någon annan skrivit, du är modig – men också stark som orkar fortsätta med det awesome work u do. Men förstår, bara för man utåt inte visar sig ledsen/svag så tror alla att allt är bra.
Jag är själv expert på att dölja hur jag verkligen mår innerst inne, som du säger, hur jäkla trasig man är. Och när man väl vågar berätta om sitt inre kaos, då är det ingen som riktigt bryr sig eller tar det på allvar – ”för så illa kan det väl ändå inte vara när du är så glad!”
Suck…

Massor av styrka till dig! Jag känner samma sak. Jag har en man som älskar mig och massor med vänner som jag vet skulle lyssna om jag bara ville öppna mig, men det går inte. Jag kan inte visa att jag är svag och jag vill framför allt inte ösa mina problem över dom jag älskar.
Du är en stor förebild för mig LD. Och jag tycker du är stark som visar dig svag.

Jag känner igen mig i det du skriver. Det är jättejobbigt att känna den ensamheten.
Jag får ofta höra att jag är stark som genomgått så mycket i mitt liv och dessutom lever med sjukdom. Men jag är inte starkare än någon annan. Bara för att det inte syns på utsidan betyder det inte att insidan är hel.

Jag säger samma som ngn ovan: samtalsterapi. För hur förbannat modig och stark en än är, så kommer dagen så all gråt i tysthet och allt hålla-inne får en att bryta ihop. Och när en då faller, faller en hårt som fan. Tro mig.
Precis som allt annat i livet måste en öva sig på det en inte är så bra på; vara modig, våga vara sig själv, våga vara ful, vara stark. Och: vara svag. Att börja i terapi utan förhoppningar, och utan tvång, är början. Jag sökte hjälp när jag inte fixade hålla allt inom mig längre, pga höll på att sprängas/ev inplodera. Kommit med kaxig attityd och skinn på näsan, bröt sedan helt för mig oväntat ihop. Skämdes. Men:kom ur det. (Jag behöver fortfarande mer terapi, men har skjutit det på framtiden.)
Kram

Samtalsterapi, it’s the shit. Terapeuten kommer garanterat inte krama om dig (om du inte ber om det, och kanske inte ens då).
Samtalsterapi kan lösa upp så många knutar och i din utsatta situation tycker jag att det borde vara obligatoriskt. Nånstans behöver man ventilera. Att de har tystnadsplikt gör inte saken sämre.

Jag har inget klokt att säga och kan inte göra något som förändrar.
Och det är ingen tröst (utan kanske bara ytterligare en börda? Förlåt isåfall) men du har gjort så jävla mycket fint och bra, särskilt för oss som du frälst med din kunskap.
Vad jag ville säga var egentligen bara att här finns massor av virtuella famnar här. Återigen: troligtvis inte vad du behöver, men ändå. Stor kram.

Hej! internetz-kram till dej först och främst. själv har jag haft bra erfarenheter av terapi, min specifika form var affekt-terapi, att lära sej vara i känslorna, men schema-terapi är annars bra om man behöver reda ut lite mönster i ens relationer (i ditt fall, om jag får tolka det du skriver, att du alltid får bära rollen som stark och inte tror att du får vara svag).
internetz-kram #2

Även om du känner dig svag på insidan så är du väldigt modig som ändå fortsätter att ta fajten med idioter varje dag. För mig är det helt ofattbart att det finns personer som ägnar sig åt den typen av hot och trakasserier som du får dagligen. De är så många och de är så arga. Jag vill i alla fall bara säga tack för att du finns och tack för att du inte låter dig tystas.

Första gången jag kommenterar här. Är ingen politikexpert, kan inte svåra ord och är inte heller så duktig på att skriva som många andra som kommenterar (hehe, inget personligt).
Men jag fullkomligt ÄLSKAR att läsa din blogg. Jag lär mig så mycket och det finns så otroligt många saker du har skrivit som har fått mig att må så mycket bättre. Du har riktigt stark påverkan på mig och det är bara för att du är precis som du är. Du ska veta att du inte är ensam om att känna så som du gör och det är helt okej. Det är inte konstigt att du blir knäckt av att upplysa folk om jämställdhet och bli förtryckt hela tiden samtidigt. Det gör ont i mig att se dig som gör ett sådant underbart jobb behöva ta så mycket skit för att du är offentlig. Jag vågar inte ens synas på internet för jag är så rädd för att behöva stå emot folk (det är ett stort gäng killar som jag är rädd för som behandlat mig illa…). Trivs bättre att vara osynlig men det gör mig väldigt ensam.
Men din blogg hjälper mig i ensamheten, för egentligen är jag inte ensam. Det är flera som känner som jag och önskar att världen vore annorlunda. Vore det inte för patriarkatet skulle jag ha vänner och må bra nu (och fler andra miljoner skulle må bra). Det är såna som du som gör att såna som mig, rädda anonyma personer, får en gnista hopp och gör våran röst hörd. Och det ska du ha ett stort TACK för!
Behöver du tröst, stöd eller bara någon att vara ledsen med så är det bara att höra av dig. Du ska veta att du har många bakom din rygg.

Jag bara instämmer i kören, fan vad det är pissigt att bära oket av att hela tiden ses som en sån stark person som klarar och övervinner allt. I hate it. Bloggen är min ventil, men ändå kan jag inte skriva allt som jag ibland behöver skrika ut där och inte heller finns det alltid någon att prata om precis allt med.
Kram! <3

Vår bebis är allvarligt sjuk. ”Du är så stark!”, hojtar alla runt omkring i tid och otid till mig för att jag fortfarande står kvar med två fötter på jorden. Va fan ska jag göra, lägga mig ner och dö? Vi har tre barn som behöver vår kärlek så vi måste fortsätta stå med bägge fötter även om det darrar rätt rejält emellanåt. Jag är inte stark, jag är livrädd och väldigt ensam i det. Det känns lite som om att alla runt oss står kvar så länge jag, som ju är så ’stark’, gör det.
Samtalsterapi hjälper mig. Där får jag vara en liten pöl eller en förbannad galning för en stund.

Missriktad välvilja är så jäkla dumt! För de tror nog att de där glada tillropen om att du är stark faktiskt hjälper. Det folk runt er borde göra är ju att hjälpa till med de andra barnen läxläsning och skjutsning, att fixa praktiska vardagsgrejer som tvätt och städ, att se till så du och din man får mat i er och fem minuter att sitta still eller vad det nu är ni kan tänkas behöva lite avlastning med. Något konstruktivt istället för klämkäckt.
Nu är det ju dock internet… så jag kan tyvärr inte göra så mycket annat än att verkligen önska att er lilla knodd tillfrisknar.

Brukar aldrig kommentera bloggar, tycker det är skitläskigt, men vill bara säga att du har lärt mig mycket om mycket. Jag tänker att det är som du säger, man står ju ensam med skiten när det väl kommer till kritan och ”glada tillrop” räcker inte till. Men så tänker jag också att om vi blir fler som höjer rösterna, startar bloggar, demonstrerar osv så blir det ju fler för antifeministerna och skitkastarna att hata och det jämnar ju ut oddsen. På film ser det så enkelt ut; typ 100 000 wildlings against 100 black crows men dom ba köttar sönder fast så fungerar det ju inte irl… Talar för mig själv nu, men är så lätt att tänka att ”den och den har så bra saker att säga, mina tankar är inte lika värdefulla och förtjänar inte att ta plats” men vafan, nu startar jag också en blogg!

Hej!!! Det är inte så konstigt att du känner så här efter så många år mitt i skottlinjen, attackerad av anonyma och namngivna hatare på internet, dagligen.
Ingen människa kan ta så mycket negativ energi, du har tusentals ögon på dig och alla har höga förväntningar kan jag tänka mig.
Ett råd är att stänga ner internet över sommaren och reboota dig själv, strunta helt i alla debatter och vad som händer här på internetz och meditera så du får lugn och ro i tankarna, sola, gå till en strand, titta på/tillverka konst, gör bara sån’t som är bra för själen. Det är så lätt att fasta på internet och det är ju faktiskt väldigt ofta man känner sig lite sämre efter några timmars surfande.
Jag hade ärligt aldrig fixat det du går igenom, mår inte alla stora bloggerskor väldigt dåligt i perioder? Även kända människor som artister berättar väl om den där ensamheten ”på toppen”
Mitt råd är ~ ha sommarstängt, även fast det skulle vara trist för dina läsare så skulle ju come-backen bli desto roligare ~ Namaste ~ put your feet up and let your hair down 🙂

Vad jobbigt att du känner att du inte kan prata med någon.
Mitt tips är att du sätter dig ner och skriver av dig all skit som du nu grubblar på. Du behöver inte visa det för någon, eller ens berätta om det för någon, bara du får ut all skit. Jag tror inte det är bra att hålla inne allt man känner för långe, förr eller senare kommer du att explodera.
Ett annat alternativ är att lyssna på deppmusik och sitta och skissa/måla samtidigt och på så sätt få utlopp för dina känslor.
Hoppas det känns bättre snart!

Ja samtalsterapi, privat (annat är väl inte möjligt antar ja) med någon du känner dig trygg med. När det funkar är det så himla skönt (jag vet att du redan försökt men jag lovar det funkar verkligen när man väl hittar någon bra).
Du har någon som verkligen är där för dig på din sida men som inte kräver något tillbaka för sin egen skull. Det handlar bara om dig. Plus att du lär dig tekniker att cope:a.

Skriver under på det. Och vill tillägga att precis lika misslyckat och värdelöst som terapi kan vara om man hamnar fel, precis lika jävla fantastiskt kan det vara om man hamnar rätt. Eller hamnar och hamnar, att hitta rätt kräver tid och tålamod, det är mycket som ska stämma. Har själv upplevt både fantastisk, halvbra och värdelös terapi. Efter sju år hittade jag rätt och det har bokstavligt talat räddat mitt liv. Säger inte att det funkar för dig, alla är vi olika, men jag blev jätteledsen och väldigt berörd av ditt inlägg och känner att jag vill göra något om jag kan. Så mycket som du har gjort för mig genom din blogg, den inspiration och de typ miljoner insikter som har kommit med att följa den.
Stor kram från en som hoppas att du så småningom hittar en väg att frigöra dig från ensamheten, eller rättare sagt de delar av ensamheten som tynger.
Kärlek!

Så känner jag med. Jag utgår bara från mig själv nu men för mig hjälper det att som du gör nu erkänna problemet och sen agera. Ta små steg fram till en förändring, till att utvecklas till den jag vill vara. Folk har föreslagit terapi men det är ingen magisk lösning det heller. För mig fungerade det att utsätta mig för det obekväma, våga visa mig svag inför en vän och gråta. Det är ingen som tycker att man är svag förutom en själv. Små små steg framåt. Har du fungerat på att ta semester från bloggen och internet helt? Det är kanske det du behöver? Komma bort från hatet och debatterna helt i en månad. Skulle nog göra gott att ladda batterierna. Tro mig, du skulle inte förlora läsare eller status inom feminismen.

Jag har läst din blogg och följt dig på Facebook ett bra tag nu, men aldrig kommenterat.
Förrän nu.
Känner så otroligt väl igen mig i det du skriver. ”Du är så stark och orädd för konflikter”, har jag alltid fått höra. När jag mest känner mig som ett ägg med tunt skal. Livrädd för att någon ska lyckas picka hål på fasaden.
Jag försöker och försöker berätta för min familj och mina vänner hur jag känner, och söker stöd, men det slutar alltid med att jag skojar bort det och säger floskler som att det finns dom som har det värre, att allt ordnar sig osv.
Har provat på det där med samtalsterapi men inte ens där vågade jag berätta hur jag egentligen känner. Jag satt där och svalde gråten och höll tillbaka skriket inne i huvudet.
Jag har inte det minsta lilla råd angående vad du ska göra. Men du ska veta att jag beundrar dig så otroligt mycket. Jag har passerat 40 för länge sedan, och jag önskar att jag hade hittat någon som dig när jag var i 20-årsåldern. När allt det där hände som gjorde att jag fick för mig att jag var tvungen att klara mig helt själv och aldrig någonsin visa mig svag, eller be om hjälp.
Ensam är inte stark, brukar jag säga lite hurtigt till mina vänner, men det finns ju dom som har det värre, tillägger jag för säkerhets skull.

Du är stark. Du reser dig igen och igen och trots påhopp och hot- du ger inte upp, tappar inte tron.
Jag har alltid fått höra hur glad jag är, trots att jag varit svårt deprimerad i många år. Jag brukar tänka att precis så glad som man är, precis så ledsen är man.
Precis så stark som man är, precis så svag är man.
Alltså kanske du är svagare än de flesta, eftersom du också är starkare än de flesta?
tipsar som andra om samtal. det behöver inte vara någon styrig terapi mem det kan vara ett skönt ”hål” att häva ur sig i- om bara den du är. Innerst inne.

Här kommer en tanke till dig ifrån en främling!
Jag ogillar det här snacket om att vara stark osv. Vad betyder det egentligen?!
Alla människor har starka och svaga sidor och dessutom förändras man ju som människa.
Kram

Svårt att veta vad man ska säga/göra för att visa stöd och liksom hjälpa till. Känner igen det där med att hålla inne känslor och bara släppa ut dom när ingen ser. Kanske kan man ”lära sig själv” att göra annorlunda genom att bara tvinga sig att släppa på spärrarna lite i taget..? Jag vet inte. Hoppas det för egen del för det vore så jäkla skönt att slippa bära runt på skiten själv alltid.
Du är en person som ger mig styrka, hopp och mod i vilket fall. Kanske kan den vetskapen ändå balansera upp lite av hatet du får ta emot. Jag hoppas på det! 🙂

Åh, det där känner man ju igen.. Tyvärr är det en vanlig överlevnadsinstinkt för många barn (och för min del i alla fall) som blivit utsatta för fysiskt eller psykiskt våld.
Jag visar aldrig utåt hur jag mår, eftersom mina känslor och åsikter aldrig har varit värda ett skit i min familj. Så man håller tyst och låtsas som att allt är bra. Man litar inte på någon för ingen har visat sig vara tillitsfull. Men på insidan håller man på att vittra sönder.
Jag tror du, LD, skulle behöva prata med någon professionell som du vet håller tyst och kan sånt här. Det hade säkert kunnat hjälpa dig.
Dessutom tycker jag att det här snacket om att ”Du är stark” eller liknande är väldigt krävande. Det känns som att man får dåligt samvete när folk förväntar sig att man ska vara stark, när man inte alls är det, vilket blir ännu en tyngd på ens axlar.
Man är inte mer än människa och ibland pallar man inte med saker. Oavsett vem man är och vad man gör eller har orkat innan. Nån gång tar det stopp.

Gråt, våga vara ledsen. ”var stark” gynnar en sällan, att visa ett brave face ständigt kommer tillbaka och biter en i arslet förr eller senare. Det är okej att känna sorg och ensamhet och allt annat man känner.tillåt dig den känslan det är vad du känner och det kan ingen ta ifrån dig.
Jag har alltid varit stark utåt men när livet kommer ikapp brister allt och man har ingenstans att vända sig även om det fysiskt finns människor runt än som vill väl. min räddning var att jag hittade en kurator att prata med där fick jag sitta tyst om jag ville, jag fick gråta, jag fick prata och visa vad jag egentligen kände utan att hon visste vem jag var. jag kände min inte trygg med henne och till en början(de första månaderna) sa vi knappt någonting till varandra men när hon ständigt visade förståelse, respekt och acceptans och att hon tar emot när jag faller kunde jag släppa.
men att prata med någon utomstående funkar såklart inte för alla men är ett tips iallafall om du känner för det.

Fan vad jag känner igen mig. Alltid varit som du också. Håller alla känslor inom mig. Fick kommentarer som ”Jag skulle aldrig kunna föreställa mig se dig gråta.” från en klasskamrat redan när jag gick i mellanstadiet då jag alltid var kall utåt. Oavsett vad jag blev kallad eller om jag blev slagen, så grät jag aldrig och ville visa mig oberörd. I själva verket var jag inte oberörd (såklart!) även om jag intalade mig det just för stunden för inte visa mig svag/påverkad. Kan gråta i min ensamhet men ogärna bland folk eller ens min pappa som står mig närmast på jorden. Jag KAN och jag har ibland brutit ihop inför pappa men det känns alltid lika awkward av någon anledning. Känner mig jättetrygg med min pappa osv. men ofta är ens problem inte direkt relaterade till honom utan något helt annat. Han blev mest förtvivlad av känna sig så hjälplös.
Kram, klapp eller pepp till dig. Vad du nu föredrar. Fysisk kontakt är inte riktigt min grej heller. I varje fall inte när jag är ledsen, deprimerad osv.

Åh, så många tårar min turkosa badrumsmatta fått ta emot. Nu gråter jag hellre öppet men det tog många, långa år att komma dit…
All styrka till dig, tilräckligt för att du ska våga visa dig precis så skör som du känner dig!!

Har en pappa med obotlig cancer och hela familjen är så.jävla.slut. Och jag blir kallad stark. Och alla slutar höra av sig, för jag klarar ju mig så bra då jag är så himla stark. Och ordet stark får mig att vilja spy, för kom och hälsa på mig då jag är ensam på natten
och jag ligger i fosterställning och ber till allt man kan be att snälla låt honom inte dö. Trasig, rädd och ensam.

Det måste verkligen vara jättejobbigt. Jag kan känna igen mig i att man inte vill visa sin sårbarhet, speciellt inte när man hör att man är så stark hela tiden. Jag har hela mitt liv fått höra att jag är stark och också tvingat mig själv att alltid vara ”stark” för alla andra. Tillslut blev jag djupt deprimerad, delvis för att jag ofta kände sånt ansvar för folk i min närhet, att jag liksom inte hade råd att bryta ihop för att om jag bröt ihop vem fanns det då? Hur skulle dom klara sig osv?
Jag vet inte hur du känner och vill inte tala för dig på något sätt så när jag säger det här så är det bara något som jag baserar på hur jag tror jag skulle känna mig om jag var i din situation.. Men det måste vara otroligt otroligt nedbrytande med alla hot och trakasserier, elaka kommentarer som du fått utstå på daglig basis i flera år, det är inte konstigt att man bryts ner, blir ledsen och rädd samtidigt så känner du kanske att du har ett ansvar att vara den starka kvinnan för oss alla andra som läser och följer din blogg och för alla andra kvinnor som får utstå hot och hat, liksom att på något sätt vara ”förebilden” eller ”the superhero” som alltid orkar och inte bryts ner, du är den största feministbloggaren och det påpekas hela tiden att du är viktig och det är du men med det så kommer det också otroligt mycket press på dig även om folk kanske inte gör det medvetet och det kanske gör att du känner ett extra ansvar och att du inte kan ta en paus, ta semester, vila eller lägga av helt och hållet för att så mycket hänger på dig. Men du ska veta att om du la av allt idag, sket i bloggen, twitter och instagram, så har du gjort mer för människor än vad dom flesta gör under hela sin livstid. Du får sluta, du behöver inte vara stark, vi kommer klara oss. Du har inspirerat så otroligt många människor, du har pedagogiskt undervisat och ilsket läxat upp och allt däremellan och du är BÄST på det, du har sått så många frön och det finns många många som fortsätter, vi kanske inte bara fortsätter samtidigt, vi alla har våra ups and downs. Jag menar verkligen inte att liksom hetsa dig till att sluta blogga (du är min favoritbloggare!) men du kanske behöver höra det, att du kan sluta och att det kommer bli bra i alla fall, dom äckliga kvinnohatande asen och patriarkatet vinner inte för det. Det viktigaste är att DU mår bra och om du behöver sluta. SLUTA. Om du behöver ta en semester go for it! Eller börja ba blogga om saker som Supernatural och No Poo, bara sånt som är skoj!
Om du inte känner dig trygg att prata med någon så kanske du kan börja skriva en dagbok eller börja måla tavlor för att bearbeta dina känslor. Jag är medveten om att det här blev jättelångt men jag har märkt på sista tiden att det har kommit så mycket SHIT your way och vill så gärna vara till någon slags hjälp. Om det finns något jag kan göra så säg bara till, skicka mail (till den här) eller skriv på twitter (du vet min twitter).

Jag förstår dig helt och fullt.
Jag är inte lika stark som du, jag är tyvärr inte lika modig.
Såg just de jävla idiotierna ipongo har skrivit i ditt twitterflöde och håller på att börja grina på tuben av frustration och ilska, för jag höll på att svara hnm, men vågar inte för han verkar vara så jävla aggressiv och instabil och han har redan för + efternamn sedan tidigare.
Jag vågar inte för att jag är rädd.
Jag beundrar dig och gör det än mer efter att ha läst hur rädd även du är. Sänder dig kärlek och hoppas att du även orkar vara tillräckligt stark för att sluta ta diskussionen om det är det du måste göra för att orka.

Testa att skriva. Det gör du ju redan, men kanske utan publiceringssyfte. Skriv skönlitterärt? Och prata med folk, våga öppna upp.
Vissa terapeuter och psykologer är mindre bra och vissa borde inte jobba med det de gör, men det finns även väldigt duktiga sådana. Var inte rädd för att vända dig till psykiatrin (även om du inte har gjort det tidigare eller har dålig erfarenhet av det).
“The mind is its own place, and in itself can make a heaven of hell, a hell of heaven.” – John Milton

Jag kanner igen det du skriver om att inte kunna kanna sig svag med sin partner. Jag kande alltid att jag behovde vara valdigt ”hard-core” tidigare, for att bevisa att jag var stark och att ingen satte sig pa mig antar jag. Sjalvklart drog jag da till mig man som attraherades av detta, dvs av att jag var sa stark och tratidionellt ”o-feminin”. Det blev till en ond cirkel, eftersom jag visste att min partner hade foralskat sig i min mycket just pga denna egenskap. Men det finns ju fler bottnar i alla manniskor…
For mig loste det sig nar jag slappte lite pa det dar, att alltid vara sa jaklar ”tuff” och ”hard”/”stark”. Jag mar mycket battre nu kan jag saga, och har en partner som respekterar och alskar mig till 100% bade for mina styrkor och svagheter. Jag fick ocksa lattare med personliga relationer efter att jag vagat slappa pa de ”tuffa” ytan, och mar MYCKET battre idag.
Det kan vara ett tips. For mig handlade det lite om att lamna de sista ”tonarsfasonerna” bakom mig (aven om jag ar over trettio). Att vaga visa mjukhet och svaghet ar ju egentligen mycket starkare an att bara satta upp en hard fasad!

Jag vet att vi har diskuterat terapi förut och jag vet att du inte ger mycket för det men jag rekommenderar dig i alla fall att pröva det. Det funkar. Alla behöver någon att kunna prata med allt om och en terapeut är till för bara dig, du behöver inte ta hänsyn till dennes känslor och annat som man gör i en privat relation. Där är det bara dina behov som räknas. Lycka till.

Vad galler din narvaro pa natet, om det ar den du menar, tror jag det kan vara en god ide att inte fokusera sa mycket pa ytterlighets/extrem-rorelserna/personerna. Jag har fatt kanslan av att du pa senare tid nastan helt for din debatt mot de riktigt ljusskygga och hemska, men dock ej sa makt- och resursstarka, extremisterna (sasaom extrema rasister, extrema sexister, extrema ”papparattsrorelser” etc). Dessa rorelser bestar ju ej av helt friska personer, och darfor tror jag att du far utsta valdigt mycket pahopp i jamforelse med vad du uppnar med dina uttalanden/aktivism.
Jag tror en battre strategi ar att du atergar till hur du var for kanske tva ar sedan, da du faktiskt mycket mer fokuserade pa att fora en diskussion (ja, t.o.m. dialog) med man(iskor) som faktiskt har makt i samhallet. Du angrep politiker och ”vanliga” man etc. Nu kanns det som om du och dina foljare bade sjalv(a) radikaliserats nagot oerhort, och valjer att fora nagot slags (intenet-)”krig” mot andra halvgalna extremister, vars asikter ingen vettig anda lyssnar pa. Visst ar hogerextremisterna/sexisterna ett problem i samhallet (liksom vissa vansterextremister/feministe), men de har valdigt liten reel makt, och jag skulle tro att deras makt snarare okar an att minska av att du och dina foljare hela tiden valjer att lagga fokus pa dem och ge dem uppmarksamhet.
Bara mina 2 cent…

Känner igen mig i det där, undviker ibland att överhuvudtaget prata med folk för jag vill inte råka nämna något som får sympati för jag orkar inte bära det då. Har ibland skrivit av mig på papper bara för att släppa trycket lite, när jag var barn kunde jag gråta när jag var arg men inte ledsen 😛
Alla funkar ju olika, men ibland önskar jag att jag kunde snacka och gråta med någon, att det skulle kännas som en lättnad istället för ett nederlag. Äh! Du formulerar saker bättre än jag, som vanligt 😉

många som tipsar om terapi och det låter så enkelt, men det är skitläskigt och svårt att ens ta initiativet och kontakta någon. ingenting en bara gör sådär plötsligt. jag gjorde det efter flera flera års väntan. jag gick sönder lite då och det tog emot nåt otroligt. men pushades av att jag inte kunde hantera min situation längre.. blev liksom tvungen. att bara häva ur mig allt mörker till en person som inte har med mig att göra, lägga allt mitt i knät på nån annan.. hjälpte och hjälper. men ja, det är inte så lätt det första steget.

Vill bara berätta. Jag kom till en insikt häromdagen, att i sex års tid var jag den som skrattade högst, alltid visade sig stark, fnyste åt självförakt och alltid pratade om vikten av att älska sig själv.
Förra året orkade jag inte mer, jag erkände till slut för mig själv att jag ÄR inte en stark, skrattig person som älskar sig själv. Jag hatar mig själv. Jag är så jävla svag att minsta lilla kritik förstör mitt självförtroende och jag kan aldrig vara mig själv för jag är för rädd för att folk ska ha något att klaga på att jag hellre låtsas vara någon annan så har de något att klaga på så är det inte MIG de klagar på, utan någon jag bara låtsas vara.
Den insikten gjorde jävligt ont, kan jag säga. MEN, tack vare den insikten har jag kunnat acceptera att nej, jag är inte så stark som jag önskar att jag vore, men jag kan bara vara mig själv och man måste inte vara stark. Det är okej att vara ledsen, svag, känslig och känna sig värdelös.
Jag är samma överkänsliga person som jag var förra året, men jag är åtminstone trygg i mig själv och har accepterat att det är sån här jag är! jag är inte rädd för att gråta inför folk eller att visa mig svag. Om någon tycker sämre om mig för att jag bara är mänsklig så är det inget jag bryr mig om.
Ja jag vet inte, jag svamlar mest bara. Känns skönt att ha kommit till insikt, efter alla dessa år av total förvirring 🙂

Jag känner helt spontant förstås med dig, men också kring detta att det möjligen är kulturellt betingat det att man inte ska visa sig svag. För det är tydligen något fult att visa känslor och likställt med att man inte kan hantera sina problem på rätt sätt i vår kultur. Kanske ännu mer för oss kvinnor. Jag vet inte men..
har själv stött på det här fenomenet inom min familj och bla efter min pappas död. Jag är ju den som tydligt uttrycker hur mycket jag sörjer och saknar, men får ibland negativa reaktioner på detta. Ett par av mina syskon anser ex att jag ältar och inte kan hantera förlusten. Kanske har de delvis en poäng, men det har nog även jag. För jag får ofta intrycket av att det är lite coolare att hålla inne med sina känslor. För då anses man vara en starkare människa och det är ju så mycket finare än det motsatta. Själv tycker jag iofs tvärtom, d v s att det snarare är starkt att kunna säga hur man egentligen känner det och att ja vara svag.
En stor kram får du av mig som orkar driva den här bloggen. Jag är helt beroende av den och kommer få söka vård om du lägger ner den, he, he he.
Kram kram och kram

Jag kan relatera till ensamheten fast på ett annat sätt. Två av mina tre barn har högfungerande autism och mitt liv är en evig kamp där jag måste vara stark. Dels måste jag orka ta hand om barnen vilket är omänskligt krävande. Dels måste jag möta och ibland bemöta fördomar! Människors blickar, föraktet när mina barn inte klarar av en situation vilket leder till utbrott. Människor som inte tror att diagnoser finns utan endast slappa och värdelösa föräldrar. De närmaste runt mig säger till mig att jag är stark som orkar. Finns det ens ett val till det? Till och med min man tror det men innerst inne är jag så obeskrivligt ensam och rädd. Jag gråter mig ofta till söms. Jag har magproblem, huvudvärk och yrsel. Jag gör saker jag skäms över för jag är inte stark men jag kämpar! Jag drar mig undan människor för de flesta får mig att känna mig ännu mer ensam helt ofrivilligt.

Tror att många känner sig ensamma. Ensamma fast de har både livspartner, närstående släkt, barn och vänner. Och så de som är verkligt ensamma både i avsaknad av nära relationer och sociala kontakter.
I brist på andra ord, men jag tror det rör sig om en ”själens ensamhet” många går runt med. Det kanske finns en eller flera orsaker, kärlekslös barndom, gener, trauman mfl, eller så är det något som bara är, något djupt mänskligt. Tror att det är svårt att själv sätta fingret på någon orsak. Kanske känner man sig inte heller ensam utan bara har en diffus känsla av att det fattas en något. Är inte heller så säker på att man måste göra något åt det hela, det kanske inte ens går. Gissningsvis är det också något som funnits genom alla tider. Men man klarar sig nog lättare om man inte dömer sig själv så hårt för den här ensamhetskänslan?
Sen det där med starka respektive svaga personer… jag gillar inte alls att man klassas in i dessa ofta snäva kategorier. De som anses svaga är kanske snarare starka för att de ofta bär på så mycket skit? Den som bryter ihop gör det förmodligen inte för att den är svag utan beroende på att den tvingats vara stark under alltför lång tid. De starka kvinnorna kanske egentligen är de svaga för att de tar plats och framhäver sig själva på andras bekostnad?
De man tycker om de går man bredvid eller bakom när de har de tufft, det behöver inte vara så påstridigt, det är inte ett problem som måste fixas till. Att tvinga sig på någon med kramar eller att göra interventioner tror jag mer riskerar att öka på känslan av alienation.

Jag känner igen mig så väl i detta inlägget. Jag är alltid den ”starka” i alla sammanhangen, (hur man nu definierar stark), jag är den som bygger ihop alla andra när dom faller isär och beter mig som om inget berör mig. Jag visar inga andra känslor än glädje och möjligtvis lite bitchighet. Jag gråter sällan (aldrig) inför någon och första gången var förra helgen inför mina två bästa vänner varav en hade försökt ta sitt liv. Jag försökte få det att sluta och det blev en pinsam blandning mellan gråt och skratt samt min chockade min över att inte kunna kontrollera det. Hur galet är inte det? Att känna ett behov av att behöva dölja vad man känner? Jag kände mig löjlig, trots att jag sett dem båda gråta innan. Jag kände mig svag och känslig. Jag tar alltid hand om andra men jag låter ingen ta hand om mig. Jag berättar aldrig om mina problem och det är så. jävla. ensamt. Jag skulle vilja ha en person jag kunde krypa upp i famnen hos och fläka ut hela mitt hjärta och alla mina tankar och känslor jag så länge hållit för mig själv. Men jag vet att jag aldrig kommer kunna göra så, för jag kommer aldrig kunna lita på någon så pass mycket och jag kommer aldrig våga ge någon en sådan stor chans att såra mig. För om dom inte vet något om mina känslor, kan dom inte heller kontrollera dom. Om någon bara tog sig tiden, tog tag i mig och sa ”jag ser ju att du inte mår bra, berätta för mig vad det är” hade jag troligtvis brutit ihop. Eller också hade jag skrattat bort det, och fortsatt med min fasad.

Usch, det gör mig verkligen ont att läsa detta. Jag önskar så att du kan komma till en punkt där du vågar vara sårbar inför människor som du litar på och känna dig trygg i vetskapen att de inte kommer att se dig som mindre stark för det. Jag är rätt säker på att de flesta jag känner uppfattar mig som stark och jag är världens böligaste med jämna mellanrum.
Att vara stark handlar i alla fall för mig inte om att inte ta illa vid sig eller inte känna sig trasig emellanåt. Människor som inte låter andras åsikter beröra dem är inte starka – de är psykopater, och jag förstår inte varför vi höjer detta till skyarna som något positivt. Vi skulle knappast kunna leva tillsammans i grupp om vi inte var kodade till att bry oss om vad de andra i gruppen tycker.
För mig innebär att vara stark att våga och orka stå upp för rättvisa även om det kostar på, precis som att vara modig är att göra något som skrämmer en. Det är inte särskilt starkt att göra saker som inte kostar en nåt och det är inte modigt att göra saker som en inte räds. Och det en redan gjort försvinner ingenstans bara för att en inte orkar fortsätta hålla samma ånga uppe varje dag, hela livet.

Känner igen mig i det här, har du läst om anknytningsteorierna? Det låter på dig som att du kan ha en otrygg anknytning eftersom beteendet har hängt med sedan du var barn.
Det har jag och jag jobbar med det i terapi just nu, vilket är jobbigt, men väldigt givande. Jag har förstått av det jag läst att terapeuter kan komma att betyda särskilt mycket för personer med otrygg anknytning då man märker att den personen får höra om all ens skit och faktiskt lyssnar på allt och försöker förstå en, utan att avvisa. För många behövs just något utlösande för att masa sig iväg till terapin men man vet för det mesta långt tidigare att man har problem. Jag tror att just förtroendet byggs upp för varje gång och även om det är läskigt så är det värt det. Alla förtjänar att ge sig själva en chans att må bra!
Om du har möjlighet skulle jag verkligen rekommendera terapi, men jag tror absolut att man kan komma långt genom att läsa och göra egna övningar också.

Det är ibland så himlans läskigt att läsa dina texter, dina ord. Det är som att läsa mina egna. Som om du kommit in i min hjärna och skriver mina innersta känslor. Sätter ord på vad jag känner.
Vet inte vad jag vill med min kommentar. Men kanske berätta att du inte är ensam. Vi är många nu och jag tror på att vi är på väg, på gång in i en annan framtid. Och ju längre in vi kommer, ju närmre en förändring och förbättring – desto hårdare och mer idiotiskt blir motståndet. Tyvärr.
Du är en förebild och en hjälte. Tack för att du är du!

Känner igen mig så väl! Det är så jobbigt. När en vill inget mer än gråta och berätta vad som jävligt. Men inte kan. I inte ”får” Jag växte också upp på det sättet, hela skolgången, under all mobbning, under tiden med mitt våldsamma X.
Jag har blivit ”bättre” men ibland kommer tankarna tillbaka.
Jag vet inte vad jag sks säga riktigt. Ingen ska behöva känna på detta vis. Dölja sina känslor. Det gör mig så arg!! Keep your head up. Åt helvete med alla hatare!!!!!!

Det är första gången jag kommenterar din blogg och jag gillar den supermycket! Så ville skriva om en sak jag tänkt på senaste tiden.
Jag har fina människor i mitt liv, många har ställt upp i kriser och just kommit med massa (välmenande) tillrop ”Du är så stark” och ”Har gått igenom så mycket” och blabla och jag känner mig ju stark men det betyder inte att jag inte är skör och känslig också.
Jag har (några veckor till) en bra terapeut som jag är trygg med och kan visa mig ensam, sårbar, ledsen, rädd med utan att det är särskilt märkvärdigt eller nödvändigtvis blir jättedramatiskt. Jag vet inte om det är nåt liknande du saknar, men jag kan i alla fall sakna att bara kunna vara med människor och vara ”svag” också (om svag innebär att kunna vara rädd/ledsen/skör). Vilka enkla drömmar jag har, men faktiskt är det så. Jag kan väl bara få sitta där med alla coola feminister jag känner och bli ledsen och gråta en dålig dag och samtidigt vara stark och smida planer på att störta patriarkatet, känna mig ensam fast jag vet att vi är många men just i mina upplevelser/känslor är jag ju alltid själv och det är inte så jävla lätt.
Det är ju också något sorgligt och ensamt i sig, att jag bara kan ha det så med min terapeut liksom, som inte är en ”vald” relation. Ju mer jag tänker på det desto mer vanligt/fler exempel på andra som sagt detta kommer jag på.
Svaghet/ensamhet/ledsenhet kan ju vara skrämmande/obehagligt för andra. Och svårt att visa. Och inte är det precis nåt som uppmuntras i ett samhälle där du ska ”vara din egen lyckas smed” och ”tänka positivt”. (Jisses, borde få tummen ur, vill verkligen blogga om dessa grejer.)
Jag längtar efter en feministisk revolution där en kan vara ”svag” också.
Ta hand om dig

Åh fukking tack för detta inlägg, precis vad jag behövde läsa just nu. Alltså, såklart astrist att du känner såhär men så skönt att läsa att jag inte är själv med den känslan. Kämpar ashårt med ”medkännande”släktingar som bara säger helt fel saker och med vänner som inte säger så mycket alls eftersom de tror att jag är så samlad och käck och livsglad. Förmodligen mitt fel eftersom jag bygger upp murar med humor och skit, dock vet jag ej vad alternativet skulle vara eftersom jag inte står ut med idén på att typ bli tröstad och kramad. Liksom, ba nä tack liksom. Hatar den typen av existentiell ensamhet, usch. Liksom, kan inte folk komma på ett nytt sätt att stötta än huvet på sned och ”efter regn kommer solsken! ” följtvav kram. No offence till välmenande tröstare men oj vad jag inte vill vara i den situationen, blir fan bara värre.

Det är jättesvårt att veta hur man kan stötta någon som mår dåligt, men alla vi som läser vill i alla fall ge dig lite kärlek så att du inte ska drunkna i hatet. Därför skriver vi saker som att vi tycker att du är så jävla bra etc. Naturligtvis vet vi att det inte gör allting bra men ändå. Kanske kan det vara liten ljusning att veta att det finns väldigt många fina människor som bara vill väl, och önskar sig ett bättre samhälle för alla. En massa fina människor som läser din blogg och bryr sig och tar till sig. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver, och i flera av kommentarerna här, om att vara den alla alltid tror är så stark. Jag vet inte hur man kommer ur det så jag har inga råd att ge. Ändå vill jag skicka lite virtuell kärlek, klyschigt som fan jag vet, men vad ska man göra. Kanske behöver du bara en paus från allt, som någon skrev här tidigare. Skit i internet. Gör saker du vet att du mår bra av. Ladda batterierna. Du är värdefull, så ta hand om dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *