Kategorier
Vardagstrams

Vi importerar inte kvinnohat, det lever och frodas redan här

Jag är så förbannat trött på människor som förminskar ett förtryck genom att peka på ett annat. T.ex genom att börja härja på om muslimerna och det s.k ”importerade kvinnoförtrycket” när man diskuterar kvinnohatet i Sverige. Ofta är det personer som egentligen inte alls bryr sig om kvinnor men gärna vill ta chansen att peka fingrar och hacka på invandrare/muslimer.
Oavsett om vi bor i sverige eller afghanistan så förtrycker män kvinnor. HUR de förtrycker ser olika ut beroende på hur långt landet kommit i sin demokratiutveckling. Det handlar om män som förtrycker och som tar sig friheter på kvinnors bekostnad. Samma strukurer. Samma tankesätt. Samma kvinnosyn. Oavsett vilket land vi lever i. Vi importerar alltså inte kvinnohat, det lever och frodas redan i det svenska folkhemmet.
Hedersvåld finns överallt. Våld mot kvinnor drabbar kvinnor från alla kulturer. Det är snarare respektlöst mot alla kvinnor i väst att avfärda dem som lyckligt lottade samtidigt som man pekar ett (ofta rasistiskt) finger mot en annan del av världen.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vi importerar inte kvinnohat, det lever och frodas redan här”

This. Hur ofta ska man behöva säga det? Hade en diskussionsfråga i skolan igår: Om det blev en naturkatastrof i Sverige och vi behövde fly till ett främmande land, vad i den svenska kulturen skulle ni vilja ta med er? Antar att läraren ville belysa de orimliga krav vissa har på att invandrare måste överge sin kultur när de kommer hit, och det tycker jag är skitbra, för folk ser det alltför sällan ur det perspektivet. Men folk sitter och säger ”jämställdheten, vår kvinnosyn”. Detta pågick ett tag, hela klassen var rörande överens om att vi i Sverige har en så himla bra kvinnosyn och den MÅSTE vi ta med oss och försöka sprida i det nya samhället (som självklart, i mångas tankar, var ett muslimskt sådant, och det är ju SÅ hemskt med hijab osv osv…). Till slut kokar jag över och säger helt enkelt att vi har inte en sån jävla fin kvinnosyn här heller, förtrycket finns överallt det kommer bara till uttryck på ett annat sätt. Då håller typ EN kille med mig och säger att jag har rätt. Resten bara tittade oförstående och tänkte väl att ”kvinnoförtryck, det pågår ju DÄR BORTA, inte hemma i jämställda Sverige”. Nej fyfan.

Exakt så där var det i min gamla klass. Hela tiden. Först kunde de snacka om hur jämställda vi var för att sen komma med sexistiska skämt. Och ingen fattade vilket hycklande det var heller. Dessutom, eftersom jag inte kan laga mat, har dåliga betyg och inte har några former så räknas jag knappt som kvinna. Det här fick jag höra ofta också. Nu går jag som tur är inte i den där klassen, men jag stör mig fortfarande otroligt mycket på allt det där.

Du har NÄSTAN rätt. Jag håller med om att förtrycket finns överallt – men skillnaden ligger i vilka uttryck det tar. Medan det i Sverige (för det lyckliga mesta) handlar om löneskillnader / vem som städar mest hemma / od så kan det i många andra länder – och inte bara muslimska för den delen! – ofta handla om sånt som är direkt livsfarligt (ah men se bara på kvinnornas situation i Kabul, t ex). Därmed inte sagt att kvinnorna här hemma lever i en jämställd värld och är helt fria från lidandet, nej nej. Men däremot är nivån något annorlunda. MEN. Det innebär per autom inte att de som kommer hit tar med den taskiga kvinnosynen.

Hedersvåld finns i alla kulturer vare sig man accepterar det eller inte enda skillnaden är just att ”heder” förknippas oftast med länder i mellanöstern. När en ”svensk” kvinn i Sverige misshandlas av sin man för att han inte gillar vem hon umgås med eller för han är svartsjuk så är det exakt som hedersvåld, men man väljer att kalla det för våld/misshandel. I Sverige handlar det alltså inte om löneskillnader eller vem som städar vad utan hur man definierar orden och vem orden tillhör. Det är iaf så jag ser på hedersvåld och därför anser jag inte att nivån skiljer sig från land till land. Det är bara att median gått ut med att hedersvåld endast drabbar ”oss” med en bakgrund som kan härstamma till islam/mellanöstern.
Vidare måste jag bara tillägga, om en dotter till två som är startkt förknippade till SD skulle gå ut med en man som tex är från egypten så skulle säkert någon typ av hedersvåld hända henne. Kan vara allt från att hon blir utfryst, hotad, misshandlad eller i värsta fall mördad. Detta är även hedersvåld, ville bara säga det. tack

Och man kan tycka att det är respektlöst mot kvinnor i icke-västliga länder – som inte har samma legala rättigheter, tex arvsrätt, rätt till kontroll över sin reproduktiva hälsa m.m. – att inte tillstå de uppenbara skillnaderna mellan våra livsvillkor och deras.

Jag kände inte den minsta skuld – jag kände bara att han var ett bortskämt våp. Att sitta och snacka om att kvinnor skulle vara ytliga för att de inte är intresserade av att ge en snubbe ”en chans” när snubben ifråga fått värsta kåtslaget för att hon ”är den vackraste tjej [han] nånsin sett” – FAIL!

Man märker det ju bara på mångas sätt att prata om slöjor.
”de ska inte behöva bära slöjorna! Stackars förtryckta kvinnor! Rip em off! KVINNOR SKA HA VAD DOM VILL PÅ SIG! ”
”Aha men FRÅGA vad dom vill?”
”DOM VET INTE VAD DOM VILL!!”

Blir matt bara av att tänka. Tankarna surrar, känslorna skriker. Vad är rätt?
Det mesta går emot oss. Vi vill förändra/förbättra varandra, har många väldigt skilda åsikter, jag vet vad jag vill i framtiden men inte han. Vet inte hur många gånger jag velat be honom att dra.
Men det är så mycket kärlek, hela kroppen skriker av tanken på att lämna. Vi har pratat om allt det här och båda blir livrädda av tanken på att vara utan varandra. Dessutom så kan vi ju ha det kul tillsammans, känner oss trygga i varandras armar.
Enligt min uppfattning så lyssnar han inte. Stänger av, förminskar. Höjer jag rösten för att jag blir upprörd så hyschar han mig. Det har varit stora psykiska påfrestningar som jag inte ens orkar gå in på. Är för matt just nu. Samtidigt så bekräftar han inte min oro om allt som jag anser vara negativt ”på dig låter det ju som att allt är hemskt”, så hur vet jag?
Både tisdagen och onsdagen gick ut på att prata om sådant här. KAN inte göra lämna, går emot alla instinkter jag har. Fan, älskar så mycket. Vi är olika på de allra flesta sätt, förutom just det. Han kan inte heller lämna. KAN INTE. Kommer inte hända. Så igår låg vi skräckslagna och grät, han som aldrig gråter. Livrädda för att vara isär. Grät tills jag skrek av utmattning.
Rent realistiskt borde vi inte vara tillsammans, tror jag, den tanken är inte heller bekräftad. Tappar tron och blir tung när jag tänker på min oförmåga att ta tag i saker. Litar inte på mig själv längre. Han sa ”vill ju inte ge upp” och jag instämmer. Är dock rädd för att vi inte vet när det är dags att sluta. Båda är lojala och är inte sådana som vill byta partner lite då och då, men när går det över gränsen? Kan vara så att jag tänker för mycket och överdriver hela situationen då en vän just blivit lämnad (har satt igång tankeverksamheten). Helt ärligt så vet jag inte. Vet ingenting för tillfället.
Vi har 4,5 år på nacken med mycket upp och nedgångar. Båda är unga, jag några år yngre. Jag har växt ikapp och förbi, men är han min kärlek så kan jag gärna vänta. Vi bor inte tillsammans.
Tappat grepp om verkligheten. Hur ser det ut i förhållanden? Lämnar folk personer som de älskar? På riktigt alltså? Hur går det ens till? Behöver råd. Behöver hjälp. Är så förvirrad. Skräckslagen.
Säkert mycket upprepningar och onödigt i denna text. Ber om ursäkt, orkar inte. Ber även om ursäkt för att jag skriver till dig och frågar men vet inte var jag ska ta vägen. Behöver svar av en feminist.

Ja, ibland går folk som älskar varandra isär. För det räcker inte alltid med kärlek för att kunna leva ihop även om det är en myt som genomsyrar vårt samhälle.
Därmed inte sagt att ert förhållande inte är värt att kämpa för – det kan ingen säga efter bara den här kommentaren du har skrivit. Uppenbarligen har ni problem, men det har alla förhållanden (och inte bara partnerrelationer alltså). Det som avgör om ni bör fortsätta försöka är väl snarare om du känner att det finns en vilja att lösa problemen. En vilja att lyssna och att förändra. Det kommer såklart att ta tid även om viljan finns – ingen människa jag har mött har förmågan att ändra sig själv på beställning även när hen själv vill. Men ser en ingen förändring och ingen vilja till förändring så är det förmodligen inte en sund relation att upprätthålla.
Det kan vara värt att komma ihåg att en heteromonogam relation inte heller är det enda sättet att älska någon. Om ni skulle välja att gå isär så kanske ni ändå kan behålla den delen av er kärlek som fungerar? Om ni tex har väldigt kul ihop när ni gör vissa saker så kan ni ju fortsätta göra dem tillsammans. En kan ju älska sina vänner väldigt högt också – det är ytterligare en väl omhuldad myt att partnerkärleken är så mycket finare och större och heligare än vänskapskärleken och att de därför aldrig kan få komma för nära varandra.

Nu blir det rätt:
Blir matt bara av att tänka. Tankarna surrar, känslorna skriker. Vad är rätt?
Det mesta går emot oss. Vi vill förändra/förbättra varandra, har många väldigt skilda åsikter, jag vet vad jag vill i framtiden men inte han. Vet inte hur många gånger jag velat be honom att dra.
Men det är så mycket kärlek, hela kroppen skriker av tanken på att lämna. Vi har pratat om allt det här och båda blir livrädda av tanken på att vara utan varandra. Dessutom så kan vi ju ha det kul tillsammans, känner oss trygga i varandras armar.
Enligt min uppfattning så lyssnar han inte. Stänger av, förminskar. Höjer jag rösten för att jag blir upprörd så hyshar han mig. Det har varit stora psykiska påfrestningar som jag inte ens orkar gå in på. Är för matt just nu. Samtidigt så bekräftar han inte min oro om allt som jag anser vara negativt ”på dig låter det ju som att allt är hemskt”, så hur vet jag?
Både tisdagen och onsdagen gick ut på att prata om sådant här. KAN inte göra lämna, går emot alla instinkter jag har. Fan, älskar så mycket. Vi är olika på de allra flesta sätt, förutom just det. Han kan inte heller lämna. KAN INTE. Kommer inte hända. Så igår låg vi skräckslagna och grät, han som aldrig gråter. Livrädda för att vara isär. Grät tills jag skrek av utmattning.
Rent realistiskt borde vi inte vara tillsammans, tror jag, den tanken är inte heller bekräftad. Tappar tron och blir tung när jag tänker på min oförmåga att ta tag i saker. Litar inte på mig själv längre. Han sa ”vill ju inte ge upp” och jag instämmer. Är dock rädd för att vi inte vet när det är dags att sluta. Båda är lojala och är inte sådana som vill byta partner lite då och då, men när går det över gränsen? Kan vara så att jag tänker för mycket och överdriver hela situationen då en vän just blivit lämnad (har satt igång tankeverksamheten). Helt ärligt så vet jag inte. Vet ingenting för tillfället.
Vi har 4,5 år på nacken med mycket upp och nedgångar. Båda är unga, jag några år yngre. Jag har växt ikapp och förbi, men är han min kärlek så kan jag gärna vänta. Vi bor inte tillsammans.
Tappat grepp om verkligheten. Hur ser det ut i förhållanden? Lämnar folk personer som de älskar? På riktigt alltså? Hur går det ens till? Behöver råd. Behöver hjälp. Är så förvirrad. Skräckslagen.
Säkert mycket upprepningar och onödigt i denna text. Ber om ursäkt, orkar inte. Ber även om ursäkt för att jag skriver till dig och frågar men vet inte var jag ska ta vägen. Behöver svar av en feminist.

Håller med! Samma skit, vi har bara kommit olika långt i den demokratiska utvecklingen. Jag tycker ytterligare en viktig punkt i denna debatt är att trots att vi här i Sverige är längre fram i utvecklingen så kan vi inte sluta kämpa mot målet. Och det betyder inte att vi inte kan stötta kvinnor i andra länder och kulturer i deras kamp.
Varför ifrågasätts detta bara inom feminismen? Hur skulle det se ut om vi slutade kämpa för en bättre skola? Alla barn går ju i skolan i Sverige, det är ju bra mycket bättre än i majoriteten av resten av världen, ska vi bara lämna det då? Ingen ifrågasätter att kampen för en bättre skola i Sverige pågår parallellt med kampen att alla barn i världen ska få rätt att gå i skolan.

Det var precis min tanke när jag läste en del kommentarer här! Ingen ifrågasätter kampen för bättre och jämlikare vård heller tex, trots att det finns länder där folk dör av blodförgiftning efter småsår för att det knappt existerar någon vård.

Jättebra skrivet!
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Jag tar alla möjligheter jag får att påverka t.ex. människors syn på kvinnor, feminism etc. Saker jag brinner för. Vissa människor tycker att jag borde ta mig an ALLA kvinnor i hela vida världen, och såklart hade jag kunnat det hade jag förmodligen gjort det, men alla har sina gränser och det är väl bättre att kämpa för något, än att ge upp och inte kämpa alls?
Det går kanske att jämföra med att om jag vrickar foten, ska inte jag få säga att jag har ont då? För det kommer ju alltid finnas någon som har råkat ut för något värre, brutit alla ben i hela kroppen eller dött? Det går ju inte att tänka så. Allas problem räknas, och det går inte att objektivt värdera problem som stora, större, störst. För en kvinna i Sverige som får lägre lön än sina manliga kollegor kommer tycka det är hennes största problem oavsett om det finns tvångsgifte i andra länder eller inte.

Det kan också vara värt att komma ihåg att det faktiskt finns vissa förtryck som kvinnor i ”mindre jämställda” samhällen inte påtvingas hela tiden som vi i vårt fina, jämställda land har odlat friskt. Den grova sexualisering av kvinnor, med fullständigt ouppnåeliga ideal, som möter oss dagligen här tex och som bidrar så fint till kvinnors trasiga självbild här på hemmaplan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *