Kategorier
Vardagstrams

Frågor till smala som tycker att förtryck mot tjocka och smala ser likadant ut och är lika illa

Hanna Marie Fiddeli sätter punkt för idag!
förtryck mot tjocka smala
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Frågor till smala som tycker att förtryck mot tjocka och smala ser likadant ut och är lika illa”

Jag träffade en kille ett par gånger, han var asgullig och vi hade mycket att prata om. En av gångerna träffade jag och hälsade på ett par av hans kompisar lite snabbt, dagen efter hade en av de skrivit på hans facebook-wall typ : höhö, **** du är en sån chubbychaser! Flera andra kompisar till honom hade kommenterat och skrattat med, och han sa varken ifrån eller tog bort den posten. Blev illamående och ville aldrig träffa honom mer. Så jävla förnedrande

Kan relatera så mycket!
Min sambo har fått kommentarer från kompisar om att han skulle vara en ”feeder”, alltså en person som göder sin partner för sin egen njutnings skull eller som en form av partermisshandel. Jag tror knappt jag behöver nämna hur sjukt jävla kränkande ett sådant påstående är för det hoppas jag de flesta förstår! Sen såklart menar de ju att han skulle ha fetmafetisch.
Jag har fått kommentarer om att bara en man med fetmafetisch kan älska mig.
Själv förstår jag inte riktigt skillnaden mellan att tycka att det är vackert med en mullig eller tjock kropp och att tycka att det är vackert med en smal eller vältränad kropp. Alltså varför det ena är en snuskig ”fetisch” som ska problematiseras medan det andra är nått som folk inte ens rycker på axlarna åt. Man ser ju massor av trådar på t.ex. familjeliv där folks partners plötsligt inte gillar dem längre för att de lagt på sig lite, men det är ”heeeeeeeeelt normaaaaalt” och bara skitbra för då får man ju pepp att banta ner sig igen.

Hej! E snabb reflektion kring reklamen på din sida: ett febrigt stackars barn som man ska ta hand om. Vilket kön har majoriteten av dina läsare? Det är alltså de som ska tilltalas av reklamen som förväntar omsorg av ett barn… Överanalyserar jag när jag känner att den är opassande?

Tycker det är konstigt när det ställs mot varandra i en kamp om vem som har det värst :/
Jag har både vart kraftigt överviktig och underviktig. I min åsikt kan man inte säga att tjocka har det värre eller att smala har det värre. Det är två helt olika saker.Men när jag var tjock så var det mer tyst mobbning mot mig, typ blickar och sådana saker.
Men när jag var underviktig så kom random idioter fram till mig och sa saker som ”män gillar inte ben” eller ”ush hur kan ens nån kille tycka att DU ser snygg ut”.
Men att säga att tjocka Tove hade det värre än smala Tove stämmer inte. Det är två helt olika upplevelser.

Jag tycker det är synd att diskussionen så ofta hamnar i ”vem har det värst”-träsket för det tar oss sällan någonstans. Dock tycker jag att det är viktigt att peka på att förtrycket mot tjocka inte bara består av kommentarer och ord, utan har betydligt fler dimensioner. Ibland måste man använda sig av jämförande taktik för att visa på hur olika smala och tjocka bemöts och hur våra upplevelser och tillgänglighet varierar.
Jag säger inte att alla smala mår bra med sin kropp, och jag säger inte att alla smala är fria från kommentarer kring kropp och vikt (tyvärr är det ju fair game att kommentera kvinnors kroppar). Men jag vill påstå att tjocka har upplevelser och nackdelar som smala inte har, som tillsammans med komplex och kommentarer blir en helhet av förtryck. Det finns säkert många upplevelser som smala kvinnor har som inte jag delar (t ex så kan jag tänka mig att de har det jobbigare när det kommer till tafs och klet, eftersom jag i egenskap av tjock skrämmer bort många äckel (men inte alla…)).
Kul att mina frågor uppskattades nog för att få ett inlägg, LD!

Hej,
jag har precis samma erfarenhet som du. Har varit både under och överviktig. Just nu är jag kraftigt överviktig. Jag mår ’sämre’ med mig själv nu. Känner mig klumpig, det är omöjlig hitta kläder utan att de ser ut som tremanstält och allt det andra på den där listan i början..
Men kommentarerna var värre förr. Och det var inte direkt snälla grejer utan handlade ofta om hur fult och äckligt det såg ut. Därtill väldigt många kommentarer av vad och hur mycket/ofta jag borde äta, alla hade nåt att komma med. Min upplevelse av män är att jag helt klart blivit mer attraktiv med höfter och bröst. Också detta har man ogenerat påpekat verbalt.
Ska vi se till rent praktiska grejer så är kanske inte listan över strukturellt förtryck lika lång. Att man som vuxen tvingas handla kläder på barnavdelningen.. att stolarna i föreläsningssalen ger blåmärken i rumpan för att de är ostoppade. (Trä mot ben gör jävligt ont!) Vården kan inget göra eftersom ”allt” beror på undernäring/vikt/etc (dvs samma grej som när man är överviktig)..
Jag tror vi förlorar på att föra en diskussion som ställer under- mot överviktiga, det är viktigare att föra en gemensam kamp mot kropps- och viktfixering överlag. Båda grupperna lider av sitt och förtjänar respekt, förståelse och samarbete.

Har en variant på nummer 5/6 i listan: förra året ramlade jag ned för en trappa och landade på svanskotan i ett stengolv. När jag sökte vård och förklarade orsaken till smärtan svarade läkaren att han ordinerade mig att gå ner i vikt. ”Det är klart att du har ont i ryggen när du är överviktig, för övervikt trycker ju på ryggen”. Har aldrig hört någon smal uppleva något liknande, må jag säga.

Jag har kämpat med min vikt sen jag gick på mellanstadiet. Jag har, ända sen födseln, legat fel i tillväxtkurvan. När det började gå upp för folk att det inte skulle försvinna av sig själv började alla läkarbesök. Dietister, barnläkare, psykologer (även ett ätstörningcenter) m.m. I över 7 år snittade jag 1 läkarbesök i veckan. Men inget hjälpte. Ett tag tränade jag 6 dagar i veckan, följde kostråden maniskt men gick ändå upp i vikt. Jag har gått på varenda diet i boken och inget har hjälpt.
När jag sökte hjälp för mina svullna halsmandlar och fick ”du är ju väldigt kraftig, det skulle hjälpa dig otroligt om du gick ner i vikt” ville jag dö. På riktigt.
Jag älskar mat, men det värsta som finns är att äta i sällskap av nya personer, eller ute på restaurang för den delen. Jag älskar att träna, men har tröttnat på kommentarerna och blickarna jag fått på olika gruppträningspass.
Jag är idag 22 år gammal och har sakta men säkert (mycket tack vare LDs och andra fantastiska människors kloka ord) börjat acceptera min kropp för det den är. Tjock. Jag kommer aldrig vara smal eller ha ”rätt kurvor”, men jag är tamigfan lika jävla fantastisk för det.
Så ett grymt tack till alla som synliggör och bekämpar förtrycken, för annars hade jag aldrig orkat.

Men jestanes det där lät ju som
värsta marknafsföringen för att vara tjock! 😮 Synd man redan är det annars kanske man skulle ta och äta upp sig …!
jäkligt bra text. skönt att få höra att man inte är ensam !!!!!!!!!
Jag skäms varje dag för att jag är tjock. Otroligt jobbigt.

Som föredetta tjock är jag så jävla less på att få höra saker som:
– vad skönt att du insett hur farligt det är att vara tjock
– vad fin du var under alla extra kilon
– ta det försiktigt nu så du inte blir för smal
– kan du inte ge lite tips till NN hon skulle också behöva gå ner i vikt
Osv
Jag har kämpat som ett as från bmi 41 till bmi 27. Inte för att inte vara tjock utan för att inte ha ont i höfter och kunna använda min kropp och för att jag vill ha fler barn och vägrar en till graviditet som morbid obesitas som det står i min mvc journal. Hur andra gör? Det skiter jag verkligen i.
Å andra sidan är det enbart andra tjocka som kommit med direkt elaka kommentarer så som
– du ser undernärd ut (hallå, jag har bmi 27)
– det är farligt att träna flera gånger i veckan
– kroppen måste ha kolhydrater du kommer bli dum i huvudet av GI
– hellre tjock än hängande hud

Men alltså åh. Fick helt oväntat lite tårar i ögonen för att det kändes så bra att någon liksom lyckats punkta upp detta på ett så klockrent sätt. All makt till Hanna Marie, satan vilken klok männ’ska.

Håller med om Hannas lista… men kommer ihåg något: när min tysk mormor och jag tittade gamla foton en dag, började hon peka på någon flicka och skrattade: jamen sådär smal hon var, vi har alltid skrattat åt henne! I gamla tider var nog det ena eller andra annorlunda än idag. Mormor berättade, att flickan vi pratar om oftast klädde sig i flera kjolar av hennes folkdräkt, för att hon inte ville se smal ut. En gång ramlade hon på ett bröllopp, där hon hade utklädd sig till ”fin-fin bondetös” med hemskt många klädar. Jag skulle inte vilja byta med henne. Är själv tjockis, och har en liten dotter (ett år) som är underviktig och absolut inte vill äta. Oh, alla dessa ”roliga skämt” av folk som tycker att det nog är så där konstigt att en fet mamma har barn med undervikt. Säkert ger jag inte mat åt henne men äta all ensam. Jag önskade att lillan skulle slippa viktsnacket åtminstone som barn!

Så kan man väl inte riktigt säga? Ser ut på samma sätt? Det ser väl ut på olika sätt och frågan är väl om det ena är värre än det andra?
Man kan ju sätta upp en likadan lista för smala, t.ex:
1. Får ni ont i rumpan av för hårda biostolar?
2. Är ni oroade att bli visiterade på flygplatsen pga mycket kläder?
3. Får ni blåmärken av hårda föreläsningsstolar?
4. Tycker ni att det är jobbigt att åka buss eller tåg pga av det är kallt?
5. Har ni nekats behandling i vården pga er vikt?
6. Har ni nekats en diagnos pga misstanke om ätstörning?
7. Kan ni gå in i en butik utan att hitta något ni kan ha på er (inte passa utan som faktiskt går att använda)?
osv. Alla punkterna går att anpassa till de problem en underviktig har.

Alltså det där med att frysa och att ha mycket kläder är ju ingenting unikt för smala människor. Överviktiga kan också vara frusna av sig, eller bli visiterade på flygplatser pga att de har haft mycket kläder, eller bara för att de har haft baggykläder. Jag hörde om en kvinna som blev visiterad för att de misstänkte att hon smugglade något i någon av sina fettvalkar… Måste vara jättekul att uppleva (inte).

Jag kan också jämföra erfarenheter av att vara smal och att vara tjock. Kanske inte så smal att jag fick elaka kommentarer (iaf inte värre än ”you skinny bitch” menat som ett uttryck för avundsjuka), men tillräckligt för att se skillnaden väldigt tydligt.
Jag har också fått akuta skador avfärdade i sjukvården pga min vikt (vilket lett till att akuta skador blivit permanenta), jag har upplevt förnedringen att inte kunna sitta i en mängd säten eller att behöva flytta på bord för att komma in på caféet.
Ja, jag får ont i rumpan av för hårda säten. Min kropp är full av inflammationer och tro mig, fett är inte så mjukt och fluffigt som det ser ut. Ännu oftare får jag ont av armstöden eller sidan av stolar, som trycker hårt mot mina inflammerade höfter. Ja, jag är rädd att bli visiterad på flygplatsen eftersom jag försöker dölja de värsta valkarna med kläder och det är förnedrande när de måste in och klämma och lyfta på dem. Fast det går åtminstone över fort, ärligt talat är jag mer orolig över att inte få plats i flygstolen eller inte kunna knäppa bältet.
Och ja, i 99% av klädbutikerna finns det inte ett enda plagg som jag får på mig. Jag pratar inte om att det ska vara ett snyggt plagg, eller att det ska sitta bra, utan att det öht ska vara fysiskt möjligt för mig att få det längre än över huvudet. Några få butiker har en ”skamvrå” där jag får handla några få konstiga oformliga tält, men det händer rätt ofta att de största storlekarna är slut så att jag inte kan ha på mig något där heller.
Men det jag framför allt fick syn på när jag gick upp i vikt är det enorma förakt för fetma som genomsyrar hela samhället. Jag har aldrig sett någon lägga upp en smygtagen bild på en underviktig person som ett skämt, med budskapet ”kolla här, eewww, hahahahahaha”. Jag har aldrig sett en filmkomedi som handlar om att någon luras att dejta en underviktig som om det vore det mest pinsamma som kunde hända.
Jag tvivlar inte en sekund på att det finns många jobbiga aspekter av att vara underviktiga, och att smala liksom alla kvinnor utsätts för oombedda negativa recensioner av sina kroppar. Men det ÄR en kvalitativ skillnad mot det äcklade förakt som möter överviktiga. En del smala kan sätta sig in i det och förstå det utan att ha upplevt det själva, för mig krävdes det en självupplevd käftsmäll för att jag skulle få syn på det förtryck jag själv tidigare deltagit i.

Jag har varit underviktig, normalviktig och överviktig. Som underviktig brydde jag mig inte om vad andra ansåg om min vikt för jag visste att vad random folk än tyckte så hade jag ändå en kropp som liknade fotomodellerna som överallt visades upp som idealet. Så mycket reklam som gick ut på att få en smal kropp, som jag redan hade. Så många kvinnor som benämndes som skönheter, nästan alla med samma smala kropp som mig. Att då någon sa att det var fult att vara så smal som jag var, det brydde jag mig inte om för samhället i stort bekräftade att jag visst var snygg. Att som överviktig höra negativa saker om min vikt var däremot förödande för jag visste att hela samhället föraktade min kroppstyp. Det fanns inte längre någon styrka att hämta i att tillhöra normen för nu såg jag aldrig min kroppstyp representerad som åtråvärd i media. Nu är jag normalviktig och får inte höra något om min kropp överhuvudtaget. Hade jag idag fått välja mellan de tre kroppstyper jag haft så hade jag valt den underviktiga igen. Bara för att få uppleva den där känslan av att min kropp enligt samhällets normer var ”rätt”. Det är tragiskt, skevt och gör mig arg. Mest av allt vill jag ju bara få vara i min kropp utan att ha ett ideal att förhålla mig till.

Alltså ju mer argument för att smala skulle vara förtryckta jag läser desto mer vill jag bara skrika av irritation.
”Skolsystern trodde att jag hade anorexia”, ja, gud förbjude att en människa som har som jobb att ta hand om barn och ungdomar sköter sitt jobb när hon anar oråd? Seriöst jag orkar inte.

Men med det argumentet kan man ju havda att lakare som med en gang antar att overvikt ar anledning till halsoproblem ocksa bara gor sitt jobb. Ska vi pa allvar latsas som att det inte ar ohalsosamt att vara overviktig? Det ar inte direkt som att det ar nagot nytt.

Jag har inte läst tidigare diskussioner i ämnet, men jag håller med om allt du skriver i det här inlägget. Jag som underviktig vet förstår inte hur det känns eller hur det är, men jag SER förtrycket mot överviktiga och jag anser att det är värre än mot oss underviktiga.
Däremot tycker jag inte att man ska kommentera någons vikt, oavsett om den ligger på plus eller minus. Visst kan man prata med sina vänner om man märker en snabb förändring i vikt i något håll, då med fokus på mående och inte vikten, men att påpeka någons vikt bara för att anser jag är vidrigt.
Jag får nästan dagligen kommentarer om min vikt, många anser att de har rätten att påpeka den just för att jag är liten. Där upplever jag att det är mer ”okej” att klaga på någon som är lite underviktig, jämfört med någon som väger lite mer. Det är något som följt mig hela mitt liv, jag har alltid tryckt in två par underställsbyxor under jeans för att se större ut osv. Inte för att jag egentligen är så obekväm i min kropp, men för att jag får fysiskt ont i hjärtat när folk hela tiden ska klanka ned på den. Skämta om att jag inte syntes bakom lyktstolpen, tjata om att ”har du inte blivit ännu mindre nu”, ”äter du ens något” osv.
SLUTA kommentera folks vikt och utseende. Det ger ingen som helst nytta.

Jag är ”normalviktig” (är det fortfarande okej att använda icke-tjock?) och vill absolut inte ta mig tolkningsföreträde och försöker mest lyssna in och ta ett steg åt sidan i den här kampen. Det som gör mig väldigt ledsen är dock att fokus verkar hamna på just ”vem är det mest synd om?” och det är väldigt tråkigt. Så som överviktiga förtrycks och diskrimineras i samhället – hur kan det undgå någon? Och när människor då försöker belysa och uppmärksamma problemet, så kommer ”motståndarna” dragande med att man sätter på sig offerkoftan och att det inte alls finns något förtryck? Eller ännu värre, att man kan göra något åt sin kropps storlek. Visst, det kanske vissa kan – men varför innebär det att man måste??? Vad spelar det för roll hur man ser ut? Vi pratar faktiskt om människor, som den här debatten verkligen lyckas med att avhumanisera på ett fruktansvärt sätt…

Alltså, det är klart att stora människor har det värre än smala.
Men jag tycker det är fel att jämföra någon annans ångest.
Nästan som att säga att svarta utses för värre rasism än asiater. :/
”Åh nej! en vit kränkt smal kvinna!”

Fast det handlar väl inte om att jämföra någons ångest, utan om att synliggöra maktstrukturer i samhället. Smala personer är privilegierade i förhållande till överviktiga, på samma sätt som män är privilegierade i förhållande till kvinnor. Självklart kan smala respektive män trots det lida av ångest eller vara utsatta för kränkningar av olika slag, men de är inte utsatta för ett strukturellt förtryck baserat på vikt/ kön.
Visst utsätts smala (kvinnor, framförallt) för utseendehets, och kan absolut som ett resultat av det få negativa kommentarer om sin vikt, men detta är ett förtryck de drabbas av främst i egenskap av kvinnor. Kvinnors utseenden duger aldrig helt, vi ska alltid förändra oss, men det är fortfarande ett faktum att smala har massvis med privilegier som överviktiga saknar. Väldigt många kvinnor, oavsett vikt, mår alltså dåligt över sitt utseende eftersom vi får lära oss att vi aldrig duger. Men överviktiga drabbas, förutom det utseenderelaterade förtryck alla kvinnor drabbas av, dessutom av ett förtryck i egenskap av överviktiga. Hela samhället talar dagligen om för oss att en överviktig kropp är fel, ohälsosam, ful etc (och allt som nämns i listan). Detsamma gäller inte smala, och negativa kommentarer om smala kvinnors kroppar kan inte härledas till ett strukturellt förtryck baserat på vikt, utan snarare ett förtryck baserat på kön.
Det här betyder naturligtvis inte att vi inte ska ta smala personers kroppsångest på allvar. Jag, som alltid varit ganska smal, har lidit av en massa kroppsångest och aldrig riktigt känt att min kropp duger. Jag har haft ett konstigt förhållande till mat och både försökt gå upp och ner i vikt, tyckt jag haft för små bröst etc. Men jag utsätts inte för ett strukturellt förtryck på grund av min vikt. Min kroppstyp finns representerad överallt, jag har lätt att hitta kläder som passar, jag slipper få hånfulla kommentarer eller blickar på grund av min vikt eller vad jag äter. Jag inser att min kroppstyp är privilegierad, och att det är ett jäkligt stort problem att bara en viss kroppstyp får synas och finnas, medan en annan kroppstyp osynliggörs, skammas och hånas. Detta behöver vi naturligtvis prata om och medvetandegöra.

Åh tack för att du dela, Lady Dahmer! Annars hade jag inte fått läsa detta. Och tack till dig som skrev. Känns så skönt att inte vara ensam i sånthär!
Lägger gärna till vad jag råkade ut för. Känner mig fortfarande sårad över barnmorskan som lyckades trycka in det faktum att jag är överviktig i typ tre av fem statusar hon skrev i min förlossningsjournal. Typ ”Kommer in och är lätt smärtpåverkad. Har ett högt BMI” och ”almännstatus: överviktig men i övrigt utan anmärkning”. Vafasen? Ville sjukvårdspersonalen efter henne ha reda på min vikt kunde de väl kolla in min viktkurva?
Känns så onödigt och kränkande att upprepa det flera gånger som en del i min allmänstatus, hade hon velat uppmärksamma det hade det räckt att skriva det en gång. Får känslan av art hon nästan ville sätta dit mig för min vikt, som att hon satt och skrattade gott och gned sina händer när hon skrev. Som tur var blev det skiftbyte så slapp ha henne särskilt länge (hon var ganska otrevlig mot mig överlag).
Var tvungen att gnälla av mig lite.

Jag var sjuk nyligen och tappade matlust vilket ledde till att jag på några veckor gick ner en del vikt. Min övervikt sitter i bukfettet, med andra ord den farligare övervikten, så att tappa lite vikt där var bara positivt. Efter detta kände jag mig ju glad när jag ställde mig på vågen, så jag vägde mig mycket oftare, vilket var anledningen till att jag sen märkte hur den visade på mycket mindre för var dag som går. På fyra dagar påstod vågen plötsligt att jag hade gått ner sju kilo (och jag vägde mig varje morgon under dessa fyra dagar), vilket ju snarare gav mig panik. Eftersom jag har flera människor i min släkt/vänkrets som har någon sorts medicinsk utbildning, slängde jag ut på Facebook att jag trodde att jag blivit sjuk på riktigt eftersom jag tydligen rasade i vikt.
Det tog väl ungefär tio minuter innan första personen svarade och gratulerade mig för att jag lyckats tappa så många kilon på så kort tid…
Jag skulle vilja se samma sak hända för smala (ej underviktiga).
ps. det visade sig vara vågen som inte fungerade som den skulle. Jag hade gått ner i vikt under min sjukdom, men bara ungefär så många kilo på sådan tid som fortfarande kan anses ofarligt. Någon svarade mig ”Det var väl synd”, när jag delade denna information.

Övervikt är inte farligt i sig. På sin höjd kan det möjligen belasta leder och liknande.
Däremot är övervikt ett symtom på en ohälsosam livsstil. Sjukdomar associerade med övervikt beror inte på övervikten i sig. Det är alltså inte ohälsosamt att VARA överviktig, men det finns ohälsosamma saker som GÖR att man bli överviktig.
Börjar man leva nyttigt så kommer man gå ned i vikt, men det är inte mer nyttigt för att man går ner snabbare.
Att gå ned sju kilo på några dagar är inte heller farligt eller konstigt, eftersom man förlorar både vätska och tarminnehåll om man slutar äta.

Jag skulle vilja tacka dig LD för ögon-öppnaren som denna blogg gett mig. Har aldrig tidigare hört talas om fatshaming eller smalhetsprivilegium, och aldrig ens reflekterat över hur samhället skamlägger tjocka. Jag personligen har alltid varit smal på gränsen till mager, har lätt för att gå ner i vikt och kan äta hur mycket som helst utan att gå upp. Trots detta har jag aldrig föreställt mig möjligheten att detsamma ju i så fall måste gälla för tjocka; att man kan gå upp utan att det beror på kost och livsstil. Men jag har nu tack vare denna bloggen börjat tänka till, kring min egen syn på kroppsform och även börjat säga ifrån när andra skamlägger kroppar.
Några exempel på hur jag nu börjat märka mitt eget smalprivilegium;
– Jag är världens gottegris, äter mest bara skit ärligt talat, och när jag pratar om att börja äta nyttigare med vänner så säger alla att ”fast det spelar ju ingen roll, du kan ju fortsätta äta vad du vill, du går ju ändå inte upp”. Alltså är smalheten viktigare än hälsan.
– Att jag är en gottegris ses av de flesta som en charmig aspekt av min personlighet; ”Å vad härligt det är med tjejer som äter vad de vill”.
– Varje gång någon säger åt mig att jag borde bli modell är det inte för att jag är ”snygg nog”, utan ”smal nog”.
– I varje samtal om mat med andra kvinnor; ”Åå om man ändå var som du, och kunde äta vad som helst.”
– Även om jag i perioder varit missnöjd med min brist på kurvor och liknande, så har jag ändå aldrig kommit i närheten av att ha samma slags kroppsångest som mina tjejkompisar. Detta eftersom att jag i varje film, serie och tidning fått min kroppsform bekräftad.
– Alla eventuella elaka kommentarer om min smalhet har varit lätta att avfärda med ett ”äh, hon är bara avundsjuk”.
– När jag beklagar mig för att inte hinna träna; ”Fast du behöver ju inte egentligen, haha.”
Skulle vilja avsluta med att säga att jag tycker att det är bra att man pratar om detta, för det är då fler och fler har chansen att liksom jag bli medveten och ändra attityd. Tack för att du gjort mig till en mer öppensinnad och fördomsfri människa!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *