Kategorier
Vardagstrams

Finns det nån som känner sig trygg?

Jag som vit, cis och på andra sätt normativ klarar mig ganska bra för det mesta. Jag behöver exempelvis aldrig fundera på eller ta ställning till min hudfärg eller min könsidentitet. Samhället har gett mig privilegiet att slippa fundera på det. Alla har inte den lättnaden och jag kan inte ens gissa mig till hur det känns. Förmodligen befinner man sig i konstant panik och beredskap men jag tänkte inte ägna den här bloggen till att spekulera kring det.

Jag får väl skatta mig lycklig. Men sen hamnar såklart även jag i situationer där jag känner mig otrygg. Ganska ofta också, som kvinna i ett patriarkat kan man ej förvänta sig att slappna av.

Så jag känner mig otrygg. Inte bara det, men också bevakad, utsatt, i skottlinjen. Främst i sällskap med män såklart, speciellt efter senaste tidens hot, men det många kanske inte vet eller tror är att jag är otroligt skygg för människor överlag. Nu är det egentligen inte ett dugg synd om mitt privilegierade arsle och i jämförelse tänker jag att min utsatthet är ett hån mot andra mer drabbade grupper och människor, men eftersom att det här är min blogg så tänker jag ändå passa på att gnälla för jag känner att jag har svårt att orka annars. Jag vill inte behöva hålla ihop bara för att nån annan har det värre.

Jag har tidigare kämpat med ångest och social fobi. Jag är blyg och mår dåligt i folksamlingar men jag bokar ändå ofta in dejter med superhärliga feminister typ ”feministbrunch” eller häng med twittergänget eller andra människor jag mött på nätet och avbokar alltid alltid alltid i sista minuten för att jag inte klarar av det. Jag vågar inte. Jag får panik. Ångesten far som en tjock kall ilning längst hela ryggraden och ut i armarna och jag får svårt att andas. Jag hatar det, jag vill också vara med. Min ensamhet är påtaglig och gör ont men jag har bara mig själv att battla. Iallafall för det mesta.

Jag står utanför och ser på när andra bondar och knyter kontakter och önskar att nästa gång, då jävlar kommer jag också på den där träffen!

Så när jag läser ett rykte om mig själv på Twitter där nån ”fått höra väldigt talande saker om LD” från ”flera som träffat henne” och som då hävdat att jag är en ”sjukt otrevlig” person som undviker frågor osv. så vet jag PRECIS i vilket sammanhang detta måste ha skett. För jag lämnar knappt huset. Och när jag gör det så är det för att hänga med vänner i slutna rum men en endaste gång har jag faktiskt vågat mig iväg. En gång har jag befunnit mig i ett större feministiskt sällskap med nya människor som ”träffat” och pratat med mig om feministiska sakfrågor. En gång.

Och nu kommer jag aldrig känna mig trygg igen. Iallafall inte välkommen i feministiska sammanhang och frågan är om jag någonsin kommer våga mig ut igen.

(Och nej såklart jag inte varit otrevlig, den som påstår detta ljuger eller uppfattar min ångest som kränkande)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Finns det nån som känner sig trygg?”

Jag förstår precis vad du menar, jag har lidit av svår social fobi under många år och fått kämpa helt på egen hand med att bli ”frisk” igen. Nu verkar det äntligen som att jag kommit över det och det är på sätt och vis som att jag är en annan människa, men jag måste ändå ständigt vara på min vakt mot tecken på att den är på väg tillbaka. Och nätet… Alltså, på sätt och vis kan det ju verka idealiskt att socialisera på nätet istället för IRL när man är i detta tillstånd, för det är på många sätt lättare när man inte behöver vistas i samma fysiska rum osv. Men. På sätt och vis gör det det också svårare. Det här att man inte kan se de man kommunicerar med, gör att en egen paranoia lätt frodas. För mig var det så här, när det var som värst, så var jag också mest aktiv på internet. Jag hade en blogg som var långt ifrån stor, men ändå så pass välbesökt att många fler än de jag kände läste och kommenterade den. Och det var en viss tid jätteroligt. Det var den sortens sociala samspel jag orkade med. Jag träffade flera nya vänner på så sätt. Och framförallt blev min nätpersona på sätt och vis det enda sätt jag vågade visa mig själv på, i verkliga livet ville jag ju bara gömma mig. Men… ju mer jag skrev, desto mer lämnade jag ju också ut mig själv, och desto mer välkänd blev jag inom det community jag vistades i. Och i takt med det, letade sig den sociala fobin också fram till internet, om du förstår vad jag menar? I början hade det gått bra för mig att särskilja vem jag var på internet och vem jag var IRL, och det var det som fick mig att våga stå upp för mig själv och andra på ett helt annat sätt på nätet än jag någonsin skulle vågat IRL. Men det var svårt att upprätthålla. Även om jag skrev under en pseudonym och ingen visste vem jag var, så blev jag ju naturligtvis mindre och mindre anonym ju mer jag deltog, i och med att jag avslöjade saker om mig själv, träffade en och annan från nätet i verkliga livet osv. Och naturligtvis fick jag också fler fiender ju mer populär jag blev, och gjordes medveten om detta. Så i takt med att jag började våga mig ut mer i verkliga livet, började jag också dra mig undan mer och mer från allt vad internetdeltagande hette. Till slut blev det faktiskt omvänt förhållande, jag hade kommit långt i min kamp mot sociala fobin i verkliga livet, men vågade knappt ens skriva ett mejl, eller sälja/köpa saker på blocket. Nu har jag som sagt var blivit nästan symptomfri IRL, och jag försöker återerövra även internet. Men det är svårt. Och jag förstår dig så väl. Och blir jätteledsen för din skull. Men. Att det går ett sådant rykte behöver inte betyda att någon av dem du träffat har sagt något sådant överhuvudtaget. Jag vet att du förstår det också och att det förmodligen inte hjälper ett dugg att en random någon bara konstaterar det som är självklart. Men i alla fall. Du är en känd person som i egenskap av sådan har många fiender och säkerligen många som är avundsjuka på dig. Och då kan det uppstå sådana rykten utan att det finns någon som helst grund för det.

I tonåren hände det något med mig och jag isolerade mig ifrån omvärlden. Lyckligtvis nog hade jag en sådan fantastisk klasskamrat som hjälpte mig komma ut och umgås. Plötsligt kunde jag bjuda på mig själv och fick flera nya vänner. Olyckligtvis nog mest killkompisar… Som jag trodde var mina riktiga vänner. Många blev kära i mig och andra ville ligga med mig. De kalla mig ”syster”, men dem bjöd mig alltid på överflöd med alkohol så jag låg medvetslös och tog hem mig ”för att ta hand om mig”. Jag låtsades däcka så fort jag hörde deras flåsande i mitt öra och vissa morgnar hade jag sådan ångest för jag tänkte hur folk skulle tycka om mig – ”en hora”.
Killarna som var kära i mig och blev avvisade av mig sade upp kontakten, jag var inte intressant om jag inte smekte deras ben tillbaka. Killarna som var mina kompisar sade upp kontakten med mig när jag skaffade en pojkvän – då slutade jag också vara intressant. Och så blev jag ensam. Min socialfobi från tonåren kom tillbaka. Blev rädd för mina före detta bästa vänner. Vågade inte gå ut för jag var så rädd att bli trakasserad (jag vet hur hårda dem kan vara mot tjejer) och jag började hallucinera deras röster överallt. Vågade inte åka kollektivtrafik för var så rädd för att möta dem. Vågade inte ens gå på promenad…. Så fort jag gick ut ur huset så började panikångesten. Hjärtat som bankar så snabbt och hårt så att man blir yr. Kallsvettningarna. Tårarna i ögonen….
Skrivet i ”då-tid” men jag lider av detta fortfarande.
Med detta vill jag bara säga att jag vet hur det känns…. Och jag vet inte vad jag ska göra åt det.

Känner igen. Har själv svår social fobi och olika typer av ångest – långt bortanför vad som kan döljas under ytan, utan problem som formar mitt liv och vardag. Jag har efter många år ”slutit fred” med mig själv och accepterat hurdan jag är. Tvingar mig tex inte längre att göra saker jag upplever som obehagliga bara för att framstå som mer ”normal” och formar mitt liv efter vad jag klarar, inte vad andra tycker jag borde klara. Känner att det fått mig att må mycket bättre.
Tänker på det där att man som person med ångestproblematik/social fobi eller helt vanlig blyghet ofta uppfattas som konstig, otrevlig och dryg av andra. Det gör det fan inte lättare att gå utanför sina vanliga, trygga cirklar. Önskar att människor lite oftare tänkte på att den som beter sig udda antagligen har ett skäl till det som hen inte rår över. Väldigt få människor försöker framstå som konstiga och dryga med flit.

Känner igen mig lite. Är blyg, har inte social fobi men det gränsar nästan dit. Litar inte på folk och är rädd för att bli hånad, sårad, marginaliserad (vilket jag ofta blivit) så jag håller mig mestadels undan folk. På jobbet tar jag på mig ”yrkeskvinnekostymen”, en helt annan sak då för det är ju inte den jag är egentligen utan en roll som jag visar så att folk ser mig som yrkesperson och inte mer än så. Och det där med otrevlig… Försök att ignorera sådant. Har hört hela mitt liv hur butter, sur, otrevlig och avvisande attityd jag har. Det beror dels på att jag som sagt är blyg, känslig och skör och därför har lite taggarna utåt av rena överlevnadsskäl. Sedan beror det på att så fort en kvinna inte är ”gullig”, ler, lallar med och nickar förstående åt allt som sägs så får hon ju höra att hon är otrevlig eller oförslämd. Kan ta ett talande exempel… För några år sedan nätdejtade jag en hel del. Det var på MSN-tiden, när man satt och chattade i mestadels privata konversationer.
Satt och småchattade lite med en man som jag egentligen inte var så het på men då var jag fortfarande lite väl snälldum och svarade och satt och var trevlig fast jag egentligen bara borde ha blockat mänschan… Men i alla fall, han ställde en fråga och jag svarade att jag skulle på dejt kvällen efter med en kille jag faktiskt då var intresserad av. ”Har han stor k*k” frågade den här mannen då. Det tog två sekunder och sedan skrev jag ”det har du faktiskt inte alls med att göra!”
Reaktionen från den här mannen var inte sen ”du behöver inte sitta där och vara så otrevlig,” Öh va? Jag otrevlig för att jag med rätta påpekade att storleken på min dejts organ inte var något som den här mannen hade ett skit med att göra. Och då var jag otrevlig. Poängen – kvinnor som inte är söta och mysiga och gulliga med ”huvudet på sned” 24/7 slängs det gärna påståenden om otrevliga efter.
Män med samma beteende ursäktas eller sägs ha integritet…
Det märkliga är dock att fast jag är blyg och mer och mer trivs med att slippa de flesta medmänniskornas sällskap så är jag inte otrygg. Tvärtom. Inom mig är jag trygg och känner att jag är lika god som någon annan. Blyghet framställs idag som något negativt, något nästan sjukligt – men faktum är att blygheten rent biologiskt är en sorts överlevnadsmekanism – hade vår art ens överlevt om det inte hade funnits individer som var försiktiga med för dem nya personer?

Såg du Tyras sätt att handskas med en näthatare. Näthatare fick avsluta sitt uppdrag på jobbet. Så jävla bra!
Jag kan relatera till det du skriver om social fobi och ångest men det är ingen annan än du som ska styra vilka du träffar. Det jag menar är att du tillåter dessa skriverier att komma åt dig så pass att du stänger in dig. Du måste komma på ett sätt att distansera dig för den enda som förlorar på upplägget är du själv. Nu kanske du inte alls är ute efter råd, jag vill bara peka på att allt är inte hopplöst men jag kan ju inte föreställa mig hur du har det. Jag vet att jag själv skulle inte orka med. Det är ju skönt på nåt vis att du kan skriva av dig här och lätta lite på trycket.
För övrigt så självklart kan ingen någonsin känna sig trygg så länge våldet har en framstående roll. Ute på gator och torg är mäns våld mot andra män mest påtagligt och i mer intima situationer är kvinnor utsatta främst av män. Allt hat som florerar på sociala medier, det är rent jävla djävulskap!

Folk har såna sjuka jävla förväntningar på dig. So what om du skulle vara otrevlig vid något enstaka tillfälle? Vem är inte otrevlig, nochalant eller dryg någon gång? Eller uppfattas så åtminstone? Det som verkligen är fullständigt sinnesförvirrat, för att inte tala om OTREVLIGT, är att göra en grej av det på twitter. ”Vet ni vad? Jag träffade LD en gång och hon var inte TREVLIG! Har ni hört på maken??? Jag har träffat en människa som jag inte uppfattade som supertrevlig! Nu måste vi diskutera det här och RIKTIGT stöta och blöta LD i alla sociala medier!”
När människor inte har full koll på sig själva och varför de triggas igång av vissa saker så uppstår den här mobbmentaliteten. Ju fler som ger sig på en person, desto vettigare verkar det i somligas aphjärnor att haka på och vips! så har vi skapat en fin liten mobbargrupp på några tusen som i sitt primathjärnetillstånd angriper flockens ”svaga punkt”.
Att det dessutom är feministiska ”medsystrar” som liksom godhjärtade små världsräddare mässar om allas lika värde, som håller på såhär är ännu mer rubbat, men efter hur många av dem betedde sig i samband med #smalaförtrycker, är jag inte det minsta förvånad. Även de som är förtryckta är beredda att uppföra sig som första klassens jävla skitstövlar när de får chansen. Med EXAKT samma beteende de fördömer när det kommer från andra.

Där sa du ett sant ord WDF! De OTREVLIGA är skittwittrarna!De där ”duktiga Annikorna” som vill ha sin egen förträfflighet bekräftad genom att racka ner på andra. Bäst om man klarar att sätta sig över sånt och bara nochalerar.

Åh gud det där med att recensera sig själv, analysera sitt sätt att vara, rädsla inför hur folk uppfattar en… jag är precis sådär. Väldigt självmedveten och… obekväm. Åtminstone i sk ”avslappnande” sociala sammanhang där jaf förväntas mingla och sälja in mig själv.
För övrigt måste jag säga att de gånger vi träffats så uppfattade jag dig enbart som öppen, trevlig, pratsam. Även om inte just du och jag har pratat så mycket.

OMG! Jag gör också så! Ställer in en träff med någon därför att jag får ångest över själva mötet. Jag känner igen den där känslan du beskriver, om hur du kan få panik när du är påväg någonstans. Jag brukar bli väldigt rädd för att jag skall göra bort mig, bli avvisad eller vara otillräcklig med personen/situationen. Jag går inte heller ut så mycket. Ett undvikande beteende typ. Jag upplever det som ett väldigt problem. För jag vill ju träffa nya människor och typ plugga/jobba och skaffa ett rikt liv, men samtidigt triggar det värsta ångesten hos mig. Jag hoppas att din oro avtar och att du får det lättare. Mina sympatier ligger hos dig! :3
Kramar från medsyster! <3

JAg kan ofta avundas en del män den där förmågan att skärma av , vara sig själv nok i sin egen lilla bubbla där kvinnor sällan tillåts befinna sig o de inte vill leva i miserabel ensamhet då den sortes betende int edirekt uppmuntras eller premieras hos kvinnor. Därmed inte sag att alla former av ensam het är miserabel. Självald, tvärtom och livsnödvändigt stundtals och periodvis för oss flest tror jag.
Tror det var filosofen Pascal som sa nåt i stil med att ” de flesta problem i livet bero på människns förmåga att befinna sig ensam i ett rum”. Tycker det vore bra om fler liksom ägnade sig åt lite kontemplation och inte llektuell verksamhet in splendis isolation lite mer. Det kan vara både inspirerande ochliksom renande, en psykologisk och social detox.

Jag har växt upp med både social fobi och ångest, bland en massa annat så jag förstår hur det kan kännas och vara. Sjukt jobbigt och otryggt att bege sig ut bland folk.
Idag är jag bättre men fortfarande i sällskap av människor jag inte känner är jag den som är tyst och bevakar situationen, för jag är beredd på att folk ska bete sig som idioter. Så jag är tyst och läser av sällskapet och allt i närheten.
Folk har i flera år uppfattat mig som en ”tuff” typ. En sån där man inte pratar med i onödan eller ens umgås med om man inte vill råka illa ut (som en maffiamedlem eller nåt!). Det roliga är att jag är tjej och kort. Jag har aldrig slagits i hela mitt liv. Aldrig blivit dömd. Aldrig haft med polisen att göra. Ändå tror folk att jag är världens skit.
Och det hade med min fobi att göra. Höll folk på avstånd genom kroppsspråk och attityd.
Folk uppfattar en inte alltid så som man är. Ibland har det med vad man själv sänder ut (som i mitt fall) och ibland har det med att folk bara tror att de vet så jävla mycket.
Jag hoppas inte du tar åt dig för mycket, folk generellt har inte en aning om hur andra människor har det bakom stängda dörrar eller hur de är. Speciellt inte genom att bara råka träffa den personen en gång.

Undviker också sociala miljöer men inte för att jag känner någon slags osäkerhet eller rädsla för att bli bortgjord, man är självmedveten, blyg osv utan för att, och det låter sjukt pretentiöst, men andra människors subjektivitet stör mig. Alltså andra subjekt stör mig. De inkräktar i min interna sfär och jag ser det som en attack. Saknar i mångt och mycket empati. Osv. Ja nu är vi inne på området om inte regelrätt psykisk sjukdom så iaf personlighetstörning och då får det vara så.
Tror jag dör av ångest ibland när jag går hem och ser alla dessa människor passera som liksom jag är på väg nånstans, också ska göra middag, tänker på något, är besvikna, har sexuella preferenser, gjorde något förra måndagen och gjorde något annat förra torsdagen och gör planer och lever resten av sina liv…. så jag låser snabbt upp ytterdörren och stänger den fort igen bakom mig och kan äntligen slappna av när jag är alldeles själv, lite musik, en bok, och andra subjekt på tryggt avstånd.

Kära LD
Din ångest är din och bör varken förnekas, förminskas eller förtigas. Att det alltid finns någon som det är syndare om än vi själva är väl uppenbart men betyder inte att allt lidande är obetydligt och oviktigt. MAn måset ut med trollen i ljuset annars blir man deras fånge och ärlighet var längst! 🙂
Jag förstår dig precis. Jag har ett yrke som tvingar mig att vara mkt utåtriktad. Som de flesta människor är jag BÅDE introvert och extrovert och den extroverta sidan jag tvingar ”exploatera”.HEla mitt liv har jag slagits med” i mitt jobb gör att den introverta får ta mkt stryk och bli undernärd. Känslan av att inte duga , inte leva upp till egna och vad man tror är andras krav är oftas följden av en barndom som varit fattig på bekräftelse. Detta drabbar många av oss och oftare tjejer då det stäls outtalade krav på oss att vara glada, lättsamam och andra till lags, så jävla BEHAGLIGA och ANSPRÅKSLÖSA hela tiden.
I min yrkesrill kan jag komma ur mig själv, stödja, inspirera och leda andra men privat i sällskap med okända i synnerhet grips jag ofta av samma sort panik som du och då detta ofta leder till att jag ”stärker” mig för att slappna av i sällskap om alkohol förekommer drar jag mig mer och mer undan sådana tillfällen utanför min comfort zon med umgänge nästan enbart med det fåtal människor jag känner mig trygg med.
Det fungerar bra , börjar mer och mer inse att jag inet MÅSTE någonting för att göra intryck på okända människor.
Mycket av dina nojor kommer sig säker av din position som alltmer offentlig person. Du har ju blivit utsatt och få ta tunga smällar med din egen person och även din familj som insats vilket de stackars patetiska ursäkter till människor som förföljt och förtalta dig utnyttjat.
Ditt mod är stort men det kommer med ett högt pris. Ingenting i dina reaktioner är onormalt förutom det märkvärdiga i att du orkar!
Tror att du känner dig förpliktigad. ”A woman’s gotta do what a womans’s gotta do”. Men du ”gotta” ingenting. Blir det för kämpigt – ta e rejäl time out och susa på barnen och blommorna. Eller tuta och kör. Men inet måste du springa på en massa social event inte om du inet känner för det.
Och som offentlig person får du räkna med avundsjuka , taskiga kommentarer, ingen undgår såna som sticker ut hakan det allra minsta lilla och du har stuckit ut hakan major! Heder!

Christian Dahlström fundera i sin bok ”Panikånges och depression” om varför kvinnor är drabbade av depression och ångestsjukdomar i högre grad än män. HAn tror det mest beror på socialisering och inte avhöngigt aven biologisk förklaringmodell. Forskare har funnit skillnader i halter av serotonin i män och kvinnors hjärnor men frågan är vad som är höna och ägget. Är det lägre serotonin halten medfödd eler ”påverkad”? Serotoninhalerna sjunker ju hos människor som utsätts för diverse påfrestningar.
Vissa mer biologiskt inriktade forskare menar att ångestbenägnheten har med moderskapet att göra, att förutse fara och reagera på minsta alrm har mdeverkat till avkommans överlevnad. I femnistiska kretsar är all hänvisning till eventuella biologiska skillnade mellan könen nog för att man ska få en hel del ilska riktad emot sig. Själv tycker jag detta kan vara ett utryck för självhar hos kvinnor i vissa fall. Vad är så hemskt med vår kvinnliga biologi som gör att vi måste förneka den undrar jag?
De små skillnader som finns har ju ofta något postivt med sig och är ingeting som vi ska behöva skämmas för. Att kvinnor har närmre till empati t.ex oxh är mindre dumdristiga är inget att beklaga. Dessutom är de individella skillnaderna stora och allt tyder på att vi är mycket anpassningsbara och förändringsbenägna som art betraktad även biologiskt pga av våra känsliga hormonbalans som förändras genom hela livet och beroende på livssituationbåde hos kvinnor och mäm

Nu känner jag att jag måste kommentera.
Jag har sett dig i verkligheten en gång, och det var när du satt med i paneldebatten i Norrköping för några veckor sedan. Jag tyckte att du framstod som blygsam och trevlig, inte alls otrevlig. Klimatet där inne var underbart och när jag gick därifrån mådde jag bra. Blir förbannad på att folk alltid hittar saker att klaga på, men det är väl kanske lätt hänt när man säger obekväma saker som inte fallar alla i smaken. Låt det inte tysta dig! Jag känner flera som blivit feminister tack vare dig, det du gör är viktigt <3

Jag har social fobi och tycker att sociala sammankomster av diverse slag är oerhört jobbiga. Jag blir tyst och tillbakadragen och det kan säkert tolkas på fel sätt av många, vilket gör att jag får ÄNNU mer ångest i såna situationer. Det är väldigt lätt och väldigt dumt att dra slutsatser om en person man precis har träffat.

Men mig vågade du träffa och du var jättetrevlig och du har ett väldigt sympatiskt och välkomnande sätt s om gör att man känner sig bekväm i ditt sällskap. Och detta från din största kritiker.
Jag var tidigare jätteblyg och det var så hemskt förlamande. Sa nej och avstod från så mycket för jag orkade inte utmana mig själv det är så utmattande.
Det är länge sen nu men minns fortfarande och kan känna sån lättnad att slippa vara så ängslig.
Ta det steg för steg och tillåt dig vara dig själv. Och om nu en lunch blir av med Fanny nästa vecka är du hjärtligt hjärtligt välkommen att sitta och utbyta ångest i tryggt sällskap.

Du verkar vara en fantastisk person och dessutom väldigt trevlig. Har dock aldrig sett eller träffat dig, det hade dock varit väldigt roligt att få göra det. Du är och har varit en utav anledningarna till att jag intresserat mig för feminism.
Jag har inte direkt social fobi eller något sådant (jag gillar verkligen att träffa nya människor), däremot blir jag tillbakadragen när jag möter nya människor. Annars är jag väldigt social och pratsam som person. När jag ska börja på ett nytt arbete eller prestera inför grupp t.ex i studiesammanhang så dör jag lite inombords, jag får sådan prestationsångest och vill verkligen uppfattas som glad och trevlig. Träffar jag nya människor eller personer som jag inte känner väl så analyserar jag alltid sönder situationen efteråt, jag är rädd att dessa personer ska uppfatta mig som otrevlig och asocial samt att jag är rädd för att människor ska uppfatta sådant jag säger på fel sätt.

Jag har social fobi och jag känner mig just nu tusen gånger mer värd som person bara för att du som är så jävla häftig och bra skrev det här inlägget. Tack. Jag älskar dig.
Jag har en anställning med lönebidrag och i mitt papper som min handledare på Arbetsförmedlingen har lämnat till min arbetsgivare står det faktiskt utskrivet att jag kan uppfattas som otrevlig när jag har ångest, men att jag egentligen bara mår dåligt och kan sköta mina arbetsuppgifter som vanligt om man lämnar mig ifred. Det är en trygghet för min del i alla fall.

Lider med dig och känner igen mig så himla mycket. Jag är ganska blyg och tills för bara något år sedan var jag extremt blyg. Att träffa nya människor var enormt ångestladdat och varje sekund var en kamp. När man genomgår en sådan inre kamp är det såklart skitsvårt att samtidigt bete sig normalt och vara supertrevlig. Man lägger ju all sin energi på att bara våga vara kvar och inte bryta ihop.
Det är väldigt ofta min tystnad och mina fåordiga svar tolkas som otrevlighet och dryghet. Och när folk ska påtala detta för en är det verkligen kört, då byggs ytterligare ett hinder upp och det blir ännu svårare att prata. Vi måste ha mer förståelse för människors olikheter än så! Det är fan på tiden att människor inser att tystnad och korta svar inte betyder att man är otrevlig utan att det oftast handlar om blyghet och osäkerhet. Något som ofta försvinner om man tillåts vara den man är och blir bra bemött. Men nej, det funkar ju inte, för alla människor måste vara superextroverta och är man inte det ska man fanimej få höra vilken dålig och tråkig människa man är.
Fan vad irriterad jag blir.

Jag är inte cis, jag är asexuell/panromantisk och jag är född i en kvinnas kropp. Jag tillhör väl gruppen som borde känna mig otrygg på grund av att jag avviker från normen i könsidentitet och sexualitet samtidigt som jag biologiskt räknas in i gruppen kvinnor som i vårt samhälle dessutom är underordnade män.
Anledningen till att jag ändå känner mig hyffsat trygg är nog att folk uppfattar mig som ganska stark i mig själv på grund av mitt utseende, pojkflickan liksom. Jag blir respekterad som det jag uppfattas som: självsäker pojkflicka, dock stämmer det ju inte alls överens med min egen identitet som varken är kvinna/man. Jag har länge kunnat låta det vara så för det känns säkert och tryggt, för jag har sluppit en hel del ”du som tjej” och daltande. Men det känns såklart som ett hålrum att andra inte förstår eller ens reflekterar utanför gränserna vi har satt upp inom det binära synsättet på genus. Jag känner mig inte otrygg, däremot känner jag mig frustrerad över att många inte förstår och försöker sätta in mig i en kontext där jag inte hör hemma: det binära synsättet som förhåller sig till det manliga/kvinnliga. Det är frustrerande att leva i ett samhälle som inte kan se förbi ens kropp och det fysiska.
Hur som helst, för att relatera detta till det du har skrivit: Det finns människor i olika situationer, som till synes kan verka värre eller inte. Olika individer känner sig mer eller mindre trygga och vilket som är värst eller inte ser jag som helt icke-relevant. Känner man sig otrygg spelar det ingen roll och man ska inte känna sig tvungen att hålla sig stark bara för att man egentligen har det bättre än andra. Är man otrygg så är man. Det finns inga värderingar i det och man måste få ge uttryck för det och bearbeta det på det sätt man finner lämpligast.

Alltså jag vill bara krama dig. Dina senast skrivna inlägg har varit så himla BRA och jag blir så peppad och glad över att få läsa så smarta saker. Jag hoppas att det går bättre med sociala fobin och ångesten, försöker själv kräla mig ur en depression. KRAM till dig bästa Natashja, från ett litet hostel i Marseille

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *