Kategorier
Vardagstrams

Även om man är tjock så har man rätt till respekt

Det här gör mig så ledsen och arg att höra. Gravida Hormoner & Hemorrojder-Sofia blev tillsagd av sin hudläkare att hon var tjock och att hon måste passa vikten. Helt omotiverat och opassande. Men inte förvånande egentligen. Ingenstans är man fredad från kroppsrecensioner oavsett hur man ser ut eller vad man väger men tänk om Sofia hade haft ätstörningar eller annan problematik som gör henne extra mottaglig för den här typen av kommentarer?

Nu verkar det som att hon har en sund relation till sin kropp och som smal är det förmodligen enklare att slå ifrån sig den typen av kommentarer då det ej stämmer. Det blir ju bara skrattretande liksom och Sofia avslutar sitt inlägg med en bild på sin smala gravida kropp som ett sätt att illustrera den skeva kroppsbild som läkaren har. Det är otroligt problematiskt att redan smala kvinnor hetsas att banta och tänka på sin vikt. Det bidrar till en smalhetsnorm som är väldigt svår att leva upp till och som bidrar till ätstörningar och ångest.

Men jag tänker också att det egentligen inte spelar nån roll hur icke-tjock hon eller nån annan är för ÄVEN om hon varit tjock så hade läkarens beteende fortfarande varit helt oacceptabelt, kränkande och över alla gränser.

För det är ju lite så att om man faktiskt är tjock så ska man räkna med detta. Som smal så får man bli indignerad och kränkt (med all rätt såklart!) och andra runt omkring kommer bekräfta detta med ”nej du är inte tjock”- kommentarer som underförstått betyder att det hade varit ok annars. Och jag tänker att tonen hade varit lite annorlunda om det var jag som hade haft denna upplevelse. Då hade det förmodligen hetat att läkaren tog sitt ansvar och att hen hade rätt och att min vikt var ohälsosam och kostsam för samhället.

När jag var gravid första gången gick jag på Älvsjös MVC. Min barnmorska där skrockade bara åt mina viktfrågor. Hon vägde mig, men la aldrig någon vikt (höhö) vid detta. Och jag gick upp mycket. När jag blev gravid andra gången bytte jag till antroposofiska Vidarkliniken och där vägdes jag aldrig. De tog de prover som krävs, som glykos och järn och sånt, men vikten brydde de sig lite om och den här gången hade jag ganska rejäl övervikt redan från starten. Jag kan inte ens föreställa mig vad jag skulle gjort med den typen av information som Sofia fick nerkört i halsen hos sin hudläkare. Ba jaha….? Banta eller? Jag hade fullt upp med att försöka må bra.

IMG_2149.JPG

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Även om man är tjock så har man rätt till respekt”

Åh, gud blir så himla förbannad. Det värsta jag vet är att höra att ”tjocka människor uppmuntrar till ohälsa”, men att acceptera människor i olika storlekar är inte att uppmuntra till ohälsa. Det är betydligt fler som får ätstörningar av hetsen och ”äta perfekt” än någon som lägger upp en bild på skräpmat och är stolt över hur man ser ut (även om fast man inte passar in i samhällets normer). Och är man överviktig, vem fan bryr sig? Om den personen mår bra och är lycklig, vad är grejen?
Nu utgår jag bara från personlig erfarenhet. Men ändå kanske värt att tänka på.
Bra inlägg!
Kram/Tina

Aså. Läkare och vårdpersonal kan verkligen vara oschyssta… 🙁
Jag gick på mvc farsta 2012-13 och där vägdes jag varje gång och fick höra att passa vikten, den var ju lite väl… varje gång jag var där fick jag ”tipset” att gå promenader och äta mindre kolhydrater för viktens skull, trots perrrrrfekta värden i övrigt, något bm närmast förvånat konstaterade varje gång. Jag hade foglossningar och dödstrött och försökte värja mig så gott det gick med att säga att jag promenerade bäst jag kunde och åt nyttigt och tillslut lackade till och med min partner ur på tjatet trots att han bara var med kanske hälften av gångerna…
Jag vägde 83 när den graviditet startade. Denna graviditet startade jag på 88 och bm på Mamma mia söder sa vid första besöket att det räckte att jag uppgav startvikt sen struntade hon i vad vikten sen hamnar på. Kan säga att jag har mått avsevärt bättre denna gång hittills sett till kroppskomplex etc.

Men allvarligt?! Om en person går till en hudläkare… wtf har vikten med det att göra!?
Och tjocka vet ju om att de är tjocka, de behöver liksom inte upplysas om det. Lika lite som jag behöver upplysas om att jag är kort. Eller att det är farligt att röka… Seriöst. Det är fan fel i huvudet på folk….

Jag har alltid haft en problematisk inställning till min vikt, oavsett vad jag har vägt har jag tyckt att jag vägt för mycket.
Förra året blev jag gravid med min lilla prinsessa startvikten låg då på ca 80 kg till mina 173 cm. Jag la på mig mycket i vikt och rätt fort gick det ändå promenerade jag med hunden och åt inte speciellt mycket sötsaker eller snabbmat. Sista gången jag kollade vikten var mer än en månad innan pigan föddes med akut kejsarsnitt och då vägde jag 106 kg, skulle nog tro att jag var över 110 kg innan ks.
Min barnmorska tyckte jag skulle tänka på vikten, ha koll på vad jag äter och röra på mig mer ^^ förklarade för henne att jag inte åt ohälsosamt, var på promenader så gott jag orkade (fick rätt mycket foglossningar mot slutet) – till sist frågade jag henne om hon mena att jag skulle banta eller? Då sa hon såklart nej men tänk på att det är du som ska gå ner alla kilon sen… Som att jag ens ville gå upp så mycket men jag samlade på mig massor med vätska.
När pigan föddes tappade jag 16 kg första veckan, när hon var dryga 2 månader var jag på utsprungsvikten och nu 8 månader efteråt ligger jag på 75 kg och då har jag inte ”bantat” något utan ätit allt möjligt (mycket snabbmat/sötsaker) och till viss del motionerat lite för att stärka upp kroppen igen samt ammat vilket jag ännu gör, delvis.
När jag var på återbesöket hos bm (var dit när pigan var ca 3 månader) så verkade hon fascinerad över att jag tappat gravidkilona + lite extra.
Under hela graviditeten hade jag dock jättebra järnvärde (började ändå med järntabletter vid v 20 för att fortsätta hålla det bra), fint och jämt blodtryck, inget i urinen osv så egentligen var det ju en möbstergraviditet förutom vikten (enligt bm då).
I framtiden om jag blir gravid igen så kommer jag fräsa ifrån mer om bm skulle påpeka vikten för det var inte roligt och jag ville verkligen inte upp på vågen där och bli ”bedömd”.

Jag blir fruktansvärt irriterad över när det ska kommenteras kring gravidmagen överhuvudtaget. Varför tror folk att det helt plötsligt skulle vara ok att basunera ut sin åsikt kring någons persons kropp bara för personen är gravid? Och vad tror man egentligen att kommentarer som ”Jaha, är du bara i vecka 28? Vilken liten mage.” eller ”Oj, vecka 25? Säker på att det inte är tvillingar där inne, så stor som magen är?” ska leda till? Väcker endast oro hos den gravida om att saker och ting inte är som det ska med bebisen, ingenting annat.
Håll alla tankar om folks storlek på magen(gravida eller icke gravida) för er själva, tack!

Har också fått sånna kommentarer, av en sjuksköterska i England som jag besökte för att förnya recept på p-piller, trots att jag inte är överviktig (kring 65 kg på 170 cm, egentligen oväsentligt). Ironiska var att jag nog aldrig varit så ”hälsosam” som då. Tränade 4-5 gånger i veckan (lyfte skrot, boxades och sprang) samt åt helt rimlig mat. Vilket jag även påpekade för henne. Visserligen blev jag ”större” (”strong is the new skinny” kan dra åt helvete), men helvete så gott det var för självförtroendet att känna sig stark.
För mig, som ofta haft en problematisk relation till min kropp och min vikt, blev det ångestfyllt samtidigt som jag (precis som du säger) kunde skaka av mig det eftersom jag ändå vet att jag inte är överviktig och har jobbat mycket med att uppskatta mig själv som jag är oberoende av hur mycket av mig det är som är eller vad andra tycker om det (självklart lättare när man inte utsätts för grovt och ständigt fettförakt).

Jag har inte blivit vägd någon gång på MVC, har gått via privata kliniker varje gång och jag vet inte om det är någon skillnad vad gäller vårdprogram och liknande jämfört med landstingets MVC:er.
Jag jobbar själv inom vården och vet att den (vården alltså) är fixerad vid allt som går att mäta och många som jobbar inom vården är tyvärr snabba med att ”ge råd”. Det kallas hälsomotiverande samtal och åligger i många fall flera yrkeskategorier, jag vet inte hur det är med barnmorskor. Men i det landsting där jag arbetar så skulle man ha pratat med patienten som blev inskriven om vissa frågor, däribland kost, motion, tobak och alkohol. Och så skulle patienten såklart vägas, längd skulle man också ha så att BMI kunde räknas ut.
Jag kan se att det kan vara av vikt i ett fall, och det är om patienten var undernärd och låg i riskzonen för att utveckla trycksår och därigenom behövde extra näring i form av olika näringsdrycker. Men det är också den enda anledningen.
Den enda anledningen jag kan se att man vill ha en vikt, då en inskrivningsvikt, på MVC är för att ha koll på att den gravida kvinnan inte tappar för mycket i vikt om hon skulle drabbas av graviditetsillamående, och kanske ett längre sådant då man vet att det är risk för att barnet blir underutvecklat. Men annars kollar man ju upp graviditetsdiabetes och andra åkommor med hjälp av blodtryck och urinprov, INTE med vikten.
Det som hände hormoner&hemorrojder-Sofia är ju helt sjukt. Det tror jag att vi alla är överens om. Att få det slängt i ansiktet av en person som inte har med saken att göra. Men det verkar som att mentaliteten kring en graviditet är att man är för allmänheten att känna på och kommentera.

Första gången jag var gravid var det en hel del snack från min bm om vikt och vad jag skulle tänka på osv. Men denna gången (ska snittas om 6 dagar) hade jag en annan bm. Inget snack alls om vikten. Hon har frågat ibland om jag vill väga mig, men inte att jag behöver. Tror jag vägde mig för att jag ville det själv typ 2 ggr. Helt underbart!

Lite off topic, men SHIT va stor och fin mage du hade båda gångerna!? Fick mig bara en kort chock av att man blir så stor om magen, bebisen är ju så himla liten där i? Men oavsett, superfint med gravidmagar, oavsett hur man ser ut innan eller under tiden, man är ju på väg att sätta ett nytt liv till världen, vad kan vara finare?

Jag och min vän hade oturen att få samma läkare på en vårdcentral ångande två olika saker, till henne sa han helt spontant och out of nowhere att hon skulle kanske tänka på vikten hon som var en sådan ”söt” tjej. Inget kopplat till varför hon var där.
(Till mig frågde han helt orelevanta och opassande frågor om olika ställningstagande RFSU har till vissa frågor, eftersom jag är aktiv där. Skyllde på otillräcklig läkarutbildning.)
Han jobbar inte kvar där nu, men jag gissar på att det beror på hans ålder snarare än anmälningar,

Hade en obehaglig upplevelse senast jag skulle förnya mina p-piller. Sa till barnmorskan att jag upplevt mycket biverkningar i form av dåligt humör av mina p-piller (som jag för övrigt ätit sen jag var 17, nu är jag 22). Hon frågade direkt om jag hade gått upp mycket i vikt av pillren och jag svarade att jag har absolut gått upp i vikt men tror inte det är på grund av pillren utan snarare att jag varit deprimerad i perioder och haft problem med att jag tröstäter osv. Hon rekommenderade först nya p-piller till mig ”som inte påverkar vikten” och sen fick jag väga mig varpå hon sa att jag inte bör gå upp mer i vikt för det är inte hälsosamt.
Alltså att säga så till någon som precis berättat om problem med en ätstörning? Nu kände jag att jag tog illa upp men ändå kunde distansera mig tillräckligt för att inte ta åt mig för mycket. Hade detta hänt för ett par år sen hade jag brutit ihop totalt.

Fyfan vad folk kan va dumma i huvudet. Var hos min BM för några veckor sen och pratade om att jag har lite svårt att förhålla mig till att jag ska bli större. Och hon sa ja men det är ju pga bebisen och det är normalt. Jag berättade att jag har problem med ätstörningar och självbild sedan innan och tycker det är jättesvårt nu. BM svarade: ja eftersom du har ganska högt bmi (typ 30) (bmi är för övrigt ett jävla skitmått då den inte tar hänsyn till de stora muskler jag har) sedan innan ska du inte gå upp mer än 6 kg.
Jag blev så jävla ställd. Hur kan hon inte ha vetat bättre?!
Är också irriterad över att folk tycker det är helt okej att säga ”oj vad tjock du har blivit!” för att magen har börjat synas. Vill fan grina varje gång.

Den här kommentaren kommer säkert bli raderad men jag måste ändå få säga att det är ju pga mån om kvinnan & det ofödda barnet. Sen kan man såklart prata om det på olika sätt. Såklart att det är ett övertramp av en hudkäkare att prata om en gravid kvinnas. Men det ligger ju i barnmorskans ämbete att väga & uppmuntra till ett hälsosamt leverne då övervikt under graviditet ökar risken för: graviditetsdiabetes, högt blodtryck, havandeskapsförgiftning, blodpropp. Dessutom ökar risken för förtidig födsel, missbildning, fosterdöd samt att det försvårar diagnostik av olika sjukdomar hos fostret. Just vikten används ju som ett instrument att påvisa havandeskapsförgiftning, därför brukar man vägas vid varje tillfälle speciellt i slutet av graviditeten.
Det handlar inte om mobbing av en överviktig kvinna, det handlar om att minimera risken att något ska ske med det ofödda barnet.

Hur tänker du då att dessa kommentarer hjälper kvinnan och barnet?
nej vet du vad det handlar inte alls om att man är mån om kvinnan och barnet. Det handlar om att få hacka lite. få uttrycka förakt för ökad vikt. För att hålla kvinnor på mattan. OM man vore mån om barnet och kvinnan så håller man tyst. De barnmorskor och läkare med kunskap om övervikt vet dessutom att det är nästintill omöjligt för en överviktig att gå ner i vikt och ännu mer omöjligt för en överviktig som är gravid.

Men man måste väga gravida med jämna mellanrum eftersom man då lättare kan upptäcka om kvinnan plötsligt lägger på sig väldigt mycket vikt, som kan vara ett tecken på havandeskapsförgiftning (då man samlar på sig vätska). Men inte av andra anledningar…..

Ska ha barn om 2 v, vägde mig på inskrivning och ir, förmodligen för att de ska ha min vikt om komplikationer uppstår. Var överviktig innan men ej pga ohälsosam kost utan pga en hormonsjukdom (som 10-15% av alla kvinnor har PCO. Jag samlat på mig vätska men eftersom alla mina prover och värden är perfekta finns ingen anledning att väga mig och skamma mig för det mer än nu när det snart är dags så att de kan dosera läkemedel rätt vid ev komplikationer.

”Men jag vill faktiskt inte att mina skattepengar ska gå till lata ohälsosamma oansvariga tjockisar! De kostar faktiskt samhället miljaders triljaders kronor varje dag!”
Väntar bara på den kommentaren för den dyker alltid upp under såna här inlägg förr eller senare. Och vad som är intressant med det är att det alltid är en eller flera personer som frågar fettföraktaren vad den anser om oansvariga smala, såna som utövar risksporter, rider och spelar hockey t ex. Eller såna som bara är allmänt ohälsosamma men råkar vara smala. Eller alkoholister och narkomaner. Ska ingen som gör något oansvarigt eller ohälsosamt få ta del av den skattefinasierade vården? Var ska vi sätta gränsen och vilka kriterier ska vi ha för att man ska kvala in på ansvarighetslistan anser de? Vilka ska få vård och vilka ska skickas hem utan hjälp och nekas ambulans? Och hur ska vi kontrollera att folk är hälsosamma och tar ansvar? Och tänk att jag ALDRIG sett någon fettföraktare svara på den frågan.
Nej, för det handlar inte om oansvarighet och ohälsosamhet i allmänhet utan om hur förbannade de här människorna blir av bara tanken på feta kroppar. Det handlar om hur provocerade de känner sig, så pass att de varken kan resonera rationellt eller känna empati längre. Det de faktiskt säger är att tjocka människor inte förtjänar att leva och att rika tjockisar som kan köpa sin egen vård får frikort medan fattiga tjockisar kan kasta sig ner för ättestupan på en gång. Vilket härligt människo- och klassförakt.

AMEN! Jag äter godis, jordnötssmör och oboy och sån skit varje dag. Pizza minst 2 ggr/vecka. Gärna chips på helgerna. Tränar aldrig för jag hatar att träna. Älskar att slappa. Ingen har någonsin klagat på min onyttighet och påpekat att mitt onyttiga leverne påverkar samhället negativt (ekonomiskt). NÅGONSIN. Endel har påpekat att det är ”gulligt”… För jag är jättesmal. Undra hur många tjocka som får höra det samma… Sån dubelmoral

Sjukt och galet.
När jag var på återbesök, ca tio veckor efter jag fött mitt tredje barn, ville bm att jag skulle betygsätta graviditeten, förlossningen och tiden efteråt (skala ett till tio).
Tio! sa jag glatt, eller nio kanske, med tanke på foglossningen…
(Lyckorusig och extremt ödmjuk inför livet, glad och tacksam över tre friska barn. Särskilt efter att tredje barnet fick bråttom ut och föddes hemma.)
Ja, fast något som inte är så positivt är ju att du inte har gått ner i vikt, kläckte bm då.

Jag informerade min BM om min historia med ätstörningar och hon var suverän. Hon höll för vikten så jag inte kunde se och när jag fick ut min journal hade hon strukit över vikten. Jag vet att jag gick upp mycket. 25 kg minst. Jag låg i soffan och åt snickers och FAN så BRA jag mådde! All kroppsångest som jag levt med i alla år var som bortblåst.
Efter förlossningen brydde jag mig inte något. Men jag gick ner allt väldigt fort. Allt och lite till. Det har varit hallelujastämning runt min kropp. Jag hatar det. Det påminner mig om allt jag äntligen fick distans till.
Tydligen har min viktkurva varit ett hett samtalsämne på jobbet. Nya kollegor har fått höra om min extrema uppgång. Tydligen ok att fettskamma retroaktivt eftersom jag är ”smal” igen. Gud.

Förstår att detta är komplext & att det är delvis stigmatiserat men på något sätt måste det ju gå? Vägrar gå med på att livet är determiniserat & att vi är ett offer för vår genetik. Alla småsteg man kan, gör skillnad.
Skulle vara intressant att höra du tycker att överviktiga ska få hjälp. För jag tror inte att man klarar det själv. Som jag tidigare skrev handlar det inte om viktmobbning utan om respekt för individens rätt till ett god medelålder/pension.
Jag tror att många samtal i vården idag använder sig av metoder där man sätter patientens mål i fokus till skillnad från vårdens mål. Att man fokuserar på positiva saker som en ev. Viktnedgång kan medföra som att ex. orka leka jaga med sina barn.
Men jag förstör samtidigt att det är otroligt irriterande att de ska prata om vikten när man redan försökt allt. Men jag vägrar tro att någon är ett hopplöst fall, att det inte är någon idé. Här är bemötandet & respekt otroligt viktigt för att man ska kunna mötas.

VILL man få hjälp så ska man få det. Men har man ej bett om det så ska folk hålla sina käftar.
Jag orkar för övrigt leka med mina barn. Jag behöver inte jaga eller springa för att detta ska vara möjligt.

Fick höra att jag ”hade dålig grundfysik” av min svärfars tant. Har en lång, smal och musklig typ av kropp i vanliga fall, och älskar att röra på mig osv. Men så fort jag började bli rundare och få foglossningar (vid vecka 27?) då fick jag höra att jag borde träna och hade som sagt ”dålig grundfysik”. Åt dåligt gjorde jag också tydligen (jag gillar inte sötsaker, och fick riktigt äckel under graviditeten att äta choklad och söta saker),
Så åt faktiskt väldigt ordentligt. Har en bakgrund med anorexi, och hade inte tänkt på tjocke-magen annat än med kärlek.. Tills hon sa det där. Mådde jättedåligt. De hade inte vägt mig heller på BVC, men en kväll när vi var hos min svärfar och hans tant så tyckte de att det vore roligt att se hur mycket jg lagt på mig.. Efter att flertalet gånger påpekat hur viktigt träning är och kost (var lite manisk trots foglossningar så jag bergsvandrade och rörde mig liksom mer än jag borde ändå). Tyvärr så tjatade de så mycket, ställde fram vågen osv att jag tillslut bara gav in för grupptrycket.. Ställde mig på vågen och blev sen tyst när jag såg siffrorna. Satt tyst och grät hela natten efter det. Sa aldrig till dem hur mycket det var.. De tyckte att det var jättekul. Det gjorde inte jag, eller min sambo, som vet att jag haft svårt med mat.

Alla människor ska ALLTID behandlas med respekt, oavsett vad.
Att läsa Sofias inlägg gav mig verkligen magknip! Speciellt personer med en ”makt position” (läkare, lärare chefer osv) ska inte få kränga ur sig sånt rent ut sagt skit snack!
Dock så ser jag en problematik i många av kommentarerna ovanför, nämligen att man blundar för de risker som det faktiskt finns med att vara överviktig och gravid. Det komplicerat hela graviditen plus förlossningen. Risken för Havandeskapsflrgiftning, högtblodtryck och graviditetsdiabetes ökar dramatiskt, det blir svårare att diagnostisera samt göra ultraljud för att se om något är fel på fostret. Men de allra värsta komplikationerna sker faktiskt vid förlossningarna! Att göra ett tillexempel akut kejsarsnitt är nästan omöjligt på en person med kraftig övervikt!
Dock finns det som tidigare nämt inte så mycket att göra när man redan är gravid utom att motionera så mycket det går och strunta i cravings och dylikt och hålla i kosten!
Att säga att fettma inte är en hälso risk och att man minsan lever sundare liv en smala är något jag absolut inte köper, men respekt ska alla kunna förvänta sig i alla lägen och hur någon annan väljer att se ut angår bara denna person!

Jag tror alla är medvetna att kraftig övervikt är ohälsosamt. Finns risker för cancer , diabetes och annan skit.
Men att säga till individen att bara sluta äta onyttigheter är otroligt lätt att säga men svårt att genomföra. Fet mat är designad att vara beroendeframkallande och vi blir pumpade dagligen men reklam för skitmaten. Det är INTE enkelt att ignorera för om det var lätt så skulle det inte vara en sån stor ökning av fetma de senaste 40 åren.

Är det någon som har nått förslag hur man ska göra för att undvika att få fatshameingkommentarerna hos barnmorskan?
Har äntligen insett att mitt människovärde inte minskar linjärt med varje kilo jag gått upp i vikt (tack LD för den insikten!!) och försöker leva efter devisen att jag är fet, fyllig och fantastisk. Har gjort mig av med vågen och blivit ganska sams med min kropp.
Men jag och min man försöker få barn och jag fasar lite för att komma till barnmorskan för ett första inskrivningsbesök och få höra att jag måste tänka på vad jag äter, inte får gå upp i vikt ocv, dvs allt det där jag försökt jobba på att INTE dagligen tänka på.
Finns det nån som har ett förslag på hur man kan mota Olle i fatshaming-grinden?

Är i precis samma situation som du och är livrädd för mödravården! Tog ut min p-stav för snart två månader sedan och hela besöket handlade om vikt. Vill inte att jag ska behöva ha ångest och ”ladda” inför varje besök när jag väl blir gravid!

Jag tror att vi är drabbade av valfrihetsillusionen. Vi tänker att vi själva väljer våra tankar, vår vikt och vår inställning till livet. Har vi dålig självkänsla så ska vi upprepa ”Jag är vacker och värdefull” för oss själva framför spegeln (trots att det finns forskning som visar att människor som inte tror att de verkligen ÄR vackra och värdefulla mår ännu sämre av att stå och ”blåljuga” för sig själva) och vips så mår vi bättre. Är vi deprimerade så räcker det med att tänka glada tankar så bli vi snart friska. Är vi feta så räcker det att vi vet vad vi borde äta så gör vi det (och gör vi inte det så är vi lata äckel).
Och vad det provocerar människor när man påpekar att statistiken faktiskt visar att fetma är ett väldigt svårbehandlat tillstånd. Inte för att det i teorin är svårt att gå ner i vikt, utan för att det i praktiken är mycket svårt att hålla sig till vilken diet det nu vara månne.
Själv är jag normalviktig, men däremot har jag varit sjukskriven för depression hela mitt vuxna liv. Rent statistiskt är jag faktiskt rätt rökt vid det här laget – människor som varit deprimerade konstant i 15 år (i mitt fall sedan jag var 12, 13 år) och varit helt oförmögna att arbeta under den tiden blir mycket, mycket sällan helt självförsörjande. Det är inte omöjligt, men precis som få feta människor går ner till normalvikt och behåller den nya vikten är chansen att någon som aldrig varit ute i arbetslivet blir fullt arbetsför i trettioårsåldern minimal.
Jag kan bli så innerligt trött på denna era av ”Du väljer själv”. Jag har fan i helvete inte valt att bli deprimerad. Jag har gått i terapi och medicinerat i många år utan resultat. Med betyg som räcker för att utbilda sig till precis vad som helst är jag i stället mer eller mindre dömd till ett liv i relativ fattigdom. Varför skulle jag välja det? Varför skulle någon välja att vara fet? Med tanke på omgivningen syn på så väl feta som psykiskt sjuka har jag svårt att tro att det är ett val som människor skulle göra om det faktiskt kunde just välja mellan att vara normalviktig eller fet/normalfungerande eller deprimerad.

Det som funkar för mig i kontakt med vården (jag är precis normalviktig åt det runda hållet) är att direkt säga att jag har haft svåra ätstörningar och vill inte veta vikt eller mått eller whatever för det triggar mig. Om någon trots det börjar babbla avbryter jag abrupt och upprepar med iskyla samma sak igen. Detta har funkat för mig men det kräver stor portion pondus och ibland lång uppladdning vilket ju inte är en självklarhet är att man orkar när man mår dåligt eller har möjlighet till.
När jag var anorektisk, var besatt av hur mycket/lite jag fick äta och inte hade haft mens på ett år fick jag höra att jag var så fin och hälsosam och hade perfekt bmi. Jag hade aldrig mått sämre men ingen var orolig för min hälsa då
. Om folk på riktigt brydde sig om fetas hälsa skulle de stötta dem, hjälpa till att ge dem ev tappad självkänsla tillbaka, få dem att inse att de duger som de är och stötta praktiskt med barnpassning osv. Då kommer de människor som kanske mår dåligt av sin fetma troligtvis att må lite bättre och det var ju det som var meningen…eller? Om du är en sådan som ”bryr dig om” okända feta personers hälsa så ta dig en REJÄL och ärlig fundering på varför detta är så viktigt för dig. Bekymrar okända smala personers hälsa dig lika mycket? Varför är okända personers hälsa öht. något som du har med att göra om du inte är professionell och personen kommit till dig för att få hjälp med sina viktproblem?

När jag var gravid upplyste jag min gulliga BM om att jag haft problem med ätstörningar och hellre ville väga mig hemma och bara ”rapportera” vikten till henne. Detta hade hon full förståelse för. Dock orkade/iddes (?) inte sköterskan på mottagningen (tror det var samma varje gång) notera ner i sin journal att jag varje gång upprepade ”jag väger mig hemma”, så jag ombads varje gång ställa mig på vågen och jag fick dra det igen. Dåligt.

Kom ihåg min inskrivning på BVC barnmorskan läxade upp mig under hela besöket på grund av min övervikt. Diverse kostråd och frågor om motion. Jag satt tyst, chokad och generad. Jag visste inte ens om att jag var överviktig. Det första jag gjorde när jag kom ut till bilen var att frenetiskt googla BMI , jovisst hade barnmorskan rätt hela 500grams övervikt bar jag på i vecka 14. Den halvtimmen hade jag tänkt ställa frågor om graviditet och förlossning men jag satt istället tyst och den enda frågan jag ställde- var kan jag gå nu?
Med det i tanke kan jag inte ens föreställa mig vad kvinnor med högre övervikt får genomlida inom vården.

Råkade ut för detta i veckan. Har de senaste två veckorna dagits men extremt halsont som jag inte kan lindra med halstabletter eller varm dryck och den senaste veckan har jag också tappat rösten. Mycket problematiskt då jag måste prata med kunder, leverantörer och kollegor hela dagarna på jobbet. Sökte till sist hjälp från min vårdcentral. Fick frågan om jag tränar någonting, skakar på huvudet till svar och viskar fram ett hest ”bara promenader”. Får höra att jag borde överväga att börja springa för då får jag bättre immunförsvar. Alltså.. Jag har varit hemma sjuk 2 ggr sen jag började mitt jobb för fyra år sedan. Kan inte ens komma ihåg när jag var sjuk sist, men det är garanterat långt över ett år sedan. Alla mina normalviktiga kollegor har varit betydligt mycket mer sjuka än mig, jag har klarat mig varje gång fram till nu – det är absolut ingenting som är fel med mitt immunförsvar! Men kunde inte ta diskussionen pga rösten. Så extremt överviktig är jag inte heller, har 42-44 i kläder liksom men får lämna vårdcentalen med ett ”recept” på träning mot mitt halsonda… Rösten har jag inte fått tillbaka och det halsonda har inte blivit bättre. När är det tänkt att jag ska börja springa?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *