Kategorier
Vardagstrams

Min hybris klär mig

mama

Jo, tidningen MAMA har utsett mig till en av Sveriges mäktigaste småbarnsmorsor. BA SÅ NI VET VAD LÄGET LIGGER. Jaja här kommer jag och gör nån slags ”reklam” för lite smicker men jag är garanterat billigast i byn om jag får lite bekräftelse. 

Förresten, tack för allt stöd. Ni är så jävla grymma. Men vet ni, ni behöver inte peppa eller trösta eller känna er obekväma för att ni inte vet hur ni ska peppa eller trösta när jag har dåliga stunder. Jag behöver bara skriva av mig. Trösten … nu låter jag sådär otacksam igen, men trösten ger mig inte så mycket. Att veta att ni är här och tycker om mig ger däremot tusenfalt tillbaka och det bekräftar ni ju varje dag så ni behöver inte insistera extra bara för att jag är ledsen eller nere. Jag tror det hänger ihop alltihop. Jag vill inte visa mig svag och det innebär att jag inte klarar av att ta emot tröst heller Ibland gör det mig arg. En kram får mig att vilja dra fram knytnävarna och jag vill inte bli frågad hur jag mår. Berätta heller om hur ni kan relatera. Jag vet att det är ett big no no men jag funkar uppenbarligen inte som andra i den här frågan.

Nån mer som är så här?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Min hybris klär mig”

Jag är nog totalt tvärt emot på den punkten, jag gillar tröst och frågor om hur det är, men om folk börjar prata om hur de har upplevt liknande, så börjar jag bli irriterad för att jag typ tycker att när jag är ledsen, då vill JAG vara ledsen i fred med lite tröst så att jag kan få må bättre sen, jag vill inte vara psykolog åt någon annan som vill ventilera något liknande problem… Men jag kan själv göra samma sak när någon annan berättar saker… Sånt himla hyckleri, hehe.

Ja. Jag är nog ganska lik dig på det planet. Gillar varken kramar eller när folk frågar hur jag mår. Vill hellre att någon berättar nåt kul eller , som du skrev, berättar hur de själva kan relatera.

Jag tycker det här är så himla svårt. Jag personligen känner mig stärkt av både tröst och relaterade erfarenheter. Jag försöker ge lite av varje. Dels kärlek (det kan ju uppfattas som tröst vad vet jag) och dels låta personen veta att jag finns där, att jag vet vad det innebär (efter 13 års förföljelser och trakasserier vet jag hur fullständigt nedbrytande det är för psyket) och dels ta en del fajter med personer som vill medsystrar illa så att inte hela fokuset ska ligga på den som är utsatt för tillfället.
Vad jag däremot kan bli beklämd av är den idoldyrkan som är rätt vanlig i feministkretsar (säkert i andra kretsar också). Jag vill inte bli satt på en piedestal och vill inte att kvinnor ska förminska sig själva. Jag upplever att man blir tvingad in i en position där man inte längre kan mötas som jämlikar när åsikterna går isär eller när kritik blir inblandad.
Den som blir dyrkad förväntas hantera allt det där så mycket bättre än alla andra och ta hänsyn till att andra kan bli ledsna på ett sätt som inte förväntas i samma grad av någon som inte fått den här ”förebildsstämpeln” på sig.
Jag tror det här hör ihop med hur vi bemöter våra idoler. Vi ser dem som någon slags övermänniskor som kämpar för OSS, för VÅR skull, och det är vi så himla tacksamma över, för själv skulle vi ALDRIG orkat med vad idolen utsätts för. Tack och lov att idolen är så stark så den orkar stå i skottgluggen. Då slipper vi, vilken himla tur att det finns såna modiga människor! Lite åt det hållet.
Man avhumaniseras, folk tror inte att man har samma känslor som andra. Att det som gör andra ledsna, utmattade och nerbrutna inte gäller för idolerna, förebilderna. Jag har både avhumaniserat folk så själv och blivit avhumaniserad på det sättet. Det verkar också finnas en allmän inställning att den som blivit utsatt för fruktansvärda saker är stark,mycket starkare än de som inte varit med om samma saker, när det i själva verket handlar om att man inte hade något val. Man bara råkade inte dö av det.

”Tack och lov att idolen är så stark så den orkar stå i skottgluggen. Då slipper vi, vilken himla tur att det finns såna modiga människor!”
Precis! Och det kan göra det extra läskigt när en börjar inse att folk betraktar en som sådär ”stark” och ”modig”, för plötligt kan en märka att folk glatt står just _bakom_ en och inte bredvid en i en gemensam strid. Det är en hemskt känsla av utsatthet.

Jag är nog lite lika på den punkten. Blir bara irriterad/obekväm när man försöker trösta mig eller frågar hur man mår om och om igen.. När jag är nere/ledsen vill jag mest vara ifred och skriva musik, det är vad som får mig att må bättre!

Är likadan! Kan inte ta emot tröst men är bäst på att trösta. Kan inte ta emot beröm, blir obekvämt, men är noga med att visa omgivningen när jag uppskattar dem. Minsta kritik svider som faan. Min egna teori är min knasiga uppväxt med märkliga föräldrar…

När jag tröstar någon brukar jag berätta något liknade men inte för att få prata om det eller bli tröstad själv, gör det för att den jag tröstar ska verkligen förstå att jag förstår vad hen går igenom 🙂

Själv har jag även svårt om folk ska hålla på att fråga.
Men de får gärna ge glass, stryka över håret, krama och säga att alla i världen är dumma i huvudet och att det är synd om mig. I bland tycker jag om att känna mig liten.
Dock har jag all respekt för människor som inte vill bli tröstade. Kanske finns det ändå tröst på andra sätt? tröst behöver ju inte bara vara att andra tycker synd om en och vill göra det bättre. en kan finna tröst i att det finns fler som kämpar.

Ler lite när jag läser, lite för att jag känner igen mig själv, och väldigt många av mina vänner. 🙂 Men lite skönt också att veta hur man bäst stöttar i så fall, annars slår det så himla himla fel.

Jag är precis så! Blir arg och äcklad av tröstande människor som vil väl och för mig är det så dubbelt för jag skulle bli skitledsen om ingen brydde sig heller. Lite lagom tröst utan att man överdriver är väl bäst. Skitsvprt men jag rår inte för det, är jävligt emotionellt skadad. Jag har svårt att älska med min partner för att det får mig att känna mig svag, att knulla med en främling utan känslor däremot skulle inte vara ett problem. Däremot så har jag inga problem att trösta andra och att känna empati med andra. Så åt det hållet är jag ”normal”.

Hög igenkänningsfaktor.
Är också en sådan som drar sig undan när det blir övermäktigt istället för att ta emot stöd, det enda jag behöver är att prata och det är ju inte alltid lätt att hitta någon en känner sig trygg med, men jag har tack och lov en fin kusin som kan relatera till hur jag känner och upplever saker och det går båda vägar. Det händer inte ofta, men när jag verkligen inte klarar mer så är det hen jag ringer till.
I april var det väldigt nära att den där droppen som får bägaren att rinna över kom och fick mig att ta flera steg bakåt i mitt kämpande med studierna och med mig själv och mitt mående.

Du har kanske klassiska manliga beteenden? Som såklart inte är manliga.
Vad skulle folk säga om en känd stor manlig bloggare skrev ett inlägg om hur han gråter i sin ensamhet? En vass och provokativ man, skulle han få några sympatier?
Min morsa skulle bara säga ”ryck upp dig” och det blir inga kramar eller något annat gullande utan mer en spark i baken, man kan ligga och dö i min familj utan att någon kommer till ens räddning så då lär man sig, att hålla tyst och bara fortsätta lida. Och.. då, så blir man hård och kan inte öppna sig för någons kramar.
allt du kan göra är att resa dig och fortsätta vara den unapologetic female som du är, krama dina barn!! En dag så kommer de se när du är låg och då kommer dom trösta dig så visa redan nu att dom är välkomna att krama dig, ens barns kärlek håller en livstid och de ser sin mamma som hon är, därför kan hela världen tro att en är en mega-bitch men hemma så vet ens barn vem man är och det är nog det viktigaste. Mina stora barn är nu tonåringar, dom skyddar mig till 100% när omvärlden blir för kritisk, det ”odlade”. jag fram tidigt när jag visade mina svaga sidor för dem, alltid har jag gjort det, inga masker hemma, – min mamma är sällan svag men jag är det, men bara inför de närmaste. x

Alltså känner igen mig nåt så oerhört. Har alltid varit den som haft högst krav på mig själv, och aldrig visat mig svag. Har alltid fått höra att jag är så jävla stark, o jag ba va? För jag har känt mig så nerslagen o trasig o när folk då säger till en att man är så sjukt stark och kämpar när man egentligen bara vill att nån ska hålla om en. Är väldigt dålig på att visa mig sårbar, är precis som du också skriver även väldigt dålig på att låta människor få veta hur jag mår, eller hur jag känner egentligen. Är så van vid att vara den som tar han om alla andra hela tiden, vilket gör att jag känner mig så utanför och ensam när det inte är nån som ser mig utan tror att nej men hon mår ju bra. Vill ha uppmärksamhet och vill att nån ska höra mina tysta skrik om att på insidan gör det jätteont, jag är inte stark där. Men det är så svårt att bli den ”svaga”, när man alltid varit kämpen. Tror inte det är bra att gå runt o älta sina sorger o problem på insidan utan att berätta om dom, dock är det ju så sjukt svårt att prata om. För övrigt är du en underbar förebild, du anar inte hur mycket du lärt mig, tack!

om jag är ute bland folk och någon frågar hur jag mår när jag försöker hålla mig samman, så kan jag väldigt lätt börja gråta. och jag hatar att gråta offentligt!
om någon gör det så kan jag snäsa av dem ganska ordentligt

När jag känner mig ledsen och ngn kommer med tröstande ord, växer alltid klumpen i halsen och jag känner obehag. Men nu, efter nästan 2 år i terapi har jag kommit fram till att det har att göra att jag aldrig fick bli tröstad som liten. Bara dömd. Jag var ingenting värd och jag fick alltid höra att ändå ingen brydde sig om att jag var ledsen. Att jag var dålig som grät osv. Detta tillsammans med att jag varje dag i 18 år fick höra hur värdelös och oönskad jag var, har bidragit till att jag inte känner mig värd att bli tröstad.
Men nu i min terapi stärker psykologen min känsla av att jag är värd något, att jag är väst att älskas och att tas om hand. Så när jag känner mig ledsen, ska jag lyssna på alla ”fina” ord om mig.. Jag ska prata emot de dömande och skuldbeläggande orden och tala om för den rösten att den ska hålla käften helt enkelt. Därför tror jag att hur sjukt jobbigt det än är att ta emot tröstande ord om mig själv, så är det viktigt och nyttigt. Det är bra för mig att höra de, som en motpol till allt dåligt jag har hört under min uppväxt.. Så tänker jag!

Nu vill jag verkligen ha tröst! Eller stöttning kanske det snarare är.
Är så jävla ledsen på jobbet just i denna stund, pga att mina kollegor är totalt förstörda av patriarkatet och inte förstår bättre än att använda kvinnlighet som något negativt.
Satt och lyssnade när några av mina kollegor, både kvinnliga och manliga, satt och diskuterade att kaffet var för varmt i maskinen. En gav då förslaget att det blir kallare om man har i lite mjölk i det. En av mina manlig kollegor svarar då snabbt: ”Mjölk i kaffet? Jag är väl ingen jävla kvinna heller!”. Kände redan då att jag blev irriterad då han använde mitt kön till något negativt. Efter att ha fortsatt lyssna på dem, när de satt och kallade varandra för ”kärringar” och hur den manliga kollegan satt och ojade sig över att han faktiskt var den mest manliga på företaget och bröstade upp sig, så orkade jag inte lyssna mer. När jag sa till att jag inte tyckte om att höra om hur de tryckte ner det kvinnliga könet så fick jag vill svar, klassikern: ”Men vi skojar ju bara lite, har du mens eller?”. Blev så jävla ledsen så jag gick in på toan och fällde en tår. Hur fan ska man bemöta sån här idioti på sin arbetsplats? Jag vet snart inte var jag ska ta vägen för jag blir så förtvivlad.
Nu blev det kanske ett väldigt långt inlägg detta, och egentligen har det väl ingenting med ditt inlägg att göra. Men det jag nog vill ha sagt är TACK LADY D! Du har förändrat min syn på feminismen nått så otroligt och jag tänker feministiska tankar dagligen. Jag står på mig mer och vägrar ta skiten, även om det ibland blir som idag, att jag gömmer mig någonstans och gråter. Men i höst är det jag som röstar på F!, och hade någon talat om detta för mig för ett år sedan hade jag förmodligen skrattat dem i ansiktet….så återigen, tack för du gett mig stolthet över mitt eget kön.

Neutralt ansiktsuttryck (alltså inte le eller se arg/sur ut eller på något sätt bekräfta det man hört), utan att säga något. Plus stolt kroppshållning.
Då förstår de att de sagt något dumt.

Hm, intressant. Jag är nog varken den som vill bli tröstad eller höra hur någon kan relatera till det som gör mig ledsen eller arg. Fast det beror nog på situation, person och orsak till att jag känner på ett visst sätt. Men för mig handlar det nog oftast om att någon måste bekräfta att jag får känna det jag känner.
När jag var yngre så viftades så mycket känslor och tankar bort med ”nu är du larvig” eller ”du överreagerar” eller ”det är bara att gilla läget” etc. Vad jag egentligen hade behövt höra var nog något i stil med ”Fyfan vad det suger, jag förstår att du blir arg/ledsen/frustrerad och det är OKEJ att du känner så”.
Så är jag idag också, till stor del. Om jag blir ledsen eller frustrerad över något och sambon (förr i tiden) eller vänner i all välmening säger ”men lägg inte energi på det där” eller dylikt, så känns det som att jag inte har rätt att känna det jag känner och det hjälper ju inte mig på något vis. Ibland när livet känns hårt så behöver man bara höra någon säga att det är ju förjävligt att det känns så just nu, men det är tillåtet.

Verkligen. Jag tror det också blir mycket lättare att komma vidare (och alltså på lång sikt ”inte lägga så mycket energi på det där”) om man bara ges tillåtelse att ventilera sina negativa känslor för någon som förstår och sympatiserar och framför allt bekräftar att man har all rätt att känna som man gör. Att bara vifta bort det kan lätt bli samma sak som att stoppa huvudet i sanden istället för att bearbeta på ett konstruktivt sätt och jag har svårt att se fördelarna med detta. Tror att ett sådant förhållningssätt tvärtom många gånger kommer tillbaks och biter en i röven.

Jag är nog som dig. Tröst ligger för nära ”tycka synd om” för min del. Man får gärna dela min känsla genom ett ”ja det är för jävligt” eller liknande men en kram eller tröst kan lätt lännas som om man försöker ta ifrån mig eller förändra min känsla, som jag känner mig berättigad att ha.

Måste avreagera mig: Anders Perklov riksåklagare vill bestämma att åklagare inte ska ha möjlighet att överklaga. Det är att säga hejdå till flickors rättigheter och svenska samhället att säga sin röst.

WDF, som sagt jag vill verkligen inte ha nån diskussion med dig för jag tycker du är obehaglig, men återigen har du lyckats att få min kommentar till nåt negativt. Du vill missförstå mig och jag föreslår att du slutar att läsa mina kommentarer som du uppenbarligen bara är ute efter att förvränga och såga. Var vänlig och lämna mig ifred. Tack.

Fast Ozzy. Du krånglar verkligen in dig i dina sätt att uttrycka dig isåfall. Din första kommentar var sjukt osympatiskt och sättet att försöka förklara dig ur det hela blir bara pinsamt.
Ett grattis eller bra jobbat hade du fan kunnat bjuckat på. Men nä. Då ska det jiddras om hurvida ordet hybris är klädsamt eller ej. Sen att bloggen de senaste inläggen har handlat om mordhot, ensamhet, rädsla och slutligen lycka att få en jävligt fin nominering verkar silas ur filtret för att det stog hybris i rubriken. Småsint.

Jamen ja, hög igenkänning! Min reaktion på det första inlägget var att jag borde skriva något fint för att verka sympatisk meen det är ju inte tröst du ber om utan någon att verkligen få prata med om det där djupa havet som finns därinom.
Och eftersom även jag själv kommer till den punkten så vet jag att det inte är någon random jävels pepp jag vill ha, även om jag uppskattar omtanken<3, det är inte det som kommer lätta ångesten och läka mig. Jag är mao inte den du söker. Men det är så jävla svårt, det där att ha personer nära och samtidigt känna avgrundshålet inom sig och bara vilja prata om det och känna den totala tryggheten men samtidigt känna att ingen av de där personerna i ens liv kan ge en det.
Du skriver t.ex. att du ju har din man. Jag lever också i ett förhållande med en snubbe. Men även om hans vilja att vara där för mig är ofantligt stark så räcker det inte, för han kan verkligen inte relatera till mina känslor. Och det kan bli så fånigt när jag går runt och har panikångest och ändå ägnar mig åt att tacka honom för att han bryr sig, trots att hans omtanke inte hjälper mitt faktiska mående ett dugg. Jag behöver någon som fullt ut förstår avgrunden och bara är där. Och har du inte upplevt det själv, nä sorry men då kan du inte förstå mig nu.
Jag har aldrig kunnat/haft rum att kommunicera oro hemma så det är väl därför jag kommer till dessa avgrundshål och samtidigt inte känner mig värd/tillräcklig att be om terapi/psykologprat för't. En del perioder har jag haft vänner jag kunnat snacka med, men det är inte alltid samma vänner ligger i fas med en i livet vilket gör att någon jag kände mig totalt trygg med för typ tre år sen inte har samma känslor nu. Och det spär på den här totala känslan av en svart vägg där det inte finns någon annan än det där som äter upp en.
Något som hänt på senare tid är dock att jag börjar försvara min egen rätt att bli lyssnad på, rätten som barnet inom mig har att känna sig trygg. Och jag tycker att det börjar hända lite lite saker. Jag vågar falla lite och kräva att den jag öppnar mig för ska ta emot mig. Det hjälper tillräckligt för att jag ska kunna hantera resten själv… haha kan-bäst-själv-inställningen är ju i det här fallet jävligt destruktiv men tillsvidare. Ett annat problem är ju rädslan för att göra någon annan ansvar för ens egna bördor, typ min största rädsla att tynga någon som inte kan hantera det. Men jag får faktiskt låta det till den personen själv. Är det någon som redan är trygg i sig själv kan den hantera det, eller hjälpa en vidare.
Och till sist, det är tankar. De är utbytbara. De går att bearbeta. De bara får hjärnan att skrämma en så jävla mycket. Ibland tänker jag på något Caitlin Moran skrivit i Konsten att vara kvinna "…jag vet hur panikattacker fungerar, och jag vet att de ljuger.". Sen kan jag också tänka på något som finaste Nour El-Refai sa i sitt sommarprat 2009 "..att alla måste få vara krossbara". Och det är nog med den vetskapen och de orden som jag försöker hitta den trygga famnen och ibland kräver den. Kramar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *