Kategorier
Vardagstrams

Ensamt på toppen

ensam ensam2 ensam3 ensam4 ensam5 ensam6 ensam7 ensam8 ensam9

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ensamt på toppen”

Tror jag förstår hur du menar. Nu befinner jag mig inte på någon slags topp, men jag har ofta känslan av att jag inte är med ”på riktigt”. Både med kompisar och i feminismen. Och ändå så blir jag väldigt bra behandlad, både av vänner och medfeminister. Men när man talar om systerskapet eller om feministisk gemenskap så tänker jag aldrig att jag är med i det. Jag har inte förtjänat någon plats där. Inte heller bland mina kompisar. Jag tänker att alla andra är lite mer kompisar med de andra än med mig.
Det är konstigt det där, för det finns ju ingen egentlig anledning att känna så. Det kanske är något som alla känner ibland, vad vet jag.

ibland är systerskapet så påtagligt, eller för det mesta egentligen. Jag känner att jag ingår i ett sammanhang och i en gemenskap, men ofta upplever jag ändå nån slags distans. Kanske som WDF nämner här: att jag ses som en ikon/figur snarare än en person och medmänniska?

Förstår att du känner dig ensam, och som att ett stort orättvist ansvar läggs på dig (för många utanför ger dig det ansvaret och tillskriver dig en roll du inte har.) Men glöm inte att så är det absolut inte och vi är många som har din rygg och systerskapskramen räcker till dig också! <3 <3 <3

Känner helt igen. Vadå gruppkram? Systerskap? Önskar så att jag var en del av ett sådant sammanhang på riktigt. Blir både glad och skäms när jag är självömkande i bloggen och folk skriver sådär fina saker. Och så önskar jag att jag kunde hänga IRL med folk istället för att bara få en fin kommentar att besvara med en fin kommentar. Plattformar att faktiskt mötas, få diskutera och ja, vara del av ett riktigt sammanhang.
Så, du är inte ensam om det där, det är kanske nåt positivt i misären? Vi här nere på plats 1230 eller nåt känner oss också sådär unkna 🙂

Jag tror jag ibland känner att jag blir bortglömd också. Att stora feministbloggaren inte behöver lyftas fram för hon har ju redan plats på toppen. och ja det har jag ju, men det är då det känns ensamt.

Min uppfattning är att scouterna verkar vara befriat från det du nämner. De jag känner som nu är scoutledare och som som scoutat sedan barnsben är allehanda brädspelande småkufiska typer som har hittat ett sammanhang dör de tillåts vara som de är. Så – scouterna!

Hahaha, det här var dagens roligaste! Blev helt förvirrad. Menar hon att LD ska bli scout för att få känna sig mindre ensam och bli del av en gemenskap, funderade jag helt allvarligt. Åh tack för ett riktigt skönt skratt 🙂

Förstår att det är ensamt högst upp och det är det som jag tycker är problemet med förebildshetsen – när någon blir en förebild och satt på en piedestal blir hen också mindre mänsklig och toleransen för ”felsteg” blir så sjukt mycket mindre när vi inte längre står öga mot öga.
Du får mycket skit och största delen är fan oförtjänt, men det du gör är viktigt och jag ska bli bättre på att peppa både dig och andra feminister. Heja!

Innan jag hade haft mer privat kontakt med dig eller diskuterat med dig i bloggvärlden (det jag pratar om nu kanske är 1½ år sen) såg jag dig som en ikon mer än en riktig människa. Helt sjukt, jag vet. Det kändes som att det var helt okej att bli förbannad på dig eller fnysa nedlåtande åt något du sagt, för du skulle ju ändå inte bry dig, du fanns ju bara i min dator. Nu i efterhand kan jag inte riktigt förstå hur jag kunde avhumanisera dig på det viset och vara så oempatisk, men jag förstår ju att det är så andra gör också iom att jag själv gjort det och att det var så lätt att göra det.
Därför tror jag att det blivit ännu viktigare för mig att visa mitt stöd och min uppskattning för dig, särskilt när mobbar med folk ger sig på dig (eller enstaka skitmän för all del). Det är väl klart att du kan känna dig utsatt och bli ledsen och bara för att du har många läsare är du ju inte immun mot personangrepp. Så jag finns här med min vänskap och lojalitet och behöver du hjälp någon gång är det bra att hojta till på twitter t ex.

Innan ditt intro i mitt liv och i förlängningen aporna hade jag noll kontakt med feminister afk, ingen av mina kompisar var uttalade feminister/insatta i jämställdhetsproblematiker osv, men tack vare dig/aporna har jag fått kontakt med apor i min hemstad och vi har träffats osv.
Organisering afk som aldrig blivit till utan dig, dig i mitt hjärta och mitt i vår grupp då du är närvarande varje sekund vi är tillsammans.
Skulle vi bott i samma stad skulle jag legat på för att få en invite till era gatherings, fast skulle nog blivit förlägen och starstruck, eller starstruck och snackat på ivrig som en hundvalp efter attention och sedan aldrig vågat träffa dig igen pga social ångest, haha.
<3

Är nog en vanlig och väldigt mänsklig känsla. Jag känner ofta att alla andra har en mycket bättre gemenskap, har roligare ihop och gör mer spännande saker. Däremot när jag har berättat detta för vissa så säger de precis samma sak och tycker jag har så många vänner och alltid är iväg på roliga saker och verkar ha så kul. Och det har jag ju, men jag känner inte alltid så….
Men sen blir det väl en extra känsla för dig kan jag tro. Jag brukar ju tänka att du liksom har världens roligaste liv, med så många roliga vänner och bra personer runt omkring och kan känna att jag så himla gärna skulle vilja komma hem till dig på typ saftkalas i trädgården (haha) och hänga med alla ungar. Att veta om att många gillar dig och vill va som du gör väl att den där ensamhetskänslan kanske inte riktigt är tillåten.. ?
*vinkar nedifrån* 🙂

KBT funkar inte på alla.
det där låter elakt och anklagande. Alla människor har rätt till sina egna tankar och känslor och ingen ska behöva känna skuld över att man ”tänker fel” eller inte försöker nog – och därför mår dåligt eller känner sig ensam, ledsen och nere.

Jag är inte på toppen och jag har inte heller ett sådant sammanhang. Tror ofta den där gemenskapskänslan ser ut att finnas utifrån – men bara glimtar till på riktigt vid ett fåtal tillfällen. Jag önskar att jag fick känna den oftare. Det är så jäkla svårt att skaffa vänner som vuxen.

Jag är inte på toppen och jag har inte heller ett sådant sammanhang. Tror ofta den där gemenskapskänslan ser ut att finnas utifrån – men bara glimtar till på riktigt vid ett fåtal tillfällen. Jag önskar att jag fick känna den oftare. Det är så jäkla svårt att skaffa vänner som vuxen. Vänner och ett sammanhang.

Tror alla har de tankar och känslor som du beskriver, oavsett vem man är, vilket sammanhang man är i eller hur populär man är eller hur välbesökt blogg man än har.. Fint att du delar med dig på bloggen! kRAAM

Jag känner igen mig i utanförskapet. Jag har inte hittat någon i min stad eller närhet som vill träffas IRL och snacka feminism, och där tror jag en del av problemet är för mig. Jag läser massa feministiska bloggar och skriver massa kommentarer på dem som jag sällan får svar på, så funderar på att lägga ner den biten med, så det känns på ett sätt som att min feministiska värld är så liten och därifrån kommer ett utanförskap.
Men för att snacka om dig, utifrån så ser en ju hur du träffar andra storbloggare, äter god mat, det är bilder på er där ni skrattar tillsammans… det ser så härligt ut och jag är helt klart avis på det. Det kanske låter dumt men jag trodde inte du kände dig ensam då!
Men du kanske inte menar ensam i den feministiska gemenskapen överlag utan ensam i din position som feministisk storbloggare.
Tack för att du delade med dig i vilket fall!

Känner igen mig mycket väl. Nu är jag dessutom finlandssvensk och bor i Finland, och feminismen har inte spridit sig hit ännu. Och det är synd. Jag är den enda i min kompis och bekantskapskrets som twittrar,instagrammar,facebookar,pratar, skriver, och läser om feminism och allt vaf som hör till. Den enda. Jag har inte en enda person att dela mina tankar till, som förstår vad jag talar om. Så ja, jag känner igen mig. Ibland blir det tröttsamt och ensamt men då försöker jag hänga här, läsa kommentarer, läsa tweets och drömma om att jag ännu någon dag hittar dem som tänker och tycker som jag här var jag bor.

Det är knäppt att i detta individualistiska samhälle så är ensamhet något tabubelagt, något skamfyllt och pinsamt.
Jag vet inte vad du menar med din ensamhet just idag – handlar det om att du känner dig ensam i den feministiska kampen eller rent allmänt?
Ibland kan jag tänka mig att om man skriker högst, bäst och snabbast, så hinner ingen före och då kan manju uppleva det som att man är ensam.
Den andra sortens ensamhet; att man inte riktigt passar in, får vara med blir inkluderad – undrar om det är något folk känner i högre grad i dessa twitter/facebook/instagramtider? Man får det hela tiden upptryckt i ansiktet hur kul alla har, hur ofta andra träffas och hur bästis alla är. Vet inte om det påverkar, men jag tycker mig märka det hos mina högstadieelever. Utanförskapet blir liksom mer påtagligt.
Well, ingen tröst, men kan säga att jag (på min botten) känner typ samma sak…

Vi vet att du inte fiskar efter något och vi älskar dig även om du någon gång ibland skriver tokiga grejer. Känslorna du beskriver är naturliga, sådana som alla känner ibland. Du har gjort mig till en bättre människa, tack!

Dina ord går ju rakt in i hjärtat och jag tror jag förstår hur du känner fast jag inte befinner mig på någon”topp” men jag vet att det kan blåsa kalla vindar ändå när man känner sig ensam.
Ja, jag tycker jag fick lida oförtjänt mycket för något jag aldrig gjort eller sagt och blev beskylld för både det ena och det andra. Jag håller dig ansvarig (du är vuxen) men du var faktiskt inte ensam. Det fanns andra, som är unga men ändå så pass vuxna, att de borde ta ansvar för vad de har sagt och gjort och som har drabbat mig, mina elever, min dotter och min arbetsplats.
För det är jag skitarg (ursäkta mitt språk). Så gör man inte!!!
Ska detta systerskap vara något annat än bara floskler borde de som har burit sig illa åt också ta sitt ansvar och inse lite vad de har ställt till med. Det är det minsta man kan begära.
Ja, jag är nog antifeminist, en sån som många av er avskyr och är rädda för, men för mig betyder det samma sak som att jag är anti feminism som förklaringsmodell och ser saker ur ett annat perspektiv. Jag tror inte ett smack på något patriarkat etc och jag hatar varken män eller mansnormen eller kvinnonormen eller någon annan norm överhuvudtaget. För mig är normer något vi skapar och inte något man kan skylla på alla andra.
Ni behöver inte hålla med mig. Jag håller ju inte med er. Jag har min syn på hur man skapar ett tolerant samhälle men snälla, sluta klistra epitet på meningsmotståndare och kalla dem nazister, rasister, det ena med det fjärde bara för att man har ett annat synsätt.
Jag är antifeminist av samma skäl som jag är antirasist. Och ja, jag vet att feminism inte är samma som jämställdhet utan en metod att nå ett mål.
Men jag hoppas att feminister kan respektera att jag inte delar synen att feminism är den enda rätta metoden och att vårt mål kanske är i stort sett det samma men att vi inte delar syn på hur man når dit.
Det finns några bland dina vänner och följare som borde ta sig en allvarlig funderare på hur man beter sig och uttrycker sig mot andra människor.
Den snällaste avslutningsfrasen jag kan komma på just nu är väl kort och gott: Ta hand om er själva och andra!

Vänta, är inte du så pass ansvarig att du kan ta ansvar för dina handlingar? Först tar du dig in på ett feministiskt forum, provocerar, filmar och förvränger historien, och sen går du in under ett inlägg när kvinnan du tidigare attackerade skriver att hon känner sig sårbar och fortsätter raljera just här? Var är DIN respektfullhet, DIN självreflektion och DIN ansvarskänsla? Hur i hela friden kan du vänta dig att människorna här ska tänka på hur de uttrycker sig när du inte gör det själv?

Hur som helst, måste det vara något dåligt att fiska efter uppmärksamhet? Den personen existerar inte som inte känner sig lite ynklig ibland, och då behöver man tröst. Bättre då att söka den än att sitta och sjunka djupare ner i eländet.

Det ligger liksom i sakens natur att det är ensamt på toppen. Det är ett återkommande tema från människor på toppen. Möjligen med undantag för idrottare, men jag tror till och med rockstjärnor upplever det så ibland.
Har full förståelse för att du upplever det så.

Känsla av ensamhet har INGENTING att göra med hur gott man ”lyckats” (vad det än kan gälla) eller hur många bekanta, beundrare eller vänner man har. Den känslan kommer inifrån. Självklart hjälper det att känna händer på axeln (sånt underlättar alltid men det är inget bot) men den här känslan av att vara ensam, att inte bli förstådd för den man ÄR, känna att något fattas en etc. Det har ingenting med ytterligheter att göra.
Jag tänker lite på Britneys låt ”Lucky” (åh vad jag älskar Britney). Jag tror att den här känslan av ensamhet är väldigt vanlig, men bland människor som har ”lyckats” och ”har allt” i andras ögon så blir känslan mer påtaglig eftersom dessa människor får en idolstatus och är på ett sätt inte längre ges samma utrymme att vara ”riktiga människor”.
Utåt förlorar de sin mänsklighet, blir nån slags superhjältar. Men inåt finns den naturligtvis kvar, för mänsklighet försvinner inte, inte från någon. Även Jesus var mänsklig.
Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *