Kategorier
Vardagstrams

Jag klarar mig själv?

En annan sak som förmodligen hör ihop med min oförmåga att känna trygghet eller visa mig sårbar är att jag aldrig ber andra om hjälp. Oavsett om det handlar om nåt så litet som att be nån annan hämta ett glas vatten än mindre en större tjänst så är det otroligt svårt för mig, jag gör det nästan aldrig. Inte när det gäller iallafall.

Jag kan inte, vågar inte, klarar inte av att få ett nej gissar jag för jag räknar alltid med nej. Och jag är rädd för att upptäcka att det inte finns nån som faktiskt bryr sig tillräckligt för att vilja vara obekväm eller anstränga sig för mig. Så jag låter hellre bli.

Sån där klassisk fear of rejection gissar jag. Och ytterligare ett sätt för mig att vara ensam på.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag klarar mig själv?”

Du går komma ihåg att folk faktiskt oftast säger ja, många har svårt att säga nej. Ett nej är egentligen bara ett nej, det behöver inte vara något laddat. Fast jag förstår dig för det tar sin tid att komma över känslan vid ett nej när man är livrädd för ett nej. Jag själv är inte där ännu. Jag är så skadad att jag inte bara föraktar min egna svaghet utan även andra vuxnas. Tragiskt och så fel. Jobbar med det.

Känner igen mig. För egen del beror det på otrygg anknytning i barndomen, har svårt att lita på andra, rädd att alltid göra fel, förväntar mig att få kritik för allt osv. Blir dock bättre med träning som allt annat men det är svårt. Försöker att ta det lite pö om pö, för jag tror på nåt sätt ändå att det finns ett värde i att kunna ha trygga relationer med andra. Är så ensamt att hela tiden klara sig själv. Tänker också att jag vill kunna vara ett föredöme för mina framtida barn, att de ska lära sig känna tillit både till sig själv och andra.

Ja, jag har också övat på att våga be om hjälp i många år. Min mamma har till och med varnat mig för att dela med mig av problem med andra – ”du vet aldrig när dina vänner kan vända sig emot dig och då kan dom säga alla dina hemligheter”. Hur vidrigt egentligen!? Senaste veckorna har jag verkligen förbannat för mig själv hur hemskt det är att jag försöker vara så fasansfullt stark hela tiden och genomgår alla möjliga sjuka upplevelser bara för att. Andra människor i min närhet verkar försöka göra saker lätt för sig medan jag verkar försöka ta svåraste möjliga väg… Hela tiden. Usch så tröttsamt det är när jag väl stångat pannan blodig, ligger på marken och försöker överleva ensam… Ja herregud jag fattar verkligen inte mig själv ibland. Hade ALDRIG tillåtit en vän att genomgå såna fruktansvärda saker ensam som jag har gjort.

Känner igen mig jättemycket i de här resonemangen. Och det hjälper liksom inte med logik heller, jag menar jag blir ju oftast glad om någon ber mig hämta ett glas vatten eller annat som jag lätt kan hjälpa till med. Men att be själv? Nej, man vill ju inte vara till besvär, gubevars! 🙁

Känner fullständigt igen mig. Ensam är stark och allt det där. För mig har denna filosofi bärt med sig en del problem dock. När jag blev sambo tex. Men värst är nog när andra ber om hjälp, jag kan bli arg. Om jag kan själv tycker jag undermedvetet att alla andra också ska kunna. Är så pinsamt men hjärnan lever sitt eget liv.

Har själv svårt att be om hjälp, men inte för att jag är rädd för ett nej, utan snarare för att jag inte vill vara till besvär och göra anspråk på någons tid och energi. Folk har väl bättre saker för mig än att hjälpa mig, liksom. Kan själv inte säga nej när andra ber mig om saker.

Jag är likadan. Uppväxt som jag är inte så långt från din hemort i skogarna kan jag inte låta bli att undra om det är något kulturellt inblandat. ”Bra kvinna reder sig själv…” och allt det där. När jag var gravid med första barnet fick jag höra hur min farmor minsann tagit in höskörden själv i åttonde månaden när alla män låg inkallade och inte sjåpat sig med vila och annat. En annan grannkvinna hyllades för att hon hade den goda smaken att julstäda och baka alla julkakorna åt familjen innan hon la sig ner och tvärdog. Där låg ribban liksom.
Det är inte förrän jag själv ska uppfostra barn som jag börjat fundera över vilket sjukt ideal det egentligen är att aldrig få visa sig svag eller be om hjälp. Inte förrän nu som jag börjat försöka ifrågasätta mitt eget beteende. Menar inte att du behöver ändra dig för det, det som är rätt för en är fel för en annan. Men tycker det är slående att många tjejkompisar från samma region verkar bete sig likartat…

Känner igen mig – men bara att man vet om problemet gör det lättare att hantera. Och ännu en fantastisk sak med barn är att du dels kan träna på att be dem hjälpa dig(jag vet, kanske inte med skitsvåra grejer), och samtidigt träna dem på att lära sig att både be om hjälp och lära sig att ett nej inte behöver vara så farligt – så kanske du bryter den traditionen! Vill passa på att säga att du är en stark, modig och fantastisk människa – och att det finns många många människor som blir starka och stöttade av din blogg som väldigt gärna skulle vilja hjälpa dig vid behov!!!!!

Oj… Jag skyller också på stolthet. Har inte riktigt tänkt på eller formulerat att det skulle kunna vara grundat i en rädsla. Antar att det är nånting som är djupt rotat från barndomen att bete sig så. När jag har för mycket att göra har jag ändå svårt för att säga nej. Litar på att andra i min omgivning vet hur mycket dom lägger på mig och att dom utgår från att jag klagar det. Men egentligen – hur skulle dom kunna veta? Endast jag vet ju när det blivit för mycket. Men det är något jag övar på – dels förmågan att säga nej själv och dels att be om hjälp. Ber jag om hjälp känner jag mig dock alltid svag. Och blir irriterad på att andra plötsligt bestämmer saker åt mig. Av alla alternativ så är nog det ändå det värsta jag vet – när andra bestämmer hur jag Egentligen borde göra när jag är svag. Men kvinnor är väl vana vid att folk inte respekterar våra ”nej”… Kanske för att vi omedelbart också får dåligt samvete när vi faktiskt använder det ordet? Vi förväntas klara all möjlig skit med ett leende på läpparna…

Det är väl lite kvinnans dubbla lott, nu när det ”jämställda” samhället resulterat i att vi, förutom att ta hand om hem, barn och familj också ska arbeta 8 timmar per dag och KLARA ALLT PÅ EGEN HAND. Jämställdhet går ut på att kvinnan ska vara som mannen, dvs macho och klara sig själv, men när hon bär på tusen ton last eftersom bördan är så jävla enorm så ska hon gå där som en ensam stark kvinna som inte besvärar andra genom att vara ”svag”. Jag. blir. så. arg. Och är precis likadan som du.

Vardagsgrejer som tvätt,städning, disk, matlagning etc. vill jag inte be om hjälp med för det är jag helt kapabel att klara själv men när det kommer till ”tyngre” grejer som ångest, depression och allmän handlingsförlamning har jag inte några problem med att be om hjälp, men det tog några år i terapi innan jag fattade att jag är värd det. Jag fick lära mig att ensam inte är stark som vi fick lära oss i min ungdom. Nej tillsammans är man starka. Men det förutsätter att man är trygg med sin omgivning.

Har känt igen mig mycket i de senaste inläggen om såna här saker. Är också en som där som håller allt inom mig tills jag kvävs av det, håller fasaden med näbbar och klor och aldrig aldrig ber om hjälp. Eller ett glas vatten kan jag be om 🙂 men där går ungefär gränsen.

Känner igen mig. Har alltid känt mig snäppet sämre än alla andra och vill därför klara mig själv så mycket det är fysiskt och psykiskt möjligt. Hade hellre gått hem 3 mil ifrån en affär efter att ha handlat en mjölk och missat bussen än att ringa nån tex.

Exakt likadan. Tufft med två småbarn och jag vill aldrig be om hjälp. Släkt och vänner har aldrig erbjudit sig. Depression på det som jag inte berättar för någon och när det kommit på tal berättar jag oftast om depressionen artigt och med ett leende på läpparna. Vill inte vara sårbrar, ta någons tid, låta någon lyssna på mina problem. Men däremot tvärt om, jag erbjuder hjälp jag säger alltid ja, står upp för vänner i vått och torrt, stöttar, lyssnar…..

Jag räknar också alltid med att få nej, men tror det beror på min barndom – mina föräldrar och lärare (ganska taskiga sådana) sa alltid alltid nej till mig så jag slutade frågade och det har hängt kvar.
Man känn dig sig så jävla dum när man frågade och fick ett nej. Speciellt när det var någonting som alla andra fick

Oförmåga att känna trygghet, skriver under på det. Och inte ”vara till besvär” även om andra får vara mycket besvärliga och jag står ut..
Vill inte låta som en stalker nu haha, men jag såg dig nere vid marknaden i Hornstull för ett par dagar sedan. Det var lite som en uppenbarelse 🙂 Skulle nog aldrig våga säga hej för en vill ju änt va till besvär ;D

Känns igen. Kombinationen inte kunna säga nej och att aldrig be om hjälp är en riktig hit, en gräddfil till utbrändheten och stresspsykoserna.
Vad gäller praktisk hjälp så tycker jag i och för sig att man många gånger får ett nej när man frågar. Inte nödvändigtvis för att människor inte vill hjälpa till men det finns inte tid och många är stressade över sina egna jobb, liv, prestationer you name it. Detta kompenserar vi genom att ge varandra råd, tips och information istället..
Jag önskar mer kollektiv praktisk hjälp och mindre individualistiska råd om hur jag ska göra för att lyckas med olika saker.

Känner igen mig i inlägget och kommentarerna. Blir väldigt varm i hjärtat och känner att jag inte är ensam om att vara ”stark på egen hand”! Mina tankar går till er alla likasinnade.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *