Kategorier
Vardagstrams

Varför är det sån skillnad på mäns sportkultur och kvinnors?

fotboll

Igår var premiären för Ninjas framtida fotbollskarriär. Närå, karriär inom sport låter ju rätt så meningslöst och det önskar jag inte nåt av mina barn om jag får välja, men hon ska iallafall bli fotbollstjej nu och med allt som det innebär; systerskap och sammanhållning, styrka och sund kroppsbild. HURRA!

Hon tyckte det var skitkul såklart och barnens tränare har tydligen spelat i damlandslaget. (!) Halva byns ungar var där på sin första provspelning och det bidrog ju till nån slags sammanhållning redan från start. Nu tjatar hon på mig om fotbollskläder och jag önskar tyst att de var lika roliga och färgstarka som rollerderby-kläder.

 fotbollstamlin

Denna människa fick också spela men det blir nog bara Ninja som fortsätter. Är ej ok med fotbollskulturen för killar till skillnad mot fotbollskulturen för tjejer. Det är orimliga machoideal, våldsnormer och homofobi? Så NEJ TACK! (Tänk att det blir så jämt när män samlas i grupp? Hur kommer man runt detta som förälder till en pojke?)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Varför är det sån skillnad på mäns sportkultur och kvinnors?”

Oh Lady Dahmer! Visst menar du i sista stycket att Tamlin tycker det var sådär medan Ninja trivdes bättre och att det bara därför nog är Ninja som fortsätter att spela?

Fotboll är det som finns i segersäng. Men tjejfotboll är ofta helt fantastiskt. Tjejer som lär sig hålla ihop. Att använda kroppen på det sätt som man gör inom den traditionellt manliga sporten uppmuntrar också en sundare kroppsbild. Flickorna får använda kroppen, vara starka och smidiga, utan att fokus ligger på att den är slimmad eller snygg.

Jag förstår förstås vad du menar och håller på ett plan med – det finns mycket problem med aktiviteter som samlar många ”grabbiga” killar i grupp, kanske särskilt fotboll. Hur macho stämningen är varierar förstås och generellt sett tror jag de flesta klubbar jobbar aktivt med kamratskap och juste bemötande. Men det går inte att komma ifrån att de män som tränar killarna (i min erfarenhet) själva bär på ganska stereotypa mansideal vilket givetvis märks i deras tränarstil. Jag har två söner som spelar fotboll och tycker det har fungerat helt okej, men tycker också det är viktigt med balansen. Båda två har också andra aktiviteter där de möter andra ideal och förväntningar, den ene dansar och spelar teater och den andre spelar instrument och tränar gymnastik.
De reflekterar själva mycket kring könsroller, genuskonstruktioner, förväntningar och så just för att de rör sig i så olika världar.

Jag känner en kille som spelade fotboll hela sin uppväxt, tills han var kanske 15-16 år och inte hade vuxit och utvecklats lika snabbt som dom andra i laget, och därmed inte blivit lika stark/snabb. Vilket verkligen märktes på hur han behandlades av tränaren och laget. Under en hel turnering i en annan stad, dit ungdomarna rest med sina anhöriga för att ha en trevlig fotbollsvecka, fick han inte spela en enda gång. Han fick bara sitta på bänken. Det var viktigare att vinna än att låta alla spela. Efter det slutade han. Så himla sorgligt!

Ridning på ridskola! Finns för få killar där överhuvudtaget. Men vad jag upplevt de 12 år jag har ridit så finns det verkligen ingen machokultur mm bland de killar som rider. Snarare respekt, speciellt bland de andra i stallet.

Åh nej. Inte ridning på ridskola. Konservativare miljö finns inte (har själv ridit på ridskola i 15 år så jag vet). Dessutom kan de inte ett skvatt om etologi och vill inte lära sig heller. Det är bara ”jag har hållit på längre och vet därför alltid bättre.punkt.”-attityd för hela slanten. Dessutom ska ungarna brösta upp sig, kontrollera och ”visa vem som bestämmer” vilket bara är skit för både barn och hästar. Nej, hästar är bland det bästa som finns och vill dina barn rida och ni har råd med det uppmuntrar jag det helhjärtat, men då med ledning av Buck Brannaman, Monty Roberts eller någon annan som verkligen fattat. Dessutom är ridsport den sport med flest allvarliga skador (vi snackar krossade ben och spräckta skallar här) så ska man låta sina barn rida ska man absolut inte göra det på en typisk ridskola. Hur självsäkra och utbildade de än är så har de verkligen ingen koll, varken på hästarnas väl och ve eller på barnens. De vet bara inte om det för de är för upptagna med att upprätthålla den konservativa hirearkin, och hålla kvar sin plats i den. Ush!

Friidrott är en bra sport tycker jag. Både killar och tjejer tränar tillsammans i yngre åldrar då de oftast brukar vara jämnsnabba/starka med varandra. En all-aourand träning, som lär barnen att kontrollera sin kropp, använda den på rätt sätt och utseendet har inte heller så stor betydelse. Om man inte känner sig bra på springa, så kan man alltid göra någonting annat som kast, hopp, häck, stav osv möjligheterna är stora. Jag upplever inte heller att föräldrar är aggressiva eller hårda mot sina barn, såklart förekommer pressen där med men inte alls i samma utsträckning som i fotbolle eller hockey. Jag tycker att både män och kvinnor uppskattas lika mycket för deras prestationer. Nu i sverige dominerar den kvinnliga sidan med friidrottare, vi har många talanger inom sprint osv och ja upplever att de får mycket beröm och uppmärksamhet och deras prestationer jämförs inte med männen och ja upplever att båda får lika mycket creed. Man ser inte ner, eller tar ner kvinnas prestation som de kan göras i ”damfotboll och damhockey” osv.
Håller ni med mig? eller har ni upplevt annorlunda? Ja har kört friidrott länge och gillar verkligen det!

Förstår absolut vad du menar med machokulturen som finns inom den manliga fotbollsvärlden. Undrar bara, hur ställer ni er till om Tamlin själv skulle uttrycka att han vill börja spela fotboll?
Får han då göra det, eller försöker ni styra in intresset på något annat område?
När jag ändå är här & kommenterar (för första gången), så vill jag bara passa på att säga – TACK! Du, med många andra vackra kvinnor, har fått mig att öppna ögonen för SÅ mycket, så många gånger!
För 6 år sedan hade jag aldrig någonsin kallat mig feminist (är uppvuxen i en typisk svensk små-”stad”, där feminist = enbart skrikiga flator som inte rakar sig under armarna och hatar män, mer visste jag egentligen inte om feminism.
Är idag 25 år & stolt över att säga att jag självklart är feminist, och det är nu en viktig fråga och ståndpunkt i mitt liv.
Så, återigen – TACK! <3

så här tänker jag: att barn vill mycket men det är inte alltid man bör få som man vill. Tänk om han vill börja spela ishockey? Eller rida? Har vi råd med det? Är det rimligt att bekosta? Är det farligt? Är det skadligt?

Jag håller helt med. Min son är 8 månader och farfar tjatar hela tiden om att han är en liten fotbollsspelare, redan efter ultraljudet fick vi höra att det blir en fotbollsspelare!
Jag behöver inte engagera mig alls, utan farfar kommer ta med honom på träningarna och bollförskola när han fyller 1 (?) detta ständiga tjat om att killar ska spela fotboll alltså.
Jag vill inte utsätta min son för denna machokultur, med tuffa hårda grabbar. Jag vill ha en lugn, snäll och empatisk liten kille, och att sätta honom i fotbollsträning kommer bara motarbeta det jobb jag själv gör för min son.
Jag själv som barn hade aldrig klarat av att spela fotboll i ett grabblag.

Eftersom vi föds med vår personlighet så får du hoppas på att din son föddes med en lugn, snäll, empatisk sådan. För annars tycker jag synd om honom för det låter som att du kommer att försöka göra våld på hans personlighet annars 🙂

Mina barn (en av varje, 8år) får testa det dem vill. Båda har ridit. Båda brottas. Båda spelar fotboll. Tycker tyvärr att klimatet är tuffare hos flickorna, där är det viktigt att vara rätt och se rätt ut istället för vad man presterar på fotbollsplanen/eller lär sig hur man spelar fotboll. Pojkarna spelar fotboll. Inget tjafs om nått annat. Flickan har dessutom gått på gymnastik men det ska hon sluta med nu för det är så kroppsfixerat så nu står jag inte ut med det. Kan annars rekommendera brottning, iaf i vår klubb, där satsas det hårt på att inte göra skillnad mellan killar och tjejer. Där tävlar och tränar man efter vikt och inte kön.

Oj, det där kände jag inte igen. Men jag tänker att ofta räcker det med en eller två tjejer som är för kroppsfixerade och förpestar hela stämningen. Dvs, att en eller två tjejer har föräldrar hemma som tjatar mkt om vikt och utseende och så tar flickorna med det till fotbollsklubben.
Nåväl, det var bara en teori eftersom jag inte kände igen det klimatet. Däremot något som jag avskydde med fotboll var att flickor och pojkar tränas olika. Flickorna får lära sig att passa varandra i oändlighet medan jämngamla pojkar får lära sig bra tillslag på bollen och dribblingar och finter. Det tycker jag att föräldrar borde uppmärksamma mer. Att deras barn får olika slags träning beroende på kön.

Jag känner igen det där. Exempelvis när jag red på ridskola fanns det inte en enda kille där. Inte ens bland föräldrarna som tittade på våra lektioner, bara mammor.
Sedan har jag för mig att det inte satsas lika mycket på ”tjejsporter” som med killsporter, exempelvis ridning. Trots att det är så stort som det är. Och då frågar man ju sig hur det kommer sig?
Sedan handlar det nog om förväntningarna hos föräldrarna.
Min farsa sa alltid att min brorsa (som då låg i magen) skulle bli en golfare och tjäna massa pengar. Så sa han aldrig om varken mig eller min syster… Vi är kvinnor och kommer väl aldrig göra nån nytta antar jag.
Jag undrar dessutom varför man säger ex ”damligan” eller ”damfotoboll” när man inte säger ”Herrfotboll” eller ”herrligan” speciellt ofta, utan bara ”Fotboll”. Då känns det som att det är onormalt och lite udda för tjejer att spela fotboll. Dessutom är alla tjejer i fotboll lesbiska, det sa min styvmor med avsmak.
Och då tänker jag: 1, vem bryr sig om det är sant? 2, bara för att tjejer inte är så ”tjejiga” behöver de inte vara lesbiska 3, homosexualitet är inte fel, så åter till punkt 1.

Antagligen för att fotboll är öppet är båda könen (om man platsar) medan damfotboll enbart är för damer, herrar får inte delta även om laget vill det. Herrfotboll existerar inte.

Ridning är en utmärk sport om man vill undvika machoideal. På ridskolan är största delen tjejer. Att umgås med hästar lär barn och ungdomar att ta ansvar, visa respekt och omtanke. Samtidigt som man umgås med andra i stallet så är det en individuell sport (även om man samarbetar med en häst). Sen så tävlar kvinnor och män, ston och hingstar på alla nivåer på samma villkor.

Precis så! Hästsport är en bra grogrund för det mesta, en lär sig ta ansvars, får massa kompisar från olika delar av staden samt får hålla på med fantastiska djur. Och rör på sig samt får bygga egna relationer utanför hemmet (och föräldrarna)= inget curlande.

Mina barn går på simning och friidrott.
Där är det könsblandade grupper, i våra klubbar även i de äldsta grupperna. Orientering är vi också sugna på, där är det inte heller macho. Jag har också kompisar vars barn går på judo och karate, där de också tränar mixat.
Det är förstås jättebra att prova på att gå på sport. Min mellanson har rätt dålig koordination och kroppsupfattning och för honom märker man att det är speciellt nyttigt. Han blir märkbart bättre och bättre på att hantera sin kropp.
Sen tycker jag också att man, om det går, ska fundera på vilken klubb man väljer. Vi simmar i grannkommunen, där simklubben är trevlig och familjär och inte elitsatsande, utan alla barn får vara med oavsett hur bra de är för sin ålder och där stämningen är glad och trevlig. I vår egen kommun har vi en elitsatsande klubb där man ska prestera, där de toppar från tidig ålder osv.
Jag är säker på att man också kan hitta tex trevliga fotbollsklubbar, där ledning och tränare har tänkt till och lyckas skapa en god kultur. För att man ska kunna göra ett sånt val krävs förstås att det finns trevliga klubbar inom rimligt avstånd. Man kan förstås också, som någon ovan nämnde, engagera sig tex som hjälptränare för att påverka klubben i rätt riktning.
Jag tror också att detta påverkar barnens bild på träning hela livet. Om de får en positiv bild av idrott och motion är det större chans att de fortsätter att röra på sig i livet även om de inte blir idrottsproffs, och då har man vunnit mycket!
Fö rekommenderar jag programserien ”tränarens himmel och helvete” som ligger på UR play. Den tar upp allt från kost och skador till övergrepp och kränkande behandling inom barn- och ungdomsidrott.
Lycka till med sportandet 🙂

Friidrott, jujutsu kai, dans, tennis tycker jag är exempel på några sporter som inte är matcho på samma sätt som fotboll.
Känns som att ”män (pojkar) i grupp” är det som gör skillnaden… Kanske gäller att hitta sporter som inte utförs i lag om en vill slippa matchokultur?
Tennis är väl lite på gränsen men det är i alla fall mindre grupper än i lagsporter

Jag tänker att en själv jan engagera sig som tränare/lagledare. I staden där jag kommer ifrån spelar tjejer och killar tillsammans (9åringar) och det dunkar hur bra som helst.
Jag tänker inte att det bästa sättet att förändra är att hålla sig borta utan att faktiskt ge sig in i leken och jobba aktivt med macho-kulturen. Du om någon skulle ju vara perfekt för det!!! <3<3

Liten reflektion och ganska stor generalisering.
Som jag minns det berodde det största tråkigheterna och machoidealen på de galna föräldrarna. De som vid varje match skriker åt lille Pelle att göra mål, eller att det där var för fan värt straff osv. skriker åt domaren, skriker åt tränaren. De föräldrarna försökte ofta gå in och säga vad ”riktig” fotboll var även till barnen, och att man skulle ta i. Visade själva hur man skulle sparka på bollen osv. Ofta tog de killarnas fotboll på bra mycket mer allvar än döttrarnas fotbollsmatcher för där sprang de ju bara omkring (vilket alla barnmatcher går ut på fram tills typ 14 års ålder), även om de följde med och satt tyst och tittade i ridhuset utan att fatta ett skit…. Men hjälpa till med hästarna, njae det vågade man ju inte riktigt för vem vet vad en galen häst gör…
Annars minns jag fotbollsmatcher som trevliga vid Gudby fotbollsplan med sommarläger, cafeterior med godis osv. Gemenskap för alla föräldrar hjälpte till, typ. Men så var det ju inte bland alla lag direkt.

Eller så kan du tänka att Tamlin vore bra för fotbollen? Genom att se till att det är mångfald på plan vad gäller inställning, politik och personlighet så kanske vi kan få bukt med delar av machokulturen?

Nu har jag inte några barn så jag vet inte hur det känns. Men jag tänker att man inte vill offra sitt barn för att förbättra samhället. Sig själv kanske, men inte sitt barn. Att riskera hans väl och ve gör att ev. minska matchokulturen i ETT lag känns inte riktigt ok.

Måste vara ett jobbigt dilemma som förälder, känner jag. Ifall Tamlin själv vill spela senare men att du vet vad det innebär. :/ Konstigt att inte sporten kan vara mer könsblandad som andra fritidsintressen är.
Bara helt apropå kan jag i ren allmänhet rekommendera ”Kom igen, gubbar!” av Fundberg om man är intresserad av att läsa om problematiserande av machokulturen inom fotboll och varför det ser ut som det gör.
Är det viktigt att barnen ska sporta annars då? För byggandet av bra samhörighet, utan fokus på kroppsideal och där man får vara sig själv finns ju inom andra ställen med. Var någon som under ett annat inlägg tipsade om scouterna. Jag deltog bara ett år i det när jag var barn, men där var alla med och deltog utifrån att man var barn och inte kön. Alla fick hjälpa till med allt även om det så var att tända elden eller tillaga maten.
Jag slutade sedan scouterna för att börja i en amatörteaterförening där jag sedan blev kvar i fem år. Kanske har det blivit bättre på tio år men åtminstone då var det ett skriande behov av killar. Vi hade även bra gruppsämja och inte heller här gjordes det skillnad på kön. Det hänger förstås mycket på dramapedagogen och att hen är bra, men teatervärlden i allmänhet har ju alltid varit väldigt öppensinnad. I alla fall upplevde jag det så i min förening och den tiden formade mig mycket till att bli den accepterande person som jag är idag.

Könsblandade lag upp till tonåren tycker jag vore allra bäst. Först då finns eventuellt en poäng att dela upp utifrån kroppsbyggnad.
Min fru var fotbollsbrud när hon växte upp, hon var skitduktig men spelade alltid med vetskapen om att hon aldrig skulle kunna leva på det, att det var ett tillfälligt intresse. Till skillnad från killarna. Nu är ju den biten åtminstone annorlunda (även om det är sjukt att en fotbollsspelare ska tjäna miljoner…). Hur som, hon vill gärna att vår son ska börja så att hon får träna laget, återuppleva allt hon gillade. Men då har vi det där: Han är kille. Det blir en annan grej. Och DET är så sjukt störigt. Jag hoppas därför INTE att han ska vilja spela fotboll. Tyvärr.

Jag håller inte med ang könsblandade lag. Tycker det är en stor fördel att min dotter genom fotbollen får träffa jämnåriga tjejer och lära sig fungera i grupp. Ta för sig och ta med och motgångar. Jämnåriga småkillar är inte lika mogna (på gruppnivå undantag finns självfallet.) De är mer svårtränade första året, har svårare att fokusera enligt tränarna. Jag ser det som en stor fördel att även om man leker blandat för det mesta får just fotbollen vara den där frizonen där blyga ”ordentliga” tjejer slipper agera stötdämpare åt/ta hänsyn till störiga killar för en gångs skull. Där vi bor är också relativt få jämnåriga tjejer så det är även en fördel att barnen får lära känna framtida klasskompisar av samma kön också (hon leker redan med några vettiga jämnåriga killar.)Hade jag en son skulle han få börja på fotboll på samma ställe dock eftersom ledarna (samma personer på ledande poster) är såpass vettiga personer. Inte alls mancho på knattenivån iaf.

Jag känner inte alls igen mig i din beskrivning av tjejfotbollen faktiskt. Aldrig har jag känt ett sånt utanförskap som när jag spelade fotboll. ”Sammanhållningen” var få förunnat och inkluderade bara tjejerna som var högst upp i den mycket tydliga hierarkin.. Men jag antar att föräldrar/ledare har ett ansvar där. Jag älskade fotbollen men slutade relativt ung eftersom jag inte orkade med klimatet i laget.

”så här tänker jag: att barn vill mycket men det är inte alltid man bör få som man vill. Tänk om han vill börja spela ishockey? Eller rida? Har vi råd med det? Är det rimligt att bekosta? Är det farligt? Är det skadligt?”
Det handlar om att du begränsar honom pga kön. Hade inte Ninja fått hade det varit en annan sak. Min äldsta (dottern) spelar fotboll och yngsta (sonen) dansar. Och det är väl självklart att det kan vara så, är absolut inte den som trycker in barnen i könsfack och vill att dottern ska börja dans för att hon är tjej eller dyl. Däremot hade det varit helt ok om hon själv ville det, eftersom att jag godkänt dansen för sonen. Detsamma gäller sonen om han hade velat spela fotboll.
Och vad svarar du egentligen när han är sju år och så gärna, så gärna vill spela fotboll i lag som syrran gör? ”Ska barn få göra allt de vill?” kanske någon undrar nu och nej, naturligtvis inte. Att få göra samma sak som äldre syskon när man själv uppnått åldern, det är däremot en självklarhet enligt mig.

Idrotten är mångfacetterad. Med lång erfarenhet av lagsport för både tjejer och killar skulle jag ändå råda dig att låta pojken spela fotboll om han nu skulle vilja nån gång. Tid och pengar är en aspekt som styr såklart, det går inte att blunda för.
Idrotten kan bli en livslång kärlek och skapa fantastiska relationer över åldersgränser. Sverige är kanske lite efterblivet på området, men även vi är på väg att styra om från en del sjuka värderingar som länge varit förhärskande.
Machokultur säger du? Jag håller med. Den finns här och där och dess ivrare blir bara äldre och äldre. Undan för undan ersätts dem av ledare som vet att machokulturen (och massa andra dumheter) varken leder till bättre långsiktiga resultat eller fler utövare.
Däremot finns det såklart massor av andra saker som är minst lika bra, viktiga, nyttiga eller kul att hålla på med än idrott.

Själv har jag verkligen övervägande negativa minnen från mina nästan tio år som fotbollstjej. I mitt lag styrde verkligen prestige över ALLT, tränarna var smått galna, våra föräldrar (särskilt min pappa) tog det hela på för stort allvar, och jag lärde mig avsky lagsamarbete. Tack för det.
Men om jag skulle få barn skulle det vara en helt annan sak! Jag skulle definitivt låta dem testspela, och om de fann det roligt skulle de gladeligen få fortsätta. Och förhoppningsvis ha en mamma som har sundare inställning till sporten än de andra.
Om ajg skulle tänka annorlunda beroende på vilket kön ungarna får? Njae, jag vet faktiskt inte. Jag förstår vad du menar LD, jag skulle verkligen inte vilja utsätta min son för macho-fotbollskulturen, men å anadr sidan vill jag gärna vara med och förändra och tja, hur ska jag göra det om jag inte får in en fot? Dvs vara fotbollsmamma till pojke?
Jag vet faktiskt inte. Antagligen skulle jag väl ändå aktivt försöka styra in pojken på annat, såsom du har gjort.
Det är bara en så VÄLDIGT svår fråga.

Spännande ämne idag!! Har spelat damfotboll i princip hela mitt liv, har varit engagerad på olika nivåer och har även haft god insyn i herrarnas verksamhet genom åren. Är även utbildad domare. Känner att jag bara måste få dela med mig av mina upplevelser av fotbollen just nu (MINA upplevelser).
Vill börja med att säga att jag inte tycker det är konstigt att du är med och påverkar vilken sport dina barn börjar i, såklart att en till viss del vill påverka ens barn att göra val som kommer gynna dem, inte missgynna.
Jag upplever dock att det finnas en helt annan medvetenhet och aktivt engagemang kring den inte alltid så trevliga machokulturen inom pojk/herrfotbollen. Nya mer ”upplysta” ledare med sunda värderingar samt en mer öppen diskussion kring de gruppprocesser som sker i både flick- och pojklagen. Jag vill inte förringa att det länge funnits en viss machokultur i många manliga lagsporter, men jag tror inte heller på att rakt av förkasta sporten som begränsande för pojkar. Som sagt, mycket har hänt senaste 10 åren!
Du beskriver flera fördelar din dotter skulle kunna få av sporten men skriver att den är exkluderande för din son, i form av den rådande machokulturen. Jag vill här inflika att just fotboll på andra plan är mycket mer inkluderande än många andra sporter. Det finns få sporter som är så oberoende av föräldrarnas klass, utbildning och ekonomi som fotboll. Barn från previligerade förhållanden och barn i social utsatthet kan i fotbollen mötas på lika villkor och det är rent ut sagt så jävla fint. Sker inte på många andra arenor eller i många andra sporter.
Jag tror alltså att det finns goda förutsättningar för din son att hitta ett lag utan machokultur, då saker förändras även inom fotbollen! Jag tror han kan få allt det fina med fotbollen utan att behöva tvingas in i en sjuk kultur. Men du har helt rätt, i vissa lag är det nog fortfarande ett problem, så det är bra att vara lite observant. Detta gäller dock även flicklagen, då inte heller dessa går fri från samhällets normer. Jag har erfarenhet av flera, inte bara tjej utan även damlag, där ätstörningar och osund träningshets varit ett problem på ett helt annat sätt än i pojk/herrlag.
Som du märker vill jag med detta inlägg vill jag alltså slå ett slag för fotbollen, för alla! Sen är det viktigt att problematisera, såklart.

Kanske satsa på gymnastik istället? Eller friidrott. Fast det är ju singelsport. Ja, om han inte är med i gruppgymnastik, men jag var fånigt normativ och tänkte förstås redskapsgympa i ringer… :/ (Försöker frenetiskt komma på något med män i grupp som inte är fullständigt macho-vansinne).
Basket eller handboll? Det verkar i alla fall inte lika förknippat med macho-kultur.
Annars kan han ju prova Knatteskutt Idrott en termin (om det finns på er ort). De kör typ 10 tillfällen/termin och så olika sporter. Fotboll en gång, handboll en gång, basket en gång, friidrott en gång osv. Då får du lite pejl på vad han gillar.

När vi gjorde observationsstudier i höstas valde en kille i klassen att observera ”eftersnacket” i omklädningsrummet ur ett genusperspektiv. Resultatet han sedan redovisade var lite så att man inte visste om man skulle skratta eller gråta. Och då var detta män kring tjugofemårsåldern och uppåt.

Grejen med fotboll för småkillar är att om de blir hyfsade på det har de gratis-acceptans på skolgården. Man mobbar inte en kille som man vill ha i laget liksom. Det är ett av mina problem med fotboll. Här kommer några fler:
Hur tror man att pojkars resultat i skolan ska förbättras när han får mycket mer uppmärksamhet (från pappan oftast) för ett snyggt mål än för sina akademiska resultat?
När är enda gången det är helt ok att köpa och sälja barn i Sverige? Inom fotbollen såklart!
Fotboll är ett av många sätt att röra på sig och ha kul med sina kompisar. Men den har en löjligt upphöjd position och är mest bara en sorteringsfunktion i hackordningen på skolgården.
Jag var väldigt glad när mina pojkar valde att sluta.

En grej som båda mina bröder i vuxen ålder har beskrivit som jävligt nyttigt för dem under deras uppväxt var att de (tillsammans med mig) gick i balett och andra dansklasser.
Att flera kvällar i veckan vistas i en miljö med tjejer som var högljudda, målmedvetna, tramsiga och starka som oxar gjorde att de till en större grad än sina manliga sportkompisar fick upp ögonen för att tjejer faktiskt är individer och jävligt bra sådana också.

Jag skulle inte tro att du gör det genom att inte låta barnet spela fotboll i alla fall. Låt honom spela fotboll, och försök att inpränta sjyssta ideal, även fast det skulle vara homofobiskt, sexistiskt osv i den manliga fotbollskulturen. Det är ofta just det i fotbollsomklädningsrum. Jag har spelat fotboll i hela mitt liv, och har varit med om och bidragit till en sådan kultur. Det man kan göra är att försöka påverka framförallt de generationer som kommer, så att de kan få en sjysst attityd. Precis samma som gäller i resten av samhället, så hänger fotbollen med. Tacvk för en bra blogg!

Bli tränare själv! Båda mina barn (en pojke snart 8 år och en flicka 4,5 år) spelar fotboll. Min man tränar dem båda. Tillsammans med flera andra tränare så klart. Klubben(som är en fattig förortsklubb) har sett till att de har fått en halvdags tränarutbildning samt träningskläder med klubbnamnet på. Att jag inte tränar dem beror endast på mitt synfel som gör att jag inte har något som helst bollsinne. Det funkar inte som fotbollstränare att inte kunna sparka en boll. Jag ser till att vara engagerad i fotbollen på andra sätt. Genom att min man tränar lagen kan han påverka jargongen och attityden mycket. Fotbollen för dessa ungar handlar om att ha roligt ihop, använda kroppen på ett sunt vis och att peppa varandra. Lagen är könsblandade och kan/får vara det upp till barnen är ca 10 år om jag förstått rätt.
Det jag tycker är mest fantastiskt med fotbollen är att det är en demokratisk sport där alla kan vara med. Det krävs ingen dyr utrustning och årsavgiften för fotbollen är mycket låg jämfört med andra sporter. Alla föräldrar oavsett ursprungsland känner till fotboll och kan stötta sina ungar i att spela. Det är desutom möjligt att sticka ut och träna själv eller med kompisar när som helst bara det finns en boll och en ledig plätt mark. Sonen har en relativt nyanländ skolkompis som ännu inte är så bra på språket och därmed har svårt i skolan och barnets föräldrar verkar traumatiserade och förmår inte alltid erbjuda en glad och peppande miljö hemma. Förstår du lyckan hos denna unge när hen insåg att hen inte behövde kunna språket för att spela fotboll? Ungen lyser som en sol efter varje träning och match.

Gymnastik och ridning gick jag och min lillebror på som små och där upplevde jag att miljön var alltifrån macho. Skitkul att vara i stallet och träffa en massa djur! Vi gick faktiskt på fåraherdekurs ett par år också haha det har jag många härliga minnen ifrån! Flaskmata lamm, karda ull och så fick man vara ”fodervärd” åt ett får etc 🙂

Uppriktig fråga: ska en begränsa sina barns val efter vad en själv tycker är ok/inte ok? Om min son vill spela fotboll vill jag låta honom göra det för att han blir lycklig (nåja) av det, machoideal eller ej. Jag vill gärna vara genusmedveten men tycker det är knepigt eftersom jag samtidigt vill ge mina kids alla möjligheter i världen. Hur gör jag???

Jag fick spela fotboll en sommar när jag var 8 år, mer eller mindre på tvång för att min pappa älskade alla former av sport.
Hamnade i en blandad grupp (bra tänkt fast det blev inte så) där vi var 2 flickor och 10 pojkar, typ. De som höll i det var två 15- åriga pojkar som brölade och skrek och förminskade oss två flickor och fick oss att känna oss sämst i världen. Tillägg att de uttryckte sig på sätt som ”kom igen nu //valfritt pojknamn//, skit i skäggbiffarna!”
Helt horribelt. Vågade inte ens berätta för pappa pga skämdes för mycket för att säga sådana ord.
Han blev lite ledsen men försökte att inte visa det när jag inte ville bli fotbollsproffs, tror jag.
Är så förbannad än idag för att jag inte kunde få ge det en ärlig chans för att två äckliga små kräk förstörde det för mig.
Hade det varit min dotter hade jag 1. varit med och kollat 2. ställt till ett helvete om jag hört så mycket som en suck över att ”tjejer är sämre på sport”.
Usch.
Hoppas att Ninja tycker att det är kul med fotboll! 🙂

Fotbollsvåldet tränger sig på, men i avskyn över våldet bör man komma ihåg att fotbollen som folkrörelse motverkar våld, inte minst den breda fotbollsrörelsen, byggd på ideella krafter, som år ut och år in fostrar tiotusental ungdomar i kollektiv gemenskap.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *