Kategorier
Vardagstrams

Jag gjorde fel och jag förtjänar inga medaljer för att jag upphör med det beteendet

En annan sak som jag gjorde och tänkte (eller snarare INTE tänkte kring) annorlunda kring gällande antirasism, diskussionen kring vithetsnormer, kränkningar och den rasism vi reproducerar var det här att som vit person sätta agendan och föra debatten.

Jag tror det där dåliga vita samvetet som de flesta av oss bär omkring på får oss att tro att vi måste prata om det, ta ställning i alla medier och FÖRA utsatta gruppers talan. Jag skrev mycket fler inlägg om rasism, om kränkande tillmälen/slagord och antirasism då och tänkte inte tanken på att jag kanske tog rösten från den grupp som debatten berör.

Jag brukade skriva inlägg om transpersoner, om homosexuella, om rasifierade, om alla de där grupperna jag själv INTE tillhör och inbillade mig att jag gjorde en god gärning. Samtidigt skrev jag även inlägg där jag ältade min egen rasism och mina egna fördomar, fullkomligen vältrade mig i allt dumt jag sagt och gjort och tänkt, syndernas bekännelse deluxe; gråta ut och få en klapp på axeln för att jag är så god nu och ser mina misstag gud vad stooort av mig!

Att be om ursäkt för mina rasistiska tweets snuddade lite vid detta och jag är fortfarande orolig att det kommer tas emot så; som en belysning av hur bra jag är som människa pga ber om ursäkt och inte där fokuset snarare bör ligga: jag gjorde fel och jag förtjänar inga medaljer för att jag upphör med det. 

Idag håller jag hellre klaffen i den mån jag kan och lyfter fram andra talare istället. De som talar utifrån erfarenhet och från den utsattes position. Att föra andra människors talan är egentligen inget annat än ytterligare ett sätt att förtrycka på. Det förminskar den utsatta gruppens agens och förmåga, som om de inte vet eller kan bättre utan måste räddas av oss. Det här måste vi göra upp med och framförallt sluta med.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag gjorde fel och jag förtjänar inga medaljer för att jag upphör med det beteendet”

Då var då och nu är nu. Jag tror helt ärligt att även om inte alla inlägg var skrivna på bästa sätt (enligt dig) så var de nödvändiga för att folk skulle stanna upp och vilja lyssna på de som du lyfter fram idag. Du hade en röst med mer tyngd som folk ville lyssna på. Hade du gjort på detta vis igår så hade kanske (tyvärr) inte deras röster nått fram idag.
Det kan enligt mig vara på sin plats att använda sitt privilegier till att få folk att lyssnas på. För dem som det rör lyssnas ju inte på. Det är ju det som är hela problemet.
Som en sida grejen så tror jag dessutom att det kan vara nyttigt att folk från alla håll berättar hur de ser på det. Ju fler vinklar som belyses desto större insikt som kan väckas och förståelse som kan göras. Det kan man ju gör utan att föröka ta tolkningsföreträde. Man kan berätta från sitt perspektiv utan att föröka tolka åt andra.
*Störtgillar dina gästbloggare*

Jag vet inte jag. Jag tycker nog att det är en av den här bloggens stora styrkor, det här att du faktiskt tar till dig kritik och erkänner att du haft fel. Så en liten medalj kanske du förtjänar? 🙂

Förstår vad du menar, men tycker att det där är så svårt!
Tolkningsföreträde/representation kan gå hur långt som helst, kanske på bekostnad av sakfrågorna. Representation riskerar att bli en fasad som kamouflerar diskriminering genom tänket att om rasifierade/kvinnor/funktionshindrade/muslimer/etc bara syns och hörs så är allt fint och ingen är exkluderad.
Du som individ är unik och kan egentligen inte tala för någon grupp, utan bara för dina upplevelser och uppfattningar av en grupps problematik. Representation bygger på idén att vi inte kan leva oss in i någon annans situation om vi inte själva tillhör just den gruppen, detta tror jag är en problematisk utgångspunkt. Jag tror att de flesta människor har förmåga till empati/fantasi/inlevelse och att man förutsatt att man läst på/lyssnat ordentligt har möjlighet att på ett mer teoretiskt plan ”föra andra gruppers talan” i forum där de själva annars inte skulle ha hörts. Men jag stöttar absolut alla former av ansträngningar för att få förtryckta grupper att komma till tals. Jag tror dock att det finns utrymme för både och i debatten och i samhället idag.
Detta blev rörigt, ursäkta, jag är själv kluven i dessa frågor.

Klandra inte dig själv för hårt nu bara LD. Du har gjort en upptäcktsresa och har själv kommit till god insikt i den här frågan så du har kommit långt, längre än många andra någonsin kommer att göra. Det du skriver är väldigt kloka saker så du förtjänar faktiskt att få lite ros för det här. Jag blir glad och förhoppningsfull när jag läser detta. Du har rätt i att det du skriver, att inte ta ifrån talan, men man kan fortfarande i vardagssituationer påtala om man hör eller ser andra använda nedvärderande ord m.m. Jag tycker inte du bör släppa ämnet helt utan fortsätt läsa och sätt dig in i olika saker som berör det här ämnet för du är på riktigt god väg. Det finns så mycket som du kan göra även om du själv inte ingår i den här gruppen. Alla positiva krafter behövs. Det finns andra som kan föra talan men att du kan i din tur stödja dem.

Jag begriper inte.
Det är bra gjort att någon slutat med något dåligt.
Det är bra gjort att be om ursäkt för det dåliga man gjort.
Det är bra att uppmärksamma någon som gjort något bra.

jag tänker lite som så att inte ta debatten utan stå bredvid och titta på är lite som att se på ett slagsmål på stan och inte ingripa. givetvis låta dem tala, men om de inte gör det då? Låta det bero?

Det är sant. Jag har funderat lite på det där; hur ska man säga ifrån och kämpa emot förtryck som man inte själv blir utsatt för, men utan att ta tolkningsföreträde eller ta plats som andra borde ha fått?
Jag vill gärna inte låta kränkande saker, eller felaktigheter, stå oemotsagda, så jag brukar säga till. Dock finns det väl bättre och sämre sätt att säga det på, t.ex. ”Jag tillhör visserligen inte den utsatta gruppen men jag har förstått det så att….” eller ”Jag har hört flera utsatta berätta att de tycker…” istället för att bara säga att ”såhär är det”. Sen går det kanske att länka till blogginlägg eller youtubeklipp gjorda av personer i den utsatta gruppen, som en referens till det man sagt. (Dock inte om det finns risk att man outar någon eller skickar haters på hen.)
Fast det gäller väl då främst när någon annan börjat debatten, och ingen säger emot. När det handlar om att själv ”starta” en diskussion är det väl då bättre att låta bli, och istället fråga den som är utsatt vad hen vill diskutera och tycker är viktigt.

Jag är lite kluven inför det här ämnet.. Givetvis ska inte andra ta plats ifrån de grupper som det verkligen handlar om, men å andra sidan är det väl bra att stå på deras sida? Och visa att alla inte är idioter.. eller? Det får ju självfallet inte vara på deras bekostnad, men jag kanske inte är tillräckligt insatt i det här för att riktigt förstå.
I alla fall så ger jag dig, LD, cred för att du visar dina misstag, är ärlig och vågar be om ursäkt offentligt. Det är så vi lär oss ifrån våra snedsteg och det är det som gör dig till en förebild. Du får dessutom oss andra att tänka till och fundera.

Jag håller med dig i sak – nu är det din twitter och din blogg du talar om och där kan det vara bättre att lyfta fram folk som kan tala för sig själva. Men om man är i en grupp med exempelvis bara vita, så måste man väl ändå till exempel kunna förklara varför ”n****boll” inte är ett ord som är okej att säga, utan att ta någon annans plats, eller? Och om vi ska dra den delen lite längre – om någon skriver på facebook nåt utomordentligt korkat och ingen annan svarar på varför det är dumt, tar man då någon annans plats genom att besvara det, eller är det okej då?
(Och ifall frågan uppkommer så nej – jag dummar mig inte eller ifrågasätter. Jag frågar på riktigt om gränser för när man tar någon annans plats, och när man står upp för en annan grupp som där och då inte kanske kan tala för sig själva för att jag helt enkelt själv inte riktigt vet)

Jag tror inte att så många bryr sig om hur just du agerar. När du hänger upp dig så här på saker, hur just du beter dig och att det måste vara korrekt etc. (och så argumenterar du ädå emot god ton) får jag mer uppfattningen att du värderar dig själv högre än dem som du försöker att inte kränka.

Jag håller inte med. Jag tycker allas goda sidor bör uppmärksammas och jag tycker inte att det är fel att vara stolt över sina personliga framsteg.
Dessutom tror jag det är lättare att ta till sig information från en vars livssituation liknar ens egens. Alltså: Om du, som cis heterokvinna belyser problem som vi cis heterokvinnor utgör i form av t.ex. att vi inte ser transpersoners problem i vardagen eller något sådant, så är det lättare att ta till sig eftersom vi har samma synvinkel.
Sedan är det okej om det sticker lite i ögonen på människor som redan kommit så långt i utvecklingen, t.ex. tycker jag det är jobbigt att läsa om den vite kränkte mannen som nyligen gick ur Moderaterna efter att ha insett vilken politik M för. Jag själv tyckte å ena sidan att han var dum som inte insett det tidigare, men var ändå tacksam att han kommit fram till det nu.
Om det hade gällt barn:
Om ett barn mobbar ett annat barn och blir tillsagd flertalet gånger, så pass att det till slut lägger av med mobbingen… Förtjänar det barnet då ingen uppskattning för att hen slutat med att mobba? Det tycker jag, ös beröm över mobbaren så hen inte faller tillbaka i det dåliga beteendet, utan istället inser vilken bra grej hen åstakommit iom att hen slutade mobbas!

Har funderat på samma sak, det här med att man som vit och på så sätt priviligierad har lättare att ta plats än de som inte är det.
Jobbar mycket ideellt med antirasism och antifascism och har stört mig på att vi vita är överrepresenterade i ”kampen”.
Pratade med min mamma om det som varit i kontakt med många flyktingar i Finland och hon sa något väldigt bra.
Hon sa att man givetvis ska ta emot alla med öppna armar i sånt man ordnar i antirasismens namn, men att många som kommer hit som flyktingar och som har utländskt påbrå inte alltid vill stå på barrikaderna eller skriva krönikor om rasism. Detta pga av många som kommer hit har varit med om vidriga saker och bara vill leva ett tryggt och lugnt liv. Det gäller såklart inte alla, men det kan vara en orsak till att det främst är vita som vågar göra mest väsen, vi möter ju mindre hat och hot.
Det är bara en spekulation, men tror att det ligger något i det.
Själv tänker jag inte sluta med det jag gör, alltså jobba och tala inför folk om antirasism för jag vet att det skänker trygghet för många i åtminståne den staden jag bor, att inflyttade vet att det finns de som kommer att försvara dem med näbbar och klor.
Tror det är bra att vi som kan öppnar upp och skapar utrymme för en bred antirasism, men när personer som är ickevita eller som verkligen utsätts för rasism vill komma till tals så ska vi stiga åt sidan. Men vi får inte tystna, det vore katastrof.

WÖRD! Att peka på en grupp människor och säga ”kolla så kränkta de är!” är så förbannat kontraproduktivt. I Sverige är vi bäst på att tro att vi kan föra andras talan och låta vår empati och vårt samvete flöda över för de som kämpar för något. Bara för att kväva deras röster.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *