Kategorier
Vardagstrams

Vi måste sluta tro att rasism är något andra sysslar med, av Amra Hasanov

Jag var tonåring och jobbade som skribent på Folkbladet i Norrköping. Jag kände mig så otroligt stolt och duktig som äntligen fick skriva OCH få betalt för det! (Det här var innan ekonomin sket sig totalt och idag jobbar jag gratis). Varje gång en artikel publicerades med mitt namn och telefonnummer i tidningen så sparade mamma hela tidningen. Inte bara artikeln utan hela tidningen så att vi i framtiden kan läsa vad som hände just det dagen när jag skrev min artikel. Jag tror vi har lådor fulla med artiklar, krönikor, recensioner osv som jag skrivit. Mamma fick höra att hon uppfostrat ”en fin och smart tjej” av andra bosnier och det kändes som att jag uppnått något.

Jag hade slagit mig igenom och blivit ”som vilken svensk som helst som jobbade som journalist” men också lyckats välja något som imponerade på mitt hemland. Folk därifrån tyckte jag hade ”lyckats bättre än genomsnittet” och då var jag bara tonåring, jag menar, tänk hur långt jag kan gå i framtiden!

En dag satt jag på redaktionen som vanligt när jag fick ett samtal från en läsare. Jag svarade som vanligt med ”Amra Hasanov, Folkbladet” men kom inte längre än så eftersom mansrösten i andra änden sa ”Det är så tråkigt att de låter invandrarhoror som dig själv skriva för tidningar nuförtiden”, sen la han på. Jag la också på. Sen satt jag där bara,minns att jag tittade på klockan, såg att det var morgon fortfarande och tänkte på att han måste liksom ställt klockan tidigt för att ringa mig och säga det här. ”Undrar hur han hade reagerat om jag hunnit säga: men jag är muslim också!? ” minns jag att jag tänkte. Sen började jag fnittra och tänkte att ”det här blir en bra historia att berätta!”.

Under åren så har den här historien om den väldigt kränkta och arga mannen utvecklats. Nuförtiden när jag berättar det (samtidigt som folk ibland viker sig av skratt) så innefattar den en väldigt teatralisk uppvisning av mig som visar hur han om jag hunnit berätta att jag var muslim också ligger i fosterställning i duschen med en flaska whiskey och skakar samtidigt som det kalla vattnet sköljer över hans kropp. Han skulle nog inte kunna hantera att såna som jag får skriva och vara journalister, nå ut till folk.

Jag har och jag blir aldrig arg när jag utsätts för rasism. Kanske att det hände någon gång i mellanstadiet men sen dess har det varit tyst med ilskan på den fronten. Den är helt stum, helt dum, helt tyst och så fort jag hör/läser/upplever något rasistiskt så bubblar inte ilska upp men istället så spelas scenarion upp där jag tänker hur det ändå är roligt och hur svenskar kommer tycka det är så kul när jag återberättar vad som hänt. Att bli arg över rasism är att erkänna att jag ÄR något som kan utsättas för rasism, att det finns någon gen i mig, någon sorts del av mig som är ”värd” att vara rasistisk mot.

Humor däremot, den kan ingen vara rasistisk mot, humor gillar alla, alla tycker ju om att få sig ett gott skratt, speciellt om en som vit och privilegierad svensk kan få skratta ”åt den där dumma rasistiska mannen” som ringde mig och kallade mig för invandrarhora. Tänk sen hur han skulle dö av kränkthet om han fick höra att jag ”också” var muslim hahahah! ”Tänk om du lyckats få med det också Amra” Hahaha han hade ju säkert svimmat och dött om han fått veta att en invandrare som är muslim sitter och skriver liksom! Det här var mina vänner, bekanta, lärare, grannar som skrattat med mig (åt mig) till den här historien genom åren. Ni kanske undrar, eller det vet jag att ni gör; Men om hon nu inte tycker det är så roligt, varför göra det till något humoristiskt, varför inte säga att det var jobbigt eller bara inte säga något alls, då vet ju ingen att du blivit utsatt för rasism ens?

Som jag skrev innan: att bli arg är att också erkänna att jag är någon som är ”värd” att utsättas för rasism. Jag som många andra vill inte vara något ”offer för rasism”. Jag återberättar den rasism jag utsätts för i humorform för att jag skäms. Jag skäms varje gång, stort som litet, varje gång någon utsätter mig för indirekt eller direkt rasism, medveten eller omedveten. Jag vill så gärna inte bli den där invandraren som också är muslim som är arg, den arga muslimen som står och skriker.

Vita svenskar har alltid fått agera måttstock för min ilska, det här är nog inget medvetet val jag gjort men kanske ett undermedvetet. Skrattar de med åt min berättelse så tar jag det som att det nog inte var så farligt trots allt, det är ju humor liksom! De fåtal som faktiskt blivit förfärade och reagerat med ilska har jag inte kunnat relatera till alls, vad har de att reagera ilsket över när jag själv inte kan det? Däremot så är det kanske just dessa personer, det fåtal som faktiskt ser igenom min humor (jag är väldigt rolig förövrigt, det är sant) och blivit arga som fått mig att tänka till, som kanske fått mig att förstå att det är okej att vara arg ibland.

Att vara muslim, att vara muslim också (herregud vad jag innerst inne hatar det där lilla ordet ”också”) är det värsta jag kan vara. Först kommer invandrare, det är illa nog, sen är jag kvinna också (vita ser alltid att jag är invandrare innan de ser att jag är kvinna förövrigt) men sen är jag muslim också. Seriöst? Anledningen till att jag skriver det här är för att om den svenska vita medelklass feminismen ska bli mer inkluderande så får vi inte glömma bort att det finns människor där ute vars kön inte alltid är deras värsta förtryck.

Bilden av den rasistiska, vita mannen, bilden av något flashback troll, någon långt borta från oss som inte berör oss, är så stark. När jag väl reagerar på rasism i någon form så möts jag av kommentarer så som ”men hen menade ju inget illa” eller ”så farligt var det inte” eller den som jag hatar mest som jag ofta får höra från vita feminister ”men hen är ju inte rasist liksom, det vet du ju! Det är ett misstag. Det blev bara fel, prata ut om det så kommer du förstå hur hen egentligen menade.”

Vi måste inse att skam, ilska, smärta osv kommer i många former och storlekar. Tro inte för en sekund att jag inte ÄR arg, jag har bara ingen aning hur jag ska visa den konstruktivt, det finns inget rum för min ilska.

Vi måste också sluta tro att rasism är något som andra sysslar med, för vita feminister eller vita svenska som läser den här texten så är rasism kanske som något andra där borta sysslar med men för mig och många, många andra så är det där flashbacktrollet skrämmande nära vissa dagar.

392874_10151520670381212_2066283072_n

Amra Hasanov är 25 år gammal och studerar American Studies och Internationella Relationer. Hon bloggar här och hon skriver grymma inlägg efter grymma inlägg, här är ett smakprov:

1. Konsten att vara en kulturell hybrid
2. Det känns fel att kalla mig själv för svensk
3. Hegemoni och varför feminismen ses som en radikal rörelse

Amra twittrar även som @OndTon och jag föreslår att ni följer henne för ett mer intersektionellt perspektiv på feminismen! Under veckan kan ni följa hennes twitter i min sidomeny. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vi måste sluta tro att rasism är något andra sysslar med, av Amra Hasanov”

Genom att folk skriker ”jävla invandrare” efter mig eller att folk ber mig och min syster ”prata svenska för fan” när vi är på stan. Eller mer subtilt, att folk konstant vill att jag ska förklara att jag känner mig mer svensk än bosnisk.
Jag utsätts för sexism också men det är rasismen som slår hårdast.

Jag tror (tyvärr) att jag också skrattat initialt åt den rasistiske mannen, tätt följt av ett ”men lilla gubben då..”
Varför i hela friden skulle jag tycka synd om honom för att han är ett invandrarfientligt as som inte fattar nåt? Skratta åt hans infantila beteende?
Det han gjorde är ju liksom inte okej. Nånstans.
Tack för en mycket bra text! Jag fick tänka till en sväng till, jag gillar det, så än en gång – tack!

Fast gör ingen det, egentligen?
Jag kanske är ett unikum men jag tycker mig vara hyfsat medveten om mina rasistiska tendenser som jag är allt annat än stolt över men vägrar blunda för eftersom det enda sättet jag kan göra något åt dem är ifall jag är medveten om dem, och erkänner dem åtminstone inför mig själv.
Och jag trodde att fler tänkte som jag.
Det är lätt att säga att folk är omedvetna men kan den stora massan verkligen vara så totalt i det blå? Jag tror att de flesta sitter på nedärvda eller erfarenhetsbaserade fördomar om grupper av människor men endast ett fåtal ärkepuckon och/eller renodlade rasister skulle kalla en färgad person för neger eller valfritt rasistiskt tillmäle/skällsord to his/her face och det tyder ju på en medvetenhet om att vissa åsikter/uttalanden/termer inte är ok att förmedla.
Alla som tänker att romer stjäl men inte säger det högt i blandat sällskap. Alla som säger chokladboll så fort sällskapet inte är etniskt svenskt, men annars så…
Jag tror att folk i allmänhet är medvetna om sin inneboende rasism men kanske omedvetna om hur den faktiskt påverkar ens omgivning trots att man smyger med det.
Sen att folk skrattar med när en invandrarkvinna gör sig lustig över den rasistiske mannen tror jag snarast är ett uttryck för normalt socialt beteende. Att skapa en vi-känsla genom att skratta åt det som skämtas om, oavsett ämne (vilket i andra situationer kan leda till sexistisk/rasistisk jargong). Som ett uttryck av flockmentalitet.

Känner igen mig något enormt! Har upplevt rasism upprepade gånger, men oftast har jag inte reagerat på det förrän efteråt, reagerat på hur absurt och kränkande situationen/kommentaren var(oftast kan det vara sånt som är menat som komplimanger, typ ”åh är så avis på dina läppar/röv/hår/annat exotifierat attribut”). Nu har jag varit ganska naiv vissa stunder, men oftast är det som du säger att man inte känner att det skulle finnas någon anledning för någon att bete sig kränkande mot en, det finns inte på kartan liksom. Idag är jag mer medveten och på min vakt, och börjar sakta men säkert ifrågasätta och säga ifrån oftare, men den där stunden av icke-igenkänning finns ju kvar. Jättebra text!

Jag börjar mer och mer känna att jag måste ha missat nåt i hela den här diskussionen.
Finns inte möjligheten att det ”exotifierade” påtalas just för att det ÄR exotiskt för vissa?
Finns det inget som är exotiskt för dig som du uttrycker uppskattning inför?
Är det eftersträvansvärt att vara helt blasé inför nya intryck/upplevelser/kulturyttringar?
För jag förstår poängen med att inte uttrycka sig förklenande då folk kan ta illa upp men är det lika mycket av ondo att uttrycka en positiv åsikt?
*känner mig lite som en mansgris som brölar: ”amen haru ingen huuumor, kan du inte ta en komplimang eller!?”*

Bra text! Fast när jag tänker på mig själv hur jag skulle reagera om Amra berättade om den där mannen för mig… Om hon berättar det humoristiskt, känns det lite som att man _måste_ skratta. Skulle man inte göra det så känner man sig ju som en tillknäppt människa som inte har någon ”huuuuumoooor”. Och ingen vill ju vara en humorlös jävel. Så nästa gång jag hör ngt sånt här ska jag bara skratta om det faktiskt är roligt? Bra att komma ihåg!

”tänk om de visste att jag är muslim också?” Herregud vad jag känner igen mig i den tanken.
Att använda humor som vapen för självförsvar är också något jag är van med.
Som icke-rasifierad person (jag är så blek att andra blir bländad av mig under soliga dagar, men trots det har rötter i mellanöstern) får man höra saker.
Människors rasistiska kommentarer florerar när de tror att det är i ett rum bland vita människor.
ÄLSKAR ”feminismens röster” segmenten i bloggen. Det har redan skrivits så många smarta och tänkvärda inlägg. Ser verkligen fram emot nästa person.

”Människors rasistiska kommentarer florerar när de tror att det är i ett rum bland vita människor”?
Bland det mest absurda jag läst. Min erfarenhet säger mig att människors rasistiska kommentarer florerar när de är i ett rum med sina gelikar. En japansk rasist går knappast och letar efter ett rum med vita människor för att beskriva sitt förakt för dem, tvärtom föredrar den otroligt nog ett rum med andra japaner. Detsamma gäller världen över. Rasism är ett mänskligt fenomen och ditt användande av ordet ”människor” får mig att undra, är du en växt? Är bara vita att definiera som människor?

Mycket bra och mycket viktigt att ständigt påminna om detta. Intressant med detta kommentarsfält är att flera gör exakt samma sak här. Det rasistiska är ju inte att ”säga n-boll”, det är ju snarare en sån typisk grej som vi vita använder för att rentvå oss själva. Den rasism som genomsyrar hela samhället och som även jag sysslar med är ju dessvärre så normaliserad att jag inte ens ser den många gånger, förmodligen. Ibland inser jag vissa saker jag gör som är rasistiska och ibland kan jag direkt sluta upp, men ibland är det inte helt enkelt heller eftersom det är så invant – och därför är såna här texter viktig. Därför är Amra viktig!

Väldigt bra skrivet. Kanske låter löjligt för vad vet jag om rasism och det förtrycket man får utstå. Men jag tycker att är oerhört starkt att kunna vända på de kränkningar man fått och skratta åt idiotin i det hela.
Jag har själv upplevt en del förtryck pga min psykiska ohälsa och fått höra allt ifrån att jag är en parasit, att alla som mig borde låsas in långt ifrån normala eller att jag ska ta livet av mig så världen slipper sådana som mig.
Något jag fått intala mig själv för att orka med, är att dessa kommentarer säger mer om de som säger/skriver dem än vad det säger om mig. Många av dessa kommentarer kommer från antingen totalt obildade människor, från människor som är hjärntvättade av fördomar eller lider av allvarlig brist på empati och respekt.

Har nu läst texten om att du inte vill kalla dig svensk och känner nu att jag nog inte har så mycket att ge i den här diskussionen. Jag håller inte med men inser dels själv att jag saknar vissa perspektiv och dels känner jag att jag inte kommer nå fram med vad jag vill ha sagt i och med att jag är svensk. Till och med jag ogiltigförklarar den ju genoim att skriva om bitt bristande perspektiv. Så jag gör som Lady Dahmer brukar förespråka: håller käft och låter de som är berörda ha ordet, ta den debatten och således slippa nyanseras avförtryckarens (det är jag! *vink vink*) syn på saken. För den förtryckta har alltid rätt här.

Så bra skrivet! Humor blir som ett skydd. Ett sorts ”ryck på axeln” och man blir hedrad för att man har självdistans och är ”skön”. Och inte bara av andra utan även av sig själv. Jag har själv inte erfarenhet av hur det känns och hur det är att bli ifrågasatt på grund etnicitet för att jag är vit och bor i Sverige och sådana här inlägg, debattartiklar och artiklar i övrigt hjälper verkligen till att vidga mitt perspektiv. Se sådant som jag inte kunnat se. Jag reagerade med ilska när jag läste om mannen som ringt dig. Vem anser sig ha rätt att göra på det viset? Jag förstår inte.

Så himla bra text! Först tänkte jag; what, hur kan hon INTE bli upprörd!?
Sedan när du skrev om att berätta det för dina kompisar på ett dramatiserat och roligt formulerat sätt slog det mig; ! – precis såhär jag gör när jag berättar om min våldtäkt, misshandel, sexuella trakasserier osv. Folk skrattar – det vill jag, men vad jag varit omedveten om vid tillfället jag berättat är att jag inom mig också kräver reaktioner ala ”fyfan, vilket jävligt svin!” osv. Inte bara skrattet. Och absolut inget överslätande ala ”Ja, världen är sjuk, men så är det…” eller ”Det är BRA att du kan se det POSITIVA i det” (nej, jag såg inte det ”positiva” i det jag utsattes för, och OM jag skulle sett något positivt i det så är det ALLT annat än BRA.)
Folk jag dragit dessa historier för och som vid senare tillfälla själva tar upp dessa med mig för att dom vill höra det roliga igen, blabla – inte okej. DOM ska inte tycka att denna historian FRÄMST är rolig och ANDRA priorieteringen hemsk. Folk som själva skämtar ala ”jaha, var har du din pojkvän idag då, höhö?” om något sexuellt övergepp jag tidigare humorberättat om har jag helt avskrivit från min vänskapslista.
Du öppnade verkligen mina ögon. Och jag tror JAG är en sådan som efter skrattet, upprördheten och ”fyfan vilket jävla as!” om det absurt rasistiska min vän humoristiskt berättat för mig KAN lägga till ”Denna rasistiska värld alltså!” och typ inte se att även jag utsatt hen för rasism på mer subtila invanda/omedvetna sätt.

Fan, vad jag blir sur på såna människor. Hur fan har man mage att tilltala någon på det sättet, oavsett härkomst, läggning, politisk åsikt osv!? VAD vinner man på att kalla folk för nedsättande saker?!
Och jag förstår ändå på ett sätt att man kan skämta om en sån sak (jag hade säkert skrattat åt en sån berättelse) men innerst inne hade jag blivit oerhört förbannad och obekväm med vetskapen om att någon precis blivit så förolämpad.
Att vuxna jävla människor beter sig barnsligare än barn är fan illa. Det äcklar mig. De ska vara mogna och ”utvecklade”, men vissa stannar väl i växten…
Oavsett vem rasismen drabbar är det precis lika illa varje gång och jag tror tyvärr inte det nånsin kommer försvinna. Människor kommer alltid tycka att det är ”vi och dom” eller ”min grupp är bättre än din” osv.
Men det är fortfarande hemskt!

Sillen.. Vad har du för vänner som tycker att det är en rolig historia om våldtäkt och misshandel?!? Spelar ingen roll HUR du berättar det, var är det roliga? Finns det på riktigt såna människor som ser humor i det? Sen vad det gäller amras berättelse om killen i telefonen och hur hon har återberättat det på ett humoristiskt sätt; good for you! Hör här nu, jag håller med, vilken idiot ..och rasism och förtryck är inget vi ska ta lätt på. Men å andra sidan tyckte jag mig inte se nåt fel i hur du berättade den för andra med humor, jag menar, det är ju att döma ut personen i fråga som ett pucko. Som alla andra puckon som tar sig tid i sin vardag att hata folk via mail osv. Som du skrev; ställde han klockan för att kunna ringa liksom? Vilken idiot och vilka idioter det finns. Ska vi gå runt med ilska mot rasister hela tiden? Blir det bra? Är det inte bättre att anta att dennes intelligensnivå är tämligen lägre?

Jag röstar för att vi ska gå omkring med ilska mot rasister och sexister hela tiden. Jag röstar för att vi inte ska anta att det är något fel på intelligensen hos rasister och rasister, det är att förminska problemet. Om alla bara var korkade hade vi nog inte haft ett växande SD och nazister på våra gator med folk som stödjer dom.
Jag röstar också för att jag ska få hantera den rasism jag utsätts för med humor när jag behöver lätta på trycket. Jag kommer däremot aldrig rösta för att min rasism blir något att skratta åt, att göra sig rolig över eller att den avfärdas med ett skratt och sen går livet vidare. Livet går nämligen inte vidare för mig,jag får ta skiten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *