Kategorier
Vardagstrams

Så länge nån betalar så ska man stå ut med vad som helst

Det har varit mycket prat om ”lata” ungdomar och dryga servitriser de senaste dagarna och jag tänker att frågorna är kopplade till varandra.
Å ena sidan så ska man inte jobba med sånt man inte är lämpad för exempelvis servicearbeten om man inte är så kallat ”service minded”, å andra sidan ska man ta de jobb man erbjuds och inte vara petig eller curlad eller lat. Vad nu lat egentligen innebär i sammanhanget…? Är det att man inte går med på eller står ut med vad som helst?
Man ska nöja sig med usla arbetsvillkor och skitlön och en del arbete kan man kanske genomföra gratis eftersom att det ”ser bra ut i CV’t”.
Hela den här vanföreställningen att det skulle vara ett val att man arbetar med det man gör är väl ändå en sanning med modifikation? Vad betyder ”val” i sammanhanget?
Jag ”valde” att jobba inom restaurangbranchen pga att alternativet var inget jobb alls. Inget jobb = inga pengar. Senare ”valde” jag att jobba inom barnomsorgen. Jag skickade ansökningar till vartenda jobb jag kunde och barnomsorgen hade minst krav helt enkelt. Jag hade kunnat välja arbetslöshet istället men jag gillar pengar liksom.
Och fy fan vad man får stå ut som servitris. Inte bara ibland, utan dagarna är fyllda med otrevliga, stressade, krävande kunder. (Och då räknar jag inte in de sexistiska kommentarerna, tafset, skället man får när nån i köket fuckat upp) Man behandlas som ett objekt, som en piga, som en vara, som en självklarhet.
Och på det ska man le och buga och niga och skrapa med fötterna och bara suck it upp när överheten tar fram plånboken. ”Jag betaaaaalar ju”.
Personligen har jag aldrig blivit dåligt bemött som betalande kund. Men en del verkar ha maximal otur på den fronten. Eller så kanske sanningen ligger nånstans mittimellan.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Så länge nån betalar så ska man stå ut med vad som helst”

AHAHAHA… ugh, OJA.
Slipsnisse: ”Jag ska ha räkcocktail, frutti di mare.”
Jag: ”Jag är ledsen, men vi serverar inte räkcocktail. Huset har däremot en fantastisk schnitzel!”
Slipsnisse: *suckar och tar fram plånboken* ”RÄKCOCKTAIL.”
Man blir ställd. STÄLLD. D:

Håller helt med. Jag hade varit arbetslös i ett halvår när jag var nitton. Ingen ersättning från arbetsförmedlingen pga för ung. Jobbet på hamburgerrestaurang hittade jag själv och jag fick det. Jag var absolut inte lämpad för det egentligen. Tillbakadragen på gränsen till folkskygg och det låg inte alls för mig att ge så mkt av mig själv till främlingar som det krävs att vara ”serviceminded”. Nu har jag jobbat där i snart 7(!!) år och lärt mig det där. Jag får skit av kunden om chefen tagit beslut som fuckar systemet, folk är otrevliga och helgnätterna mellan 02-04 ska vi inte ens prata om. INTE värt det fjuttiga OB-tillägget man får. Det är inte förrän nu när jag fyllt 25 som jag fått råd att plugga upp gymnasiet, för nu får man extra bidrag för att plugga upp gymnasiet efter 25. Så nu ska jag väl snart slippa branschen. Så jävla otacksamt skitgöra, och då är jag inte alls lika utsatt som servitriser t ex, jag står ju alltid bakom disk, men så mycket skit man får se, höra och hantera. Så dålig lön, så kassa omständigheter, arbetstider. Och det här med att man är en jävla slav som ska hoppa in oavsett vad, man är inte värd vatten för nån, varken chefer eller kunder. Fast jag VET att jag är grym på mitt jobb.

Hej Josefine! Jag förstår din känsla av frustration. Det är så himla irriterande att mötes av så provocerande och okunniga uttalanden/bilder. Speciellt när det är nån bekant som står för provokationen. Inte för att jag är värsta kloka gumman inom ämnet, men jag vill försöka hjälpa till. Mitt ”råd” är att göra det som känns bäst för dig. Om du vill kommentera hens inlägg så gör det. Var bara förberedd på mothugg och skit-kastande från hen isåfall. Ett tips är att bara poängtera att det är ett väldigt felaktigt och misogynt uttalande, och sen typ lämna det där och inte fortsätta konversationen med personen (som antagligen kommer gräla emot och bli otrevlig). Eller nåt sånt kanske?
Om du inte vill kommentera eller så, så ska du inte göra det. Det tar ganska mycket av ens egen energi att gräla med personer som inte vill förstå feminism. Som sagt, Gör vad som känns bäst för dig! Vet ej om detta var till nån hjälp men jag ville säga nånting, för jag känner igen mig. Lycka till! Kramar

det är alltid kul att bemöta de otrevliga fanskapen till skrikhalsar som gastar
– du arbetar faktiskt i ett serviceyrkeeeeeeee!!!!!
med
– Och det betyder att du får bete dig hur som helst eller?

Detta är särskilt tydligt för oss i vårdhierarkins nedersta skikt (biträden och undersköterskor) Har under alla mina vikariat knappt träffat en handfull som verkligen tycker om att arbeta med det de gör och som verkligen VALT det. Särskilt inte bland äldre generationen där de flesta bara ”hamnat” inom vården. Bitterheten känns i väggarna så att säga. Och med all rätt i många fall.

För det första avskyr jag snacket om lata ungdomar. Så urbota jävla dumt.
Dock är servitriser i Sverige fruktansvärt dryga väldigt många gånger, och inte alls måna om att ha nöjda och glada kunder. Har själv jobbat inom branschen i flera år, men i England (där man tjänar ca. 65 kronor i timmen och i regel aldrig får något OB-tillägg), och kraven är betydligt högre där. Så som en del servitriser står och surar här hade dom inte kunnat göra där, dom hade fått sparken på fem minuter. Att man inte är en speciellt utåtriktad person spelar ingen roll. Alla kan le och vara trevliga. Att en del kunder beter sig allmänt idiotiskt (och fy fan vad man bara vill lappa till folk ibland) är ingen ursäkt till att ge alla kunder ett dåligt bemötande. Man måste vara rätt tuff för att palla.
Ansvaret ligger väl dock i gruden inte på dom enskilda servitriserna, utan på dom som servitriserna jobbar för. En arbetsgivare har ju ett ansvar för sina anställda och hur dom arbetar. Uppenbarligen uppmuntras det inte att vara service minded här i Sverige.

De flesta länder som har ”fantastisk service” har sjukt dåliga löner men så är det dricks-baserat istället och lägger ansvaret på en skälig lön på kunden. Har aldrig stött på trevligare personal i butiker och restauranger än när jag var i USA, men jag visste att enda anledningen till att de verkligen böjde sig baklänges för min skull var ju att mer än 50% av deras lön den timmen baserades på ifall jag och mina vänner var tacksamma eller snåljåpar.
Bussen som körde oss till olika parker hade skyltat på fönsterna ”60% av min lön baseras på er dricks, snälla ge 1-2 dollar i dricks när du stiger av bussen” vilket motsvarade 6-12 kr. Retade gallfeber på mig att jag och pojkvännen var några utan mindre än hälften som betalade (Och då var ändå bussturen gratis pga hotellet)
När jag sedan diskuterat detta med vänner tillbaka i Sverige har responsen varit ”Jag skulle inte betala dricksen för det är ju inte mitt fel att arbetsgivaren inte betalar tillräckligt.” Nähä, men det är ju inte arbetsgivaren som lider av att du utnyttjar deras personal ekonomiskt men stöttar företaget ekonomiskt genom att köpa deras produkter.
Oh well, spinnade off lite där. Summa summarum, den där ”service mindenessen” och leendet har kostat ett pris. Vi är bara så pass privilegiade att vi inte behöver vara medvetna om det.

GUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUDJHIOAF IUOOIAJHFOIAFJAKIOIAGFHJASIO=PGFJKAIOFJHAIO=GFJAIOGFJGFOIUGASJFIOA! Alltså ursäkta min freakout men blir så förbannad på sådana uttalanden? Har dom här personerna som snackar om lata ungdomar någonsomhelst jävla verklighetsuppfattning? Låter som rikemansfasoner.
1. DET ÄR PISSSVÅRT ATT FÅ JOBB IDAG
2. Om man får ett jobb så är det för det första aldrig ett heltidsjobb, dåligt betalt, man får arbeta skittider och blir utnyttjad till max.
Jag, inklusive alla mina vänner (även dom som har universitetsutbildningar) står utan jobb, dom får inte jbob inom det dom har utbildat sig till och får knappt jobb någonstans annars, och då är det ett vikarieat, deltid eller man ska komma ”när det behövs”. På dom arbetsplatserna jag har jobbat på varav en nyöppnad restaurangkedja arbetade folk i nästan 12 timmarspass med INGEN RAST, dom fick kanske 20 minuter för lunch. Människor SVIMMADE på jobbet och cheferna pratade om dom som att ”dom var lata/palla inte trycket”.
Ungdomar idag jobbar HÅRDARE, dom har det SVÅRARE än innan både med jobb och bostad, mina föräldrar fattar inte grejen heller när jag inte får jobb, eller när jag väl får jobb o får stå ut med all denna skit ”så får dom inte göra! men kräv det här bla bla” och förstår inte att folk blir sparkade ca direkt om sånt tas upp. det allra vidrigaste är ju bemanningsföretagen som totaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaalt fuckat up allting, villkoren där är ju helt uppåt väggarna … + alla som kräver att man ska vara en jävla robot i sitt yrke? det är fan skrämmande, vad det är krav på att man ska stå ut med PRECIS vad som helst. Jag vill fan inte ha ett samhälle där man inte har förståelse för människors känslor, att man kan ha en dålig dag på jobbet o att det inte behöver vara något mer med det, jag kanske inte behöver vara lyrisk över att ge dig din jävla kycklingsallad när jag varit med om något jag är ledsen för osv, ja fy fan vad det här blev långt kände jag men blev bara så arg. Människor som säger att arbetslösa är lata borde få en fet jävla käftsmäll.

Verkligen. Jag (född -91) har visserligen jobb och bostad men i de perioder jag inte haft det har mina föräldrar varit fullständigt oförstående för hur det kan vara så svårt att skaffa. ”Det är väl bara att ringa runt till privatvärdar”, ”först får man praktik och sen får man jobb”… i Stockholm. HAHAHA.

Jag älskar dig för att du tar upp det här! Det verkar bli fler och fler som går runt och tror att alla har ett val och att en kan välja att bli precis vad som helst. Om en har vuxit upp utan pengar, med en ensamstående förälder utan karriär finns det knappt en grund att stå på för att ens kunna föreställa sig några karriärdrömmar. När ens enda förebilder är personer som jobbar för överlevnad med (ofta lågstatus-) yrken för att de inte direkt hade något val är det svårt att känna sig hemma i världen av valda jobb.

1) valet är egentligen, ska jag försörja mig själv eller ska jag låta andra göra det. För mig är det ingen svår fråga alls, oavsett jobb. Otrevliga människor kan man råka ut för inom alla arbeten så det känns inte som ett skäl att leva på bidrag.
2) det är inte svårt att få jobb idag, det finns massor med jobb och brist på arbetskraft men det räcker inte med att man pluggat tills man tar studenten som 19åring idag. Tufft, men thats life. Vill man nu ha ett jobb med bra lön, bra villkor… Bla Bla… ja då får man satsa och offra lite själv också. Man investerar i sig själv för att slippa ”välja” eller ”hamna” inom vårdens bottenskikt eller på en snabbmatkedja. Ungdomar och folk i allmänhet verkar tro att de ska få ett drömjobb utan utbildning och utan att kämpa tills dess kan de övriga medborgarna gladeligen försörja dom.

Massor av jobb??? Vi har över 400 000 arbetslösa och ca 35 000 jobb för dem att söka. och då är detta inklusive timanställningar, gratisjobb, mkt korta deltider typ rasta hund 1 timma per dag!
Vet du var det finns jobb, länka gärna!

Som ung person och student som själv går på bidrag och lån tycker jag alltid att det är väldigt svårt med dricks. Hur mycket ska jag dricksa? Hur mycket KAN jag dricksa? Hur mycket borde jag? Går alltid från restauranger med känslan av att jag betalat för mycket eller för lite i dricks.

Klockrent, som vanligt.
Lär skriva en bok om erfarenheterna i serviceyrket, det är ren misär. En särskild händelse för omkring ett år sedan fick mig att gå i taket. En anonym tv-kändis kom in på caféet jag arbetade på och beställde en cappucino. Ställde mig och gjorde den, räckte över den till honom varav han tackade och tog emot vid disken – men stod kvar och samtalade med en vän. Efter omkring 10-15 minuter nämner en anställd att han inte har druckit sitt kaffe ännu, varav anonym tv-kändis börjar dricka lite.
Sekunden efteråt går han fram till min chef och talar om för honom att hans cappuchino är kall, att jag inte hade gjort den tillräckligt bra. Sekunden efteråt kommer min chef fram till mig, ger mig en utskällning inför alla kunder, följt av att jag får göra nytt kaffe. Medan jag står vid kaffemaskinen börjar anonym tv-kändis predika för mig om att jag kan göra bra skum, men att jag minsann inte kan göra en varm kaffe, och borde lära mig det.
En tanke om slakt i slow-motion flög förbi.
Lämnar man sitt kaffe i över tio minuter så kan man fan räkna med att den blir lite ljummen. Blev galen. Inte en chans att jag skulle ha utrymme till att försvara mig, det var bara att be om ursäkt för vad man aldrig gjort.
Varje gång jag ser honom dyka upp på internet eller i tv-rutan så skakar hela kroppen av ilska.
För att inte tala om den gången jag precis kommit till jobbet och får utskällning för att bröden varit i ugnen för länge – trots att jag inte ens varit där när det hände! När jag försvarar mig blir jag skickad till högsta chefen för en utskällning, herregud.

Åh jag känner också igen mig. Det värsta jag varit med om under mina år inom restaurang var en skådis som kom lagom berusad med sällskap och skulle äta middag. Var otrevlig från sekund ett och efter att ha klagat och skällt ut varenda människa (inklusive gäster vid borden intill) ville han att vi skulle byta musik. Det var minsann bara klassisk musik som dög när han skulle äta middag. Vår chef (som tagit över bordet för vi andra vägrade gå dit och serva dom) förklarade att vi inte hade klassisk musik men att vi gärna sänkte volymen på den befintliga musiken. Han ställde sig upp och skrek hysteriskt en massa skit varpå han tar en ledig stol och kastar tvärs över restaurangen. Alla på stället var heeeelt chockade. Han fick eskorteras ut av vakter och portades på livstid.
Råkat ut för sjukt otrevliga gäster i mina dagar men han tog priset. Det är nåt med kända personer och tron att de kan uppföra sig hur faan som helst mot folk. Som om de äger hela världen. Just den här mannen kan jag inte se på tv/film utan att bli förbannad.

Jag kommer sa val ihag nar jag var 16 ar och tog ett ar ledigt mellan 9-an och gymnasiet och skaffade ett ”jobb”. Det var en slags praktikplats med lon, lag lon. Fick jobb pa ett kok/restaurang. Efter ca en vecka kallade kocken (en fet acklig gubbe) mig for lammfitta. En annan snubbe som jobbade dar tog av sig till bara kalsongerna mitt i koket en annan dag, sana dar tajta kallinger. Jag var inte kvar lange efter det. Fick ny anstallning som lararassistent at en 6-a istallet o trivdes jattebra.
Har i USA sags det ”the customer is always right”. Men det kanns gammalmodigt och ute, nej kunden har inte alltid ratt, absolut inte. Ratt ar ratt och fel ar fel, oavsett pengar.

nej, man ska verkligen inte behöva stå ut med vad som helst. Men att som ungdom tacka nej till ett försäljningsjobb där lönen är 22000:- med motiveringen att det är för dåligt betalt och inte så roligt får mig att bli lite konfunderad… Vad tror man då att man ska få pengar ifrån??? Inte a-kassan iaf tänker jag. Antingen tar man de där lite mindre roliga jobben medan man pluggar/söker sig vidare, eller så får man vara förmögen och bli försörjd. Jag har iaf inte lust att betala uppehälle för de som avböjer ”tråkiga och lågavlönade jobb”. Jag själv är lågavlönad, men har ett roligt jobb. Jag är undersköterska. Jag gissar att det är som med t ex servitrisjobben. Det beror liksom på var du jobbar och med vem om jobbet är kul. Har fö jobbat som servitris med och hade jättekul!

Jag har en umgängeskrets som undvikt att söka vissa jobb/inte vill jobbamed vad som helst. Det gick ett halvår, sedan tog de ett sådant jobb de inte ville ha. Fick efter en månad veta att chefen räknade deras lön på samtalstid = de fick typ 3 lax totalt på en månad. heltidsjobb. De slutade samma dag, var arbetslösa igen, tog annat telesäljjobb. Visst kan man vara selektiv i början men de absolut flesta tror jag inser hur landet ligger inom snar framtid och tar jobben som erbjuds.
De som anses vara ”lata” och ”vänta på rätt jobb” är nog absolut en minoritet. Man har inte råd att vänta på rätt jobb hur länge som helst, om man inte har väldigt rika föräldrar som ser till att försörja en, men dessa föräldrar brukar ju enligt min erfarenhet tycka att jobb är en bra grej och hjälpa barnen till jobb via kontakter.

Nej, jag tycker inte heller man ska ta vad som helst eller tolerera vad som helst pga ett jobb. Jag har själv jobbat för rena rama idioter men samtidigt hade jag tyvärr inte mkt till val, det var antingen jobba där eller också arbetslös med, på den tiden, urdålig akassa. Jag såg och ser de där hundåren som nyttig erfarenhet, visst det var tråkigt, slitsamt och man hade lust att ”give someone a high-five, with a chair, in the face”….men det gav iaf inkomst och jag kunde lägga det till CV,t och arbetserfarenheter.
Nästan alla jag känner har någon gång haft ett jobb där dem höll på att bli galna över idiotiska chefer, orättvis arbetsfördelning, dåligt betalt, otrevliga människor som ställt helt orimliga krav.

Hej LD. Först vill jag säga att du är kanske livets bästa förebild för unga människor, jag är tacksam över din existens.
Sen har jag en liten issue som jag skulle vilja adressera, och hoppades att du kanske kunde lyfta diskussionen i din blogg, för jag vill få lite insikt i varför det är som det är (eller inte är).
Jag är 24 år, feminist sedan flera år tillbaka. Jag är frispråkig, tar för mig i arbetsliv och sociala sammanhang. Jag skulle aldrig bli tillsammans eller dejta en kille med unken kvinnosyn, han ska vara feminist.
Men en sak verkar störa en killkompis till mig, som också är feminist, och det är att han tycker att jag är dubbelmoralisk när jag å ena sidan kallar mig feminist, å andra sidan pratar objektifierande med vår tjejkompis om killar som vi båda skulle vilja ha sex med. Killar som enligt min killkompis är scumbags.
Han tycker att jag går emot mina egna principer och är ”icke-feministisk”. Jag tycker tvärtom, att jag jämnar ut lite och visar att kvinnor också får vara kåta.
Men en sak han säger oroar mig lite, och det är att jag bara dejtar och är seriös med smarta feministiska killar, men ”i hemlighet” tänder mest på killar som är typiskt ”manliga” och ser ut att vilja trycka upp en mot en vägg och absolut aldrig skulle kalla sig feminister.
Och det värsta är att det är lite sant. De killar jag ibland känner att jag skulle offra min högerhand för att få ligga med är aldrig feminister och beter sig inte sällan lite unket.
Varför hänger sexualdriften inte med i min intelligensmässiga utveckling här?
Är det någon annan som har det här problemet? Är jag rutten och dubbelmoralisk som min passiv-aggressiva killkompis säger?

Nu kan jag ju inte svara på hur du tänker och vad det är som får just dig att välja vem du vill ligga med osv. Men jag kan förklara vad som får mig att välja ”scumbag”-killarna ibland.
För mig så beror det på att jag nog egentligen också är lite utav en scumbag-tjej ibland när det kommer till sex. När jag var singel så kunde jag ibland vara ute på krogen och känna att ”ikväll vill jag ligga”, titta mig runt och ta första bästa som visade intresse för mig och som jag fann någorlunda intressant… och ju mer player han verkade vara desto bättre typ. För ofta var det så att jag hade ögonen på någon manlig bekant som jag gärna ville ha i säng, men gick lite mer långsamt fram med – för att jag ville ha något mer bestående, och ville kunna ha kvar den schyssta, trevliga killen i mitt liv efteråt också om det visade sig att det inte blev något. Och då fick jag sjukt dåligt samvete om jag raggar upp någon på krogen som jag sorterade in i kategorin ”jätteschysst kille med sunda värderingar och som jag skulle trivas med”… eftersom jag ju egentligen inte var intresserad av att träffa honom mer än just den kvällen och jag allt som oftast inte var intresserad av att lära känna personen.
Jag har haft en kk-relation och där var det lite samma sak. För jag visste att killen låg runt väldigt mycket, vilket var en fördel för mig. Han fick mig att skratta, var sjukt snygg, var typ alltid på och, viktigt, kunde ta ett nej – men var inte någon jag var intresserad av att ha ett förhållande med. Så att han låg runt var en befrielse, för det betydde ju att om jag träffade på någon intressant så kunde jag också ragga utan att få dåligt samvete.

Restaurangbranschen är så jävla vidrig. Jag jobbade i somras i Stockholm, fick sommarjobbet lätt. Senare fick jag höra hur jag fått det så lätt för att jag är blond svensk kille och därmed ”ett bra ansikte utåt”. Sjukt vidrigt sätt att rekrytera på när det finns dem som behöver de jobbet mycket mer än lilla medelklasskillen som jag är.
Och för att inte tala om sexismen och rasismen. Personal som poängsätter tjejers utseende som går förbi under rök- och middagspauser. En svart kollega som kallades ”somaliske piraten”. Chefer som tafsat på folk under krogkvällar. Snubbar som ville ge mig tips på hur jag ska få klasskompisar i sängen och ta dem till jobbet så kan de hjälpa mig få ligg.
Sjukt. Jävla. Vidrigt.

Vad fan är det med folk och att prata om att ”leva på bidrag”? Jag fick 3200 kr i månaden när jag började delta i ett så kallat arbetsmarknadspolitiskt program på Arbetsförmedlingen. Innan dess fick jag inte ett öre. Min lägenhet kostar 5000 kr i månaden.

Lite väl dyr lägenhet för dig då låter det som. När jag pluggade och fick ungefär detsamma av csn bidrag och att jobba extra så bodde i mycket mycket billigare. Inte för att det var kul utan för att jag inte fick in mer pengar. Man rättar mun efter matsäcken som de sa förr. Ett uttryck som bleknat bort tyvärr idag…

Herregud jag mår jättedåligt när jag tänker tillbaka på när jag jobbade som servitris på ett stort nöjescentrum under julborden.
Jag kämpade varje dag. Jobbade från tre på etfermiddagen till tre på natten. Har aldrig varit så mör om fötter och rygg.
Varje dag fick jag sexistiska kommentarer och min arbetsgivare sa att jag skulle flörta tillbaka och vara glad och acceptera (Dock inte acceptera tafsande – big nono)Eftersom kunden är den med pengar och de lockade hela tiden med dricks.
Jag jobbade såhär 4 dagar i veckan. Resten av dagarna på var jag så förstörd så jag kunde inte göra annat än sova.
Jag kan fortfarande få en klump i magen när jag tänker på hur jag råkade spilla vid tre olika tillfället (Bland annat en irish coffee PÅ en kund) och man får stå där och skämmas och skämmas och det dras av på lönen. Kan ju tillägga att innan jag jobbade där har jag aldrig jobbat med något serviceyrke innan alls.
Men eftersom jag var ”så söt” så fick jag alltid de svåraste och största sällskapen. En kväll var jag ensam med ett sällskap på 80 personer. Och då hade jag jobbat där i 2 veckor.
Skulle jag sagt att jag inte ville ha det sällskapet eller att jag inte klarar av något speciellt så fick jag sneda blickar och uttskällning och skämmas och allt det där. Troligen fått sparken iaf.
En gång vågade jag säga till min chef när några gäster beställt en flaska champagne att jag inte kunde poppa den. Så hon fick hjälpa mig. Mn oj vilka nedvärderande blickar och kommentarer jag fick för att jag inte kunde. Typ som att jag var värdelös.
Man fick också stå ut med sexistiska kommentarer ifrån vakter osv.
Jag hade inte klarat det ifall det inte varit för de fina arbetskamrater jag hade.

Jag har också jobbat inom restaurang men gör det inte längre. Dock kan jag hoppa in när gamla arbetskamrater ber mig. För ett tag sedan så jobbade jag på en privat tillställning då en gubbe efter ett tag kom fram och frågade om jag var ”betjänt”. Har nog aldrig känt mig så förnedrad. Försökte förklara att det inte är okey att kalla mig för betjänt men att jag var där i egenskap att hjälpa till. Han kunde inte alls förstå skillnaden. Men det är ju sådana som honom, som anser att de äger någon för att de betalar för det, som är sviniga.

Men fy! Jag vågar knappt ge mig ut på arbetsmarknaden efter det här inlägget och alla kommentarer. 🙁 Jag säger att jag INTE vill ha ett restaurangjobb men i övrigt inte är ett dugg kräsen, jag förstår att man måste jobba sig upp och att det blir lite vad man gör det till. Arbetsförmedlingen godkänner inte att man har några som helst krav, man ska stå ut med precis det jobb man får oavsett hur hemskt det är. Usch usch.

Såvida du inte har papper på att du har ett funktionshinder, för i så fall får du faktiskt ställa krav. Så du kan alltid ta ett av de där vanliga jobben som Arbetsförmedlingen hänvisar till, och sen när du blivit såpass nedbruten att du blir diagnostiserad med depression eller social fobi eller generaliserat ångestsyndrom eller något, så kan du gå tillbaka till Arbetsförmedlingen med dina papper och äntligen få rätt att ställa krav. Bra va?
*blytung sarkasm*

Jag jobbade klart min sista dag på caféet jag jobbat i tre år i fredags. Sa upp mig i januari för jag stod fan inte ut längre.
Jag kan ju börja med trakasserierna. Jag trodde aldrig folk som går på café skulle vara så hemska, när man själv går på café ser ju alla så glada och lugna ut när de sitter och fikar. Som servitris är det helt annars. Bli kallad bimbo, hora, luder, kärring, dumjävel, fitta, mongo, cp, listan kan göras hur lång som helst, bara för att de måste vänta lite på maten eller att man inte hör när de mumlar fram sin beställning eller man inte har det de vill ha. En klapp på stjärten eller att någon kommenterar ens bröst när man går förbi är sånt man får räkna med. Eller kommentarer som ”Det räcker visst med att ha kuksugarläppar för att få jobb nuförtiden”. Folk är totalt vidriga mot servitriser. Hade jag jobbat som bartender t ex hade jag räknat med sånt, fulla människor som inte kan bete sig är en sak. Att bete sig så mot någon som serverar mat åt en finns det inga ursäkter för.
Det andra är folk som låter sina barn leva rövare. Visst, det är ett café inriktad mot barnföräldrar jag jobbade på men det är fan inte klokt hur vissa låter sina barn hålla på. Springa runt och skrika, välta stolar, söla med maten, smutsa ner, pilla på andras mat, välta brickorna med disk, springa in i köket och störa andra gäster. Vi hade tidigare värmeljushållare och små blomvaser vid varje bord men det fick vi sluta med efter några veckor efter att det gått illa när barn suttit och lekt med ljusen och bränt sig och kraschat vaserna. Ja jag VET. Barn låter och det gör vuxna också. Barn klarar inte alltid av att sitta stilla. MEN, mitt café har ett stort lekrum med bollhav, massa leksaker och pysselhörna. Även en barnvakt som alltid vaktade så att ingen skulle göra sig illa. Ändå var det ALLTID en jäkla massa lekande barn ute i serveringen och knappt någon inne i lekrummet! Jag kan inte räkna alla gånger jag blivit tvungen att säga till barn på skarpen för att de förstört något eller varit på väg att göra det, och föräldrarna sitter någon meter bort och låtsas inte bry sig, eller bli förbannad för att jag höjer rösten åt deras älskling. Som om jag gjorde det för att vara elak. Nej, jag vill bara inte att ditt barn ska få en kokhet kaffekopp spilld över sig, eller förstöra ett glas och skära sig, eller skada sig på något annat sätt!
Sen är det inte bara barn som stör, vuxna kan vara skitjobbiga också. Jag har nog aldrig haft så mycket huvudvärk som de tre år jag jobbat på café.
Nä fan, orkar inte ens fortsätta. Nu ska jag se framemot mitt nya jobb som butiksbiträde på Myrorna, som jag börjar på imorgon. Förhoppningsvis är folk trevligare där 🙂

Jag har jobbat på (stor, känd, amerikansk) hamburgerrestaurang medan jag pluggade och blev på fullaste allvar påhoppad av en kvinnlig gäst när jag bad henne att lämna restaurangen eftersom hon stod och gapade och skrek på mig. Jag hade nämligen sagt till hennes son att han inte fick vara bakom disken, på ett väldigt professionellt sätt men jag ”fick inte prata med hennes son på det viset” (Whut? Du menar faktiskt sätta gränser?). När jag bad henne gå spottade hon mig i ansiktet och flög på mig. Jag anmälde henne och vann i tinsgrätten, hon dömdes för misshandel (sparkade mig) ofredande (spottade mig i ansiktet och kallade mig hora) och olaga hot (skrek att hon skulle döda mig). Min chef tyckte det var ”onödigt” att anmäla.
Nääämen serviceyrken är skitkul. Verkligen.

Åh, låter kusligt likt en händelse jag själv var med om. Ett barn på ca 9 år hade levt rövare ett bra tag och vi var jävligt irriterade allihopa utom föräldrarna som satt med sina kaffekoppar och verkade sååå nöjda att de kunde sitta still medan ungen roade sig själv. Jag fick till slut nog när han stått och plingat på ringklockan vid disken flera minuter i sträck sa jag till slut ”vill du leka får du gå till lekrummet, det är andra som fikar som vill ha lugn och ro” och i nästa sekund står båda föräldrarna där, totalt rasande, och mannen skrek åt mig ”Du ska fan inte säga så till min son, din lilla fitta, jag ska fan våldta dig!”. Alltså… va?!
Som tur var, var min chef i närheten och han slängde ut dem alla fort som fan. Några dagar senare hittade vi en insändare i tidningen om att alla borde bojkotta vårt café eftersom servitriserna hatar barn och är otrevliga, och man blir utslängd bara för att man kritiserar deras bemötande. Jaaa… PRECIS så var det ju.
Men, idioten var såklart så smart att han undertecknat insändaren med sitt för- och efternamn, var han bodde och hur gammal han var. Så vi sökte enkelt upp honom på facebook, tog hans profilbild och klistrade upp i kassan, han var portad från vårt café. Alla verkade även tycka att han var en riktig knäppgök eftersom det han skrev var totalt skitsnack 🙂

Klart det är trevligt och mysigt när servicepersonal är sådär supertrevliga och härliga, men nog fan får man ha förståelse för att de inte alltid orkar. Om jag till exempel träffar en kassörska som är lite småsur brukar jag anstränga mig för att låta extra trevlig, eftersom hon säkert behöver det.

Fyfan vad jag känner igen mig själv när jag läser det här. Jag arbetstränar sen början av förra månaden på en restaurang som just servitris. Jag trivdes trots alla könsorden man fick höra i köket. Jag hade hört innan jag började där att ställe hade rykte om att utnyttja praktikanter där. Dom avverkar 2 praktikanter minst i månaden.
MEN när diskaren sa till mig att dom inte behöver några kvinnor där eller anställer kvinnor där så fick jag nog. Berättade för företaget Work for you som hade satt mig där om hela sitsen. Men dom brydde sig inte utan jag ska dit imorgon med, dock kommer det vara möte kl 13 om jag ska vara kvar eller inte, trots att jag redan har berättat för dom att jag inte vill eller kan vara kvar där pga för stressigt för en med funktionsnedsättning som mig. Men dom lyssnar fan inte. Så jag bröt ihop inför Work for you när jag berättade för dom och dom inte lyssnar på en.
Nu är jag livrädd att jag ska bryta ihop inför chefen. Jag vet inte om det är så att jag har några hormoner kvar efter graviditeten men något är det för jag har blivit så bölig på senaste tiden, vilket är jättetufft då det anses som en svaghet i dagens samhälle att gråta. :/ Man ska tydligen tåla allt numera.
Hahah detta blev ju ett helt inlägg men ditt inlägg var ju så passande till just min sits så jag var tvungen att kontra kände jag.
Du är så bra! <3

Fan vad jag avskyr dessa jobbcoaching företag. De vill bara tjäna pengar på oss arbetslösa, om det så innebär låta oss utnyttjas som gratis arbetskraft eller ständigt pressas att söka jobb och skriva saker om en själv som inte stämmer gör mig spyfärdig. Kan inte minnas alla gånger jag tänkt att jag ska gå ur Arbetsförmedlingen för det inte ger mig något och för att det känns fel att låta sig förnedras för 141 kr/dag. Blä. Arbetsförnedring är vad det är. Inget annat.
Jag hade inte klagat om de gav vettiga råd och tips och kanske hjälpte en får ett jobb eller praktik som leder till jobb (om jag sköter mig). Istället tillåter de företag utnyttja praktikanter som inte har för avsikt att anställa (verken på tim, deltid eller heltid). Jag trodde det var krav för företag att få ha praktikanter att de ha behov av arbetskraft dvs. någon form av anställning. Annars ska de inte erbjudas praktikanter whatsoever.

Gissar mig till att detta är en liten reaktion/reflektion på en viss kolumnists krönika i Aftonbladet? Jag började i vart fall lipa när jag läste krönikan om ”arbetsskygga ungdomar”. Min lillasyster och i princip alla hennes vänner jobbar som telefonförsäljare i en lite mindre stad här i Sverige, där är det typ det enda jobbet som går att få utan erfarenhet. Hon mår illa inför varje arbetstillfälle, hon har varit på akuten två gånger pga svår magkatarr som med stor sannolikhet orsakats av stress. Hon stressar och mår illa eftersom ångesten över att gå till sitt telefonförsäljarjobb är enorm. Ganska lätt för en person, som själv har drömjobbet på Aftonbladet och sitta och slänga kängor på det här viset. Det finns fan inte många unga personer som inte vill jobba, att välja bort vissa jobb till förmån för psykisk hälsa innebär inte att en är lat.

Det är något liknande i inkommande kundtjänst samtal, absolut inte i samma bredd som i restaurangbranschen och minus den rent fysiska trakasseringen som servitörer/servitriser får utstå, all respekt för dem.
Jag har jobbat inom tre olika kundtjänster, tre olika områden, (är på den tredje just nu) under de senaste åren, och är det en sak som inte förändras så är det kunderna.
dagligen blir en skrikit på, och anklagad för saker som inte är ens fel (ex, bredbandet funkar inte) en får sexistiska kommentarer i olika grader -allt till lilla gumman till hora och fitta- och har jag blivit tillsagt av alla mina chefer att en inte ska bemöta den delen, utan ignorera och gå vidare. Vi förväntas att stå ut med det för att vi har ”valt” jobbet i sig.
Jag vet flera kollegor på mina tidigare arbetsplatser har blivit hotade med misshandel och våldtäkt, då får en säga ifrån efter en ”Om du inte lugnar ner dig så lägger jag på” varning. Och då får vi även polisanmäla.
En får allt för ofta ”goda råd” om hur ens jobb ska skötas ”Lilla gumman, nu ska du göra såhär. Du ska ge mig detta/fixa detta/ta hand om detta, ect” När de inte har någon aning om hur systemen funkar och vad en faktiskt kan göra.
Och detta är absolut inga extremmänniskor. Detta är du, dina grannar, dina familjemedlemmar, vem som helst som du kan gå förbi på gatan.
Jag valde detta jobb för att det är det jobbet jag kan få för stunden. Jag hatar denna delen av service branschen, men jag har också en mage att mätta och en lägenhet att bo i.
Och på det sättet har jag inget val.

@Maria: Been there, done that. All medkänsla. Sedan den erfarenheten av hur folk kan bete sig vägrar jag ens höja rösten åt de envetna Com Hem säljarna som ringer för femte gången för att kränga nåt elände jag inte vill ha. Jag säger nej, tack. Orkar jag inte blockar jag numret. Men aldrig att jag kommer svära åt folk som har de där sk*tjobben vi andra vill slippa. Snälla kan inte någon som är bra på sådant lägga upp en svarta lista, en svensk ”Fairtrade” så att vi som bryr oss om mänskliga rättigheter kan bojkotta företag som behandlar sina anställda såhär:
http://www.kollega.se/en-minut-sen-det-blir-avdrag-pa-lonen
Jag tänker att man som medveten konsument dels ska tänka på hur man behandlar människan som serverar/svarar i kundtjänst mm. Ska du skälla gör det skriftligt till ansvarig chef. Inte till den där stackars timanställda som inte får gå på toaletten under arbetstid för att chefen är rädd att det kan ”missbrukas”. Vad är det f.ö med den här utbredda skräcken för att samhällets bottenskickt ska missbruka toaletter om de får fri tillgång? Jag hade oturen att behöva besöka AF i två minuter för några månader sedan. Där fick man tränga sig förbi en lång kö och be en anställd om lov att snälla låsa upp toaletten om man behövde kissa. Hade ingen aning om att toalettrestriktioner ingick i motivationsarbetet för att få folk att söka jobb? Sjukt glad att det är överspelat för den här gången för mig men skänker en tanke till alla andra som befinner sig mitt i eländet.

Skitbra inlägg. Att ungdomar är lata är en myt. Många som klagar på ”dagens ungdom” verkar vilja ha 50-talet tillbaka, för dagens ungdomar ska minsann inte ha det bättre än föregående generationer. Ska vi inte alla arbeta/betala för ett bättre samhälle? Jag önskar då verkligen de unga som kommer efter mig ett bättre liv!
Men högerpolitikens retorik används för att vi ska se de som ”går på bidrag” som dåliga människor som rånar oss på pengar. Men vi betalar ju alla skatt ändå!
Arbetscoacher ger inte fler jobb. Privata företag snålar in på personal, t.ex. inom vården blir de gamla lidande medan chefer och ägare för pengar utomlands, de kommer alltså inte ens landets invånare till pass som skatt, ni som klagar på skattesnyltare. Och på tal om bidrag så är visst dessa ok när företag åtnjuter dem, t.ex istället för att anställa en person? Skolor och företag måste upphandla allt de köper in. Sist läste jag om att samhall hade konkurrerat ut ett städföretag – tacka fan för det! Toppenbra sätt att spara pengar och skapa arbetstillfällen, eller hur var det nu…
tt
Allt detta är fakta. Vilken sorts samhälle ska vi ha egentligen? Är det bra att företag styr, att pengar är det viktigaste i livet, att det räknas som ett jävla val att jobba eller svälta ihjäl?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *