Kategorier
Vardagstrams

Det finns så många sätt att förtrycka tjocka på och de flesta sätten är socialt accepterade

Och när vi talar om fatshaming, smalprivilegier och de olika sätten många smala förtrycker feta på så kan vi ju dra klassikerna:

Smala som fotar sig själv underifrån eller med tillgjord dubbelhaka för att liksom hihihi titta på mig så skojsig och TJOCK jag ser ut! Att vara tjock är humor. Att skoja om övervikt är humor. En del skäms inte för att driva med sitt ätande, nypa sig själv i den ickeexisterande valken och ojja sig med glimten i ögat. Bara det att vi som är tjocka på riktigt inte tycker det är lika kul som de smala som skojar. Men MAN SKA JU TÅLA LITE SKOJ VADÅ HAR DU INGEN HUMOR ELLER?

Smala som önskar övervikt på folk de ogillar som om övervikt är det värsta som kan drabba en människa. ”Hoppas hon blir TJOCK!” för huuuuu vad äckligt usch rätt åt na!

Smala som approprierar övervikt. Typ Jennifer Lawrence men också vanligt svenskt folk. Som är smala/normviktiga men envisas att lavja tjockis eftersom att de typ inte lider av undervikt.

Smala som koketterar med hur MYCKET och onyttigt de äter, för de bryyyyyyr ju sig inte om sånt de vill ju bara njuta av livet. Prova att säga samma sak om du är tjock. Kan säga att det INTE är lika uppskattat.

Smala som säger ”men du väljer ju att vara tjock”. Jag hade en (fd) vän som ofta talade sig varm om kroppsacceptans och snäva ideal men som sa precis så till mig och när jag protesterade (argt) så avslöjade hon att hon räknade mina (och min andra tjocka väns) milkshakes varje gång vi gick på Fridays. Diskussionen blev ganska hetsig och jag behöver kanske inte berätta hur dåligt jag mådde efteråt.

Fyll gärna på!

Jag låter When Darkness Falls avsluta detta inlägg med den bästa och roligaste kommentaren denna vecka:

chips

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Det finns så många sätt att förtrycka tjocka på och de flesta sätten är socialt accepterade”

Vem är tjock då? Går man enligt BMI när man ska titta om man själv är smal eller ej? Många har otroligt sned kroppsuppfattning och pratar/skämtar därefter; som om de vore tjocka. I dina ögon är de kanske inte det, men i deras. Så en uppriktig undran; när räknas man som tjock?
Och jag gillar Jennifer Lawrence. Faktum är att hon utsätts för fat-shaming. Det är allt från att man publicerar bikinibilder på henne och kommenterar hennes ”dallriga lår”, hennes ”okvinliga bröst” och ”tjocka kropp” till att hon diskrimineras i sitt yrke.
”In Hollywood, I’m obese. I’m considered a fat actress.”
””I’m never going to starve myself for a part. I don’t want little girls to be like, ’Oh, I want to look like Katniss, so I’m going to skip dinner!”

Först och främst; jag gillar också JL. Men i de citaten som nämns här har hon uttryckt sig välidigt klumpigt och in my opinion, fel. Hon säger att hon ”In Hollywood, I’m obese. I’m considered a fat actress.”, något som inte stämmer. JA, hon räknas väl som lite mullig eller kraftig i Hollywoodkretsar men inte obese (som betyder, så vitt jag vet, kraftigt överviktig eller fet). Hon kanske väger mer än de andra top actresses i hollywood men herregud, sist jag kollade så såg hon precis ut som de andra stjärnorna? Hon har blivit utsedd till world’s most desirable woman? och att hon då skulle diskrimineras i sitt arbete; kvinnan har vunnit en Oscar och spelar huvudrollen i den populäraste ungdomsfilmtriologin just nu. Jag skulle vilja se en obese kvinna göra det. Eller se någon överviktig kvinnlig skådespelare överhuvudtaget. För det är få, få som klarar sig i den branschen om man inte är smal.
JA, hon hackas i skvallerpressen. Men det gör alla i Hollywood. Är det inte för vikten är det för fötterna eller rumpan eller attityden eller yadayadayada. Men att någon som inte är fet skulle utsättas för fat-shaming? nej. då kan jag väl också påstå att jag utsätts för fat-shaming då någon kallar mig fet, då jag har samma kroppstyp som Jennifer? (fast nej det kan jag ju inte för det är typ som att göra dubbelhakor på bild och skratta. alltså inte ok.)
(förlåt om jag uttryckt mig klumpigt eller förolämpat någon, isåfall var det inte min mening, skrev detta snabbt lite in the heat of the moment.)

Fan vad ledsen jag blir av det du skrivit om detta idag. Alltså, pga igenkänning och att folk är dumma i huvudet. En av mina värsta är den där ”Åh, jag är så tjock. Skulle verkligen behöva gå ner tre-fyra kilo. Vill ligga under *valfri siffra på vågen* liksom.” När jag sitter bredvid. Skulle jag påpeka att det är sårande (om du tycker att DU behöver gå ner i vikt, hur tror du att jag känner att du ser på mig DÅ?) så blir jag utskälld eftersom ”vaddå, jag måste ju få prata om vad som känns jobbigt för MIG!”. Mm, lika mycket som jag måste tala om hur jobbigt det är att gå för rullstolsburna personer.

Herregud ja! All denna förakt och skammande som är så institutionaliserat att det passerar förbi helt oreflekterat. De smala förtryckarna tycks inte ens fatta när en skriver det på näsan på dem. Ex: Jag har en smal kollega som verkligen sprider fettförakt runtomkring sig, ofta och gärna. Att jag (som väger över 100 kilo) är i närheten stoppar henne inte heller. Som häromveckan då hon annonserade att hon var gravid utspelade sig typ följande (och jag vågade säga emot för första gången någonsin):
Kollega: jag är så glad att magen börjar synas nu, innan såg jag bara så jävla fet och äcklig ut!
Kristina (ironiskt): vilket sammanträffande att du sa det där just nu! Jag tänkte precis säga att jag är glad över att jag inte ser ur som dig!
Kollega: vad fan säger du?! Det där är verkligen inte samma sak, vad elak du är! Du kan ju inte jämföra graviditet med fetma!
*ridå*

En av min bästa kompisar under högstadiet brukade ofta säga att hon inte gillade tjocka människor, att de var äckliga och liknande. Jag var flera storlekar större än hon och tog det såklart som en pik (vilket nu i efterhand känns ganska löjligt då jag på den tiden inte alls var varken knubbig eller tjock). Det konstiga var att hon alltid varit så himla klok och förståndig, och inte någon som går och snackar skit om folk, desto mindre om hur andra ser ut.
Tack och lov så har hon förändrats idag, annars hade vi nog inte ens varit vänner idag, med tanke på hur tjock och ”äcklig” jag är nu för tiden.

Jag tror många blir hjärntvättade hemifrån. Min kompis var också sån fast hon i övrigt var vettig och absolut inte en hatisk eller fördömande person. Men hon hade en pappa som var helt fixerad vid överviktiga kvinnor, alltså han var tvångsmässigt tvungen att kommentera kvinnors kroppar på ett negativt sätt. Oj, vilken tjockis. Sådär höll han på hela tiden. Nu fattar man ju att det var något allvarligt fel i huvudet på människan men tyvärr var jag inte så ifrågasättande på den tiden utan jag lät mig lätt påverkas av vad andra sa. Jag minns en gång när vi satt och tittade på MVT och det var en låt med Missy Elliott och han kom in och frågade: tycker ni hon är bra? Och vi bara: jaaaa! Och han liksom helt chockerad: men hon är ju tjock?!! Min vän har alltid varit så kritisk mot sin kropp och andras så det känns rätt tydligt att det kom från honom. Det var som att det värsta som kan hända är att man blir ”avslöjad” som fet. Minns alla gånger vi gick till HM och provade kläder ” nej jag kan inte ha tajt klänning då ser jag tjock ut” ” jag skulle också vilja ha capribyxor men mina vader är för stora” ” måste ha t-shirt för i linne ser armarna så stora ut”. Och vi var ungefär samma kroppsform så även om jag var smal så fick det där snacket att känna mig fet också och det påverkade definitivt hur jag klädde mig under väldigt många år.
För några år sen stötte jag ihop med pappan (jag och vännen har glidit ifrån varandra). Och nu är jag överviktig och jag bara såg hans chockade min när han såg mig. Under hela samtalet kunde jag se hur han liksom skannade av hela min kropp och förfasades. Tragiskt förstås men jag tog inte illa upp eftersom jag faktiskt tror att han har någon störning på riktigt, däremot önskade jag nästan att han hade sagt något så jag hade kunnat säga något tillbaka. Jag är nämligen helt bekväm i min kropp nuförtiden!

Jag har funderat på de personers om envisas med att ge ”hjälpsamma råd”.
Tror de verkligen att det inte att råden är nya? Som om den tjocka personen AAALDRIG hört det förr?
Så kommer den ”hälsosamme räddaren” med tips som ska förändra livet.
Fy fan vad arrogant.

Eftersom det tjatas så mycket om hälsa ville jag bara påpeka att en metaundersökning tydligen visade att det var hälsosammare med en övervikt upp till en BMI på 30 jämfört med att vara smal. https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2013/Januari/Overviktiga-lever-langre-an-normalviktiga/
Det intressanta med det här är att idén om vad som är en hälsosam vikt och vikten som verkligen är hälsosam antagligen ligger ganska långt isär i samhället. Att en mullig tjej kanske är precis så tjock som är bra för henne tror jag att många har svårt att akceptera. Vilket visar vilken otrolig hjärntvätt det är som pågår.
Även de upprörda känslorna från ”hälsofantasterna” visar ju på det. Sorgligt att folk inte förstår.

Säg ifrån!! Tala om att det är idiotiskt och sårande när en smal person kläcker ur sig en viktkommentar i sällskap med överviktiga vänner eller bekanta. Ansvaret för att bli empatiskt behandlad ska väl ALDRIG ligga på den utsatta, men ibland halkar dumkommentarerna bara ur. Jag blev avsnäst av en klok väninna en gång när jag slentrianklagade på magen, ”det är tråkigt att lyssna på” tror jag att hon sa. Tufft. Och det var så otroligt pinsamt. Efter det säger jag inte ett ord, bara håller tyst. För det ÄR ju tråkigt att lyssna på. Och uppehållet magerhetsidealet. Både för smala och tjocka.

Kan inte ens räkna alla gånger normal/underviktiga vänner stått bredvid mig framför spegeln (ex. när vi gjort oss i ordning inför nån fest) vridit och vänt på sig, klämt sig i skinnet och klagat över hur tjocka dom är. Jag har själv varit väldigt smal/underviktig och jag vet att man kan känna sig fet oavsett hur smal man är, men jag kan inte förstå hur man kan stå bredvid någon som väger 25 kg mer än en själv och uttrycka hur äckligt och fult tjock man är?! När jag var som smalast kunde jag stå så framför spegeln för mig själv, jag såg fett där det inte fanns och jämförde mig alltid med dom som var smalare etc. Men hur skev min självbild än var så såg jag ju för sjutton om jag stod bredvid än person med 20+ kilo mer än mig att jag var mycket smalare. Hur tänker man egentligen när man säger sånt?!
Om min kompis med ett bmi på typ 18 står bredvid mig med ett bmi på nära 30 och säger att hon ser ut som en jävla flodhäst, klart som fan jag undrar hur i helvete hon ser på mig då.

Känner igen mig så mycket verkligen.. Och det är hemskt att man gör det. Men måste i alla fall bara säga hur mycket jag uppskattar din blogg LD. Beundrar att du tar upp såna här ämnen. Man känner sig mindre ensam. Miljoner tack!

Huruvida man ska få va fet eller inte när man är vuxen lägger jag mig i. Men när vuxna människor lassa i barn, som börjar bli tjocka eller redan är det, en massa onyttigt skräpmat, då blir jag förbannad. Det finns så många tjocka barn som inte valt sin fetma pga sina föräldrars okunskap. Det tycker jag är ett enormt problem. Tycker det är så sjukt, vissa föräldrar nästan skryter med att deras barn får glass å godis fler ggr i veckan. Måtte all skitmat och godis bli kraftigt beskattat i framtiden. Det är ju ett stort hälsoproblem.

Jag fick absolut inte godis och glass flera dagar i veckan. Däremot är jag uppväxt i en tid när lättprodukter och cornflakes var hälsosamt och vitt bröd bara innehöll 1 viktväktarpoints per skiva. I dag vet jag att det här är rena döden i matväg, men min mamma gjorde vad hon kunde, med det hon lärde sig. (I media framförallt.) Jag tror de flesta gör vad de tror är bäst för sina barn, och jag tror att de flesta går efter vad andra ger sina barn.
Socker verkar på olika sätt i olika kroppar och hjärnor. Likaså gluten, tillsatser och kemikalier som bidrar till inflammation och hormonstörningar m.m. Att säga att överviktiga barn inte ska äta som andra barn, är ungefär som att säga att giftiga plaster m.m bara är ett problem om det gör ungarna tjocka.

Usch detta inlägg gjorde mig riktigt jävla less.. På mig själv.. Jag hade nog inte insett hur in i helvetes starka fördomar jag faktiskt har om tjocka människor och fetma före du började skriva om det.. Det här om att inse hur man själv förtrycker och förminskar andra utan att ens reflekterat över det, det är som en käftsmäll i ansiktet.. (Önskar faktiskt att någon hade bitchslappat mig alla de jävla gånger jag sagt något i stil med det din fd vän sa till dig.. BLÄää vill spy på mig själv på riktigt! Hur kan det vara så pass socialt accepterat att hata på tjocka ? ) tack för alla käftsmällar, det gör ont men känns bra att man kan börja jobba med sitt beteende istället för att vara en douchebag för alltid..

Vad jag själv utläser när smala* hävdar att de är tjocka tex som JL, blondinbella eller vem som helst är att strukturer och krav är så jävla starka och kraftfulla att de själva har gått på det. Alltså, klart JL är smal i jämförelse men när hon ”koketterar” med sin tjockhet* så har hon drillats så jävla hårt att hon inte ens ser sin egen smalhet*. Vilket är så sjukt att jag knappt finner ord – men min poäng är att när jag ser mig själv i spegeln ser jag inte stl S utan jag ser celluliter, kärlekshandtag och fläbbiga överarmar. Vad sjukt att alla kvinnor hatar sina kroppar – även smala. Och då har patriarkatet vunnit än en gång. På walkover dessutom.

Tro mig det är inte bara överviktiga, jag är en tjej på 24 år hela mitt liv har ja vart smal folk tror att dom kan häva ur sig vafansomhelst ”du är för smal” ” du ser sjuk ut” osv osv. För 10 månader födde jag mitt barn nu säger folk ”vad fin du är” du ser ut som en kvinna nu” ”du var sjukligt smal innan” and so on… Om vi baea slutar kommentera varandras kroppar och acceptera att vi alla är olika så hade vi besparat många tjejer/kvinnor mycket ångest.

När jag hör smala vänner snacka om deras icke-existerande valkar tycker faktiskt mest synd om dem, de ser saker som inte finns där eftersom våra kroppsideal faktiskt är så sjuka att smala och normalviktiga människor får höra att de är tjocka. Jag kan snarare känna en befrielse i att vara tjock, jag kan liksom bara vara den människa jag är och se ut som som jag gör. Jag vet att även om jag gick ned de där kilona jag behöver för att vara normalviktig skulle jag aldrig ändå se ut som en modell eller någonstans nära samhällets ideal så varför noja? Jag skäms inte över min kropp det minsta och jag minns så väl den gång jag sa öppet på jobbet att jag är nöjd med min kropp och några av de smala som var närvarande verkligen drog efter andan. Jag har ingen aning om de tyckte att jag inte hade rätt att känna så eller om de var avundsjuka men jag kände verkligen hur icke-OK det var av mig som inte är smal att säga så.

Fast Jennifer Lawrence är ju tjock enligt hollywood-måtten. Det är inte hon som ”började” lajvandet, utan mer tagit på sig den rollen som en försvarsmekanism när tidningarna, tvprogramspanelerna, nätet osv började beskriva henne som tjock osv.
Annars håller jag med dig.
/tjock

Jag fick intressanta insikter av detta. Jag har själv sagt att jag inte går på diet utan äter det jag vill. Detta oftast när tjejer jag umgåtts med jämfört dieter och pratat bantning. Jag är smal så det har alltid varit accepterat och en del har varit avundsjuka. Jag kan gå på snabbmatsställen utan reaktion, men jag har sett folk glo på, viska om och ibland rakt ut säga vad de tycker om att en mullig eller tjock tjej går in på samma ställe. Det är helt sjukt vad mycket fatshaming jag sett 🙁 Tack för att du öppnat mina ögon!

Jag harar kommentaren ”Ser ut som en kvinna”. Folk kan säga det till smalisar som gått upp i vikt efter graviditet eller så kan tjockisar säga det som något positivt om sig själva. Vilket som så finns det inget standardmått för en kvinna.

Jag tror vi smala koketterar o låtsas vara tjocka för att på ngt vis distansiera oss ”från riktiga” tjocka vilket är jävligt vidrigt. Vi ser oss som på normalskalan o de tjocka total utanför så ”de kan man ju inte jämföra med” o tro mig smala som känner sig tjocka vet om att de inte är tjocka på riktigt utan det handlar om att de inte helt känner sig som smala. Och ätstörda alltså vi är inte dumma i huvet vi som lidit av anorexia eller bulimi, vi vet om att vi inte ser ut som fläskberg i samhällets ögon utan det är mot de inre demonerna vi kämpar så det är bara dumt att låtsas som om äs skulle rättfärdiga tjockkoketteri.
Nypa sig i inbillade valkar framför en överviktig medmänniska är oförskämt o oempatiskt och en borde skämmas. Det borde vara självklart men folk njuter av att kliva på andra för att må lite bättre.
Och ni ovan som smalgnäller asså ni lurar ingen been there done that.

Tack. Tack för allt du gör och alla smarta som flitigt kommenterar här. För några år sedan förstod jag inte detta beteende och jag var en av dem som gärna skuldbelade andra. Idag vet jag bättre och det är tack vare er. Ni gör skillnad, ni förändrar.
Det är befriande att släppa på sin egen övertygelse (förnekelse) och börja lyssna på andra. Förstå andra. Acceptera andra. Älska andra. Jag är så glad att ni alla orkar, tack! <3

En positiv aspekt ur inlägg som dessa är ju att du lyckas nog får både en och annan att tänka till rejält. Jag märker själv hur jag allt mindre tänker på kroppar och dömer en människa därifrån, oavsett sammanhang. Krokilektioner med många olika slags modeller gör naturligtvis också sitt, men de där ”godkända” tankarna om tjocka människor har jag börjat släppa helt. Tack för att du faktiskt får en att tänka till!

Fast alla exempel du gav tycker inte jag räknas som förtryck. Det räknas som att du är blir ledsen. Sårade känslor. Det är inte förtryck att säga nått som gör dig ledsen. Sen kan de vara elakt. Men det du nämnde är ju inte nått som påverkar dig egentligen. Det har ju inget me dig att göra om jag skickar snapchats till min kompis där ja trycker in ansiktet och skapar en dubbel haka. Det är ju nått som du inte ens vet om om jag inte berättar det. Fattar inte vrf du skulle bry dig.

Jag känner mig så extremt, extremt tacksam över att ni tar upp detta ämne för jag inser att jag verkligen är en del av strukturen.
Jag har en väldigt nära relation med en person som alltid varit väldigt överviktig och har hälsoproblem och jag har längre känt en så stor agg mot denne, för att jag någonstans känt att denne person liksom valt sin övervikt framför hälsa (och en längre och bättre relation med mig). Även om jag aldrig, aldrig har påtalat detta till personen så är det självklart att det ändå genomsyrat mitt beteende och mitt sätt att se på denne. Men genom denna diskussion har jag kunnat genomskåda mitt eget vidriga tankesätt och jag försöker förändra det. Det har gjort vår relation så mycket bättre och jag är er oändligt tacksam.

Jag känner inte att jag har någon riktig talan här men de sista inläggen har fått mig och fundera en hel del över en del diskussioner med vänner. På många sätt tänker jag att vi bär på samma missnöje och hat över våra kroppar – att vi skulle kunna enas där – men det är uppenbart hur olika vi bemöts över något så banalt som kroppsform. Framför allt blir jag så villrådig när vi samtalar och någon typ av bekräftelse av övervikt verkar eftersökas och jag kan riktigt se frusterationen över att jag inte vill stötta någon typ av ätstört beteende. Hur navigerar man runt? Jag kan inte förneka att vi har helt olika förutsättningar men samtidigt tror jag inte att självsvält är lösningen på något. Det kan väl aldrig gjort en kvinna lycklig?

Jag undrar också varför arbetskamrater, släktingar och bekanta i mitt sällskap gnäller om att de måste komma i form till sommaren, det ska bantas, tränas och bytas LCHF-recept. Så står man själv där och är den enda som är överviktig, alla andra är smala. Jag undrar varför man gör så? Är det ett sätt att ”subtilt” berätta för mig att jag är tjock och också borde komma i form innan sommaren är här? Är det bara det vanliga sättet som vi kvinnor bondar på, genom att trasha våra utseenden, något som vi alla kan känna igen oss i och mötas runt? Jag talar aldrig om min övervikt eller huruvida jag vill förändra den, jag vill inte bidra till att hela tiden ha fokus på hur man ser ut. För det ÄR ju det allt handlar om. Att påstå att det handlar om hälsa är ett billigt knep för att det ska låta bra, moget och omtänksamt typ. Jag har märkt att min ovilja att ge mig in i dessa diskussioner skapar osäkerhet.

Det mest irriterande är ju när folk, riktigt smala, personer gnäller över att de måste träna mer då de ätit en tårtbit på fikarasten på jobbet. Alltså…..wtf? Folk är ju helt ätstörda. Jag kan inte låta bli att fälla syrliga kommentarer då ”jaha ja….ja du är ju såå tjock så jag förstår att du måste träna ordentligt”…då brukar de typ bara flacka med blicken ….saknar svar.

Jag förstår att det frustrerar och det finns säkert flera anledningar varför man gör det.
Jag gör det för att jag har problem. Jag växte upp med en smalhetsande pappa. Jag var på sjette klass då det började. ”StorEnligtMig, du är överviktig. Du borde inte äta någon middag.”. När jag poängterade att jag var normalviktig (bmi 21) enligt hälsosystern skrattade han och sa att hon lurar mig för att hon inte vill såra mina känslor.
Vid varje högtid och fest kommenterade han vad jag åt, hur mycket jag åt, hur jag bör se till att inte låta det fastna vid midjan. När min första pojkvän var hemma hos oss, sa han till honom att ”min dotter har benägenhet mot fetma, mata inte så många godsaker till henne” när han skurit en bit tårta till mig.
Jag är fortfarande normalviktig men bär på enorm ångest angående min kropp. Jag känner mig tjock. Jag känner skam när jag äter något jag inte ska. Och när jag gör det och har folk omkring… jag får ännu mera ångest och det som hjälper är att ”berättiga” det med något. Som träning.
Jag går i terapi för att fixa det.. men än så länge har iaf inga spydiga kommentarer hjälpt. I mitt vrickade huvud tar jag det på allvar; se så, pappa hade rätt, även din kollega tycker du är tjock.

Avskyr den där fotoappen som gör att man blir tjock. Har ”vänner” på FB som brukar lägga upp bilder på sig själva där de gjort sig tjocka och så skrattar alla åt bilderna :S

Superbra ögonöppnare! En del som jag också tänkt, ex det där med Jennifer Lawrence, men annat som jag inte tänkt på ur det perspektivet. T ex följer jag Dagensdubbelhaka (http://instagram.com/dagensdubbelhaka) på instagram, för jag tycker det är befriande med någon (som verkar vara typ högstadie/gymnasietjej dessutom) som verkar ha sån självdistans till sitt utseende, vilket man kanske inte alltid har i den åldern. Nu är det ju inte bara dubbelhakan som hen ”gör sig till” med utan har ett i övrigt rolig minspråk, men det utgår ju faktiskt från den. Dock deprimerande med alla som kommenterar och taggar sina vänner under bilden som någon slags skämt/förolämpning.
Angående detta med smala som pratar om vad de äter. Jag är smal och har i perioder av mitt liv varit underviktig och kämpar med ätstörningar. Med hjälp av t ex dig och hejblekk har jag läst på och sett hur ätstört och fixerat samhället är vid mat, vikt, träning och hälsa, och även kopplat det till hur jag själv tänker kring mat och vad som triggar destruktiva tankar.
På mitt jobb är vi övervägande kvinnor, och tyvärr består många konversationer av att någon detoxar, vad någon tränar, ”åhnej jag blir så sötsugen efter maten” eller ”åh, jag borde inte äta det här” (när det är en fucking SALLAD bara att det råkar vara lite kolhydrater i form av bulgur). Jag försöker väga upp det här genom att säga typ ”ah jag äter och är glad” eller som idag när jag styrde en diskussion om detox till en diskussion om ostbågar och smöriga popcorn.
Men jag undrar om någon har några tips hur jag kan göra det här på ett smidigare sätt, eftersom jag fattar att det kan kännas provocerande när jag sitter och säger sånt här bredvid min kollega som är över ”normalvikt” och kämpar med kost och träning för att trivas bättre i sin kropp?

Jag funderar på det som Matilda i första kommentaren tar upp: Vem är tjock nog?
Angående ”Smala som approprierar övervikt” så är jag normalviktig, enligt mig själv, men drabbas ändå av att vissa, allt från sjukvårdspersonal till klasskamrater, tycker att jag borde bli smalare och alla på jobbet pratar om bantning. Att smala approprierar på övervikt kan i många fall vara utfall för samma strukturer som det du upplever som faktiskt överviktig, om än inte i samma utsträckning.
Angående ”Smala som fotar sig själv underifrån” så vet jag att du både kallar dig tjock och tar skojiga bilder underifrån och med tillklämd ”dubbelhaka”. Hur tjock måste man vara för att det ska vara roligt och inte stötande? Är det roligt för att du är ”ofarlig”, eftersom du är tjock?
Vem är tjock nog att kalla sig tjock i ett samhälle som hetsar alla mot ett smalare ideal?

Jag växte upp med tjocka föräldrar. Båda var gravt överviktiga och vi barn var smala som stickor. Så inte tror jag att det berodde på maten, eller vanor heller..? Ingen aning om varför dom var tjocka (Är tjocka än i dag).
Dock vet jag att både mamma och pappa gnällde redan då om att tjocka inte var accepterat och att dom skämdes att vara dom enda tjocka föräldrarna. Mamma var alltid rädd att inte duga och ville aldrig visa sig på badstranden eller göra roliga saker för hon var tjock och skämdes. Vilket gjorde det trist för oss barn..
I ungdomen förstod jag att tjock var något man inte fick bli. Bantade många gånger som 14 åring redan. Men har alltid haft lätt att lägga på mig.
Sen i vuxen ålder fick jag barn och därmed övervikt som inte gick att få bort. Jag tränade, sprang, åt nyttigt osv. Jag skämdes, gick inte till badstränder och skämdes över att vara en fet småbarnsmamma… Inget hjälpte sen poff 4 år senare föll allt kilon av och jag gjorde inget speciellt direkt.. Då var jag den där super smala mamman. Ca 50kg och vrål tunn.
Och folks attityd ändrades och alla var så himla vänliga och jag vart ”accepterad”.
Sen kom barn nummer 2 då jag inte gick upp i vikt knappt bara lite. Men efter jag slutade ammat klart, så hamnade jag på 25kg övervikt + graviditets kilon.
Och alla började komma med viktråd, vikthjälp och hela attityden ändrades. ”Du som var så fin och smal för ett tag sen, måste kännas hemskt att gå ner sig”…
Jag tränade, sprang, lyfte vikter, körde GI körde Lchf körde shape up med kaloriräkning, Gick till dietist, skaffade personlig tränare.
Jag gjorde ALLT rätt och ändå så suckade folk över när jag inte gick ner i vikt.. ”Nåt måste du ju göra fel?”
NU har jag äntligen börjat gå ner igen. Ca 4 år efter senaste barnet. Däremot har jag bestämt mig att stanna på ”övervikt” enligt bmi.
När jag ser på gamla kort när jag var smal så ser jag anorektisk ut.. size zero.. Det ser inte friskt och bra ut…
Så även om jag kommer fortfarande räknas som ”fet” ”tjock” eller som överviktig enligt bmi. Så tänker jag stanna där. Jag har ca 3 kg till till mitt EGNA mål. (Som är 15kg över rekommenderat bmi”
Varför ska jag stanna överviktig? För jag trivs, jag tränar, jag mår bra, jag äter nyttigt. Men jag äter också pizza, strips och chips och sånt en gång i veckan. Jag älskar mat, jag älskar att baka och framförallt jag älskar att äta och njuta av nya olika smaker.
Jag får bästa av båda världar.
Jag räknas inte som smal, jag räknas inte som överdrivet fet. Men samhället är inte designat för min vikt. Letar jag kläder får jag ta plus size storlekar.
Jag vill visa mina barn hur en normal kropp ser ut, jag har övervikt. Men jag Lever sunt. Jag vill barnen ska följa mitt exempel och lägga sig i en trivselvikt än samhälles vikt. Jag vill inte att mina barn ska banta, må dåligt över sin vikt så som jag gjort. Jag vill inte barnen ska skämmas över sin vikt alls. Så länge dom lever sunt så skiter jag i hur mycket dom väger.

Oj vilken tankeställare jag fick av detta inlägget och jag ska verkligen försöka att applicera detta i framtiden. Men, kan ändå inte hålla med om JL. Tycker att hon är fantastisk! Hon har aldrig sagt att hon är fet, eller att hon skulle vara tjockare än någon annan, hon har endast (vad jag har sett iaf) pratat om hur ANDRA tolkar henne i Hollywood vilket hon tycker är sjukt + att hon vägrar diskutera sin vikt och vad hon äter i intervjuer. (Vilket andra kändisar glatt uppmuntrar)
Tycker hon är bäst bäst bäst, helt utan protest.

Jag är en 25-årig kvinna som är 162 cm lång och väger 48 kg. Tyvärr så går jag inte upp i vikt hur mycket jag än kämpar eftersom att min sköldkörtel producerar för mycket sköldkörtelhormon. Jag får dagligen höra hur ”äckligt smal” jag är, hur fult det är med kvinnor utan kurvor, hur äckligt det är att mina nyckelben sticker ut m.m.
Dagligen måste jag förklara att jag inte bantar, att jag inte svälter mig själv, att jag inte vill se ut såhär.
Jag har aldrig hört att någon säger till en överviktig människa ”fyfan vad du är äckligt fet!” medans jag får höra ganska ofta att jag är äckligt smal.
Jag skriver detta för att förklara att vissa smala människor också får påhopp och måste försvara sig själva. Det är jobbigt det med!

Jag har lite svårt för hela det här ämnet. Antagligen för att jag innerst inne vet med mig att jag har fel.
Jag har flera vänner som är rätt bra över strecket för medelvikt och det stör mig inte nämnvärt (även om jag får erkänna att jag ifrågasätter en del av deras vanor, om än inte to their face) men riktigt feta människor har jag svårt för. Egentligen så vet jag att gener och sjukdomar osv kan spela in en hel del, men någon del av mig blir liksom äcklad ändå. ”Hur kan de låta det gå så långt?!” ”Varför gör de inte något åt det tidigare?!” osv.
Jag försöker att inte tänka så, men ser jag en familj bestående av bara feta personer som gulpar ner två BigMac var på donken så blir jag deprimerad likförbannat. Tips på hur jag kan ändra detta? Gissar att både jag och min omgivning skulle må bättre om jag bara kunde ”ignorera” tjockisarna omkring mig och fokusera på mig själv istället. 🙂
Jag är smal och har alltid varit smal. Tränar dock inte som jag gjorde förr och har därför börjat bli lite små-plufsig, om än fortfarande väldigt smal. Mitt problem är dock att jag får problem med leder och rygg när jag inte tränar under en längre period, vilket gör att jag klagar en del på att ”jag inte kommer igång”, ”att jag måste börja träna igen” osv (är kroniskt lat så tar mycket gnäll innan jag tar tag i saker…). Hade väl inte skadat om jag kunnat få tillbaka min platta mage och mina muskler heller iof. Är ju inte menat att såra någon annan och man väljer ju kanske vem man klagar inför, men det är ändå jobbigt när man måste sålla vad man pratar om. Ungefär som att jag måste tänka över varje ord när jag pratar med min kompis som är psykiskt instabil och kan ta illa upp av ungefär vad som helst.
Är väl viss skillnad på att klaga på sin vikt (vilket jag aldrig gör) och klaga på att man inte tar sig i kragen och börjar träna dock. Eller? Får tjocka människor samma vibbar oavsett hur jag lägger fram saken?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *